Jag tänkte sammanfatta mitt år. Mest för min egen skull. Jag tycker att det är bra att tänka och fundera över året som gått. Med lite perspektiv kan man se saker på nya sätt. Tidigare år jag blickat tillbaka månad för månad, men i år tar jag en frågelista till hjälp.

 

 

Jag bosatte mig i Göteborg. Även om jag alltid räknat Göteborg som min stad har jag faktiskt aldrig bott i den förut. Första gången jag köpte ett månadskort fick jag en euforisk kick. Det var då jag insåg att det var på riktigt, att jag var här för att stanna. En annan sak var att jag sålde min bil och lever således ett bilfritt liv. Det är inte helt igenom enkelt, men jag är nöjd med mitt val.

 

Båda mina systrar fick barn. Två riktiga godingar så klart. Sen fick två vänner till mig barn också. En supersöt dotter med världens kalufs. Dessutom fick min morbror barn, så nu har jag 20 kusiner jämnt!

 

Tack och lov inte.

 

 

Jag åkte till Island. Det var en resa med jobbet. Vi var i Reykjavik och det var en mysig liten stad med ett fantastiskt omgivande landskap.

 

Fast anställning.

 

9 januari kommer jag att minnas. Det var den dagen som familjen och jag drog mitt flyttlass till Göteborg. Det var stort. Ett anmärkningsvärt datum var den 16 januari, dagen då min nuvarande chef ringde och erbjöd mig jobbet jag hade sökt. Det var fantastiskt. Min dåvarande kollega B sprang och köpte en vetekrans till kaffet för att fira. Alla var så glada för min skull. Det kändes nästan som att fylla år!

 

Jag får nog nämna de två ovanstående händelserna. Att jag fick jobbet jag så gärna ville ha och att jag flyttade till Göteborg. Två saker som jag själv kämpat för och lyckats med.

 

Om jag inte minns några misstag innebär det att jag inte begick några? Förmodligen inte. Det är klart att jag har ångrat mitt beteende några gånger, men det har oftast varit sånt jag glömt kort därpå. Det kan handla om att jag inte sagt ifrån när jag egentligt känt att jag borde eller ett tillfälle som flyktade förbi som jag inte fångade.

 

 

Garderoben till hallen. Det förändrade hela min tillvaro. Något jag också varit oerhört nöjd med är en svart ullkappa jag köpte för 400 kronor på second hand. Jag känner mig väldigt snygg i den och supernöjd varje gång jag bär den. Har fått många positiva kommentarer från andra när jag har den också, vilket så klart är kul!

 

Bilen, alla gånger, och den sålde jag sen. Nu börjar min svajiga ekonomi stabilisera sig. Det är skönt.

 

Många saker, men det jag kommer på direkt var när min bror ringde och berättade att han och hans sambo väntar barn. Jag blev så glad att jag började gråta efter att vi hade lagt på. Jag börjar nästan gråta nu igen när jag tänker på det. Nu är det inte långt kvar till ungen kommer heller. Om ungen kommer som planerat blir det ett februaribarn precis som jag.

 

 

"Flytta på dig" "Euphoria" samt hela Linnea Henrikssons album.

 

På det stora hela har jag nog varit gladare. Jag är där jag vill vara. Det betyder mycket.

 

 

Målat och skrivit. Det kommer nog att vara en ständig önskan.

 

I vanlig ordning önskar jag att jag hade stressat och oroat mig mindre, men det är lättare sagt än gjort.

 

Nej, tyvärr. Jag vet knappt när jag var kär på riktigt senast. Jag blir inte det så lätt. Däremot blir jag ganska lätt förälskad, men det brukar gå över ungefär lika fort som det uppstår.

 

Historieätarna var en fantastisk serie. Så mycket bättre också. Så skönt med ett musikprogram som bara är trevligt. Jag älskar ju Antikrundan också och ser fram emot vårens omgång. Något som berörde mig väldigt mycket var SOS uppdraget.

