I elva år har september varit en månad som skapat oro, olust och sorg i mig. En rivande känsla. Att det har varit så beror på att onsdagskvällen den 29 september 1999 omkom en person som stod mig väldigt nära. Oskar. Min systers make. En olycka i ordets rätta bemärkelse. Det som inte får ske händer. Ett misstag. Ett liv slocknar. Hela familjen drabbades hårt. Både vår och hans. För att inte tala om alla vänner. Alla levde vi plötsligt med ett hål i våra hjärtan.

Så svårt att förstå. Hur kan man dö när man bara är 23 år och hur kan man bli änka när man är 23 år? Jag var 18 år då. Ganska vilsen. I den världen stod Oskar för något stabilt. En vuxen person som lyssnade på mig. Det var så jag såg honom. En storebror vars närhet jag gärna höll mig i.

Jag minns den första årsdagen. Jag mådde dåligt hela september inför den. Visste inte hur det skulle kännas. När dagen väl kom var jag bara tom. Det var som att kliva över en tröskel till ett nytt rum, men där allt visade sig vara precis likadant som i rummet man just lämnat. Sorg och saknad är inte beroende dagar.

Någon frågade mig hur det kändes på årsdagen.
- Det gör ont varje dag, blev mitt svar.
Hon kunde inte riktigt förstå. Ville nästan att jag skulle tycka att just den dagen var värre än alla dem jag redan genomlevt.

Med tiden blev det lättare. Lättare att hantera och lättare att prata om. Men september har ändå fortsatt att vara jobbigt. Inledningen av hösten. Symboliskt. Den där fantastiska luften, ljuset och färgerna som alltsammans bröts i tragedi. Jag minns begravningen väl. Hur några kor råmade en bit från kyrkogården. Alla människor. Oskars farfar som förrättade begravningen. Som bara två år tidigare hade förrättat vigseln mellan Oskar och min syster. Föräldrarna som överlevde sitt barn. Syskon.

Trots att allt det där genomlevdes. Alla känslor, alla tårar och alla minnen har jag fortfarande svårt att förstå hur man överlever, hur man tar sig igenom. Man bara gör det.

Igår var det årsdag. Första gången på tolv år gick den obemärkt förbi. Jag hade glömt. Hade inte en tanke på det. Kom på det idag under förmiddagen och då började jag nästan gråta. Att upptäcka att tiden har läkt såren är både glädjande och sorgligt på något sätt. Kanske mest ledsen för jag är rädd att glömma.

Jag tar mig tillbaka i tanken till den första årsdagen. Den som var jobbigast innan den faktiskt var. Som visade sig vara en i mängden av alla de andra tunga dagarna. Nu är jag i andra änden. Att årsdagen är som vilken annan dag som helst. Inte tung. Vardag. Inte kommer jag att glömma och inte behöver jag en årsdag för att minnas. Jag kan ju lika gärna gråta idag. Eller i januari. Sorgen är inte beroende av dagar. Inte heller glädjen.

Jag tänkte stått emot min lust att åka till Erikshjälpen idag. Tänkte att när man kommer en kvart innan stängning finns väl inget att hitta. När man ser bilden ovan fattar ni nog att jag är glad att jag ändå åkte. Den där lampan är ju fullständigt fantastisk! 50 kronor. Självklart fungerar den. Nu ska jag bara hitta en bra plats där den får lysa även när den är släckt.



Det blev ytterligare en Malmstake. Har jag fått dille nu? Ja, det verkar inte bättre. När jag fick syn på denna stod jag och vägde den i handen medan jag funderade på om jag skulle ha den. Jag hade ju redan de tre på pianot, men så tänkte jag att jag kan skaffa mig ett stort gäng av ljusstakar. Hur det blir med den saken återstår att se. Den här ljushållaren pyntade jag 30 kronor för.

Så vad lär vi oss av detta? Det är inte ogjort att åka till Erikshjälpen ens en kvart före stängning. Värsta fynden kan ju finnas kvar!

Jag har alltid tyckt att intelligenskvot, IQ, är intressant. För att inte tala om IQ-tester. Kan man verkligen testa fram och mäta IQ? Jag har egentligen väldigt svårt att tro det. Framför allt för att i princip alla tester baseras på att tyda ut logiska figurer. Är det egentligen logisk förmåga vi mäter och inte intelligens? Logik och intelligens är ju inte samma sak.

Så här säger Wikipedia om intelligens: Till intelligensen räknas vanligen förmågorna att resonera, planera, lösa problem, associera, tänka abstrakt, förstå idéer och språk, komplicerade orsakssammanhang samt förmågan till inlärning.
SAOL på nätet slår upp följande på logik: läran om tänkandet; konsekvent tänkande, följdriktighet, konsekvens, logisk skärpa.

Ok. De båda ligger ju inte väldans långt ifrån varandra, men det är inte riktigt samma sak. Men om man tar fasta på vissa saker om intelligens. Förstå språk. För att lösa ett IQ-test krävs sällan språklig förmåga. Och inte handlar det om inlärning heller. Viss skillnad finns.

Jag gjorde även Illustrerad vetenskaps test som bygger på fler faktorer, nämligen kategorierna visuell, språklig, minne, logiskt tänkade samt matematik. Mitt totala resultat synes nedan:



I detta test hamnar jag helt plötsligt på 121 och därmed högre än 91 procent av befolkningen. Till skillnad mot 113 och 71 procent i det tidigare testet. Här är ju dessutom språk och inlärning med. Illustrerad vetenskap slänger in, som sig bör, en liten brasklapp på sitt nättest. Eftersom det inte är ett övervakat test kan fusk inte uteslutas. När man sitter och väljer bland de olika betydelserna för ett visst ord är det väldigt lockande att ta till ett weblexikon. Dock lät jag bli.

