Bilden ovan är från den 17 december 2009. Då hade jag precis hämtat nycklarna till min nya lya och ett saligt rus gick igenom kroppen. Som det alltid gör på mig när något nytt är inom räckhåll. Flytten gick först kring trettonhelgen. Nästan exakt två år senare drog jag flyttlasset till Göteborg.



Ikväll har jag gjort det sista med städet. I morgon bitti går jag upp tidigt. Tömmer luftmadrassen, gör mig i ordning, packar det sista, ut med allt i bilen, låsa en sista gång och sedan lämnar jag den där nyckelknippan. I morgon eftermiddag ska jag bjuda mina kollegor på fika och strax därefter går färden mot Göteborg.

Den där stunden med kollegorna vill jag helst inte tänka på. Hej då är inget kul. Jag tycker att det är skitjobbigt. Under eftermiddagsfikat idag stollade vi oss som vanligt och samtliga vek sig av skratt åt dumma historier och fantasier som målades upp.

En av dem som står mig närmast på jobbet vände sig till mig och sa:
- Hur kan du lämna det här?

Han prickade rätt. Just de där stunderna kring fikabordet när alla släpper hämningarna, det är de bästa stunderna och jag sörjer stort att jag inte kommer vara med där sen. Att kollegorna ska sitta där och vrida sig av skratt utan mig.

En helt annan grej. Jag skulle just till och hoppa in i duschen när det ringde på dörren. Oftast brukar jag låta bli att öppna eftersom det är försäljare och dylikt. Den här gången var det grannflickan vars familj också flyttar ut det här månadsskiftet.

- Jag ska ha kalas i mars när jag fyller år och jag undrar om du vill komma då, frågade hon mig med sin truliga uppsyn.

Jag tror knappt att jag har blivit så glad för en inbjudan i hela mitt liv. Den där tösen har jag hejat på i trappuppgången och så sprang jag på henne på hennes skola när jag skulle skriva om deras klass. Hon blev överlycklig och superstolt att vi kände varandra och berättade för de andra i klassen att jag var hennes granne. Lika stolt var jag.

Efteråt skrev jag ett brev till henne och gav henne tidningen där artikeln och bilden var med. Mer än så är inte vår vänskap och ändå ville hon att jag skulle komma på hennes tioårskalas. Hjärtknip!!!

Jag tackade nej och förklarade läget och sa hur glad jag blev över inbjudan. Hade jag varit kvar här i Värnamo hade jag alla gånger kommit på hennes kalas. Men att åka hit från Göteborg för en flicka jag knappt känner det vet jag att jag inte kommer att göra.

När jag stängde dörren var det som om hjärtat mitt grät en skvätt och jag tänkte om och om igen "Goa flicka! Goa, goa flicka!".

Kladdkaka är min favoritkaka och kommer alltid att vara tror jag. Kladdkaka har varit min grej sen jag gick i mellanstadiet. Innan var det moccarutor, men det var lite meckigare att göra. Kladdkaka går på ett kick.

Tidigare har den varit helig för mig. Den ska vara som den ska vara. På senare tid har jag dock börjat tänja på gränserna lite. För ett tag sedan gjorde jag en vanligt kaka i rund form, men så bredde jag över en creme gjord på philadelphiaost, florsocker och saft från lime. Skalet från limen rivs och strös över. Väldigt gott med syran mot sötman.

Man kan ju också göra muffins. Jag gjorde efter mitt vanliga kladdkakerecept, men pillade i lite bakpulver. Jag klickade ut smeten i formar och strödde över hackade hasselnötter. Galet gott.


Kladdkakemuffins med nötter

2 ägg
3 dl strösocker

Vispa pösigt och blanda sedan i:

1,5 dl vetemjöl
4 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
0,5 tsk bakpulver
1 krm salt
100 gram smält smör

Klicka ut i formar. Strö över hackade nötter.

Kör muffinsen på 175 grader i typ tio minuter i mitten av ugnen. Håll koll på dem. De ska höja sig och vara på väg tillbaka innan de är klara. Det är lätt att köra dem för länge. Då blir de som knäcke.