 

Jag fick äntligen läst Snöleoparden och Maktens kulisser som är skrivna av journalisten Britt-Marie Mattsson. Nu håller jag på med hennes Vi tolererar inga förlorare som handlar om Kennedyklanen. Mattsson är en skicklig berättare som lyckas skapa trovärdiga och intressanta politiska romaner. Läs henne!

 

Att jag inte är så himla hopplös med gitarren ändå. Jag har spelat hela hösten och det blir bättre faktiskt. Har dessutom börjat sjunga tillsammans med min vän J och det är himla kul.

 

Jag hoppades på att få förlängning av vikariatet och till att börja med fick jag det. Sen blev jag erbjuden en helt ny tjänst inom samma företag som jag tackade ja till. Det är en provanställning och jag börjar efter nyår.

 

Fast anställning...

 

Jag jobbade. Hade just börjat på nya jobbet då, men tog med mig fika och de sjöng för mig. Det var en tisdag så inget firande. Däremot firade jag med familjen vid ett senare tillfälle.

 

Om jag hade fått en annan lägenhet i samma område, fast en som låg på åtminstone andra våningen och som hade balkong.

 

 

Semestern i somras. Jag var mycket ute vid havet. Även de dagar när det inte var varken varmt eller särskilt soligt. Det är frihet för mig och det får mig att må väldigt bra. Men även att vara med familjen och mina vänner gör otroligt gott.

 

Jag saknar alltid de vänner som inte bor nära mig. I Södertälje, Stockholm, Halmstad, Malmö och Californien...

 

Kollegorna J och N som har blivit mina vänner.

 

Jag försöker att var stolt över mig själv och det jag gör. Jag är inte så bra på att vara stolt över mig själv, men jag jobbar på det.

 

Det där är en så svår fråga. Självklart vill jag att mina vänner och min familj ska få må bra och ha det gott. Önskar även hälsa för egen del. Men bortsett från det...det hade varit fantastiskt om jag fick skrivit klart min bok och så klart ännu bättre om någon skulle vilja ge ut den. Ja, det får bli min önskan.

 

Här finns återblickar för 2010 och 2011.

 

Gott nytt år önskar jag oss alla!

Jag vet inte hur det är med er, men så här i dagarna mellan jul och nyår tänker jag alltid tillbaka. Försöker summera året för mig själv. Vad var bra? Vad var dåligt? Vad hände? Samtidigt försöker jag spåna framåt. Vissa saker vet jag redan väntar mig nästa år. Andra försöker jag luska ut, men det brukar ju sällan fungera så bra.

 

Det som direkt startar med det nya året är att jag börjar min nya tjänst. Inte alldeles på en gång, för jag måste avsluta tidning nr 1 och skicka den samtidigt som jag lär upp den nya vikarien, men därefter tar den nya tjänsten vid.

 

Jag vet på ett ungefär vad jag ska göra, men bara teoretiskt. Så även om alla kollegor är desamma, lokalen är densamma och cheferna är desamma så känns det lite nervöst. Jag antar att det är något bra, att det betyder att jag vill göra bra ifrån mig även i den här tjänsten.

 

Med ett nytt år kommer även nya förhoppningar. Jag hoppas alltid att nästa år ska bli bättre än det som var. Inte för att det gångna året har varit dåligt, men allt kan ju alltid bli bättre. Jag kan bli bättre. Utvecklas, lära mig nytt om mig själv, andra och tillvaron.

 

Som alltid hoppas jag att få må bättre. 2012 har varit ett bra år rent hälsomässigt för mig, men det kan också alltid bli bättre. Om jag får må bättre kommer jag att orka mer och just nu finns det saker i mitt liv som jag inte har energi till. Saker jag saknar. Som att vara socialt engagerad i andra än familj och vänner. Att ge mina händer till någon som behöver dem.

 

Jag önskar också att jag får ro och tillfällen att skriva mer. Jag tänker i huvudsak på min bok. I takten jag håller nu kommer det att dröja typ fem år innan den är klar och då lär jag ha tröttnat på den.