Hur som helst. Jag är så klart glad att jag hamnar så högt. För att vara helt ärlig tror jag att det finns en del i min omgivning som inte tror mig om att ha ett relativt högt IQ.  Därmed kanske jag skulle vara tyst och nöjd, men jag tycker det är svårt att till 100 procent ta allvarligt på det här med IQ-tester och det skulle vara intressant att någon gång göra ett övervakat test.

Blivit sugen? Det första testet jag gjorde kostar 10 kronor via sms för att få sitt svarsalternativ och hittas på iqtestet.se och det andra på Illustrerad vetenskaps hemsida och det är gratis.

Som ett PS skulle jag vilja hävda att de flesta kreativa människorna har en hög intelligens och att personer som tror sig ha hög intelligens sällan har det ...

På min runda i lördags gjorde jag ett nedslag på Röda Korset. Det händer inte så ofta. Mest för att det är så litet och jag sällan får napp där. Då hittade jag den här blusen. Tanterna bakom disken tyckte den var urfin. Det tycker jag med så klart. Annars hade jag inte köpt den. Den kostade mig 35 kronor. Visade den för min kusin som bara apskrattade. Hon tyckte inte den var fin, men det gör mig ingenting. Jag gillar den ju!



Jag köpte även den här duken på Erikshjälpen för 15 kronor. Förr om åren hade jag alltid massa dukar. Bara att välja och vraka när den ena var färdig för tvättmaskinen, men eftersom jag har bytt färg på inredningen med åren har jag gjort mig av med många dukar. I vardagsrummet passar det bäst med neutrala färger, eftersom jag har färg på allt annat. Därför föll jag för den här beiga. Ser kanske inte så roligt ut när man bara ser den beige mattan under. Men soffan är ju turkosblå, kuddarna blommiga i lila, rosa, turkost och grönt. Filten är grön och alla tavlor färgstarka.

Igår hände något konstigt. Jag jobbade på kvällen och under arbetspasset kröp en huvudvärk på. Migrän. Jag har lärt mig att känna skillnad nu. När jag får migrän på kvällen brukar jag inte ta tabletter utan skyndar mig i säng istället. Jag vill undvika tabletter så mycket jag kan. När jag väl kommit hem från jobbet och lagt mig blixtrade det i huvudet och jag trodde att det skulle sprängas. Samtidigt växte illamåendet och jag fick frossa.

Jag gick upp, fick hålla mig i väggen på väg till badrummet och fick i mig två migräntabletter och krängde tillbaka till sängen. Vet att jag tänkte "måtte tabletterna hinna verka innan jag spyr upp dem" sen fick jag rusa till toan. Med tanke på den tidigare vingliga färden kan man kanske tänka sig hur "rusa till toan" gick. Så där.

Jag hann spy på samtliga tre mattor.

Kroppen höll på att kränga sig ut och in. Tårarna sprutade. Kändes som det höll på i en evighet och i det läget är man inte allt för kaxig. Kroppen skakade som ett litet löv. När jag kommit tillbaka till sängen var blixtvärken i huvudet borta och idag känner jag knappt av det där. Hade det inte varit för mattorna som jag rullade undan och la i en hög hade jag nästan trott att det inte hänt ...

Jag har testat några gånger för att få till en bra småkaka med mycket chokladsmak och som är mer saftig än torr. Nu börjar jag närma mig, tycker jag. De här är knapriga i ytan, men något sega mot mitten och det gillar jag. Självklart ska jag dela med mig av detta recept och om ni testar hör av er och berätta hur det blev!


Sofies chokladbitar:

200 g smör (margarin är förbjudet!)
2 msk ljus sirap
1,5 dl socker
2 tsk vaniljsocker

Låt smöret stå framme en stund så att det mjuknar. Elvispa sedan ihop ingredienserna så att det inte är några smörklumpar kvar. Blanda sedan i:

3 msk kakao
4 dl vetemjöl
1,5 tsk bikarbonat
14 rutor hackad mjölkchoklad

Blanda ihop degen med elvispen. Det sista kan göras för hand. Dela degen i två delar och gör två rullar som är cirka fyra centimeter i diameter. Lägg dem på ett fat och ställ in i kylen. De behöver stå ungefär en timma så att smöret hinner stelna. Skär sedan 20 skivor från varje rulle och lägg ut på bakplåt. Grädda något nedanför mitten i ugnen i 175 grader. Gissar att tiden skiljer sig något från ugn till ugn, men i min tar det ungefär åtta minuter. Man kan nog säga att de är färdiga precis innan de börjar få färg. Supersmarrigt!

Jag fick besök igår och vi åt kräftor. Det blev en sån där låda. Jag hade tänkt komplettera med några havskräftor och räkor. Jag var helt övertygad om att fiskbilen skulle vara på plats. Men nä. Onsdagar och fredagar. Inte lördagar. Typiskt. Men de där frysta lådkräftorna var goda.



Vitlöksdressing, chevre och brie slinker också ner.



