I vintras höll jag mina vakande ögon på blocket varje dag. Likadant var det vid varje loppisbesök. Målet var stringhyllor. Dyker de upp måste man vara snabb som attan och samtidigt vara beredd att lägga en hyfsad slant. Efter flera veckors ihärdigt letande började jag ge upp och övervägde att köpa nytillverkade. De är ännu dyrare.

Men så en söndagskväll dök det upp en annons på nätet om två hyllor i Jönköping. Jag ringde omgående. Jag var inte först att komma fram. Säljaren frågade när jag kunde komma och jag sa på lördag. Säljaren sa att någon från Göteborg också skulle komma på lördag och att den personen i så fall var före mig, MEN om jag kom omgående så var hyllorna mina. Jag sa: Ok, jag är där om en timma.



I helgen hade jag halva familjen på besök och passade då på att ta hjälp av pappa för att få upp hyllorna. (TACK!) Det där med att borra i betong känns så jobbigt, tycker jag. Den vita, och mindre snygga, hyllan fick sin plats i arbetsrummet. På pappas inrådan ska sägas. Jag hade tänkt ha dem tillsammans. Han har rätt. Det är nog bättre att ha dem i sär eftersom de är så pass olika behållna.



Den svarta och snygga hyllan (som har orginalmärkningen kvar) sitter på väggen mellan fåtöljhörnan och soffan i vardagsrummet. Det blev lite tomt under, men jag behövde inte lura många dagar innan jag kom på att jag hade den här lilla bänken. I förra lyan hade jag den i hallen under en helkroppsspegel, men i nya lyan hade den ingen given plats. Här blev den kalas.

När jag köpte den svarta fågel hade jag i bakhuvudet att den skulle stå i stringhyllan. Vad mer jag ska ha i dem har jag inte kommit fram till än. Det är ett angenämt problem dock. I vardagsrumshyllan funderar jag på att ha mina notböcker.

Jag har gått och grubblat länge över vad för mattor jag ska ha i vardagsrummet. För en tid sedan såg jag den här mattan och tänkte att den kanske jag skulle ha. Efter en del funderingar så kom jag fram till att: Nej det var inte den. Sedan länge har jag tänkt att jag ville ha en rund och en rektangulär och senast för några dagar sedan tänkte jag att jag kanske ville ha mattor i en ljus, beige färg. Då sprang jag på dem! Det är som att det räcker att bestämma sig för hur det ska vara och så blir det så. Enda frågan nu är vilken matta som ska ligga var. Jag tror dock att jag bestämt mig.




Jag hade från början tänkt att ha den runda vid fåtöljen, men undra om det inte är bättre att ha den vid soffan. Det bryter av mot fyrkantigheten.





Dessutom ser den runda lite futtig ut i fåtöljhörnan. Jag tror att det blir som på sista bilden här att mattan får ligga i i hörnet. På sniskan blir det så mycket matta. Mattorna kostade 399 kronor styck. Bra pris!



För ett par dagar sedan gick jag in på Åhlens för att kika rean och hittade de här två små söta kuddarna. Färgerna stämde precis med mitt vardagsrum.

Just denna dag känns det värdsligt och nästan okänsligt att blogga om inredning. En vän till min bror dog i en drunkningsolycka igår eftermiddag. Mina tankar är hos min bror, deras vänner och vännens familj. Vila i frid.

Här är de sista teckningarna ur mitt arkiv. Hädanefter får det bli att publicera nygjorda. Om jag får gjort några, vill säga. Väskorna var en specifik uppgift vi fick på gymnasiet. Vi skulle teckna av olika material och försöka efterlikna dem så gott vi kunde. Roligast tyckte jag att det var att göra de här väskorna. De övriga bilderna från övningen åkte i papperskorgen nu i rensningen. Det var bara ofullständiga detaljbilder. Inte dåliga, men en bild på ett skösnöre trätt igenom ett hål kändes inte kul att spara.

Förra helgen firade vi mormor och morfars 85-årsdagar. Vi var på Nordpolen i Vara och där bjöds det på en härlig buffé, tal, sång och många goa samtal.



Kusiner.