Gör jag vanlig kladdkaka vispar jag aldrig ägg och socker. Då bli kakan luftig istället för kladdig. För en vanlig kaka blandar jag de torra ingredienserna, sen i med smöret och sist äggen.

För att få den bästa kladdkakan så ska man ta ut den när den fortfarande är rejält kladdig. Låt den svalna och frys den sedan. Då blir den kladdiga kärnan fast, men perfekt.

En utdragen skärbräda fick agera bord i morse. Bänken är som synes överramlad av saker. Plåtarna kan man ju tänka sig ha i lådan under ugnen, men jag har inte städat den än. Dock är plåtarna diskade. Vill inte ställa rent i skitigt, om ni fattar.

Här och där står kassar uppradade. Jag har ju inte många saker kvar nu ändå är det rätt mycket grejer. Hur blev det så? Har inget bättre än kassar att packa i heller. Funderar på att knycka till mig några bananlådor, men faktum är att de inte rymmer särskilt mycket mer än kassarna och dessutom är det ju hål i botten på dem.

Planen är att få gjort allt som måste ske i dagsljus idag. Alltså ska fönstret tvättas, lådor, skåp och garderober ska torkas in- och utvändigt. Golv- och taklister ska torkas av. Fönsterhyllor torkas, golven dammsugas och svabbas.

Badrummet sparar jag till sist. Det blir nog enklast så. Där når ändå inget dagsljus in så det finns inget annat alternativ än att städa i lampljus. Det är sannerligen dags att sätta fart!

Anna Ternheim har spelat två kvällar i rad på Lorensbergsteatern i Göteborg. Igår kväll var jag och min syster där. Jag hade förväntat mig att det skulle vara bra, men oj vad hon imponerade på mig. Det jag har sett av henne förut har varit så blygsamt, men inte alls.

När hon kom in på scen gjorde hon det visserligen i mörker och tände en ensam glödlampa som hängde ner från taket. Men plats tog hon ändå. Framför allt röstmässigt. Hon är så säker på sina toner. Jag älskar när hon tar i. Det är så klart och spot on.

Med sig hade hon Dave Furgeson som blev ett fint komplement. Han levererade både sång och spel på mandolin, gitarr och ståbas.

Anna Ternheims gitarrspel är klanderfritt och ljudet i hennes nedslitna gamla gura är både stort och vackert. Jag fick höra många favoriter. Som sistanummer innan inklapp spelade hon min nya favorit "Bow your head" och det gjorde nästan ont i mig så bra var det.

Sen blev hon inklappad två gånger och som absolut sista nummer spelade hon "My secret". Fantastiskt!

Anna Ternheim är en artist med sin ödmjukhet i behåll. Det är något jag verkligen gillar. Hon vet att hon är bra, men hon är ändå ödmjuk inför att publiken gillar henne. Hon tar det inte för givet. Så känns det och det var det hon sa i slutet av konserten. Ett innerligt tack över att vi var där. Att vi tog emot henne.

Konserten i ett ord: Magisk!

De allra flesta människor har drömmar och mål. Vissa uttalade och andra mer hemliga. Jag brukar hävda att man måste ha just drömmar och mål för att komma någon vart i livet. Själv har jag mängder av planer som i dagsläget kan verka orimliga, men om ett och annat faller på plats kanske jag kommer dit också.

Fast självklart räcker det inte att tänka tanken. Man måste agera för att komma framåt. Inte bara drömma. Ibland måste man till och med göra saker som andra råder en att inte göra. Som att säga upp sig från en fast tjänst utan att ha något nytt jobb som väntar. Viktigt att poängtera: man får inte bli dumdristig.

Exemplet ovan är hämtad från mitt eget liv. Självklart hade jag tänkt igenom värsta tänkbara scenario. För mig skulle det ha varit tre månaders arbetslöshet som övergick i att tvingas stämpla. Skulle pengarna räcka. Ja. Ok. Jag kör.

Något som jag verkligen har svårt för är 1) Folk som inte tar mig på allvar när jag berättar om mina idéer och tankar och som inte tror att jag ska ta mig fram. På ett sätt kan jag vara tacksam över dessa tvivlare för de ger mig ännu starkare vilja att komma dit jag vill. 2) Folk som hela tiden pratar om vad de vill, men utan att göra något åt saken.