Gjorde för första gången en västerbottenpaj. Googlade ett recept innan jag gick in i affären och tog första bästa. Det var ägg i pajdegen. Det har jag aldrig haft förut. Skalet skulle förgräddas och det såg inte helt ok ut. Det bubblade och flöt av smör. Men när skalet fått vila en stund såg det riktigt bra ut och jag hällde i ostblandningen och faktum är att slutprodukten blev en av de godaste pajer jag ätit. Botten var inte så där torr och smulig utan saftig.

Det var en skön kväll. Inte bara för att jag fick äta massa gott, utan för samtal som rörde allt mellan himmel och jord. Det pratas för lite. Så där på riktigt. Som när man har tid och kommer förbi det ytliga skvalpet och ner på djupet. Känslor och relationer, både för sig och andra. Utvecklande samtal. Det är grejer det.

Här är receptet förresten om någon är nyfiken:


Västerbottenpaj 6-8 portioner

3 dl vetemjöl
0,5 tsk salt
125 g smör
1 ägg

Vispa ihop, knåda ut i form, nagga botten och förgrädda 10-15 minuter i 200 grader.

3 ägg
300 g riven västerbottenost
2,5 dl grädde
1 dl mjölk
salt, peppar

Häll ostblandningen i skalet och grädda nedanför mitten i ugnen tills fyllningen stannat. Alltså att den inte rör sig om man skakar på formen. Cirka 25-30 minuter i 200 grader.
Jag glömde köpa grädde så jag använde bara mjölk och det gick finfint. Den här pajen var fantastisk god!

Jag är sjukt svag för små söta hyllmöbler. Förvaring, det är grejen. Jag behövde inte fundera länge över om jag skulle ha den här eller inte. Alltid går den att använda till något! Jag skulle kunna ha tidningar i den, eller tyger, kanske skor. Den är ungefär 60 centimeter hög och 40 centimeter bred. Jag hittade den på Erikshjälpen. Gissa priset! 20 kronor. Nu fattar ni varför det inte var svårt att bestämma sig.



Den här typen av ljusstakar har aldrig varit i min smak. Jag har ibland undrat varför folk kastar sig över dem som vore det guld, men saker och ting ändras. Helst vill man ju ha de där tunga med MALM-stämpel i botten. De två mindre är inte det. Dem köpte jag för 15 kronor styck på Erikshjälpen.

Den större däremot är en Malm och den köpte jag för 20 kronor på Andra hand. Jag kollade lite på olika nätaktioner och såg ett par Malmstakar som låg på 300 kronor, men de var lite fylligare i formen än denna. Men egentligen bryr jag mig inte om ett eventuellt marknadspris, det var inte därför jag köpte den. De här tre ska få stå tillsammans på pianot. Ska bara få dit ljus också.



De här köpte jag för 10 kronor styck på Erikshjälpen. Otroligt fina ramar! Det var därför jag inte kunde låta bli dem, trots att jag inte vet vad jag ska använda dem till. Kan hända det blir någon typ av kollage i framtiden.

Med senaste tavlan tog jag in på en ny väg. Jag gillade den och har tänkt att fortstätta på den ett tag till. För ett par dagar sedan fångade jag den här bilden när jag gick över gatan. Lite jobbigt att gå, ha koll på trafiken och fota samtidigt, men det gick ju hyfsat. Lyckat att det kom en gul lastbil just då. Snyggt med den och den gula skylten i förgrunden.

Jag gillar det där blå huset. Det är så annorlunda mot alla andra hus här, men utan att man tänker på det. Det har ju stått där så länge jag har varit stan. Mest gillar jag ändå den smutsiga gaveln. Detta ska bli en målning.



Jag gillar egentligen den här vinkeln mer, eftersom man ser mer av den skitiga gaveln. Kan hända att jag anammar min konstnärliga frihet och använder de bästa ur båda bilderna. Gaveln, lastbilen och skylten.

Dessvärre köpte jag bara på mig kvadratiska dukar senast jag handlade. Då var jag inne i det formatet, men nu vill jag ha rektangelformade. Får se hur jag gör med en saken. Jag väljer mellan tre alternativ: måla över gamla tavlor, målar på de kvadratiska eller köper nya.

Igår var jag riktigt trött och var så nöjd när jag kom i säng redan 22.30, men sen låg jag där och glodde i taket. Vred och vände. Usch vad jag avskyr när det blir så. Klockan hann passera 01.00 innan jag somnade. Att gå upp tidigt för att jobba med alldeles för få timmar sömn är ingen hit och framåt eftermiddagen kände mig väldigt ofokuserad. Som tur var hade jag en övertimme att ta ut och den plockade jag idag.

Jag var hemma 16.15. Trött och hungrig. Hade god lust att slänga mig i soffan och stänga av. Kanske sova lite, men jag bestämde mig för att göra tvärtom. Jag började med att ta en kopp te. Sen gjorde jag en kardemummakaka. När den var klar gjorde jag en svampomelett och hackade ett vitkålshuvud. Jag slog mig ner för att äta.

Efter maten vispade jag ihop en bondkakedeg, rullade längderna och ställde in dem i kylen. Diskade upp en veckas disk + bakdisken. Jag bytte om och gick ut på en halvtimmes rask promenad. Fantastiskt härligt ute med ett dis i luften som gjorde det skönt att andas. Hemma igen. Dusch och sedan baka ut kakorna.

Därefter kände jag mig värd att sjunka ner i soffan. Min förhoppning är att aktiviteten gör att jag kan sova gott i natt och vaknar pigg som en lärka i morgon. Om inte annat kanske jag kan glädja någon på jobbet med fika!

