Jag tycker att det är så himla roligt att kolla på lägenheter. Jag spanar både på hyresrätter och bostadsrätter bara för att det är kul. Jag kollar på läget, alltså hur omgivningarna ser ut, priset och ytan. Allra bäst är det självklart när det finns en planlösningsbild. När det gäller hyresrätter är det den enda bilden man får.

Jag brukar inreda lägenheterna i fantasin och ibland kan jag bli alldeles lyrisk.



Den här lägenheten är på 70 kvadratmeter och jag måste säga att den är väldigt praktiskt. Det kan vara lite trist, men i vissa fall vinner det funktionella. Lite galet tycker jag att det är med så hiskeligt många garderober och kvadratmeter i ena rummet och ingen garderob och liten yta i det andra. För som jag tänker skulle jag definitivt vilja ha mitt målarrum i det stora. Allra mest för balkongens skull.

Kolla badrummet. Egen tvättmaskin och eget torkskåp. Jackpot.



Jämför den förstas 70 kvadratmeter mot den här och gissa hur stor den är! Visst upplever man den som mindre. Alla vinklar och vrår ställer till det. Den är på 76. Den är rolig, inte så praktiskt. Jag tilltalas av klädkammaren i hallen - oerhört praktiskt, men också av köket. Däremot förlorar denna lya på den lilla balkongen och det lilla vardagsrummet. Att tvingas planera in en matvrå liksom förstör hela ytan.

Det kanske kan verka som en knasig hobby, men faktum är att jag blir väldigt inspirerad av de här låtsasinredningsplanerna. Det gör att jag tittar på mina egna rum med andra ögon ibland. Inte för att jag ändrar något, men rätt vad det är så kanske jag har gjort det.

När jag var fem år dog min farmor. Trots att jag var så liten hade farmor hunnit göra ett djupt intryck på mig och jag var väldigt ledsen. Fast kanske att jag inte riktigt förstod, mer än att hon var borta. Jag fick inte vara med på begravning, även om jag ville. En tid senare träffade jag min bästa väns farmor Edith. Vi brukade hänga rätt ofta hos henne och jag tyckte mycket om henne.

Edith förstod att jag var ledsen och hon ville så gärna hjälpa. Hon sa:
- Jag kan vara din farmor.
Jag blev nog lite ställd av erbjudandet. Funderade lite och tänkte att det var nog ingen idé.
- Du ska ju också dö snart, svarade jag.

Jag har för mig att Edith skrattade istället för att ta illa upp, vilket man så här efteråt förstår att hon kunde ha gjort. Hur det nu var lyckades hon i alla fall övertyga mig om att hon nog skulle hänga i några år till och jag tackade ja till erbjudandet.

Med tanke på den starka känsla jag hade för min egen farmor fick Edith epitetet låtsasfarmor, men hon var sannerligen på riktigt. Hon var en omtänksam människa som öste kärlek omkring sig. I huset där hon och maken Olle bodde fanns det en hel övervåning som vi fick förfoga i vår lek. För att inte tala om trädgården och omgivningarna som var upplagda för äventyr. Till Edith och Olle var man alltid välkommen och de kunde alltid duka en plats till vid bordet.

Edith var konstnärligt lagd och hon hade en specialitet som hon var känd för. Hon målade korgar. Hennes händer blev allt mer krumma med åren, men målandet höll hon fast vid så länge hon bara kunde. Sockerkorgen på bilden blev min. Jag fick den i födelsedagspresent har jag för mig. Nu står den i mitt arbetsrum så att jag kan se den när jag målar.

Jag fick förresten ha Edith som min farmor i elva år. En elva år lång relation som jag är oerhört tacksam för och det är inte utan att jag saknar henne när jag ser den lilla korgen i min hylla.

Efter att jag målat de tre ansiktena har jag börjat titta på min omgivning på helt andra sätt. Jag ser saker i ansikten och tänker "Det där vill jag måla!". Lättaste sättet att se är att titta på bilder. Då är formen fryst och lättare att studera. Mest fastnar jag för spännande skuggor.

Min avsikt är inte att måla som verkligheten utan gärna extremt både vad gäller form och färg, men jag lockas ändå av att likna verkligheten. Därför har jag skissat på en duk i ett försök att likna personen vars bild jag "stulit". Jag brukar aldrig skissa annars innan jag målar. Skissen är ok, jag kan se vem det föreställer, men jag inser att ansiktet blev för runt. Kanske för att jag målar in mitt eget...

Om bilden ser sned ut är det för att jag fotat på sniskan. Vill inte visa för mycket innan jag är klar. Har märkt att det hindrar min kreativitet.

Det ska bli oerhört spännande att sätta igång med färgen på duken. Självklart ser jag ett storverk framför mig. Når jag halvvägs ska jag vara nöjd! Haha.