 

 

Detta är från 2009. Visserligen inte julafton, men väl från den 25 december. Det året körde vi julklappslek och mina föräldrar bodde fortfarande inne i Ulricehamn. Nu bor de utanför stan med åkrar som breder ut sig framför huset och skogen bakom.

 

 

 

Den här bilden tog jag våren 2011. Jag hade tillbringat helgen i Göteborg och vände åter till Småland. När jag satt på tåget grät jag. Jag ville inte lämna staden i mitt hjärta. Det slet mig itu.

 

Humöret idag. Inte alls detsamma som bilden gav mig för snart två år sedan. Jag känner mig lugn, glad och nöjd. Precis samma känsla som jag får av bilden nu. Göteborg är inte längre något jag måste lämna utan har blivit staden jag kommer hem till. För det kan jag inte vara annat än nöjd och glad.

 

Jag har känt mig väldigt trött och sliten sista tiden, men nu har jag kommit ner i varv och ser fram emot att fira jul med familjen. På spisen står en kastrull chokladkola och kokar och jag sitter och lyssnar på radio. Snart ska jag  börja packa och fixa till mig. Brorsan hämtar mig om några timmar för att åka till föräldrarna.

 

 

Sånna bilder finns det gott om, men det här är en favorit. Bilden har några år på nacken nu. Den togs någon gång under 2008 tror jag och det min vän L som har tagit den. Jag tittar fram över kanten på ett bord som jag ligger på. Vad L gör nedanför minns jag inte.Uppenbart har vi roligt i alla fall!

Det finns en tid i mitt liv som jag ofta glömmer bort, men när jag tänker efter blir jag ledsen. Ibland, som nu, förfäras jag över hur det var. Det är först med perspektiv som jag förstår hur jag faktiskt hade det. Så här flera år senare kan jag berätta om det, men då skämdes jag otroligt mycket. Varför jag skämdes? Jo, för att jag hade väldigt lite pengar. Inte som i att jag slösade bort dem. Jag hade knappt några att slösa.

Mina föräldrar flyttade när jag var 19 och jag valde att inte följa med utan stannade kvar. Jag var oerhört mån om att klara mig själv och bevisa att jag hade gjort rätt val, men att börja försörja sig själv som 19-åring var tufft. Vid den här tiden arbetade jag på ett lågprisvaruhus. Jag arbetade tre dagar i veckan plus varannan helg. Sett till timmar var det ungefär 70-75 procent. Lönen var inte mycket att hurra för. Jag fick ut mellan 7 000 och 9 500 kronor i månaden. Det berodde lite på hur dagarna föll i månaden. Jag var fast anställd, men hade timlön.

Ok. Jag bodde i en lägenhet byggd ovanpå ett garage. Toa, dusch och sovrum var separata. Kök och vardagsrum gick ihop. Detta boende i Gråbo, tre mil nordöst om Göteborg, kostade mig 3 500 i månaden. Mitt busskort gick på omkring 1 000 kronor. En dålig lönemånad hade jag alltså endast 2 500 kronor kvar som skulle räcka till telefon, modem, mat och...nä, det räckte inte till kläder och nöjen. Jag hade inte ens hemförsäkring.

En av mina bästa vänner var (och är) generös. Han betalde nästan alltid filmen och godiset när vi umgicks och jag fick aldrig betala bensinpengar när jag åkte med honom.

Mellan 30 september och 16 november fyller mina föräldrar samt fyra av mina syskon år. Strax därefter var det jul. Egentligen hade jag inte råd att köpa presenter, men jag vill minnas att jag köpte ändå även om jag bara la en femtiolapp. Det blev mycket pengar för en barskrapad kassa. Till saken hör att de allra flesta månader var mina pengar slut en vecka innan ny lön fanns på kontot. Att hitta en tia eller tjuga på marken var ren och skär lycka. För 20 kronor kunde jag köpa mjölk och en limpa.