När jag ändå var i Jönköping var det självklart att gå till Erikshjälpen. Nästan direkt föll mina ögon på de här assietterna. Märket är Rörstrand (så klart) och de heter Daga och är så vitt jag kan läsa ut från 1943. Jag blev överförtjust, men dessvärre var de fyra assietterna inte prismärkta. Det brukar betyda att de inte säljs den dagen. Efter några om och men sattes priset 15 kronor styck. Taget. Jag bestämde för mig själv innan jag fick veta att jag skulle betala max 20 kronor styck.

Jag letar inte lika intensivt efter assietter som jag gjorde ett tag. När jag började köpa äldre porslin var jag väldigt inne på 50- och 60-talsporslin, men märkligt nog har jag insett att jag bäst gillar porslin tillverkad tidigare än så. Därför håller jag på med en växling, kan man väl kalla det. Blommor och guldkant. Det är fina grejer det!



För första gången stod jag i kö till Erikshjälpen i Huskvarna. Det var idel karlar som stod och tryckte längst fram. Många var i skalan äldre. Det förundrar mig. Är besöket mest en social grej eller shoppar de också? Har de gamla inte redan allt? Köper de för att sälja vidare? Nostalgi? Svaren är säkert lika många och olika som frågorna.

Jag hittade hur som helst det här fatet. Färgen passar väldigt fint hos mig. Den är från Höganäs och jag betalde bara 15 kronor. Det stod på att den var defekt, men jag kunde inte se på vilket sätt.



Jag köpte även den här lufttäta lilla burken för 5 kronor. Även här var det färgen som fångade mig och jag blev nästan lite chockad över priset. 5 kronor är ju typ gratis. Svensktillverkad är den också. Det jag gillar både med den här burken och med fatet är att de är bruksföremål, men samtidigt vackra. En oslagbar kombo.

Jag hade några ärenden till Jönköping och passade på att träffa min pappa som jobbar där. Vi började med att äta lunch och sen gick vi till Erikshjälpen. Både pappa och jag hittade grejer. Mina saker visar jag i ett separat inlägg.

Pappa jobbar med att inventera en viss typ av skåp som står runt om i landet. Enligt hans listor skulle det finnas ett skåp på en adress i Huskvarna och det skulle han kontrollera. Eftersom vi på vägen dit passerade den berömda utsiktsplatsen som ligger längs vägen mot Aneby tog vi oss dit.

Man får parkera och sen gå ungefär 200 meter - först upp och sen ner. Jag hade höga, smala klackar på mina stövlar och kände mig ganska malplace där jag klapprade fram och det var lite svårt i branterna.

Tänk att jag bodde i Jönköping i 2,5 år och lyckades ändå inte ta mig till den här platsen. Vilken vy! Underbart.






När man fortsätter en bit upp längs Anebyvägen ligger ett gammalt kraftverk (strax ovaför Jutafallen) och är det något jag är svag för är det fallande vatten och således dammar och kraftverk. Jag fick med mig pappa ut på bron över ån. Dessvärre dog mitt batteri till kameran så det blev inte många bilder.

... så hängde vi på Harrys och det föll sig som så att det var quizafton och vi vann efter en stabil insats i utslagsfinalen av chefen. För det vann vi halva notan. En ganska bra summa eftersom vi ätit och druckit för 1 500 kronor tillsammans. Jag som hade gjort åt 400 kronor var den som tjänade mest på vinsten. Inte fel. Här följer några bilder:

Jag har haft en plan och den skred jag till verket idag. Jag ska börja måla med en förlaga. Att utgå från en bild. Det är inte min grej, eftersom jag helst målar fritt ur huvudet, men just därför. Om man ska utvecklas måste man utmanas. Jag rotade i bildarkivet på jobbet efter en särskild bild som en nu pensionerad fotograf på tidningen har tagit.



Bilden har väldigt tydliga färgfält och det var så jag såg på bilden. När jag hade gjort grovskissen fyllde jag skissen med färg. Ungefär som en målarbok. För att det ändå ska vara min bild och inte bara en kopia har jag använt fotot som en grund och inte som något jag följer slaviskt.



Nedaför tavlan ligger bilden. De påminner om varandra. Även om jag låtit mitt slarviga sätt få dominera.



Jag gillar att måla stökigt och smutsigt. Det är inte det jag gör oftast så när jag väl får chansen tar jag den. Fotot är taget när ett helt kvarter med gamla träkåkar revs till förmån för lyxiga bostadsrätter på hög höjd.

Tavlan är klar i grunden. Det är så jag gör. Öser på, målar fort nog att jag inte hinner tänka på annat som att titta på klockan eller känna hunger. Därefter får målningen vila. När den sedan fått vila klart petar jag i detaljerna. Dock inser jag mer och mer att detaljer inte är min grej. Att måla med liten pensel och renblandad färg funkar inte riktigt. Ett drag med penseln får gärna skifta i rött, brunt och grönt även när jag ska måla gult.

Återigen - vad skönt det är att måla! Har inte målat sedan juni. På tok för länge sedan. Jag skulle behöva åka och handla färg. Dessbättre har jag ett presentkort hos min favoritfärghandlare att utnyttja. Dessvärre är det sju mil dit ...

Och det där med att glömma bort tiden. Jösses vad hungrig jag är nu! Magen knorrar och bänder sig. Tur då att jag har mat färdig att värmas bara. Då tar det inte så lång tid.