Insåg när jag betalat mina räkningar att det här blir den mest kärva månaden sedan jag gick ner i arbetstid. Anledningen är att jag har 1,5 karensdag förra månaden. Usch vad dyrt det är att vara sjuk. Jag förlorar ungefär 1 000 kronor på karensdagen. Egentligen skulle jag behöva köpa massa dukar, men jag får avstå och måla anpassat efter de dukar jag har nu.

Igår var vädret så där ljuvligt bedårande. Skitkallt, klart och strålande sol. Jag måste säga att jag föredrar 15 minus framör 5 minus. När det bara är några få minusgrader blir det så himla rått. Som att kylan kryper in och tuggar i skinnet. Det är en annan friskhet i luften när det är kallare.

Vi hade årsmöte med vår lokala fackklubb igår och därefter gick vi ut och åt. Vi var på Gästis, som enligt mig får alldeles för mycket cred i förhållande till vad de levererar matmässigt, men faktiskt blev jag positivt överraskad. Jag åt rödtunga som var rullad kring en creme med chili och lime. Till den serverades en kantarellrisotto med ost som var väldigt god. Fast jag fick salta till den något. Egentligen var blandningen av smaker lite märklig, men fisken och risotton var goda var för sig. Stort minus för en ur personalen som var sjukt otrevlig. Fattar inte varför man jobbar inom service när man inte kan vara trevlig mot människor.

Kollegan/vännen Sara sov hos mig och efter middagen kröp vi upp i varsitt hörn av min soffa och bara tjötade ett par timmar. Det var gött. Man hinner inte så mycket privat snack på jobbet. Det är ju inte tanken heller. Då är det gott att få sånna här kvällar.

Jag jobbar kväll. Börjar 13.45. Jag har varit vaken i två timmar, men ännu inte gjort ett vettigt. Funderar på om jag ska måla. Jag har massa idéer, men ingen lust. En konstig blandning. Kanske för att vädret är precis dötrist. Disgrått.

Jag har hittat ytterligare tyger till mitt framtida lapptäcksprojekt! Rosentyget är en styvbit och den rosa är en panelgardin. Jag hade lite dåligt samvete för jag tog bara den ena panelen och lät den andra vara kvar. Förhoppningsvis finns det fler människor som köper textilier på samma sätt som jag. Alltså att man tänker använda det till något annat än vad det är. 15+20 kronor.



Men så en lustig sak. För över ett år sedan hittade jag en gardinlängd på second hand i Jönköping. Jag blev vrålförtjust och letade som en galning för att hitta dess make, men utan lycka. Jag köpte ändå den ensamma för jag tänkte att jag kunde göra kuddfodral eller något annat av den. Längden ligger dock fortfarande orörd.

När jag bläddrade bland gardinerna på Erikshjälpen hittade jag två längder i precis samma tyg. Är inte det helt otroligt, med tanke på att båda omgångar jag köpt verkar vara hemmasydda?! Tyvärr är de för korta för att platsa i mitt vardagsrumsfönster, men efter som jag har en längd i samma tyg kanske jag kan göra någon skarvning på dem på något sätt. 25 kronor längden.

Sedan tidigare har jag elva djupa tallrikar av denna. Riviera från Rörstrand. Ibland har jag tänkt att jag skulle vilja komplettera för att ha tolv. När jag slog till på den här fanns det sex stycken och jag var sugen på att köpa alla, men jag hejdade mig och köpte en. 20 kronor.




Jag köpte även assietter. Två vardera med olika motiv. De två vänstra är Uppsala-Ekeby och den gröna är Gefle och av den har jag åtta assietter sedan länge. Det roliga är att de liksom matchar. Helt olika motiv, men det är nästan samma modell på tallriken. Dock matchar ingen av dessa mitt övriga porslin, men det är ju fina ändå! 25 kronor styck.

Förra vintern hittade jag en skitsnygg marinblå kappa på second hand. Snitten var urtjusiga och sömmarna definitivt gjorda för hand. Mitt sällskap tyckte inte den var fin. Eller jo, fin, men att den inte satt så bra. Det var en A-linjekappa. De sitter inte bra som i att de inte är figursydda. Jag föll till föga. Något besviken efteråt på mig själv.

I senhöstas sprang jag på en grå kappa med fårpälskrage. Mycket snyggare och finare rent kvalitetsmässigt. Samma A-linje och den här gången lyssnade jag inte. Jag slog till.



Med tanke på den här kalla vintern var detta mitt bästa köp. En varm, snygg, stilren kappa för 150 kronor. Den är tillverkad i Holland. Det berättar en av etiketterna. Genom en annan etikett kan jag gissa att ett Uppsalaföretag köpt in kappan till Sverige.



En tredje etikett berättar att den sedan hamnade i Värnamo i butiken Breitholds som inte längre finns kvar. Tids nog hamnade den på Erikshjälpen där jag la vantarna på den.