Morfar höll tal och tackade bland annat sin hustru för att hon alltid funnits där.



Mamma höll tal.



Systrar.



Kusin visade sina barn och syskonbarn kärlekskontrollen LOVES.



Kvinnorna slog sig ned tillsammans.



Jag och min älskade gammelfaster.



Mormor, min allra färskaste kusin och den fina mamman.



Mormor och morfars syster.



Morfar med yngsta barnbarnet i knät.



Morbror, morfar och mormor.



Stoltast av dem alla. Lillkusinens pappa - min morbror.

Jag har inte lyckats att hitta några balkonglådor som passar hållarna som hänger på mitt balkongräcke. Det ser inget vidare ut från gården med två tomma korgar, men det viktigaste är ju att jag trivs. Istället för lådor har jag skapat en liten oas innanför det skyddande räcket. Här står persilja, gräslök, timjan, oregano och lavendel. Jag njuter varje gång jag ser det.

Jag har alltid gillat att teckna blommor. Här är några som jag rotat fram. Sist kommer min favorit - daggkåpan. Vilken förunderlig växt det är. Så vacker. Hur den håller vätskan i små pärlor i sin hand. Och inte bara det. Dess blommor är ljuvliga. Små, små stjärnor i klasar. Se efter nedan!

Bilder från arkivet fortsätter att trilla in! Bilderna i det här inlägget är mellan 10 och 14 år gamla ändå minns jag när allihop har kommit till. Mitt minne har så tydliga kopplingar i vissa lägen och i andra är det helt ... dött.



Den här ladyn är framskrapad på ett over head-blad och sedan tryckt i en gammal maskin som rullades för hand. Den där stråigheten som finns i bilden tycker jag är vacker. Det ser gammalt ut.



Det här är den äldsta bilden i sammanhanget. Se 9 b står det i hörnet, så den kom till när jag var 15 eller 16 år. Jag försökte att teckna ansikten utifrån ett visst antal linjer. Den här slutade jag med innan den var klar och linjen från hakan över näsan och pannan finns kvar. Jag har för mig att jag målade av en bild, men jag minns inte vilken. Nu tycker jag mannen påminner lite om Vincent van Gogh.



Den här var väldigt rolig att hitta. Den är från gymnasiet och är ett självporträtt gjord med vänster hand. Alltså fel hand för mig. Då var den ganska lik. Nu har jag förändrats en del. Näsan är i alla fall sig lik.



Här är ett av få porträtt, kanske det enda, som jag gjort i bläck med en vanlig kulspetspenna. Jag jobbade en hel del med det här porträttet, minns jag. Att teckna med bläck känns inte riktigt godkänt. Att använda kulspets är ju mest kladd. Så där när man pratar i telefon eller lyssnar på någon som pratar och pratar. Men den här bilden är jag nöjd med.

Som jag berättat i tidigare inlägg så går mitt liv just nu ut mycket på att rensa. Jag har en del kvar fortfarande. Ikväll har jag gjort en rensning som jag länge sett fram emot. Jag har haft en megastor mapp med alla bilder som jag gjorde i gymnasiet. (Jag gick estetisk konst och formgivning.) Det mesta i mappen har jag sparat för att allt tillsammans utgjort en slags serie eller berättelse om min gymnasietid och olika arbeten vi hade för oss. Många av alsterna är inget att ha.

Den där mappen åkte på storstryk nyss. Jag sparade kanske en femtedel av bilderna. Jag tänkte visa lite av det jag gjorde då. Först ut blir några krokier. Det är väldans roligt med kroki och vansinnigt svårt. Sämst är jag på huvuden och roligast är formerna på ben. Nu är det längesen jag målade kroki. Säkert tolv år sedan. Skulle gärna göra det igen. Det är roligt att försöka hitta en linje i hela formen.

Dessa är målade i olika tekniker och stilar. Teckningarna är gjorda vid olika tillfällen med olika modeller samt olika tider för varje pose. På några av bilderna är tiderna antecknade uppe i hörnet.