Jag satt och tittade igenom massa gamla bilder. De här fyra har inte särskilt mycket gemensamt. Det skulle vara den där stilla känslan i så fall. De två sista bilderna har väl det djupa perspektivet som gemensam nämnare. Ville i alla fall visa dem.

I övrigt är det ganska tomt idag.

För några veckor sedan togs dessa bilder. Hade glömt bort dem. Kanske lika bra det egentligen, men nu delar jag ändå med mig av några. Hela stan var på fötter och det var roligt - Värnamodagarna.

Det började med att jag skulle städa och när jag började rota runt hittade jag de här gardinerna och vips så hade jag bytt gardiner i vardagsrummet. Hmm. Vad kan jag mer göra, tänkte jag.

Som de flesta nog vet vid det här laget måste jag ha förändring ganska ofta i livet för att må bra. Stampar allt på i samma takt eller på samma sätt för länge blir jag tokig. Jag blir sanslöst uttråkad, rastlös och nästan sur om jag inte får märkbar förändring kring mig. Detta i kombination med en idé jag haft länge slog jag två flugor i en smäll.



Nu äntligen skulle den ensamma tavlan bakom soffan få sällskap. Och som jag länge tänkt ska det bli ett kollage.



Det växer långsamt fram. Ett pusslande att få ihop tavlorna på ett bra sätt. Både att de passar bredvid varandra och att det blir en bra helhet. I detta fall är nog ändå helheten viktigast.



Så där ja! Här är resultatet! Fick även sytt i ordning en bit spetstyg jag hade som nu får agera duk på vardagsrumsbordet. Tre ljuslyktor som åkte in i skåpet för några månader sedan har fått komma fram igen. Det här känns fint. Nu kan hösten komma.

Ett bra tag nu har jag gått och klurat på en sak. Mitt måleri står alldeles still igen. Jag har funderat hur jag ska få fart på det. Bland annat tackade jag ja till att ingå i målargruppen jag berättade om. Just nu letar de (vi) efter en lokal och jag hoppas innerligt att det löser sig, för nu är jag pepp på att börja måla med dem.

Det andra är att jag skulle vilja sälja tavlor på något bra sätt. Ena tanken är helt enkelt att öppna mitt hem vid något tillfälle och bjuda hit alla som vill se vad jag målat. En vernissage. Den andra tanken är att lägga upp tavlorna här på bloggen med pris och fraktkostnader. Dock bär den andra tanken emot lite. Jag tycker det är roligt att träffa den som köper en tavla av mig. Det känns fint att ha ett ansikte på den vars hem min målning kommer att hänga i.

Ja, tankarna är inte riktigt klara än. De for nog gro lite till innan jag bestämmer mig.

Skissen är lite plåttrig, men jösses vilken bra lägenhet. Matplatsrummet är lite knasigt med dörrar åt alla håll, men jag gillar det rummet ändå. Det bästa jag vet med lägenheter är där det finns en klädkammare i anslutning till ett av sovrummen. Och att balkongen är vid köket. Gillar också grejen att det finns ett förråd i köket. Där skulle jag ha saker som dammsugare, strykbräda och sopsortering. Perfekt.

Jag förstår inte hur man kan leva ut balkong. Det har jag gjort och det ska jag aldrig göra igen. Fy! När jag bläddrade bland lägenheter hittade jag en som hade både balkong och takterass. Det hade inte varit fel. Just den lägenheten var en fyra för 12 000 kronor i månaden. Man kanske skulle starta ett kollektiv?!

Idag är jag ledig. Det var uppenbart att jag var trött för jag sov till kvart i elva. Så länge sover jag väldigt sällan. Dagen blir lite skev när man sover så länge. Det är liksom lunch när man går upp och startsträckan förmiddag är borta. Planen är att städa, eftersom jag inte hann det i helgen. Helst skulle jag vilja måla också. Med (o)farten jag har nu lär det inte bli av. Jag avskyr min disciplin. Den är av intet ...

Ibland kan jag få lite panik när jag tänker på hur inrutat livet är. Som svartramade vita rutor med text i. Den där karusellen - vakna, gå till jobbet, komma hem, titta på tv och sova. Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb, för det gör jag verkligen, det är nog mer att jag själv faller in i mönster jag inte riktigt kommer ur. Efter jobbet är jag trött och orkar inte så mycket mer än att trilla ner i soffan. Eller?

Det där blir en dålig cirkel eller kanske till och med en nedåtgående spiral. Jag menar, det är inte som att jag blir piggare av att sitta och glo på tv eller att byta jobbdatorn mot min egen knävänliga. Och av att slöa i flera timmar innan sömnen gör inte sömnen särskilt bra heller.

Jag vet allt detta och ändå har jag svårt att aktivera mig. Högre grad av aktivitet skulle definitivt leda till bättre sömn och mindre trötthet efter ett jobbpass. Till och med mina tankar faller in i något slags tristessläge. Blä allt är tråkigt, typ.

Jag fick förresten en förfrågan igår om att bli en del av ett målargäng. De träffas en gång i veckan och målar tillsammans. Med i gänget finns en som kan det där med måleri, som stöttar, tycker och tipsar. Dessvärre skulle jag bara kunna vara med varannan vecka, men jag tror att jag ska tacka ja. Det var länge sedan jag hade någon regelbunden aktivitet i mitt liv. Det kanske skulle vara bra. Både socialt och kreativt och lärande. Med tanke på mitt inrutade liv jag just gnällt om kanske den här färgklicksrutan är precis vad jag behöver.

