Först ut på vernissagens första dag var mina föräldrar. Således första tjing på alla tavlor. De gjorde ett bra val! Ser ni att jag är en blandning av dem båda?

 

 

Frågan har snurrat i tanken ganska länge. Hur ska tavlorna hängas? På vilken vägg? Bredvid vilken annan tavla? Idag var det dags enligt min planering att ta tag i detta. Med tanke på att jag har putsat fönster, tvättat kläder och lakan, lagat matlådor, handlat mat och andra nödvändigheter så har det tagit mig mer eller mindre hela dagen.

 

Sen innan hade jag målningarna utplacerade runt om i rummet, men jag började med att försöka skapa sammanhängande kollage av dem. Några pusslade jag ut på golvet, några i soffan, några på bordet. Klurigt.

 

Jag tror jag berättade i ett tidigare inlägg att jag beställde egengjorda vykort. Jag gjorde ett vernissagevykort som jag beställde 100 ex av (bilden ovan). Kom på efteråt att det nog var för många, men faktum är att jag bara har en tio kvar av dem. Runt 30 skickade jag med post till vänner, föräldrarnas syskon, några kusiner och bekanta. Jag hade med mig en rejäl bunt till kören och när jag räknade efter hade jag delat ut 46 kort bland körmedlemmarna! Jag har bjudit in både nya och gamla kollegor. Sist men inte minst ska jag bjuda in grannarna.

 

Undrar hur många som kommer? Jag har liksom ingen aning. Det kan komma 40. Det kan komma 140. Det är skitspännande! 

 

Jag har ju visat en del av mina målningar för er, men bara så ni vet så har jag bara offentliggjort ungefär hälften. Med andra ord kommer det finnas en del att känna igen, men minst lika mycket som blir helt nytt för ögat.

 

Enligt mitt schema är denna dag sista dagen att måla på. I morgon är jag upptagen på annat håll hela dagen och på måndag måste jag hänga alltsammans. För tisdag-fredag är det jobb hela veckan och kvällarna behöver jag ha till att fixa smått och gott runt omkring. När jag vaknar nästa lördag vill jag att allt ska vara klart. Kanske bara köra ett svep med dammsugaren. Sen ska jag njuta!

 

 

När jag bodde i Småland längtade jag ofta till Göteborg. Hem till Göteborg. För det är hem. Det är här jag har mitt hjärta. Trots att jag tidigare aldrig bott i stan har den alltid varit min. Mest längtade jag efter möjligheten till ett rikare kulturliv. Att kunna gå på spelning mitt i veckan och för den delen: Att kunna sitta på ett fik efter klockan 18.00. Teater, konserter, utställningar, restaranger. Allt sånt kan lätt vara som en hägring. När man väl har allt det där så utnyttjar man det inte, men det gör jag. Jag älskar stadslivet på så sätt. Allt finns tillgängligt.

 

Precis utanför mitt kontorsfönster rullar spårvagnarna förbi. Eftersom bilvägen går samman med spårvägen precis här plingas det ofta i varningssystemet. Just den här morgonen slog det mig att det där plinget var en sån där sak som jag kunde sakna i Småland. Spårvagnspling. Jag saknade att åka spårvagn. Att åka kollektivt.

 

Jag saknade även den saltluktande vinden. Aningen om att havet fanns där ute. Nära. Nära min paradisö Hönö. Dess naturreservat med fantastiska klipplandskap att gå vilse i. Sen min syster bosatte sig i Linné har jag lärt mig tycka om denna delen av stan. Linné, Järntorget, Långgatorna. Och nu sitter jag här dagligen. Här finns liksom stadens själ.

 

Göteborg är en stor liten stad där människorna har en ibland ganska ickesmickrande dialekt. Göteborgska. Här finns alla de andra dialekterna också. Det är det som gör den till storstad på ett sätt. Småländska, skånska, boråsiska, värmländska några få fall av stockholmska. Turister från England, Spanien, Tyskland, USA, Japan. EU-migranter. Tredjelandsmedborgare. Språk och dialekter. Det är jag väldigt förtjust i. Jag lyssnar på diftonger, betoningar och melodier. Försöker identifiera dess rot och härkomst. Nysvenskar som använder vårt språk på ett oerhört kreativt sätt.

 

Här kan man vara både anonym och igenkänd. 

 

En kollega på tidningen i Värnamo hävdade att man inte kan älska en stad. Men jag gör det. Jag älskar Göteborg. Allt det fula. Allt det vackra. Kranarna längs älven. Utsmyckade byggnader från tidigare sekler. Landshövdingehusen. Kantiga tegelkolosser.