Tänk att jag inte gillade den här hyllan och var på väg att kasta bort den. Nu som vitmålad fick den ett annat intryck och plötsligt tycker jag om den. Så det kan gå! Det blev inget tredje lager med färg. Jag pallade inte och tyckte den dög med två lager. Den är inte helt "tät" i färgen, men det struntar jag i. Såg också att jag lämnat färgdroppar. What ever.

De senaste dagarna har jag lagt mitt krut på arbetsrummet. Sedan jag flyttade in i januari har det rummet liksom hamnat i skymundan. Där har stått ouppackade lådor och en drös med överflödiga möbler. Det har inte varit särskilt roligt att gå in där. Men allt eftersom jag hittat möbler till vardagsrummet har jag också kunna packa upp lådor med spel, skivor, filmer och noter.

Slutklämmen för att få ordning i rummet var att bli av med möbler och dem var Erikshjälpen här och plockade i torsdags. Det blev ett helt nytt rum! Mycket ljusare. Så nu håller jag som bäst på att fundera och möbelera för att få det så bra som möjligt. Ett kreativt rum måste ju sätta igång kreativiteten. Då kan man inte bara hafsa ihop det.

För att jag ska få lust att skapa måste det vara enkelt. Därför har jag sorterat mina saker och lagt dem i fina lådor och kartonger. På bilden syns en gammal margarinlåda som jag klädde med papper inuti så jag kan ha mina akrylfärger i den utan att kladda ner den. När jag vill måla är det bara att ta fram lådan och sätta igång. Allt finns i den. Färg, penlsar och palett.

I byrån finns en stor kartong med teckningsprylar; kol, skisspennor, färgpennor och kritor och annat smått och gott. Där finns också en låda med saker jag målat. Jag brukar bläddra igenom gamla bilder ibland när jag behöver inspiration.

Enda problemet just nu är vad jag ska ställa garderoben. De som bodde här innan lämnande en stor vit garderob. Den är absolult bra att ha. Jag har ramar och panåer i den. Men en garderob är lite svår att placera. Den ser dum ut hur jag än ställer den. Jag flyttade den från ett hörn till ett annat för jag tänkte att det skulle bli bättre rent ljusmässigt, men jag vet inte. Funderar på att flytta tillbaka den. Vad galet jobbigt det är förresten att flytta tunga möbler på plastmatta. Möblerna fastnar.

Den här tavlan har nästan blivit som en plåga för mig. Jag har haft en vilja med den och inte riktigt fått fram min tanke. Det har gjort mig arg och så har jag låtit bli att måla på den. Det har nästan varit i ren protest som jag tio minuter här och där suttit och kluddat på den.

Jag känner mig egentligen inte färdig nu heller, men jag är rädd att om jag fortsätter så slutar det med att jag har målat över allting. Ett halvår har det tagit. Jag som oftast målar en tavla på ett par dagar annars! Jag vet inte om jag gillar den, men nu får det vara bra. Enough is enough.

Jag röjer ständigt. Det är märkligt, men jag hittar alltid saker jag kan slänga eller på annat sätt göra mig av med. Kanske för att jag har en tendens att i andra änden fylla på med nya (mest second hand) saker. För ett tag sedan lade jag ut en annons på nätet där jag försökte sälja min älskade gröna plyschsoffa, ett soffbord, en tv-bänk plus en tidningshylla. Det var ingen som ville ha dem ... Jo, förresten, en vän till mig ville ha hyllan, men hon ångrade sig sen. Jag ringde Erikshjälpen och undrade om de ville sakerna och de ville det. De ska komma och hämta möblerna på torsdag är det tänkt.

I helgen fick jag mycket gjort i hemmet. Jag packade upp fyra lådor som blivit stående sedan inflytten och jag strukturerade om bland smått och gott. Rensade och slängde papper. Hittade en burk med vit målarfärg. Och i nästa vända stod jag med sandpapper i handen. Jag slipade hyllan och började måla den. Så det kan gå!



Före.



Påbörjat.



Med bara en strykning ser det lite tunt ut.



Efter två strykningar ser det ut så här! Om man tar en närmare titt ser man att det behövs ytterligare ett lager med färg, men det är så pilligt med alla de där runda pinnarna. Första vändan hade jag färg överallt, eftersom jag inte hittade en bra teknik för att måla "hyllplanen". Andra varvet gick det bättre.