De som känner mig vet att jag är svag för Idol. Därför är det inte så konstigt att jag även håller koll på True talent. Musik är ju magiskt och kan locka fram hela registret av känslor i kroppen. Att höra ny musik, en ny röst som lockar fram ett leende är alltid lika underbart. Paulina i klippet lyckades att trollbinda mig med sin lågmälda coolhet. Låten "Like what I see" har hon skrivit själv. I stillhet hoppas jag få höra fler så här fina bitar från henne. Dessvärre är jag tveksam till att hon på riktigt kommer att nå ut, men jag håller mina tummar.

Jag och en vän skulle till en liten by ute i skogen idag, men vi hamnade på villovägar. Dock konstaterade vi att det är oerhört vackert ute nu. Vi åkte på en liten skogsväg där träden närmast välvde över grusvägen och på sina ställen hade björkarna fällt sitt guld.

Vi tyckte båda två att sommaren tog slut väldigt tidigt i år, redan innan min semester gjorde det. Då när det hände fick jag lite panik. Ändå är det våren och hösten som är mina favoritårstider, men var sak ska ha sin tid. Jag gillar inte att hösten nallar av sommaren. Hur blir det då i nästa led? Ska våren börja i februari? Men då ska det ju vara vinter.

Sånna tankar kan jag snurra omkring i. Det finns ingen utväg. Det finns inga svar. Bäst är att bara stänga av dem och låta bli dem.

Bilden är från i påskas. Den helgen slog värmen till och fick svetten att rinna. Våra nakna fötter mötte havets skvalpande. Det var så kallt att fötterna domnade. Men det var härligt ändå.

Jag kan längta så enormt efter våren. Varje år likadant. Jag längtar redan nu. Nästan så att det gör ont. En stark orsak är november, december och januari. Jag avskyr dem. Kylan och mörkret. Mest mörkret. Tänk om vi kunde gå från oktober direkt till februari.

Så slår det mig. Jag älskar september och oktober. Två underbara månader. Dem ska jag njuta av så mycket jag kan. Då kanske min tre ofavoritmånader är lättare att klara av. När januari väl är över, ja, då är våren på ingång. Då kan man snart låta havets vågot skölja över fötterna igen.

Jag avskyr spindlar och deras nät ändå kan jag inte undgå att bli fascinerad av dem. När man ska fota på det här viset skulle det underlätta att ha stativ och en systemkamera med bättre optik än min lilla kompaktkamera. Roligt nog kommer man ganska långt med en liten skitkamera också. Mer bilder från min skogstur i kommande inlägg.

Eftersom jag har en del innestående komp och sparade semesterdagar bestämde jag mig redan innan sommaren att jag skulle ha en ledig vecka någon gång under hösten. Tanken var att ta en vecka och bara vara hemma. Hinna ikapp med måleri, läsning och vila. En reklam på tv fick mig på andra tankar. (Och jag som inte ens bryr mig så mycket om reklam...)

Jag klickade runt bland olika resesajter och fastnade för Gran Canaria. Tänka sig! Värsta familje- och pensionärsön. Jag har velat åka dit. Nu blir det av. Klickade precis iväg min beställning och min betalning. Jag åker ensam. Lurade på sällskap, men det blir inte riktigt samma sak. Jag vill ha den där fullständiga avslappningen. På den där stranden på bilden, där ska jag promenera! Jösses vad gött det ska bli!



När jag valde boende hade jag två krav. Jag ville bo på ett lägenhetshotell med internetuppkoppling. Hotellet jag valde (där pilen pekar) har enligt resesajten noll meter till centrum och 200 meter till stranden. Det blir fint. Mitt inne i stan. Egentligen hade jag ytterligare ett krav. Eller önskemål. Balkong och helst mot havet. Efter att ha klurat fram och tillbaka betalde jag faktiskt en lax till för att få en tvårumslya med terass istället för en enrummare med endast fransk balkong. Kändes som onödiga pengar, men jag vet att jag skulle ångra mig på plats om jag inte hade terassen.

På grund av att jag jobbar varannan helg har jag en tendens att boka in en hel del i förväg varje höst och vår. Så även nu. I september blir det en helg i Jönköping och en i Malmö. I oktober blir det ytterligare en helg i Jönköping. November bjuder på en helg i Halmstad samt en vecka i 24-gradig temperatur på Gran Canaria. Det blir en bra höst. Det blir det.

Jag rotade fram mitt pass förut för att kolla att det fortfarande är giltigt. Eventuellt ska jag använda det senare i år. Ett pass för en vuxen gäller i tio år. Som om jag skulle se ut som då nu. När jag tog bilden hade jag långt hår. Där emellan har jag klippt av mig håret, sparat ut till långt och klippt av det igen. Jag ska ge er en kort återblick av mina tio år. Mycket är utelämnat som olika relationer och känslostormar.

2001
Jag inledde året med att flytta ifrån mitt föräldrahem som jag i ett och ett halvt år delat med två av mina syskon. Arbetsplatsen jag hade haft under hösten kunde inte erbjuda mer än varannan helg till mig. Jag tackade nej och såg med skräck en lång tid som arbetslös framför mig. Jobbet ville inte bli av med mig tydligen och erbjöd mig några dagar senare en tjänst på 80 procent. Jag tackade ja.

2002
Tragiskt nog minns jag inget specifikt från det här året. Jag jobbade fortfarande kvar på lågprisvaruhuset. Umgicks en hel del med mina kollegor och var även ideell ledare i olika ungdomsgrupper.