Jag vet en person som pratade i flera månader om att flytta. Till slut frågade jag om personen i fråga hade varit i kontakt med några hyresvärdar eller kollat annonser. Svar: Nej. Nästan förvånad. Hur ska man veta om man faktiskt vill flytta om man inte kollar över utbudet och verkligen sätter sig in i känslorna och funderingarna?

Jag satte mig själv i en osäker sits när jag tackade ja till en lägenhet och sa upp mig utan att ha ett jobb. Några vet jag har blivit inspirerade av det och själva satt snurr på sina tankar om förändring. Det i sig peppar mig tillbaka. Snacka om positiv energi!

Jag har funderat mycket över vad det beror på att man inte kämpar mot sitt mål. Tänkt att det handlar om rädslan för att misslyckas. När jag läste UnderbaraClaras inlägg för några dagar sedan slog det mig att det är precis tvärtom. Människor som inte skrider till verket med sina drömmar är rädda för att lyckas. Rädda för förändringen, att inte ha koll. Kontroll.

Jag satt själv fast i det där för några år sedan, men jag ändrade mitt beteende och har inga direkta planer på att ändra tillbaka. Jag lever mycket friare så här, gladare och lyckligare. Jo, för det är precis det man blir när man själv stakar vägen för sina drömmar och når fram till dem - lycklig.

PS Bilden är från Italien och resan jag gjorde dit på egen hand. Det var i den stunden det största jag hade gjort för mig själv och som jag hade drömt om väldigt länge. DS

Låten "Bow your head" finns med på Anna Ternheims senaste platta och är lätt mitt favoritspår. Den är magnifik på alla sätt. På fredag spelar Anna i Göteborg och jag kommer att vara på plats. Ganska länge nu har hon stått på min lista över artister jag vill höra live och tack vare min syster blir det av. Jag försöker att inte ha några förväntningar. Jag vill gå dit och bara vara. Njuta av stunden.

På lördag är det P3 Guld och jag har inte alls känt för att gå, men nu när det är så nära vill jag plötsligt. Jag har försökt vinna biljetter, men utan att lyckas. Är det någon som har plåtar över ropa på mig!

Precis som min kusin sa när hon ringde mig:
- Det är lite som att fylla år.

Den här dagen känns lite som en födelsedag. Så många hejarop, gratulationer och glada miner för min skull. Det betyder så mycket. Sitter här med tårar i ögonen när jag läser igenom vad alla har skrivit till mig i sms, mail och på facebook.

Tack. Tack så hemskt mycket!

Jag har försökt hålla fokus på mitt nuvarande jobb under dagen, men då och då har tanken vandrat genom mitt huvud: "Jag fick jobbet, jag fick det!" Ett leende har brett ut sig över hela mitt ansikte och jag har suttit vid min dator och fnissat för mig själv.

Nu riktigt längtar jag efter att få träffa mina nya arbetskamrater och få sätta igång. Det där avskedet med kollegorna här vill jag helst inte tänka på. Huh! Det kommer att bli jobbigt. Den dagen får jag nog skippa sminket ...

PS. Min nya chef skickade avtalet per mail till mig efter vårt samtal i morse. I ämnesraden står det: "Välkommen! Skall bli mkt roligt att jobba ihop. DS.

Det här inlägget handlar egentligen ingenting om blommor. Det handlar om att saker och ting löser sig och att livet lite grann känns som vår för min del.

Min längtan till Göteborg har varit som en liten knopp i mitt hjärta som inte kunnat slå ut i full blom. Det är mycket som ska stämma innan man kan ge sig av. Jag har sökt många olika vägar.

I november löste det sig med lägenhet. Det trodde jag knappt skulle hända.

Ok jobb då? Sedan augusti har jag kollat varenda jobbannons för hela Göteborg som kommit in på ams.se och jag har sökt en hel del. Innan jul dök det upp ett intressant jobb. Jag la det på lut.

Innan jul sa jag upp mig. Ops!

Någon av årets sista dagar ringde jag det där jobbet för att stämma av.
- Skicka en ansökan så snart du kan, fick jag som uppmaning.
Det var ett bra samtal.

Efter att ha genomgått både arbetsprov och intervju fick jag i morse reda på att jobbet är mitt om jag vill ha det.