Under den här tiden åt jag nästan aldrig färska grönsaker eller frukt. Jag hade inte råd. Däremot var jag noga med maten och försökte äta ordentlig och bra mat i övrigt. Visserligen var basen ofta en blandning av vatten och mjölk. Ingen grädde eller creme fraiche. Det var för dyrt. Jag köpte kyckling och färs när det var bra pris. Köpte storpack med fryst broccoli och stora mängder billig pasta.

Det gick ju. Jag överlevde de här åren, men fy farao vad det tärde. Väldigt stor del av min tankeverksamhet gick ut på att räkna. Räkna, räkna, räkna. Jag oroade mig alltid för min ekonomi. Vände och vred på varenda krona. Jag hade en nödtjuga i en bok. Ifall. Fattar ni? En nödtjuga. Vad skulle jag kunna göra med den? En liter mjölk och en limpa. Jag har kvar den sedeln. Det är den gamla tjugan. Den är en bra påminnelse om den tiden.

Vet ni. Jag skämdes så enormt över att inte ha pengar. Jag avskydde att behöva säga "Jag har inte råd". Värst var det att behöva be någon betala för mig. Det hände ibland. Många gånger var jag också avundsjuk på vänner som bodde hemma, jobbade och kunde spara pengar. Vänner som kunde resa. Jag tror knappt någon visste hur illa ställt jag hade det. Jag sa nog ofta att jag inte hade pengar, men jag tror att få förstod hur lite jag faktiskt hade.

Det finns egentligen ingen tanke med det här inlägget. Inte mer än att berätta. Ibland är det väldigt skönt att lufta ur gammal unken luft. Rensa bland saker som skaver. Detta är en period i mitt liv som gör ont. Ändå ångrar jag inte mina val. Det var en tuff tid, men med perspektiv är jag glad att jag har gått igenom det där. Det har gjort mig både tuff och ödmjuk. Framför allt förstår jag hur fantastiskt bra jag har det nu.

 

 

 

 

 

Vi sysslar inte så mycket med julklappar i min familj. I år har vi lottat en var som vi köper en julklapp för 300 kronor till. Plus att jag köper till mina syskonbarn. Men den här listan är saker som jag vill skaffa mig på sikt. Fast det är klart, om någon ser min lista och vill ge mig någon av dessa saker i julklapp så säger jag givetvis inte nej.

Inte världens roligaste uppdatering, men det är så här det är just nu. Hoppas det är bättre med er!

 

 

 

 

 

 

 

 

Den här bilden är från våren 1994. Med andra ord har jag ganska nyligen fyllt 13 år. Redan då hade jag upptäckt det här med lager på lager. T-shirt, skjorta, tröja och jacka. Jag älskar fortfarande denna klädstil. Inte just den på bilden, men lager på lager.

 

Grejen då var att man med hjälp av denna klädteknik kunde ta på sig vårjackan långt innan det var varmt ute. Jag och min vän L började klä oss i strumpbyxor för att kunna gå "barbenta" i mars-april. Så jag hade kunnat ha kläderna enligt ovan fast nedtill strumpbyxor, knälång byxkjol och rejält korvade USA-sockar samt vita sneakers. Jösses vad snygga vi var!

 

 

I början av juni hade jag ett inlägg med flera bilder från när jag var barn. Jag har inga nya att komma med utan får köra en bild i repris. Det är jag i mitten omgärdad av mina storasystrar. Jag är för liten för att minnas den här bilden, men jag minns sängen vi sitter i och jag minns överkastet. Systrarna hade likadana och sängarna hängde med i många år.

 

Den bästa vyn från vårt hus där vi växte upp hade man om man blickade väster ut. Allra helst när solen gick ner. Åt det hållet såg man nämligen mest åkrar och hus. Jag drömde om detta hus i natt. I min dröm låg det en sjö åt det där hållet och jag vet att jag tänkte i drömmen "Hur har jag kunnat missa det hela livet?"