Först lurade jag på om det var en herrkappa med tanke på hur stor den är. Tänker att damerna inte var så resliga på 60-talet. Men syrran som är modedesigner kunde se på snitten att jo, det är en damkappa.

Den är så fin. Inte ett dugg sliten någonstans och jag har fått så mycket beröm för den. Jag brukar fantisera om kappan. Tänker mig att det var en dam som inte hade så mycket pengar som ägt den, men att hon ändå investerade i ett riktigt kvalitetsplagg. Kanske tog hon bara fram den på söndagar när det var dags att gå till mässan.

Jag fyller inte ut plagget helt, men som jag har älskat kappan hela vintern. Superskönt att den är så lång. Det gör att den blir extra varm att bära.

Har ni märkt, förresten, vad jag har märkt?! Det är en ny luft nu. Jag vet att det är långt kvar till fullutslagen vår och att det med all säkerhet kommer flera skitväderomgångar till, men våren är definitivt på gång. Vintern luktar ingenting och nu har det börjat lukta!

När jag är i en stad har jag en tendens att fångas av graffiti och annan gatukonst som finns i stadsmiljön. Nu när jag var i Göteborg i helgen plåtade jag några av väggarna som fick mig att stanna upp ett slag.



Jag och mitt sällskap hade talat om fåglar och så sprang vi förbi den här. Den fanns på väggen innanför en låst port med glasfönster. Därav "glansen" till höger i bild. Hur som helst så är jag väldigt förtjust i den här typen av väggmålning, med bilder som är gjorda med en mall. Tjusigt!



Här var det alla raka linjerna jag fastnade för och för att jag kände igen stilen. Jag vet inte alls om det är samma, men denna bild påminner om några illustrationer som jag sett i Faktum.



Absolut var den här det bästa jag sett på länge. Så himla rolig. Man kan stå och titta på de olika figurerna i evighet. Väldigt inspirerande!

Jag och kusin M var smått överladdade (i alla fall jag) inför P3 Guld-galan. Vi blev verkligen inte besvikna. Vilken upplevelse det var! Jag njöt varje stund. Lisebergshallen kanske inte var bästa stället för den här typen av arrangemang, men helt ok.




Håkan Hellström öppnade hela tillställningen med "River en vacker dröm". Och vilken öppning. Håkan sprider en smittande energi med sin musik och fick hela Lisebergshallen att explodera i jubel.



Howlin Pelle var inkallad för att dela ut priset till årets bästa liveakt. Eller som han själv sa "Näst bästa". Självklart gick priset till Robyn. Med rätta!



Förra årets P3 Guld fick mycket kritik för att så få kvinnliga artister var nominerade. Kitty Jutbring mer eller mindre kuppade sig in och fick rollen som programledare. Hon slog ett extra slag för kvinnorna genom att klä sig som en snippa.



Alldeles bredvid mig och kusin M fanns en liten scen där Familjen uppträdde. Riktigt coolt att ha honom så nära. Dessvärre vände han sig (självklart) mot kamerorna på andra sidan så vi fick mest se hans rygg. Men vilken dans det blev när han sjöng "Det var jag".



Tove Styrke knep priset för årets nykomling. Väl värt tycker jag som röstade på henne. Själv blev hon så glad att hon skakade. Hon framförde "Million pieces" med Familjen bakom rattarna. Hennes kroppsstrumpa och pampiga frisyr drog mycket uppmärksamhet till sig. Få kan bära upp den klädseln hon hade. Tove lyckas galant.



Those dancing days framförde "Reaching forward" och de var så sjukt bra! Sångaren har en fantastisk röst.



Oskar Linnros fick Lisebergshallen att koka när han spelade "25". Han bevisade också att han kan sjunga. Jag hörde honom (på håll) i Göteborg i somras. Det lät inget vidare och han fick dåliga recensioner. Igår fanns inget att klaga på. Han ägde.



En av sju-åtta out fits som Kitty visade upp var direkt riktad till Lady Gaga. En tofuklänning. Som ett alternativ till Ladys köttklänning.



För att presentera de nominerade till Årets låt hade man kallat in Spider dogs och Orup. Kul och bra!



Årets låt gick givetvis till Robyns "Dancing on my own".






P3 Gulds drottning Robyn avslutade sedan galan med ett medley av tre låtar. Att säga att hon är det bästa som finns just nu i musikväg är inte att överdriva. Shit vad hon är vass. Så sjukt bra. Jag har inte bättre ord att beskriva henne. Så vet jublet knappt några gränser heller. Häftigt!



Efteråt kallades pristagarna till scen för snack med journalisterna. Det kan se ut som alla fotograferna riktar sina objektiv mot Tove Styrke, men så är inte fallet. Samtliga jagade Robyn som står i skottgluggen bortanför.