Om jag vill ha det?

Ja, tack! Gärna.
- Kul! Du är vårt förstaval!

Tack Gud för att allt löser sig så himla vackert. Jag blir nästan tårögd! Min fina kollega B sprang och köpte en vetekrans för att fira vid förmiddagskaffet.

Hej mitt nya liv! Välkommen!

En bild säger mer än 1 000 ord? Nja, men om jag med en bild skulle berätta vad som har dominerat min kost under hösten och vintern då är den här bilden bra. Dominerat kanske är att ta i, men jag har ätit mycket av de här klassiska rotsakerna. Potatis är så oerhört gott. Jag gillar den både kokt och ugnsstekt för att inte tala om mos. Smarrigt!

Färska rödbetor har blivit lite av en upptäckt för mig sedan jag åt det hos vänner i höstas. Ett kilo rödbetor kostar inte många kronor, men är både gott och nyttigt. Nyttigheterna har jag skrivit om tidigare.

Morötter är inte fy skam det heller och de håller riktigt länge i kylen. Skala, skär upp, lägg i oljad form och på med massa flingsalt. Att jag separerar rödbetorna är för att de färgar av sig så mycket på de andra rotsakerna. Bättre att blanda på tallriken. Jag äter oftast fisk till med en kall sås. Gärna med vitlök. Resterna blir en finfin pytt i panna.

Förresten! De där bleckformarna är suverräna! Jag har köpt dem för typ en tia styck på second hand. Finns i alla möjliga storlekar. Förut hade jag teflonformar, men de blev fula så himla fort. Knöggliga och rispiga. De här är mycket mer tåliga och dessutom väldigt lättdiskade, eftersom maten inte sätter sig fast i dem. Kanon!

Mitt hem är tämligen tomt just nu. Jag sover på luftmadrass och tillsammans med en klädstång utgör de hela möblemanget i mitt vardagsrum. Hela lägenheten ekar.

Jag vet inte om det har med den här spartanska tillvaron att göra eller om det är efterdyningarna av en galet intensiv månad som spökar, men jag orkar ingenting. Igår vaknade jag nio, men låg kvar till tolv innan jag gick upp. Idag vaknade jag tio, sov om en halvtimme och gick inte upp förrän ett. Nog för att jag gillar att ligga och dra mig, men det här är nästan sjukt.

Eftersom jag kan låter jag det vara så. Visst har jag en del måsten som att städa ut lägenheten och sånt, men jag har två veckor på mig. Jag tror att jag ska hinna. Det mesta kan jag ändå inte göra förrän i sista stund. Kan med andra ord lika gärna slöa så mycket jag bara kan. När kommer jag kunna göra det igen?!

Tänk på de hemlösa. Det här står skrivet på hållplatsen vid Frihamnen. Och ja, det gör jag. Helst skulle jag vilja agera också, men det kommer tids nog. Jag skulle vilja hjälpa till inom Stadsmissionen eller något liknande. Jag ska kolla runt och ta kontakt när jag är i Göteborg om två veckor.

Innan har det inte känt så långt att resa mellan Värnamo och Göteborg. Två timmar och tio minuter. Ingenting. Framför allt inte med musik som sällskap. När jag lämnade Göteborg den här gången kändes det plötsligt som väldigt långt. Det finns så många känslor som jag har hållit igen undan de senaste 18 månaderna av mitt liv. Känslor och tankar som är ok att släppa fram nu när uppbrottet är officiellt. Anledningen att jag har hållit tillbaka är för att kunna ha ett positivt fokus. Inte vara riktad på det negativa.

Jag vill inte svartmåla min tillvaro här. Inte alls. Det finns mycket fint och många människor jag kommer att sakna. Det handlar mer om det jag inte har här i Värnamo. Det finns så många tillfällen när jag har känt mig så långt borta, avskärmad. För att besöka vänner och släkt måste det planeras, bokas tåg, fixas med övernattning. Ingen spontanitet. Har jag dessutom haft jobbhelg har jag fått avstå.

