Det är så trevligt med begagnat. På CD-centralen kan man köpa både nytt och gammalt och det fanns en tid då jag inte besökte stan utan att gå en vända där inne. Dock är det väldigt längesen. Nu har jag tänkt länge och nog att jag skulle gå dit och efter jobbet gjorde jag slag i sak.

 

Jag hade lätt kunnat köpa tio skivor, men jag begränsade mig till dessa fyra. Totalt 108 kronor gick de på. Mary J Blige är ju en av mina stora favoriter. Jag har fem skivor sen innan. Nu har jag sju. The Ark-skivan är trevlig att ha i samlingen tillsammans med deras debutalbum. Likaså känns Aerosmiths Get a grip som en given bit i hyllan. Den var het när jag var ung tonåring, men eftersom den gick utanför min musiksmak prioriterade jag inte att köpa den.

 

Det här blev sannerligen ett kul tillskott! Frågan är hur ofta jag ska låta mig själv gå på CD-centralen och skrota. En gång i månaden kanske. Det går ju inte an att komma hem med fyra nya plattor varje vecka ...

 

Det blev aldrig några kräftor för mig i år. Hur det gick till vet jag inte. Jag älskar ju skaldjur. Jag köpte inte ens räkor i somras. Något som torde vara ett måste när jag nu är bofast göteborgare, men räkorna var oerhört dyra i år. Några gånger sneglade jag på de där frysta kräftpaketen i mataffären, men de hamnade aldrig i min korg. Skaldjur är som godast när man äter dem i sällskap med andra, men någon skaldjursbaluns orkade jag aldrig ordna. Nä, bättre tag nästa år, hoppas jag.

 

Jag såg dig på bussen. Det kunde varit du. 14 år. Slitna baggyjeans och keps. Lurar i öronen. Den rastlösa, flackande blicken. Du skulle ha varit lika gammal som jag nu. Om du hade fått leva så länge. Du blev aldrig mer än tonåring. Ditt hjärta pallade inte mer. Överbelastat av drogerna.

 

När jag är trött, ledsen, rastlös eller uttråkad brukar bakning vara en bra aktivitet. Det är kreativt och håller tankarna fokuserade på vad jag har för händerna snarare än på de där känslorna. Ni har väl förstått vid det här laget att jag är svag för kakao? Jag försöker jämt och ständigt hitta på nya idéer på kakor med kakao i. Här är dagens experiment, som jag måste ge betyget väl godkänt.

 

 

Ett par helt vanliga kängor. Det har jag velat ha länge. I fredags sprang jag bara som hastigast igenom en skoaffär och fick syn på dessa. Jag hann inte prova, kollade bara prislappen. 399 kronor. Jag gillar egentligen inte att köpa skor i syntet, eftersom de sällan håller särskilt länge. Men om dessa bara håller två vintrar så har kängorna kostat mig 200 kronor per år. Det är ju inte så farligt. Värre är det ur slit och släng-perspektivet...men vem vet. Dessa kanske håller jättebra. Hoppas.

 

Jag hade några minuter på mig när jag rusade genom stan igår. Jag provade den utställda högerskon och den satt bra så jag köpte dem utan att prova paret. Provade senare och de sitter som en smäck. Riktigt sköna. Gillar klacken väldigt mycket. Det känns inte som en klack, men den är nästan fyra centimeter hög. Dessutom är kängorna varmfodrade och vinröda. Kan inte bli annat än succé.

Idag var det släktkalas hos mina föräldrar. Vår familj var där så klart. Vi saknade S och A, annars var alla med plus mammas syskon med respektive, några av deras barn samt mormor och morfar var på plats.

 

 

 

 

 

 

Saker som tål att tänkas på och som gör mig både upprörd och rädd: Ungefär en tredjedel av all mat som produceras i världen går till spillo. Detta belastar både samhällsekonomin och klimatet. Att problemet är störst i höginkomstländerna är inte svårt att gissa till sig. Fatta det: en tredjedel av all mat går till spillo! Matsvinnet i de rika länderna sker dessutom främst i konsumentleden.

 

Jag var och lyssnade på två personer som pratade om containerdykning. Alltså att man tar mat som butiker har slängt. Bland annat berättade de att de hittade perfekt mogna persikor, medan persikorna som kom in i butiken var stenhårda. Om jag är ärlig måste jag själv erkänna att jag inte väljer den mjukaste tomaten eller de kantstötta äpplena. Av två skäl: jag vill att min färska mat håller så länge som möjligt hemma samt att jag ju betalar samma pris för de fina och de mindra fina äpplena. Klart jag väljer de finaste.

 

Om man omvandlar den där tredjedelen till andra siffror så är det 1,3 miljarder ton varje år. Det årliga matsvinnet i Sverige har samma miljöbelastning som 700 000 bilar.

 

EU har satt upp som mål att halvera matsvinnet till 2025. I mina öron låter det som en omöjlighet, men jag hoppas innerligt. Vi människor måste bli smartare på många sätt. Vi behöver fundera över hur vi äter och vad vi äter. Till exempel är produktion av kött och ris enormt vattenkrävande.

 

Det är inte bara mat vi slösar på. Svenskarna förbrukar 130 000 ton textilier per år. Det har skett en ökning med 40 procent på tolv år. Knappt en fjärdedel lämnas till klädinsamlingar. Det mesta slängs eller bränns upp. Produktionen av bomull har nått sin peak. Den går knappt att öka trots högre efterfrågan. Ur ett klimatperspektiv är bomull inte helt vänligt att producera med tanke på att det kräver enorma mängder vatten och bekämpningsmedel.