2003
Lite som föregående år med tillägget att jag detta år var anställd på 25 procent av Gråbo Missionskyrka som ungdomsledare. Arbetade således 105 procent.

2004
Årets första två månader var väldigt diffusa. 1 mars vaknade jag och kom inte ur sängen. Kroppen totalvägrade. En vecka senare fick jag diagnosen utmattningsdepression. Jag var sjukskriven i ett halvår. I juni åkte jag och mina syskon till Torrevieja, Spaninen. Jag sa upp mig från jobbet och började plugga svenska på Göteborgs Universitet med siktet på att bli journalist.

2005
A-kursen avklarad. Värre med B-kursen. Jag var fortfarande inte frisk och hade kört på för hårt. Tog bara fem av 20 poäng på våren. Sökte journalistutbildningen på Södra Vätterbygdens folkhögskola, men kom inte in. Flyttade ändå från min barndoms håla. Följde min b-plan och läste en skrivarkurs på Högskolan i Jönköping. Oerhört nyttigt för mitt självförtroende.



2006
Slutförde skrivarkursen och sökte på nytt journalistutildningen på SVF. Fick komma på intervju och provdag. Något av det värsta jag utsatt mig för, men jag kom in. Jag kirrade körkortet. Påbörjade så min journalistutbildning och lärde känna fantastiska människor. Bland annat de två som flankerar mig på bilden.

2007
Avklarade två praktikperioder på JP. Blev mer eller mindre lovad sommarjobb, men fick kalla handen när sommaren väl kom. Halkade på ett bananskal in på Värnamo Nyheters sportredaktion där jag fick visa vad jag gick för. Självförtroendet växte ytterligare tack vare Nikke, den dåvarande sportchefen. Studierna fortsatte med inriktning mot tidningsjournalistik.

2008
Under tre vintermånader gjorde jag praktik på VN-sporten. Därefter var det specialarbete som gällde. Jag skrev om svensk damhockey och mötte motstånd mot densamme inom det egna förbundet. Spelarna vittnade om det också. Min äldsta syster gifte sig och för första gången fick jag äran att sjunga solo på en vigsel. Efter utbildningen bar det åter till VN, men den här gången till allmänredaktionen. Under senhösten blev jag erbjuden fast tjänst. Jag tackade ja och flyttade de sju milen från Jönköping till Värnamo.



2009
Liksom 2002 så minns jag inte så mycket från det här året. Inte inledningen av det. Mitt starkaste minne är när jag gjorde slag i två drömmar. Jag ville göra en resa på egen hand och jag ville åka till Italien. Sagt och gjort. Jag gjode bådadera och det var verkligen en dröm. Jag älskar Italien. Bilden är från stället där jag bodde. Alldeles innan resan föddes Skruttan och strax därefter Krabban. Mina goa syskonbarn. I november startade jag bloggen.

2010
Året började med att jag bytte lägenhet. Tillvaron och grannarna blev bra mycket trivsammare. Våren gick till att planera Pragresa tillsammans med en vän. En resa som var fantastisk. Helgen efter att jag kommit hem gifte sig min andra syster. Det blev dans långt in på natten. Jobbet rullade på. I december hade jag min första separata utställning någonsin. Tack vare att jag en tid gått ner till 80 procent hann jag måla mycket. Av 18 tavlor sålde jag tolv. Överväldigande!

2011
Ja, det är ju nu och det är för tidigt att summera än.

Det ovan är någon slags ram. Men livet är ju inte ramen. Livet är allt där emellan. Vardagen. Skulle jag berätta om den skulle inlägget aldrig ta slut och ingen skulle läsa. Bra för minnet dock att göra en liten tillbakablick så här.

Något i stil med "Ge ett kulturpris till den som krossade Adeles hjärta" twittrade en vän till mig för ett tag sedan. En vansinnig tanke, men jag förstår den. Det gör ont i mig att höra Adele sjunga ändå kan jag inte låta bli att lyssna gång på gång. Jag har skrivit om henne förut, men gör det ändå igen. Det är nog få som inte kan känna igen sig i det hon sjunger och alla borde höra henne. 

Soul. Soul i sitt esse. Det finns olika typer av soul. Den glada och den svarta. Adele är den svarta. Tonen som kommer ur ett mörkt djup av förlorade drömmar. En tillvaro där allt slagits i spillror. Det är klart att alla hennes låtar inte är lika nattsvarta som "Set fire to the rain" och "Someone like you" men det är med dessa låtar hon fångar in och trollbinder människor.

Det enda som stör mitt öra är hennes sätt att ta vissa toner. Inte bara i liveklippen, även på skiva. Hon gör det liksom underifrån och ibland klingar hon inte in tonen helt och hållet utan ligger precis, precis under. Då gör det ont i mig. Fast på ett helt annat sätt än det jag beskrev i början. Ett skärande. Ungefär som när någon drar en kniv för hårt i porslin. Som naglar mot en griffeltavla. Ja, ni fattar.

Har ni missat denna kvinna så kom i kapp med klippen nedan:



Den här har jag länkat till tidigare, men lägger in den ändå:



Denna är lite äldre:

Nu har jag också sett den. Dokumentären om IFK Göteborg och det svenska samhället på 1980-talet. En berättelse om fantastiska framgångar, om ett land i förändring. Dokumentären är elegant och roligt klippt. Många härliga gamla bilder varvat med nya intervjuer. Den är värd att se. Trots att man inte håller IFK som sitt lag. Faktum är att jag både rös, skrattade och grät när jag såg den. Skratten åt kommentarer på arbetargöteborska och roliga klipp på bland andra Loket. Tårar över de makalösa i att den lilla lyckas välta den stora. Rysningarna över fantastiskt lir. Underbara instick och framspel. Jag håller med; fotboll är kultur. Av bästa sort.