 

Haha...drömmar är underliga ibland.

 

Efter att ha legat däckad i över ett dygn i något som kan liknas med magsjuka kände jag ett stort behov av någon typ av aktivitet som inte innebar ryggläge i soffa eller säng. (Jag hade bra ont i ryggen när jag vaknade i morse.) Medan det fortfarande fanns något som påminde om dagsljus plockade jag fram en ny duk, sprutade ut färg och kladdade på. Jag har tänkt att göra en anordning till alla mina glasögon. Jag ska visa när den är klar.

 

Jag har en vän som "beställt" en tavla av mig. Jag hade en som nästan var klar, men som jag fastnat på. Jag målade över den och började om. Nu känns den mycket bättre. Jag blev inte klar, men hoppas ha energi nog att måla klart den i morgon.

 

 

Tyvärr hann jag inte hålla på särskilt länge innan det blev för mörkt. Jag målar i färger som går in i varandra. Ton i ton. Ser man inte nyanserna tillräckligt går det inte att måla alls.

 

 

Det här är egentligen mer mitt motto än vad det är mitt favoritcitat, men eftersom detta är något jag själv ofta upprepar så är det ju ett citat också.

 

Jag kan ha ganska många negativa tankar. Särskilt när det gäller mig själv, men jag har bestämt mig för att jag vill ha en positiv livshållning och därför kämpar jag för att ha det. Jag väljer att se positivt på det mesta. Jag väljer att inte lägga energi på sånt som egentligen inte spelar någon roll eller på sånt som bara ger negativ energi tillbaka. Jag väljer att tycka att det mesta är bra och jag försöker att se möjligheter i sånt som först bara verkar vara skit.

 

Jag hör absolut inte till dem som hävdar att allting har en mening. För allting har inte en mening, enligt mig. Däremot tror jag att det kan komma bra saker även ur de värsta händelserna.

 

Sammantaget har detta motto hjälpt mig igenom många jobbiga tankar och händelser. Istället för att bli svartsynt har jag försökt att vrida och vända för att hitta nya vinklar att se på saken. Man kan se problem i allting. Man kan också se bra saker i allting. Det senare synsättet gör faktiskt livet roligare och lättare. Testa!

 

 

Den här bilden har många år på nacken och det är min syster K som har tagit den. Det är en härlig sommardag i maj och jag är 17 år. Vi har kalas för min lillebror som har konfirmerat sig.

 

Att jag hade långklänning på mig den dagen var inget som hindrade mig från att vara med i en spontan fotbollsmatch på vår egen fotbollsplan där hemma på gården. För att få bättre rörelse i steget häktade jag helt enkelt upp klänningen i mina trosor och kastade av mig finskorna. Det gick utmärkt att spela så!

 

Jag älskar den här bilden på alla sätt. Farten, steget, min blick...allt. Bilden är livfull och jag känner mig urstark när jag ser den. Tyvärr har jag inte kvar hela den fysiska styrkan jag hade då, men min inre styrka har vuxit många kilo sedan dess.

 

 

 

 

Som ni säkert förstått vid det här laget förespråkar jag mer fantasi och känsla när det kommer till matlagning. Gratäng är en sån där bra grej som man kan göra hur som helst. Den här gången fyllde jag botten av en glasform med brocolli. Över dessa spridde jag ut en burk med kidneybönor samt en burk ananasringar som jag först delat.

 

 

 

Jag hade nog just hunnit fylla fem år när min farmor dog. Jag vet inte varför, men jag fick inte följa med på begravningen. Flickan med rutig klänning är jag. Farmor är den strålande vackra kvinnan i mitten. Men det förstod ni nog.

 

Mycket har sagts om kärlek, men det jag brukar säga är att kärlek inte kan räknas i tid. Det var inte många år jag fick med min farmor, ändå var min kärlek till henne väldigt stor. I många år efter att hon hade dött drömde jag om henne och trots att det har gått 26 år saknar jag henne fortfarande. Jag önskar så att jag hade fått lära känna henne mer och framför allt - ha henne i livet nu när jag är vuxen.