Enda besvikelserna var Säkerts och Lykke Lis låtval. Båda valde andra än sina singlar, vilket absolut är förståeligt, men trist när det blir låtar som liksom lägger lock på stämningen istället för att glida på den eller höja den.

Här är SVT:s version av galan. Om inte annat så "spola fram" cirka 41 minuter och lyssna på Those dancing days. Vill man höra Robyn kommer hon först i slutet vid 1.22 någonting.

Imorgon är det P3 Guld-galan! Jag ser fram emot det hur mycket som helst och kan knappt bärga mig. Som sällskap har jag min kusin. Nedan följer några klipp från ett urval av artisterna som uppträder på P3 galan. Vilken uppställning. Det är sjukt många bra artiser som ska spela.

Jag har inte en aning om vad man kan förvänta sig. Kitty Jutbring leder galan. Bara där kan det ta vägen vart som helst. Jag gillar henne.

Det är annonserat att det blir en del överraskningar förutom  de redan namngivna artisterna. En gissning jag har är Petter och September med sin nya gemensamma singel, alternativt September ensam med "Mikorfonkåt". I'm from Barcelona kommer med nytt nu också. Kanske att det gänget kliver in på scen. The Ark är faktiskt tänkbart också. Med tanke på att bandet ska lägga ner. Det ska bli spännande!

Idag när jag kom till jobbet kändes hela kroppen konstig. Ögonsmusklerna ville liksom helst fälla ihop locken, musklerna i armarna var skakiga och hjärnan lyckades inte reda ut alla beslut jag behövde ta. Det tog en stund innan jag kom på att jag ju hade migrän hela dagen igår. En eländig en som inte släppte förrän efter tre tabletter. Fast den släppte aldrig helt. Den blir lättare. Illamåendet försvann, men den där värktaggen satt kvar.

Dagen efter migrän är jag alltid rätt spak. Förutom ovan nämnde tilltag kände jag mig helt stingslig. Som en kobra med pms. Och jag brukar inte vara särskilt utåtagerande när jag har pms. Idag kände jag inte igen mig själv. Jag växlade från sprallglad till explosionsarg på två sekunder. Ena skämtet var roligt, nästa blev jag provocerad av. Stackars kollegor.

Att vi efter lång väntan äntligen började möblera om redaktionen gjorde väl inte saken lättare direkt. Istället för att bli ännu mer ilsk på alla människor jag ringde som inte behagade svara hjälpte jag till att flytta skrivbord, hyllor och pärmar istället innan lunch. Efter att jag fått mat i mig stabiliserades mitt humör något.

Lustigt det där, när man blir förvånad och överraskad över hur man reagerar på saker.

Nu ligger jag i soffan med datorn på magen och känner mig helt slut. Kanske skulle sova en släng innan kvällens handbollsmatch...

Att lyssna på musik kan frigöra signalsubstansen dopamin i hjärnan och ju mer dopamin som frisätts desto starkare blir lustkänslorna. Det är därför man kan gå upp i atomer och bli alldeles till sig av musik. Inte konstigt att man känner sig lycklig av musik! Dopamin, som är hjärnans eget belöningssystem, sätts oftast i samband med saker som en fantastisk måltid, droger eller sex.

Texten nedan är klippt ur en TT-artikel:
En ny studie, publicerad i tidskriften Nature Neuroscience, avslöjar att inte bara njutbar musik i sig utan även blotta förväntningarna på att få lyssna till en enastående vacker röst eller en exceptionellt bra låt kan framkalla rysningar av välbehag.
Forskare vid McGill University i Montreal, Kanada, har mätt hur mycket dopamin som frisattes när ett antal försökspersoner lyssnade på musik som framkallade rysningar som gåshud, ökad hjärtfrekvens, häftigare andning eller ökad blodcirkulation. Gåshud är en väl etablerad markör för människors allra mest känslomässiga respons på musik. Mängden dopamin som frigörs styrs också av hur kroppen reagerar fysiskt och känslomässigt på musiken.
– Fynden ger tydliga neurokemiska bevis för att intensiva känslomässiga reaktioner på musik aktiverar hjärnans belöningssystem, säger hjärnforskaren Robert Zatorre.
Det är tidigare känt att den del av nervsystemet som kontrollerar andning och puls påverkas av musik. Den högra hjärnhalvan uppfattar bland annat harmonier och tonarter medan den vänstra uppfattar låtens melodi.

Den här forskningen sägs vara unik, men för mig är det inget konstigt alls. Vetenskapen har ju bara lyckats reda ut något som mängder av människor upplevt sen urminnes tider. Freddie Mercury har en sådan där röst som liksom får min värld att stanna. Många gånger har jag varit ledsen för att jag aldrig fick uppleva honom live. Vilken grej det hade varit.

Igår trodde jag att den största knoppen skulle explodera. Jag kollade till den sent på kvällen, men inget hade hänt. Jag tänkte att det kan ju inte vara långt kvar nu.