När jag satt och målade igår trillade en tanke ner i huvudet på mig som gjorde mig glad. Tidigare i mitt liv har jag alltid gett upp med saker som är krångliga. Att det varit så beror bland annat på att jag är lat och lite rädd för att misslyckas, men främst har det handlat om mitt dåliga tålamod och för att jag hatar att ha tråkigt på väg mot ett bra resultat.

Faktum är att jag den senaste tiden genomlidit några sådana där processer som är skittråkiga, men som i slutändan gett mig något som jag är glad för. Precis så var det igår när jag satt och målade och höll på att dö av tristess. Dessutom höll jag på att trilla ihop på kvällen av färgångorna. Dumma jag hade glömt att stänga till rummet med den målade hyllan! Jag mådde apdåligt. Men efter ett glas vatten och en stund på balkongen kände jag mig bättre.

Nu återstår att se om jag för resultatets skull pallar att måla ett tredje lager. Det får bli på lördag i så fall.

Idag på second hand-rundan hittade jag denna Wallmoskål. Tycker den är så otroligt fin att jag utan att blinka betalde 250 kronor för den. Det är egentligen för dyrt tycker jag. Men visst, för en Wallmotallrik får man betala 100-150 kronor. Wallmo producerades på Rörstrand mellan 1902 och 1922 så den har några år på nacken.




Jag la även beslag på dessa fina uppläggningsfat. Som synes också Rörstrand. Jag betalde 40 respektive 20 kronor för dem. Faten är inte namngivna och jag har inte lyckats surfa mig till något namn heller, men de är tillverkade 1962. För ett tag sedan såg jag två tillbringare i den här serien på en hemsida och föll för mönstret. Det är så skirt på något sätt.

När jag satt och surfade runt efter information om Rörstrand så hittade jag en hemsida. Rörstrand Museum i Lidköping. En fantastisk hemsidan med massa intressant historia om bruket. Dit ska jag åka i sommar. Det blir en perfekt dagsutflykt.

För fem år sedan flyttade min föräldrar in till Ulricehamn centrum efter att ha bott i Hökerum i fem år. Nu har de flyttat igen. Ut från stan till den lilla byn Nöre. Till en början var jag ganska tveksam till valet. Huset ligger ungefär tolv kilometer utanför stan och jag har tyckt att det känts lite väl öde. Men när jag var där för två veckor sedan trodde jag mig kunna se vad mina föräldrar sedan länge upptäckt. Idyllen. Inte nog med att de har fått kossor som närmsta grannar, de har dessutom en skumpig grusväg med grässträng fram till huset och skogen alldeles in på knuten.

Jag hade planerat att jag skulle städa när jag kom hem från jobbet. Jag började med berget av disk. Sen satte jag mig ner och orkade inte fortsätta. Gick och la mig i soffan. Efter en stund fick jag ett infall och bilden visar resultatet av det rycket. Kokosmuffins och bondkakor. Tänk om jag kunde få sådana energichocker till att städa. Lär inte hända på den här sidan livet ...

Jag vet att jag är sent ute, men det är faktiskt ganska nyligen som mina smaklökar upptäckt halloumiost och vad gott man kan göra med den. Det är min vän S som jag har att tacka för det. Eller kanske hennes sambo J som är kock. Jag tänkte hur som helst dela med mig av denna smakupplevelse.



Till att börja med: tärna osten och lägg den i en skål eller påse. Pressa en vitlöksklyfta eller två över. Spruta på en till två teskedar citronsaft och en till två matskedar olivolja. Låt det dra cirka en halvtimme. Rör runt emellanåt. Osten är väldigt salt i sig själv så salta inte!



Hetta upp pannan till maxvärme. Plocka upp ostbitarna och lägg i pannan. Försök att inte få med för mycket av marinaden. För mycket vätska i pannan gör att det bara bubblar och osten får ingen färg utan klabbar ihop.



Försök att hålla bitarna ifrån varandra för det smälter lätt ihop. När de fått färg lägg upp dem på ett fat eller liknande. En bit halloumi räcker till två personer ungefär. Den kostar runt 30-35 kronor.