 

Det har tagit sin tid för mig att finna min plats, men nu har jag gjort det. Nu är den här staden min. På riktigt. Jag är inte på besök. Inte tillfälligt boende. Jag har landat där mitt hjärta alltid velat vara. Göteborg.

 

Min stad

 

Jag kliver av tåget. Skakar Smålands fantasisand ur mina skor, tömmer fickorna på alla stenar som samlats där och ruskar om håret som plattats till under resan. Folkströmmen går längs med tåget in mot det enorma stationshuset. Jag följer efter, tar vänster, krockar med en fyllerist som skrattar åt mig. Jag kliver ut genom de smala dörrarna mot Drottningtorget. Solen skiner och snöfläckarna för en dödsdömd kamp där de ligger spridda över gatstenarena. Jag drar ett djupt andetag. Luften är frisk och en lätt vind sveper över torget. Trean skramlar in och jag får ta några språng för att hinna fram och på. Jag dimper ner på ett säte och ser mig omkring. Människorna känns bekanta fast jag inte känner dem. Deras sätt att prata. Hur de ser sig omkring. Spåren leder upp för Avenyn, svänger av mot Vasastan. Jag blickar upp mot alla husen. Jag ler mot dem som var de mina vänner. Vid Järntorget hoppar jag av. Snurrar ett varv och ser mig om innan jag stegar vidare mot Linnégatan. Detta är min stad. Jag är hemma.

Jag hämtade min cykel i eftermiddags. Dock körde jag bara ner den i garaget på jobbet och visste inte om jag skulle få med den hem idag, eftersom jag skulle ut på kvällsjobb, men jo då.

 

 

Den här helgen bjöd konstnärer i Majorna in till den årliga konstrundan. Jag och M bestämde för ett par veckor sedan att vi skulle ta tillfället i akt.

 

Vinden är svår att fånga i bild, men jösses vad det har blåst idag. Särskilt här ute vid älven.

 

Nu är det bara två veckor kvar till min utställning här hemma. Jag är omåttligt pepp! Idag har jag börjat omvandla mitt vardagsrum för att på bästa sätt få plats med mina målningar och skapa förutsättningar för att alla ska synas lika bra. Jag kommer att hänga dem i kollage. Annars skulle jag inte få plats. Jag har bara tre väggar att jobba med och cirka 20 målningar. Som bilden visar är det smått kaos här nu. Det kommer att vara ännu mer kaos i mitt sovrum för det är där jag kommer att ställa allt som inte får plats i vardagsrummet...

 

Här om kvällen när jag inte kunde somna låg jag och klurade en hel del på dikten jag skrev för några dagar sedan. Detta klureri ledde fram till en idé om att involvera några av mina dikter i utställning och så ska det bli. Kanske bara i all enkelhet printa ut på A4 och hänga här och där. Jag har en mer djupgående idé, men jag vet inte vad jag hinner med.

 

Jag har fortfarande några tavlor som inte är klara plus att jag har två i skallen som jag skulle vilja få ut. Med tanke på att det är påsk nästa helg och att jag bara har ett kalas inbokat på de fyra lediga dagarna borde jag hinna att måla en hel del.

 

I söndags bakade jag kolakakor. Jag ska baka ytterligare någon sort. Så är man inte så intresserad av konst kan man ändå komma hit och få sig en fika! Det kommer självklart att finnas kaffe, men även vin och något mer snacksigt. Jag har dock inte bestämt vad det blir.

 

 

 

Först ville jag rusa fram. Så fort jag bara kunde med dammet

virvlande längs grusvägen. Du hängde inte med och jag såg dig

långt bakom mig. Förlorad, tänkte jag. Satte mig på en sten,

huvudet i händerna. Grät en skvätt. Räknade dagarna som gick.

Så kom du släpande. Jag visste inte ens om du såg mig, men

jag sträckte ut min fot så långt jag kunde. Jag tror minsann att

du föll.

 

 

 

Dikt jag skrev idag.

 

 

Jag fyllde 33 tidigare i år, men oftast får jag tänka efter hur gammal jag är.

 

Ibland som en tonåring. Ibland som en gammal, gammal kvinna. Oftast som den ålder jag faktiskt är.

 

 

Februari

 

Strax efter 9.00, men jag låg kvar i säkert två timmar innan jag kom upp. Under tiden pratade jag i telefon, mailade, kollade efter cykel på blocket och slösurfade.

 

Inte mycket. Mina färger är framme, men än har inte andan att sätta igång med dem fallit på. Klockan 18 ska jag lyssna på P2 för då direktsänds Judinnan från Operan och en jag känner är med som musiker.