 

Mina minnen av farmor är inte särskilt starka, men det finns ett minne som etsat fast i mig och som jag under flera år försökte klä i ord. Först för tre år sedan lyckades jag formulera minnet på det sätt jag ville:

 

 

Minnesbild

Farmor ligger nedbäddad i sängen
Täcket är uppdraget över bröstet
och armarna ligger som stela pinnar
utefter sidorna
Naglarna är välvårdat korta
Det har farfar sett till
Han karvar försiktigt
med sin morakniv

Farmors kinder
är insjunkna
och av den en gång
så resliga kvinnan
finns inte mycket kvar

Jag är fem år
och farmor
det vackraste
jag vet

Pappa och farfar
sitter i köket
Kaffedoften blandar sig
med värmen
och lukten av bondgård

Jag kryper upp
bredvid farmor
Så nära jag kan
Hennes vita vågiga hår
är som rinnande silver
mellan mina fingrar

Hon är sjuk och ska dö
fast ingen
har sagt det

och när farmor ler
mot mig
ser hon redan ut
som en ängel

 

Det är lustigt med vissa saker. Som det här med mitt nya jobb. Jag kunde inte berätta för mina kollegor eller för er bloggläsare ej heller sprida nyheten på sociala medier i skedet då mina chefer och jag bara bollat tankarna. Att tvingas hålla inne något som man själv är väldigt exalterad över. Det är svårt.

 

Att behöva vara tyst, om än bara för två-tre veckor, gjorde att jag glömde bort att bli så där riktigt glad som man borde bli när man får en ny tjänst. Därför var det extra roligt med de reaktioner jag fick efter mitt blogginlägg igår. Det blev grattis och hejarop från flera håll. I det började min glädje bubbla också.

 

Jag har en nära vän som följt mina turer upp och ner i 13 år. Hon lyckas ofta ge mig nya perspektiv. Så här skrev hon: "Jaha du Sofie. Jag är inte förvånad. Du liksom bara går. Finns det ingen dörr så är det inget hinder. När du är där öppnas en dörr mot nya äventyr. Grattis."

 

 

Vi har nyss avslutat vårt månadsmöte på jobbet. Eftersom nyheten förmedlades där, måste den vara offentlig nog för mig att berätta här. Jag har ju vetat några veckor nu och det har varit svårt att hålla detta för mig själv. Självklart har personerna i min närmsta omgivning redan fått veta.

 

Idag är jag redaktör på en fastighetstidning. Tjänsten är ett mammavikariat som sträcker sig till augusti.

 

Från och med januari kommer jag dock att ha en ny tjänst. Jag kommer att bli företagets kommunikatör. Detta är en tjänst som inte finns än utan den kommer att skapas i och med att jag börjar med den. Det känns oerhört spännande, utmanande och engagerande!

 

Till viss del är det saker jag känner mig trygg och kunnig i och till viss del är det helt nya saker jag ska göra som jag måste lära mig. Det känns som en bra mix.

 

Redan under tiden när jag var kvar i Värnamo funderade jag på att bredda mig genom att läsa kommunikationsvetenskap. Problemet var att jag inte var det minsta sugen på att sätta mig i skolbänken. Därför blev jag oerhört glad när mina chefer frågade mig om jag var intresserad av den här tjänsten. För mig är lärande genom att göra det absolut bästa.

 

För att beskriva det något. Jag kommer att sköta både intern och extern kommunikation. Det handlar bland annat om material som säljarna använder och att göra olika typer av utskick. Jag kommer att arbeta med sociala medier och vår hemsida. Jag kommer också göra marknadsundersökningar samt sammanställa och analysera statistik. Med mera. Det finns mycket att göra och till att börja med gäller det nog att hårdprioritera bland uppgifterna.