Till osten tycker jag det är gott med rotsaker. Antingen gör man en blandning som man kör i ugnen. Nu senast stekte jag squash och morötter i olivolja i stekpannan. Jag kryddade med flingsalt och grovkornig svartpeppar. Stek tills grönsakerna mjuknat. Andra grönsaker som är goda till är palsternacka, fänkål och blomkål.



Nu är det tid för färskpotatis! Som jag längtat. Den kostar visserligen 25 kronor kilot, men det är värt varje krona för att få känna den ljuva smaken. Jag brukar bara skölja av potatisen ordentligt innan kokning för jag gillar skalet.

Om man vill kan man göra en kall sås på creme fraiche med till exempel gräslök i plus salt och peppar. Annars tycker jag att det går bra utan sås. Särskilt då grönsakerna bär med sig oljan och för att potatisen är saftig i sig själv.

Tro mig, det blir en smaklig måltid!

I Prag bokstavligen vimlar det av kyrkor, katedraler, synagogor och kapell. När man ser och går in i en del av dem kan jag inte låta bli att undra vem de byggdes för. Det är så pråligt och pampigt att jag tänker att få människor kan ha känt sig hemma i den miljön. Men vad vet jag...? Här följer i alla fall ett inlägg om två ställen vi besökte.



Här är katedralen vid Pragborgen sedd med Karlsbron i förgrunden. Den katedralen är verkligen galet stor. Och galet utsmyckad.



Här står jag nedanför ingången och detta är bara den övre delen. Min vidvinkel räckte inte till för mer. Jag kände mig som en fluga nedanför det här gotiska jättebygge.



Liksom Notre Dame i Paris är den smyckad med mer eller mindre skrämmande figurer som kanske inte i första hand påminner om himmelsk godhet ... Självklart finns det också utsmyckningar som är mer varma i sin framtoning.



Fönstren i katedralen är gjorda av olika konstnärer. Det som sticker ut mest stilmässigt och färgmässigt är fönstret som Alphonse Mucha gjort. Han har för övrigt lagts till min lista av favoritkonstnärer. Mest känd är han för sina affischer av bland andra Sarah Bernhardt.



Detta är nog den mest kända sekvensbilden från Muchas fönster.



Detta är fönstret längst fram i katedralen. Väldigt dramatiskt med en lidande Jesus i Faderns armar.



Det som gjorde starkast intryck på mig i Prag var den judiska kyrkogården. I första synagogan vi kom in i blev jag så berörd att jag inte kunde prata. På väggar från golv till tak stod namnen på de Pragjudar som dog i koncentrationslägren under förintelsen. Det gjorde fruktansvärt ont att se alla namnen. Ännu mer berörande var det att se judarna som gick och letade längs väggarna och skrev ner namnen på sina släktingar. Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna nu när jag skriver om det. Så fruktansvärt.

Lejonet sitter på toppen av en gravsten. I bakgrunden en av synagogorna som nu är ett museum över tiden då judarna levde i detta kvarter.



Judarna i Prag var förpassade till ett litet område och fick bara nyttja en mycket litet yta till kyrkogård att begrava sina döda på. Detta resulterade i att de tvingades begrava i upp till tolv lager. Nu är kyrkogården ett museum och ett virrvarr av gravstenar.



Inne i kyrkogården finns en bit av en mur kvar där man kan lämna sina böner nedplitade på lappar. Att lägga stenar och mynt är också att hedra de döda.

I helgen har det varit karneval i Värnamo. Det innebär bland annat karnevalståg, spelningar med lokala förmågor och givetvis öltält. Stämningen kan bli lätt överhettad när det är öltält i stan, men eftersom vädret var gott lockade det att få sitta ute hela kvällen.

Kvällen började hemma hos S där det blev grillpremiär för min del. Han rotade fram en engångsgrill som legat gömd sedan förra året. Det tog så lång tid att få fyr på den att S till och med åkte och köpte en ny. Under tiden gav jag och F oss den på att få fart på glöden. Och lyckades.