 

Ja! Jag började mitt nya jobb denna vecka. Det har känts både spännande och väldigt roligt. Mitt första intryck är att här kommer jag trivas. Det känns som om jag kommer få arbeta precis med sånt jag är bra på och det kommer ändå att vara utmanande, vilket passar mig perfekt. Stället är fullt av bra människor också!

 

 

 

Som synes ovan har jag bara varit i europeiska länder och det finns fler som jag vill till. Exempelvis Portugal, Finland och Grekland. I övrigt finns det länder i alla världsdelar som jag skulle vilja besöka. Jag är inte jättesugen på USA generellt sett, men jag skulle vilja besöka New York någon gång.

 

Jag har ingen resa så där som jag drömmer om, men visst hade det varit skönt att åka någonstans där havet breder ut sig precis utanför boendet. För min del får det gärna vara ganska folktomt. Jag är inte så förtjust i stora hotellkomplex där turister knör som packade sillar. Jag vill hellre vara på något mer genuint ställe i så fall. En mindre fiskarby i Italien där man äter på samma restaurang som de boende i området.

 

Eftersom jag har gått hemma i två månader nu tänker jag bara ta ledigt tre veckor i sommar. Under den perioden infaller en av mina bästa vänners bröllop (pepp) och Way out west. I övrigt har jag inte planerat något mer. Jag sparar två veckor för att eventuellt ta mig en vecka i Las Palmas i höst. 

 

Det är helg nu och denna helg var min plan att inte ha några planer. Ta det lugn och göra vad som faller mig in. Nästa helg däremot är det fullt ös. På fredag ska jag på konsert med Timo Räisänen, på lördag ska jag på 30-årsfest och på söndag ska jag på konstrunda i Majorna.

 

Haha...jag köpte pizza igår.

 

Jag pratade med pappa i morse.

 

"Vilken arbetsplats jag kommit till! Så mycket glädje och omsorg sinsemellan och så mycket hjärta för dem som lever i socialt och/eller ekonomiskt utanförskap. Efter bara en vecka känner jag mig hemma."

 

"Tack för ditt bidrag till Feministiskt initiativs valfond! Vi har nu fått in totalt 968 588 kronor till vår valfond, med målet att nå 1 000 000 kronor."

 

Jag lyssnar på min senaste spotifylista. Just nu Loreen med "Do we even matter"

 

Inget så där som jag direkt jagar efter, men med tanke på den stora summan handväskor, skor och scarves jag har kan man tro att jag samlar på dessa saker. (På bilden är min vän Linda som också gillar skor.)

 

Ganska vanlig tror jag, men jag försöker att vara fri i min stil. Jag kan klä mig i byxa och kavaj, lika väl som klänning eller tajts och tunika. Jag gillar lager på lager och gärna att det sitter löst.

 

Jag är rädd för fascistisk makt. Jag är rädd för makt som skapar ett land för dem som redan har och som än mer marginaliserar dem som inte har. Jag är rädd för okunskap, att man exempelvis röstar på SD för att man är trött på invandrare utan att veta vad SD egentligen bottnar i - fascism. Samma principer som Hitlers parti bottnade i. Att människor med den ideologin och människosynen har inflytande i vårt land gör mig fruktansvärt rädd.

 

Människor som har öppna och orädda tankar, som vågar möta andra människor på just det sättet. Jag blir även glad över solskensglittrande vatten, någon som får mig att skratta och att umgås med vänner.

Hmm...jag måste nog säga min kreativitet.

 

Absolut mitt dåliga tålamod som är sammankopplat med min ivrighet att komma i mål så fort det bara går. Denna egenskap drabbar mig själv negativt många gånger och säkert även andra.

 

Just nu är jag stadsmänniska.

 

Jag bor i en hyresrätt, i ett landshövdingehus.

 

Just nu drömmer jag om att hitta en trea till rimlig hyra och med balkong. Det verkar rätt kört. Angående frågan om stadsmänniska eller lantis så tänker jag nog att jag i framtiden lämnar stan för att bo i hus på landet. Men det känns väldigt främmande än så länge.

 

Att skriva klart mitt bokmanus! Absolut det. Jag drömmer om andra saker också, men bokmanuset är det jag kanske minst tror att jag faktiskt kommer att genomföra även om jag vill.

 

Det handlar om inställning. Det mottot har hjälpt mig många gånger när jag hamnat i negativa situationer. Att vända tanken. Att se sakerna i det dåliga som kanske är bra. För oftast finns det något bra även i det dåliga. Det gäller bara att se det. Mitt motto hjälper mig att se det positiva.