För någon dag sedan trillade ett nytt nummer av tidnignen Mat & vänner in i min postlåda. Det är en väldigt inspirerande tidning även om jag inte rör mig i den stjärnglansmaten som det ofta skrivs om. Vad jag gillar mest med den här tidningen är att den söker sig till ursrpunget. Mycket fokus ligger på närodlat, ekologiskt och produktion i liten skala. Enkelt och exklusivt.

Att arbeta med säsongsbetonade råvaror ingår i tänket och i numret finns ett uppslag om att göra egna inläggningar. Tomater, pumpa och squash är några exempel på inläggningar.




Det finns även ett reportage om en kock som lär sig att använda delar från grönsaker som oftast slängs. Bland annat använder han blad från broccoli, rödbetsblast och rotselleriblast. Vilket bra tänk!



Något som jag länge tänkt att jag skulle vilja göra är att plocka nypon för att göra egen soppa. Här fanns tips på tillvägagångssätt och recept.

Återigen väcks vissa längtor och drömmar till liv i mig. Jag älskar tanken på att ta tillvara vad naturen ger. Svamp, frukt, bär och grönsaker. Det finns evinnerliga mängder i det vilda att plocka hem. Fläder, björnbär, vildhallon, kantareller, lingon, vildäpplen för att nämna några. Men jag är dålig på att göra slag i sak.

Jag drömmer om att leva så att jag kan odla själv. Tänk att ha squash, bondbönor och morötter i landet utanför knuten. Grönsaker smakar sällan bättre än när man precis hämtat in dem. Det är så jag är uppvuxen.

När jag var barn odlade mina föräldrar bland annat ärtor, morötter, lök, sallat, rädisor och potatis. Dessutom hade vi äpple- och plommonträd och buskar med hallon, krusbär, vinbär och rabarber. Tänk att bara kunna ta på sig tofflorna och springa ut i trädgården och hämta in några äpplen när man blir sugen på fruktpaj.

Samtidigt slits jag med stadsmänniskan i mig. Den som vill ha nära till alla sociala inrättningar som kaféer, restauranger och affärer, men jag tänker att en dag kanske behoven ändras och jag kan tänka mig att bo med skogen nära huset och mataffären någon mil bort. Istället för några hundra meter bort som jag har det nu.

Det började med att en vän annonserade på fb att hon hade svamp att dela ut. Jag vill ha! ropade jag och till min stora glädje svarade hon att jag kunde komma och hämta. Så det gjorde jag. När jag hade rensat och vätskat ut dem la jag det mesta åt sidan, klickade i smör och lät den kvarvarande svampen fräsa en stund.



Jag slängde även i förkokt sparris och hackad vitkål. Vitkålen är för övrigt helt fantastisk nu. Underbar i smaken.



Jag knäckte i fyra ägg.



Det stod en kesoburk i kylen som var på väg att bli gammal. Halva burken ner i pannan. Så kryddade jag med salt och peppar och rörde om alltihop.



Keson gjorde att omeletten höll samman lite dåligt. Den sprack när jag skulle vända den, men jösses, gott blev det! Jag åt halva omeletten tillsammans med en ostmacka. Bra, enkel och matig kvällsmat.

Jag åkte till Erikshjälpen i morse och kom dit precis när det öppnade. Jag trodde att det skulle vara jättemycket folk, men det var helt lugnt. Ingen trängsel alls. Således kunde jag gå mitt varv ganska fort. Inget bland klänningarna, inget bland textilierna och inget bland porslinet.

Däremot så kikade jag in i ett av de låsta skåpen med glasdörrar, där de lite dyrare och finare sakerna placeras. I ett av dem stod den här skinnväskan. Den är fantastisk. Italienskt skinn och så där härligt sliten som bara skinn kan bli. 150 kronor kostade den. För mycket pengar för att vara på Erikshjälpen tycker jag, men jag köpte den ändå. Vio Veneto heter märket, därav V:et på framsidan.




Denna dag var det även bakluckeloppis i stan. Den var en stor besvikelse. Bara en massa skräp och inget roligt skräp. Däremot hittade jag den snygga gröna väskan på second hand-butiken Andra hand. Jag har länge letat efter en bra "helgväska". Alltså en bra storlek för att resa bort över helgen. Jag har sedan tidigare en väska som är bra, men något för liten så att jag alltid måste ta en stor handväska för att få med allt.

Den ser ut att vara i skinn, men det är fejk. Hade den varit i skinn hade den varit som en dröm, men den får duga ändå. Det som ändå övervägde till dess fördel var priset - 15 kronor. Löjligt billigt. Precis som man vill ha det när man handlar på second hand. Jag köpte även en liten ugnsform för 20 kronor och en sidenblus för 15 kronor.

I torsdags var fyra hemma från jobbet och en femte gick hem efter halva dagen. Jag trodde först att jag skulle klara mig, men i natt slog förkylningen till. Kände mig ändå hyfsat pigg tidigare idag. Det tog jag tillvara och handlade mat, medicin och filmer. Väl hemma lagade jag mat som räcker till åtminstone tre middagar. Jag passade också på att diska och röja lite. Nu är jag helt slut. Fryser som sjutton. Tur att det finns ett friidrotts-VM att titta på!