I öltältet fanns W med vännen M. Vi fann snabbt flera sköna samtalsämnen. Humorn var topp! Så här med perspektiv blev det en oväntat bra kväll. Och sent blev det. Knöt mig vid fyrasnåret. Idag väntar kvällsjobb.
(W och M jag hoppas ni hittade...)

Jag brukar inte vara så förtjust i sommaren. Den är mest varm och jobbig. Men i år känns det annorlunda. Visserligen är det inte sommar i full skala än, men det känns bra. Min lägenhetslänga ligger i nordsydlig riktning, vilket innebär att solen lyser mot mitt sovrum på morgonen. Jag vaknar tidigt, men jag gillar att vakna av solen.

Jag har en fransk balkong i sovrummet som jag kan ha öppen på natten. Dock får jag stänga den på förmiddagen för det kommer bara värme den vägen. Då kan jag istället öppna balkongdörren på västra sidan av lägenheten och kall ljuvlig morgonluft kan fylla lägenheten.

Först vid tvåsnåret kommer solen runt och belyser min balkong. Än så länge kan man då sitta där och njuta. Om ett par veckor lär det vara för varmt. Men kvällarna där är underbara.



För att svalka mig och för att jag återupptäckt min forna kärlek till piggelin gjorde jag slag i sak och köpte en låda när jag handlade mat förut idag. Inte illa att veta att det ligger ett gäng iskalla gröningar och bara väntar på mig i frysen. Kanske skulle ta en nu ...

Matinslaget. För att det inte ska bli för mycket på en och samma gång så har jag delat upp Pragbilderna i kategorier. Det funkar till viss del och det här är matkategorin. Här står jag i ett gatukök med en typisk tjeckisk maträtt. Det är friterad ost i bröd med majonäsröra. Fantastiskt gott.



På mittenbilden är en risotto med kyckling och färsk sparris. Kanske den godaste risotto jag ätit. Till höger en annan ljuvlig rätt. Lax med selleripure och äpple. Såsen var gjord på bland annant pinjenötter. Maten i Prag var väldigt billig. Det var med andra ord inte svårt att äta riktigt bra mat utan att göra hål i resekassan.



Här är jag på en tjusig resturang. De hade vita dykar till och med på uteserveringen. Vi blev servade av en mycket vänlig och duktig servitör. Här dricksade vi mest. Det är alltså lönande att vara snäll!



Den sista dagen irrade vi iväg långt bort. Vi siktade på att hamna i nya stan, men jag vet inte riktigt vart vi var. Vi var hungriga och hittade en pizzeria. Det var bra pizzor. Inte så där sladdriga och flötiga som de svenska. Kvinnan är mitt resesällskap och den bästa av vänner.



Både jag och M är löjligt förtjusta i kakor. Ju smarrigare desto bättre. Bäst var ändå den till vänster. Det gick liksom inte att prata för att den var så god. Åh, jag kan nästan längta tillbaka till den där kakan ...

Jag har sytt en klänning! Jag känner mig alldeles lyrisk för när jag började med den här igår så hade jag inga förhoppningar om att jag faktiskt skulle kunna använda den. Det är säkert fyra år sedan sist jag använde en symaskin. Liksom när jag lagar mat är jag väldigt dålig på att följa regelboken. Recept och mönster.

Jag hade ett mönster till en t-shirt som jag använde för att få stycket ovan skärningen samt ärmarna bra. Resten är vilt hittepå. Jag älskar hittepå. I alla fall när resultatet blir bra.

Om min syster som är textildesigner, eller min mamma som är sömmerska, eller likväl mormor även hon sömmerska, skulle ta och titta närmare på den här klänningen skulle den dömmas ut totalt. Sicken tur att jag inte behöver låta dem titta på den...! När det gäller den här klänningen tänker jag: det som inte syns finns inte.

Jag ska dock erkänna att jag inte fixat till ärmarna än. Jag kan inte bestämma mig för hur jag ska göra dem. Antingen ska de få likadan kant som halsen eller som med "mudden" nedtill på kjolen. Men eftersom det är första sommardagen i Värnamo idag så vill jag ha klänningen på mig. Ärmarna får helt enkelt vara som de är tills vidare. (Vilket i min värld kan betyda detsamma som för alltid...)