 

Det här känns väldigt roligt och jag är superpepp. Ännu en gång går livet min väg. En del kallar det flyt, jag skulle hellre säga att jag skapar min egen tur, mitt eget öde. Planerar, funderar. Vad är rimligt? Vad önskar jag? Öppnar sinnena, ställer in siktet. När möjligheten kommer är jag sedan länge beredd. Chefen undrade efter vårt första möte om jag ville fundera. Nej, jag visste redan att jag ville detta. Det var ett självklart ja för min del. Från och med januari är jag således kommunikatör!

 

 

Jag är nog egentligen inte djurallergiker, utan snarare rejält kvalsterkänslig. Jag tror det är därför som jag reagerar på katt med kli i halsen och över hela kroppen. Det är synd, för jag älskar katter. Jag skulle mer än gärna ha en katt. Ibland har jag funderat på att skaffa en nakenkatt, men jag har än så länge inte gjort allvar av mina planer. Bland annat för att jag inte vill ha katt i lägenhet. Om jag någon gång kommer att bo i hus kommer jag definitivt att skaffa katt. Då kan den springa ut och in bäst den vill och det skulle nog vara enklare för min allergi. Bilden är en skärmdump från google.

 

 

Den här kvällen i Halmstad i våras var en härlig kväll. N hade ställt till med fest för att fira sin 30-årsdag. Jag trodde i förväg att den skulle bli bra, men jag hade inte kunnat tro att den skulle bli så bra. Kvällen hade många goa beståndsdelar som tillsammans bildade en fantastisk helhet. Det är en sån där kväll som jag tänker tillbaka på ibland. Ett gott minne.

 

 

Jag kom direkt att tänka på den här bilden. L och jag är på väg till en bröllopsfest. Vi blir hetsade att posa och det är inte min starka grej. Jag skrattade mest, som ni ser. Det där blonda håret, sidenklänningen, glädjen. Ja, så skulle jag kunna ha det jämnt. Fast jag skulle inte vilja se likadan ut för alltid. Det vore väl fasligt tråkigt.

 

 

Skruttan. Det är något obeskrivligt när hon kryper upp i min famn. De små armarna om min hals. Eller när hon sätter sig tätt intill och vill att jag ska läsa en bok. Den kärlek och det förtroende man får från ett barn är större än allt annat. Så är det bara.

 

 

Detta är från när min vän L gifte sig. Hela den här helgen var så fin. Att vara samlade det här gänget som är med på bilden. Fina, goa vänner från tiden i Jönköping. Jag blir alldeles glad i hjärtat av den här bilden.

 

 

 

 

 

Jag beundrar Karin, kanske mer känd som Konsgrepps-Karin. Min absolut mesta favorit i bloggosfären. Hon har en humor som är svårtslaget roligt. Många gånger när jag läser hennes inlägg sitter jag och skrattar högt. Hennes kreativitet inspirerar mig, trots att vi sysslar med helt olika saker. Karin gör smycken och kollage och lite av varje. Smart är hon också. Riktigt smart. Bilden knyckte jag från hennes blogg. Har ni missat bloggen har ni verkligen missat något. Om ni nu börjar att läsa henne, ge det lite tid. Detta är en blogg man behöver lära känna.

 

 

 

 

Jag har många goda vänner. Flera stycken som betyder otroligt mycket för mig. Ingen är den andra lik. Därför är det svårt att peka ut en som den bästa. Jag skulle kunna ha tio bilder till här. Skulle jag ändå nöta ner det till dem som står mig absolut närmast så är det dessa fyra, underbara människor. Bilderna har jag tjuvat från deras egna instagram.

 

 

 

Jag hade egentligen tänkt att avstå sånt här, men två av bloggarna jag följer kör detta så nu hakar jag på. Trots att jag är några dagar sen. Men jag tänker att det inte spelar så stor roll. Det kommer säkert att hända igen att jag missar en dag och får ta igen det under nästkommande. Utmaningen kommer från Emily.