Och idag när jag kom upp hade det hänt. Den första blomman hade öppnat sig!



Kolla på den där lustiga grejen på blomman. Som två valrosständer. Nu återstår att se när nästa knopp är redo.

I och med gårdagen passerade jag en gräns. Det händer en gång varje år. Jag har redan berättat att jag inte har åldersnoja och det är sant. Däremot har jag något svårt att förhålla mig till det här med att fylla år. Det är en konstig typ av uppmärksamhet man får. Det är klart att det är roligt, men jag har lite svårt att tackla det. Jag blir glad och generad i en salig blandning.

Varje år när jag passerar den 15 januari kan jag konstatera att det bara är en månad kvar. Sedan börjar en nedräkning utan kontroll. Som en nedförsbacke. Lika förvånad blir jag varje år när födelsedagen är över. Det gick så fort. Och plötsligt känns det fasligt tyst.

Att fylla år är inget ihållande. Inget man har presterat. Det är kanske därför som jag tycker uppmärksamheten är konstig. Om jag har gjort ett bra jobb och får beröm då finns det en anledning till grattis och ryggdunk, men att fylla år?! Ja, ja...

Jösses vad många timmar jag har suttit bland färger och penslar idag. Skönt! Jag kom in i ett sådant där läge att jag inte ville gå därifrån. Jag började att måla på beställningstavlan och medan lagren torkade på den tänkte jag bara testa två färger som jag inte målat med tidigare. Resultatet blev tavlorna ovan.

Det var så himla roligt att måla dessa ansikten. Jag hade kunnat fortsätta om jag bara haft fler dukar i samma storlek. Dessa är 15x15 cm. Det skulle vara kul och göra en tio stycken och hänga som ett kollage på väggen. En bra sak är att jag funnit ett bra motiv för att fortsätta med mina färglekar. För det är främst det mitt måleri handlar om. Färg. Jag älskar färg och att se hur den ena ter sig bredvid den andra.

När jag satt med ansiktena funderade jag på om det skulle funka att göra på större format, men jag är rädd att det skulle ta för lång tid och att jag skulle bli feg. På så här liten duk gör det liksom inget om det blir skitkass. Jag har mycket större press på mig själv när jag målar i stort format. Knasigt egentligen. Det är lika enkelt att måla över en stor som en liten.

Den här känslan jag har efter att jag har målat - härlig! Lycklig, liksom. Extra lycklig när jag är nöjd med resultatet som idag.

Sedan en tid har jag köpt på mig diverse tyger för jag har bestämt mig för att göra ett lapptäcke. Lapptäcken får gärna vara hur brokiga som helst och mitt tema är blommor. Det som för mig får dem att passa samman är en ton på färgerna. Min förhopping är att hitta enfärgade tyger i rosarött, blått och grönt som matchar i ton. Självklart kommer de enfärgade rutorna att bli minioritet.

Innan jag somnar brukar jag alltid ligga och klura på saker och ting. Och igårkväll planerade jag för mitt lapptäckeprojekt. Jag har en massa spets och funderar på om jag kunde involvera dessa på något sätt. Kanske som en infälld "rand" på längden eller bredden. Eller kanske göra några spetsrutor? Jag är inte på det klara med detta än.

Även om jag nu inte har alla tyger jag vill ha än börjar jag bli riktigt sugen på att klippa tygen. Eller sugen...tänk vad många rutor det kommer att bli! Det blir en hel del klippande, och med tanke på det är det läge att börja. Ta lite i taget.

Tyget med blå botten är min favorit. Kanske en darling jag måste döda sen...jag vet inte än. Funderar på att inte klippa det i småbitar utan att ha en större ruta någonstans. Klippa den ungefär som den ser ut på bilden. Jag får se.

Sjukt vad det är jobbigt att längta efter sånt som inte finns inom räckhåll! Eller sånt man för tillfället inte kan styra. Det jag längtar efter just nu är (utan inbördes ordning):

- Vind som luktar salt
- En återträff med esteterna
- Att ha vagnen runt hörnet
- P3 Guld-galan
- Ordning och reda i mitt liv
- En utställning
- Min vårsemester
- Att äta på Fiskekrogen
- En hejans massa vänner sprida över landet

Jag tog en paus i målandet idag och stack en sväng till Erikshjälpen. Tur det för det var jackpot för mig idag. Bland annat hittade jag den här fantastiska trasmattan som var vävd i mina favoitfärger blått och grönt. Jag visste inte var jag skulle ha den, men tänkte att den kanske kunde passa i sovrummet. Så där ligger den nu. Den går helt i nyans med överkastet och gardinerna. 95 kronor.



Imorgon är det 20:e Knut - då åker julen ut! När julsakerna är borta är det vårkänsla jag vill ha. Jag slog till på den här pastellfärgiga duken. Den kostade endast 10 kronor. Löjligt ju! Jag måste stryka den, men slängde på den på vardagsrumsbordet för att kunna visa den.