Mycket kan man hålla liv i trots avstånd, men det är också mycket som faller i sär. Jag vet att det kommer bli en tuff match att återigen starta en ny tillvaro, men jag är orthört taggad att gå den ronden. Jag borde inte räkna ner, men det är svårt att undvika. Jag har 18 dagar, varav 15 arbetsdagar kvar. Där emellan ska jag ytterligare en tur och retur Göteborg. Det går fort nu. Jag längtar.

Det här är spårvagnslinjerna jag har att välja på. Att åka till vagnhallen kanske inte är så lockande, men dit åker man ju sällan ... Förutom vagnarna finns ett antal bussar en våning ner. En av dem - 24 - tar mig till Varholmen på en halvtimma. Därifrån kommer jag till mitt paradis Hönö med färja och öbuss. Fina grejer.



Vagn 13 verkar vara så där populär förresten. Alla gånger jag har sett den går bara en vagn. Alltså inget tåg av vagnar. När jag åkte den förut idag var jag dessutom helt ensam på den alla tre hållplatser jag åkte. Skum känsla. Har aldrig hänt tidigare.

När jag vaknade idag öste regnet ner. Inte alls bra väder för att hämta hem ett bord. Strax före tolv höll det upp och då gav jag mig iväg. Betalde för bordet, tog det under armen och gick. Jag hann knappt lämna loppisen innan himlen öppnade sig. Vad göra? Bara att knata på.

Till hållplatsen är det ungefär en kilometer. Jag hann bli dyblöt på vägen dit. Väl där fick jag vänta några minuter innan vagnen kom. Jag hade precis krånglat mig på när telefonen ringde. Så det sista 500 metrarna bar jag bordet med ena handen och höll luren i den andra. Och regnet bara föll.



Bordet är inte tungt så det har inte gått någon nöd på mig. Inte alls. Men dyngsur blev jag. Ända in på bara skinnet. Så av med de blöta paltorna och på med mysbrallor. Tror det blir bra med det här bordet. Trots att träslagen i stol och bord inte matchar.

Nu när jag har funderat lite har jag kommit fram till att väggen ska bli vit. De där stolarna kräver så enormt mycket uppmärksamhet att det är bäst om de inte har någon konkurrans alls.

Jag gillar att dra upp fötterna även när jag äter. Det funkar bra i dessa stolar, men jag ska nog göra en pall av en gammal trälåda jag har. Först sätta ben på den för att få lite höjd och sen göra en kudde. Skönt för fötterna och bra som extrastol.

Men det projektet får jag ta tag i en annan gång. Nu ska jag röja, packa och äta. Snart går tåget till Värnamo.

En fin grej är att sexan går hela vägen från mig till syrran. Det tar som en pizza - en kvart-tjugo minuter. Jag plockade ihop en påse med kakor och åkte över. Efter legolek blev det god natt-saga med Skruttan. Inte fy skam en vanlig onsdag.

När flytten väl var överstökad fick tröttheten ta ut sin rätt. Det blev inte många knop igår. Som jag skrev begav jag mig dock till Holmens marknad på jakt efter ett bord att ha i köket. Som synes på bilden ovan har jag ett skåp som bord just nu. Så ska det inte vara i fortsättningen.

Stolarna (två stycken) skaffade jag för rätt länge sedan, men de har bara stått i mitt förråd för att de inte har passat in i Värnamo. Nu ska jag ha dem i köket. Väggen bakom ska jag tapetsera om eller måla. Antingen vit eller ljus, ljus grön.




På Holmens marknad hittade jag dessvärre inget bord. Däremot en klänning och skålen till vänster på bilden. Irriterande nog tycker jag alltid att de finaste sakerna är saker som säljarna också värderar högt. En kruka - Rörstrand 250 kronor. En porslinsflicka i precis rätt turkosgröna färg för att matcha vardagsrummet - (kommer inte ihåg märket) 85 kronor. Urtjusig ljust turkosblå vas med mönsterslipning - 150 kronor.

Dyrt kanske man inte kan kalla det egentligen, men när man tänker att man betalar för någon annans skräp då är 250 kronor mycket för en kruka. Skålen jag slog till på kostade 50 kronor.

