Jag hade nog just hunnit fylla fem år när min farmor dog. Jag vet inte varför, men jag fick inte följa med på begravningen. Flickan med rutig klänning är jag. Farmor är den strålande vackra kvinnan i mitten. Men det förstod ni nog.

 

Mycket har sagts om kärlek, men det jag brukar säga är att kärlek inte kan räknas i tid. Det var inte många år jag fick med min farmor, ändå var min kärlek till henne väldigt stor. I många år efter att hon hade dött drömde jag om henne och trots att det har gått 26 år saknar jag henne fortfarande. Jag önskar så att jag hade fått lära känna henne mer och framför allt - ha henne i livet nu när jag är vuxen.

 

Mina minnen av farmor är inte särskilt starka, men det finns ett minne som etsat fast i mig och som jag under flera år försökte klä i ord. Först för tre år sedan lyckades jag formulera minnet på det sätt jag ville:

 

 

Minnesbild

Farmor ligger nedbäddad i sängen
Täcket är uppdraget över bröstet
och armarna ligger som stela pinnar
utefter sidorna
Naglarna är välvårdat korta
Det har farfar sett till
Han karvar försiktigt
med sin morakniv

Farmors kinder
är insjunkna
och av den en gång
så resliga kvinnan
finns inte mycket kvar

Jag är fem år
och farmor
det vackraste
jag vet

Pappa och farfar
sitter i köket
Kaffedoften blandar sig
med värmen
och lukten av bondgård

Jag kryper upp
bredvid farmor
Så nära jag kan
Hennes vita vågiga hår
är som rinnande silver
mellan mina fingrar

Hon är sjuk och ska dö
fast ingen
har sagt det

och när farmor ler
mot mig
ser hon redan ut
som en ängel