 

 

 

Det fick bli den här. Jag gillar formen från ögonbrynet och ner över kinden som kommer fram i halvprofil. Bilden tog jag själv för några veckor sedan. Att jag har min prickiga klänning förhöjer det hela.

 

 

 

 

Det har varit mycket om ätbara saker i min blogg det senaste. Lätt hänt så här inför julen. Jag tänker ganska ofta tillbaka på när jag startade min blogg. Det är över tre år sedan nu. Intentionen var att bloggen skulle vara mitt galleri. Jag hade just satt igång att måla på allvar igen. Samma intention hänger i, men det sker allt mer sällan att jag målar. Tyvärr.

 

Jag tänker alltid att om jag bara får gjort detta så ska jag måla sen. Det senaste har det handlat om att få ordning i lägenheten. Det har jag fått, men inte har jag målat för det. Så här års beror det mycket på ljuset också. Det är ingen idé att plocka fram färgerna när det är mörkt ute. Ingen lampa i världen kan återge nyanserna som solljus. Enda chansen att måla i dagsljus är på helgerna, men när man jobbar måndag till fredag är det så mycket som ska fixas och hinnas med på helgerna. Målandet hamnar sist i kön. Alla mina kreativa uttryck hamnar sist i kön.

 

Ungefär så här ser min kö ut:

Jobba

Sova

Laga mat/matlådor

Handla/ärenden

Vara social

Städa

Vara kreativ (måla, skriva, sy...)

 

Vissa punkter ligger på samma nivå eller går om varandra. Det återkommande är att kreativiteten hamnar sist. Jag måste ha ordning på livet för att kunna vara kreativ. Och jag måste vara pigg. Jag menar inte att gnälla. Det här är mest ett funderande och konstaterande.

 

Det som är roligt är att jag har skakat liv i mitt musicerande. Jag och min vän J har börjat sjunga ihop. Visserligen bara vid två tillfällen än så länge, men det har varit tillräckligt för att kicka igång mig. Jag kan längta hem till min gitarr och min pärm med låtar.

 

När jag var mellan 15 och 22 år skrev jag en del musik. Jag har rotat fram mina två pärmar med egenskrivet material och försökt att ta mig igenom det. En del kommer jag ihåg direkt, andra får jag treva mig fram i och några har jag inget minne av alls. Eftersom jag bara har text och ackord, men inga noter, måste jag lita på minnet för att hitta melodierna.

 

När jag skrev som mest musik gjorde jag det som ett slags dagboksskrivande. Jag skulle aldrig ha kunnat spela och sjunga låtarna för någon då. Nu när låtarna har fått vila, några i 17 år, så kan jag se på dem mer objektivt. Vissa texter är bra banala, men det finns melodier som jag blir riktigt stolt över. Kanske att jag med ny text kan ge låtarna liv igen.

 

Med andra ord. Målandet får nog stå åt sidan ett tag till för nu verkar det som musiken kommer att vara mitt kreativa utlopp. Eftersom det kreativa hamnar sist i kön är det inte möjligt att hålla på med två olika uttryck parallellt. Så mycket tid har jag inte. Ja hopp! Det blev en lång utläggning detta. Till sist kan jag väl säga att förhoppningsvis lägger jag upp smakprov på hur det kan låta fram över.

 

 

 

 

Fem minus var det när jag vaknade i morse och solsken på det. Jag bestämde mig för att ge mig ut på stan en sväng. Det var lite bitigt i kinderna, men väldigt skönt. Bland annat gick jag till Indiska, som är en av mina favoritbutiker. Framför allt när det gäller inredning. Jag älskar alla färger.

 

 

Den här gardinlängden blev jag sugen på. Om jag bytte kuddar i soffan (nu går de i rosa, grönt, blått och lila) så skulle gardinen passa fint i vardagsrummet. Den gröna färgen är ungefär densamma som jag har på mina stolar. Tror att jag har några dukar som skulle passa fint till också. Jag får lura på den.