Jag hade vägarna förbi marknaden idag också. Slank bara in en snabbis och alldeles innanför dörren stod "mitt" bord. Det fanns inte där igår och jag hade inte tänkt att gå in idag. Ingivelse. Jag var så fruktansvärt kissenödig så jag orkade inte ta bordet med mig, men jag reserverade det och ska hämta det i morgon förmiddag har jag tänkt.

Insåg att man måste tänka ett varv extra när man inte har tillgång till bil. För att få hem bordet måste jag först bära det under kvarts lång promenad till vagnen, åka tre hållplatser och sen bära 500 meter till. Jag kände på bordet och det var lätt, men med tanke på min då sprickfärdiga blåsa pallade jag inte att bära.

Jag har så sett fram emot att testa sushin som ligger på andra sidan kvarteret. Idag blev det av. Till min glädje är det en helt ok vardagssushi. Ingen fantastisk sushi, men helt ok.

Jag betalde 72 kronor för att ta med nio bitar och då ingick både soppa och dricka. Kanske är det så att det man inte kan erbjuda i smak får man erbjuda i mängd. Både maki och nigiri var stora, så också fiskbitarna och ingefäran var väl tilltagen. Det senare gladde mig mycket, eftersom jag tycker att man ofta får alldeles för lite av den varan.

Riset var poröst och föll isär en del, men jag föredrar det framför ihopklumpat ris. Smaken var också bra. Ska poängtera att det var snabbvarianten. Det var ingen kock som ordnade bitarna utan personalen bara pusslade ihop risbitar med fiskbitar. Rullarna var redan rullade och färdigskurna.

I menyn ingick räka, men den bytte jag bort och det var inga problem alls. Såg sedan att det stod längst ner på menyn att man utan kostnad kunde byta bitar. Det gillar jag. Mison var också god. Ja, på det stora hela blir det godkänt och jag kommer garanterat att köpa sushi där igen.

Slänger in en liten brasklapp här dock! Jag har har sett att det finns ytterligare ett sushiställe några kvarter bort. Kan hända att den är bättre och då får detta nyupptäckta hak konkurrens helt klart.

Första natten i nya lägenheten är avklarad. Jag har sovit som en stock. Känner mig lite öm i musklerna idag. Framför allt vaderna, vilket nog tyder på att jag har burit med benen mer än ryggen. Det är bra.

Jag tänkte bjuda på några reaktioner. Först två fakta som redan tidigare var kända för mig, men som är till lägenhetens fördel. Båda bilderna är tagna från mitt vardagsrumsfönster. På översta bilden syns hållplatsen där buss 99 går. I andra riktningen tar den mig till Nordstan på sju minuter.

På den andra bilden kan man skymta en blå vägskylt på ett broräcke. Där är spårvagnshållplatsen som erbjuder fyra olika linjer in till stan.

Första blicken in i det tomma vardagsrummet i går så tänkte jag: "Shit vad det är litet! Mina möbler får aldrig plats!" Jag mindes rummet som större än det var, men sen fick mina möbler plats i alla fall. Kanske inte riktigt som jag hade tänk, men näst intill. Jag mindes den ena väggen som mer utåtvinklad än den var.

Jag är väldigt noga med vatten och dess smak. Jag är nämligen uppvuxen på landet där vi hade egen brunn i skogbrynet varifrån vi fick vatten som smakade himmelskt gott! Därför var jag lite orolig när jag spolade igång kallvattenkranen och hällde upp ett glas. Fin, klar färg. Fin smak! Yes.

En annan grej med vatten är trycket. Även där blev jag glatt överraskad. Att det går åt en halv evighet för att fylla en kanna med vatten är verkligen ett ilandsproblem jag klarar mig utan. Testade duschen igår. Det var sannerligen välbehövligt efter en dags bärande och slitande. Bortsett från nackdelen att varm- och kallvattnet kommer i separata kranar så kan man få det både hett och iskallt. Superplus!

Ett annat superplus är att jag har tvättstugan i mitt trapphus. Behöver bara ta mig ner en våning. Rena lyxen i jämförelse med Värnamo där jag måste ta mig två trapphus bort.

På minussidan hamnar än så länge lyhördheten från gatan, att ytterdörren har nyckelhål samt fåtalet garderober.