Den här mormorsblusen för 30 kronor kunde jag inte låta vara heller. Jag gillar vecken från axeln. Tänker att den blir snygg istoppad i en kjol. Behöver fler kjolar, men det är så himla svårt att hitta som sitter bra.

Jag köpte även två gardiner. Jag håller på att samla på mig textilier för att så småningom göra ett lapptäcke. Snart har jag nog tillräckligt för att börja rita ett mönster. Ska dock sägas att jag tänkte göra det ganska enkelt för mig med decimeterstora kvadrater, men jag tänkte kanske göra något som bryter av mönstermässigt i mitten. Får se.

Nu är det mörkt så jag får sluta måla för dagen, men jag kom längre än vad jag trodde att jag skulle göra. Det känns skönt. Jag har inte målat på över en månad! Usch. Så långa uppehåll vill jag inte ha. Jag hoppas att detta betyder att jag är igång igen.

Igår vaknade jag efter en fasligt trevlig kväll i Jönköping. Innan färden vände hemåt igen smet jag in hos min favoritbutik Westers konstnärsmaterial och köpte fyra färger och en pensel. Dyrt! 414 kronor. Men så värt. Den röda färgen behöver jag för att ta mig an en beställningstavla. Nu har jag både rätt dukstorlek och rätt färger hemma. Äntligen ska jag sätta fart. Det är en barndomsvän som har beställt tavlan och det känns skitkul att få måla till henne.

För ett tag sen slog jag på stort och köpte riktigt dyra penslar. Jag har inte ångrat det en sekund. De är mycket lättare att hålla rena, men framför allt är de mycket lättare att måla med. De rör sig som jag bestämmer och stråna fjångar inte iväg som de själva vill.

Jag satte klockan på 8.00 idag för att komma upp och kunna ta till vara på dagsljuset. När klockan ringde var jag så sjukt trött fortfarande så jag satte fram klockan en halvtimma. Dessvärre vaknade jag inte andra gången klockan ringde. Jag bara stängde av.

10.28 vaknade jag. Mina morgonvanor tar sin tid och jag har fortfarande inte kommit in i arbetsrummet. Jag blir så trött på mig själv. Varför måste jag sova så mycket? Jag hade ju så goda intentioner denna morgon. Suck.

Men, nu en snabbdusch och sen in och jobba!

Hur långsam kan man vara utan att vara död?! Förra veckan var magen kass så då hade jag en ursäkt för att ligga på soffan och päsa i tre dagar. Det enda vettiga jag fick gjort då var att tvätta och diska. I lördags bakade jag, men det blev halvbra.

På kvällen åkte jag till bästa M och firade hennes födelsedag tillsammans med hennes sambo och deras föräldrar. Vi strökollade på inte mindre än tre filmer samtidigt som vi dividerade om livet. Jag stannade över och igår förmiddag åkte jag till Växjö för att hälsa på en vän som fick barn för fem månader sedan.

Det var ett kärt återseende. Vi har inte setts sen i maj! Galet vad tiden rusar iväg ibland. Skönt att tjata igenom tillvaron och framför allt kul att se lillkillen. Med en bebis i sällskapet behöver man varken prata eller göra något. Det räcker att bara titta och förundras över det lilla livet.

Eftersom jag förmodligen får besök imorgon (eller onsdag) så måste jag städa idag. Annars kan jag inte med att öppna dörren. Ikväll ska jag nämligen till Jönköping och stannar där över natten, så ska det vara ordning imorgon måste det fixas idag.

Jag fattar inte hur jag efter alla den här tiden till ingenting ändå lyckas mösa ner mig till ännu mer göra ingenting. Borde man inte få panik i allt stillasittande?! Hur sjutton kan man känna sig trött efter att ha sovit som en klubbad säl i tio timmar?!

Ta tag i dagen kanske. Inte genom lust utan genom vilja. Så får det bli. Basta!

På torsdag spelas första matchen i handbolls-VM. Evenemanget går i Sverige. Det tycker jag är lite coolt. Jag kollade på biljetter, men det var självklart inte gratis. En gruppspelsmatch kostar 495 kronor. Ganska rimligt pris, men det är ändå inga kosing som jag har. Men, matcherna visas i TV4 och jag tycker det är rätt gött att ha kommentatorer till matcherna. För även om jag gillar handboll väldigt mycket är jag inte hundra insatt och behöver en och annan förklaring.

Här är Sveriges matchtider och motståndare i grupp D:

13/1 20.15 Chile (öppningsmatch)
15/1 18.15 Slovakien
17/1 20.15 Korea
18/1 20.15 Argentina
20/1 20.15 Polen

Jag har inte mitt schema helt och hållet i huvudet, men jag tror att jag kommer att kunna se alla matcher utan den mot Argentina. Då jobbar jag kvällspass. Men fyra av fem gruppspelsmatcher är inte illa att kunna se!