Nu ska jag åka till Holmens marknad och se om jag har tur. Jag är ute efter en snurrpall som jag har tänkt att göra ett köksbord av. Ännu bättre kanske är om jag hittar det perfekta bordet.

Allt har gått över förväntan bra idag. Pappa och svågern kom till Värnamo i morse och vi öste på i bra fart och fyllde de två släppen till max innan vi drog i väg. Även resan gick långt smidigare än jag hade vågat tro. Blev lite orolig när jag inte fick tag i hyresvärden. När han till slut svarade sa han: Nycklarna har du väl fått?! Vilket jag inte hade, men det löste sig.

Pappa hämtade en av bröderna på vägen och i Göteborg mötte ytterligare en bror med fästmö upp. Öven syster, svåger och Skruttan anslöt till sällskapet. Släpen var tömda innan jag hann blinka. Medan jag lagade mat fixade de andra med lampor, tv och att ställa rätt några av möblerna. Guld! Sen hann vi fika också innan folket drog sig hemåt.

Syrran med familj stannade dock och hjälpte mig att plocka upp köket och lite annat smått och gott. Trots att det står lådor upp till taket på sina ställen så känns det redan som ett hem tack vare all hjälp jag fick. Underbart.



Soffan är på plats liksom tillbehören runt omkring. Det är ens saker som skapar känsla och jag tycker redan att det känns som att den här lägenheten är min. Trots att det bara har gått sju timmar sedan jag första gången satte nycklen i dörren och vred om.



Eftersom jag har gått från trea till tvåa har jag blivit tvungen att komprimera det mesta. Vardagsrummet kommer således även att vara mitt arbetsrum. Bredvid arbetshyllorna kommer jag att ha ett mindre arbetsbord har jag tänkt. Jag måste hitta ett bra bord till köket också. Kanske ett litet runt bord.

Åh vad roligt det känns att fixa i ordning en lägenhet igen! Det blir lite svårt att åka hem till Värnamo om några dagar ...

Hela min dag har jag ägnat mig åt att jobba inför morgondagens flytt. Ja, hela mitt liv kretsar kring detta. Det ska bli så himla skönt när det är över. Alla dessa tankar som snurrar i huvudet och allt som måste lösas. Nu kan jag i alla fall inte göra med idag.

Efter en riktigt het dusch har jag nu krupit upp i soffan och lyssnar på en lista med massa skön musik. Bland annat finns låtarna i klippen med. Videon ovan är särskilt lustiga att se på. Däremot Mobys video längst ner är sevärd. Men bra låtar är det!

I morgon strax före tio kommer min pappa och min svåger. Då blir det bära av. När allt är packat på släpen tar vi någon macka innan vi far iväg till Göteborg. Där kommer tre av mina syskon att vara på plats och förmodligen en svåger och svägerska till. Eventuellt kommer några vänner förbi på flyttfika under kvällen.

Det ska bli så spännande att se hur den där lägenheten blir med mina möbler. Det är två månader sedan jag var och kikade på den och jag har inte allt klart för mig i huvudet hur det ser ut. Spännande är ordet.

Självklart återkommer jag med bilder inom kort.

Det här lilla underverket kom jag över i april förra året för blotta 20 kronor. Ett löjligt pris. Dessutom låg den liksom inslängd bland saker där den inte alls hörde hemma. Den låg på avdelningen för allt som inte riktigt har någon egen kategori. Lite skev är den. Kanske därför som den fick hamna i "fulrummet".

Där jag bor nu har jag inte haft någon vettigt plats för den och hyllan har istället fått fortsätta att gömma sig i en av mina garderober. I nästa lägenhet ska jag dock se till att få plats för den. Förhoppningsvis i hallen. Perfekt hylla för handskar vintertid och solglajor sommartid. Lådan är som gjord för nycklar och annat småbös. Det blir grejer det!

Det tar på krafterna att packa. Var tvungen att vila lite. Egentligen är det bara att ösa på, men jag vill få lådor som inte är för tunga och inte för lätta plus att jag vill fylla dem på ett bra sätt. Helst vill jag inte lägga arbetsrumsgrejer tillsammans med saker från köket. Det kräver sin planering.

Den där packfascismen kommer säkert att sluta i ren panik nästa helg med att jag bara hystar ner allt huller om buller. Hjälp!