Framför allt gillar jag handboll för att det är så intensivt och spännande. En match kan vända poängmässigt på några få minuter. Trots att slutresultatet kan ligga runt 25-30 mål är ändå varje poäng viktig hela tiden i matchen. Handboll är en teoretisk sport. Det gör den också snygg. När ett lag lyckas med sina turer kan det verkligen vara vackert. Läckert.

Ingen vanlig kvinna. Idag är det hennes dag. Tre decennier har hon skrapat ihop på sitt konto. Det är en speciell ålder. Fast både jag och bästa M har konstaterat att vi är som 40-åringar. Vi gillar att sitta hemma och ta det lugnt. Vi är liksom nöjda med livets egen lunk.

Första gången vi träffades var hösten 2005. Av en händelse kom vi in på samma skrivarkurs på Högskolan i Jönköping. Hon föll mig inte i smaken. Skrämde mig. Var så rätt på och jag var så feg och rädd. Det visade sig att vi sökte samma journalistutbildning. När det visade sig att vi båda också kom in var nog ingen av oss särskilt glad. Vi tog i hand på att vi inte kände varandra. Vi ville båda få en nystart i och med journalistutbildningen.

Trots löftet hamnade vi i bänkarna bredvid varandra första dagen. Så enkel är människan. Man söker sig till det som redan är bekant. Vi förblev bänkgrannar i två år. Under tre månader i tvåan fick jag bo hemma hos M. Det var egentligen först då, 2,5 år efter att vi träffades, som vår vänskap började.

Senare den våren frågade M mig med största allvar i rösten om jag ville vara hennes bästis. Jag sa ja. Något jag inte ångrat en sekund. M är den bästa vän man kan ha. Hon är sann, klok och rolig. Hon har ett djup. En resonans av hela livet. Hennes omtänksamhet är enorm. Vår vänskap bygger på en slags samklang och på förtroende, förståelse och acceptans. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Och jag som alltid fått höra att det är svårt att hitta vänner när man är vuxen. Snack! Det är mycket lättare, men man väljer med en annan omsorg och sorterar bort dem som inte är mödan värd.

Bilden är från vår resa till Prag förra våren. Om hon ser den kommer hon förmodligen inte att gilla den. Jag, däremot, tycker alltid att hon är vacker.

Grattis på din dag älskade Magdis!

Det här är ett tips värt att ta vara på. Tom Alandh är, enligt mig, en av Sveriges aboslut vassaste dokumentärmakare. Tillsammans med fotografen Björn Henriksson har han i tio års tid följt missbrukaren Pia. Redan som 14-åring började hon att missbruka. I två tidigare filmer har Tom Alandh berättat om hennes liv på ett väldigt ingående sätt. Han har filmat henne in i en värld som få av oss någonsin ser.

Flera gånger har hon försökt att ta sig ur missbruket och alltid fallit tillbaka. Tom Alandh har följt med. Inte tagit ställning. Berättar om Pias liv på ett mycket berörande vis.

När jag gick journalistutbildningen hade vi Tom Alandh som gästföreläsare. Det var ett stort ögonblick. Inför det besöket tittade vi på en av filmerna om Pia.

På söndag klockan 21.15 i SVT 2 visas den tredje och sista filmen om Pia. Leva livet heter den. Jag kan nästan garantera att man inte sitter oberörd och jag tror att man hänger med även om man inte har sett de två första filmerna.

Jag är inte mycket för att äta pizza - om den inte är hemgjord då. Det är klart att det är mäckigare än att köpa, men så oändligt mycket godare. Dessutom kan man göra flera sorter på samma plåt. Bara att komma ihåg i vilket hörn man la vad. Svamp på ena sidan, skinka på den andra och ananas i mitten till exempel.


Pizzadeg

25 g jäst
2 dl vatten
5 dl vetemjöl
1 msk olja
salt

Jag gillar när botten blir tjock så jag brukar dubbla degsatsen. Smula ner jästen i en bunke och blanda ut den med vattnet, som kan vara antingen kallt eller ljummet. Häll i en skvätt olja. Jag brukar använda rapsolja, eftersom den inte ger smak som olivolja gör. Släng i lite salt. Blanda ner mjölet, men inte allt på en gång. Blir degen för torr är det svårt att baka ut den på plåten.

Degen behöver jäsa 30-45 minuter ungefär. Under tiden kan man göra tomatsåsen och förbereda det som ska ligga på pizzan, som att riva eller skiva osten.



Tomatsås

400 g passerade eller krossade tomater
2 klyftor vitlök
socker
salt, peppar, oregano, chili
olja

Häll olja i en kastrull så att det precis täcker botten. Kläm i vitlöksklyftorna och fräs dem. Observera att det är väldigt lätt att bränna vitlöken så rör ordentligt. Häll sedan i tomaterna. Var försiktig så att inte oljan skvätter upp. Jag föredrar passerade tomater, eftersom jag inte är så förtjust i bitar.

Släng i kryddorna och sockret och låt sen koka 10-15 minuter. Använd lock. Tomat har en tendens att skvätta på höjden. Sockret är för att neutralisera tomatsyran. Såsen blir enormt mycket godare med socker i. Smaka dig fram. Du kanske vill ha helt andra kryddor. Kom bara ihåg att det är tomatsåsen som gör en god pizza. Blir såsen mesig blir hela pizzan mesig.



Olja en plåt och tryck eller kavla ut degen. På med tomatsåsen och sedan resten av grejerna. På den här pizzan hade jag rökt kalkon och ananas. Som en klassisk hawaii fast med kalkon istället för skinka. Jag orkar aldrig riva osten utan skivar med osthyveln bara. Det funkar det också.

In med pizzan i mitten på ugnen och grädda i 250 grader i cirka 15 minuter. Knacka på brödkanten för att kolla om den är klar. Ska låta lite ihåligt. Om osten fått bra färg, men brödet inte är klart sänk värmen till 200 grader.

Låt den svalna några minuter. När pizzan är ugnshet försvinner smakerna. Galet gott!

Min fina kära orkidé bryr sig inte om kylan där ute. Att de fallit en ny decimeter snö ger hon blanka katten i. I mitten på november syntes bara en liten klen stängel med en knopp längst fram som letade sig upp ur den torra, mörka mullen. Men se så vacker hon är nu! Fyra tydliga knoppar och en femte på väg som bara väntar på att brista.

Jag är framme med näsan varje dag i köksfönstret där hon står för att se hur det står till. Jag vill inte missa detta mirakel. Två år sedan är det den blommade senast. Det var också då jag fick den. Om jag minns det rätt så är blommorna rosa. Jag är så himla glad att jag inte gav upp när den tappade sina blommor. För en orkidé är sannerligen inte vacker utan sina blommor. Bara några jätteblad, som stora tungor, som hänger över krukans kanter. Lite som med den fule ankungen. Vem kunde gissa att den skulle bli en ståtlig svan?!

Den här vintern har jag klarat bra hittills. Jag gillar den. Det är klart att jag blev lite stött när det snöade så mycket i natt och jag gladdes vid nyår när det töade en smula, men jag försöker acceptera läget. Lättare på det viset. Ännu bättre med denna tjusiga naturkraft i mitt eget kök. Hon ger mig hopp om vår.

Ålder. Det är en konstig sak. Jag är 29 år, 10 månader och vad...21 dagar? Vad säger det om mig? Egentligen. Det finns så många människor som hävdar sin ålder i tid och otid. Jag är äldre än dig! Du är yngre än jag! Och sen? Man är inte sin ålder. Man är sina erfarenheter. Några år hit och dit gör ingen skillnad.

När jag var 23 år gammal gick jag in i väggen. Jag tror inte att det är så vanligt för 23-åringar att göra det. Det tvingade in mig i ett nytt tänk. Jag var tvungen att omvandla hela min världsbild. Nu, snart sju år senare, börjar jag känna att jag har kommit ut på andra sidan. Det är en fräschare, gladare och klokare Sofie som tittar ut, full av nyfikenhet på världen.

Den här tiden fick mig att mogna. Jag har utvecklats enormt. Men eftersom mitt fokus har legat på detta - att hitta en rimlig nivå av arbete, fritid, sömn, mat och social aktivitet - har jag fallit efter på andra områden. Därför tänker jag att man har olika mognad för olika områden i livet.

Jag har alltid avundats de människor som slår igenom som författare, artister eller egenföretagare i tidig ålder. Nu tänker jag istället att jag med mitt långsamma yrkesliv ligger före på andra områden.

Det här nya tänket har gjort att jag släppt min åldersnoja. Jag är snart 30. Jag är singel. Jag bor i Värnamo. Det är kanske inte vad jag hade tänkt mig när jag var 20. Men till skillnad från då så gillar jag mitt liv och jag gillar mig själv. Den utvecklingen har ingenting med ålder att göra. Jo, kanske, men inte i ålder som siffrorna 20 och 30.

Dessutom kommer vi alla att dö någon gång. Precis som de stackars fiskarna i hinken. Och döden bryr sig verkligen inte om någon ålder - så varför skulle livet?!

För ett tag sedan gästade Anders Jansson P3 och berättade om de nya avsnitten av Hipp Hipp. Jag som inte hade koll på att det skulle bli en ny säsong blev helt överlycklig. Dessvärre har de valt lördag kväll som sändningstid. Men halleluja för SVT play. Idag rör jag mig dock ingenstans utan kommer att se premiären från första parkett i min egen soffa. Hipp Hipp hurra för en ny säsong av förstklassig (?!) humor!