 

När jag tänker på hur mycket kläder och mat vi slänger blir jag arg. Bara i min stad finns det många, många människor som inte har ordentligt att äta eller klä sig med. Tänk vad man skulle kunna åstadkomma om allt togs tillvara. Jag vet att det finns organisationer som gör en del, men det är inte tillräckligt.

 

Ok. Jag fick en tanke nu. Tänk om man kunde starta en verksamhet där man i samarbete med butiker tog tillvara maten de tänker slänga och så öppnar man en restaurang där all mat tillagas av denna "skräpmat". Luncher för 20 kronor. Öppet för vem som helst. Verksamheten ska inte vara vinstdrivande utan självbärande.

 

Jag ska också berätta att jag slänger mat. Jag avskyr det och mår dåligt när jag gör det. Mitt dåliga samvete kokar i kroppen. Mest handlar det om färska råvaror som jag inte hunnit använda av någon anledning. Men det kan vara andra saker också. Jag fick hälla ut nästan en hel burk med blåbärssylt för att den hade möglat. Att den möglade berodde förmodligen på att jag valde att köpa en ekologisk utan massa tillsatser. Typiskt, när den första tanken var att välja rätt och så blev det fel ändå.

 

Nä, skärpning Sverige. Nu måste vi börja tänka.

 

Efter några om och men bestämde jag mig till slut för att köpa en garderob till hallen. Från början valde jag mellan hyllsystem, byråer och diverse andra funktioner. Min snälla lillebror hjälpte mig att montera skiten. Han är lugn och metodisk och så länge jag gör som han säger samarbetar vi jättebra. Haha.

 

 

 

 

När jag hade kommit hem och ätit igår slog jag på datorn i vanlig ordning. Efter att ha knappat in på mina olika sidor på webben blev jag så himla trött och surret från datorn störde mig kopiöst mycket. Jag loggade ut och stängde av. Släckte lampan i taket och hämtade min gitarr.

 

Låg på rygg i soffan i totalt mörker och plinkade och sjöng. Vid sju slog jag på tv:n. Då är det nyhetstimman i SVT1 och den brukar jag försöka se. Åtminstone första halvtimman som delas av kulturnyheterna och de regionala nyheterna. Längre än så kollade jag inte igår.

 

Jag plockade fram mina lurar och kopplade in dem i telefonen. I en timma låg jag och lyssnade på massa bra musik och sen gick jag och la mig. Lyssnade en stund till och sen somnade jag. Bra terapi det där. Mörkt rum och musik som fullkomligt väller in i skallen.

 

Det hann nog bli nio timmars sömn i natt. Jag vaknade några gånger, men lyckades somna om. Ändå var det skitsvårt att komma upp i morse. Jag missade två tv-program igår som jag hade velat se. Får se dem när jag kommer hem idag och sen ska jag nog lägga mig minst lika tidigt som igår. Den här tröttheten som har kommit över mig måste bort. Vila och sova är enda medicinen för det.

 

Den här bruttan och hennes två kollektivsambos bjöd in till fest med 90-talstema. M klädde sig i en fantastisk byxdress som verkligen gör skäl för namnet one piece.

 

 

Igår fick jag besök av syrran och hennes familj.

 

 

Mitt hjärta blöder så när jag tänker på att vintern är på väg och att det finns människor i min stad som inte har tillräckligt med kläder eller kanske inte ens ett hem att stänga in sig i under blöta, kyliga vinternätter. Det finns organisationer som försöker att hjälpa till och det är väl det.

 

Värst av alla fall med utsatta människor är när det finns barn inblandat. Då gråter jag på riktigt. Fy farao! Räddningsmissionen har gått ut med ett upprop och ber om blöjor, barnvagnar, välling och varma barnkläder. Läget är akut.

 

Så här skriver de själva på sin hemsida:

"Enorma behov och utmaningar möter oss i ett helt nystartat arbete bland romer i vår stad. Våra medarbetare Märtha, Ion och Mona-Lisa arbetar sedan några veckor tillbaka med att söka upp romer och kartlägga deras situation här i Göteborg. Och den är många gånger förfärlig.

Vi har också öppet hus en gång i veckan där vi försöker möta de mest akuta behoven. Vi möter barnfamiljer som bor i tält med små spädbarn. En ensamstående mamma som försörjer fyra barn genom att samla pantburkar. En liten bebis som har gomspalt, men där man inte kan få läkarvård."

Har du bidrag att lämna kan detta göras på Räddningsmissionens kafé på Vasagatan 14, öppet måndag-tisdag och torsdag-fredag kl 9.00-12.00. Man kan även lämna saker på Andra Långgatan 29, 3 tr, öppet vardagar 8.00-16.00.

 

Tyvärr har jag själv inga barnkläder att ge, men ni som har, släng dem inte utan lämna dem hit!

 

Jag ska försöka att inte tjata hål i huvudet på er med mitt skrivprojekt, men jag vill bara dela några tankar. Självklart snurrar ju mina karaktärer omkring som i en tumlare i skallen på mig.

 

Igår när jag inte kunde sova klurade jag ut en dialog mellan två personer. Den dialogen kommer att vara avgörande för den relationen. Alltså en ganska viktig dialog. Lika mycket i vad som sägs och vad som inte sägs. Jag har en tydlig bild av hur jag vill att det ska framstå och för att inte glömma låg jag och knappade in allt i telefonen.

 

I samma veva kom jag underfund med vad huvudkaraktären ska få för jobb. Jag var så himla nöjd när idéen damp ner. Jag klurade även på ett sorgligare avsnitt i boken och då började jag grina.

 

Angående bilderna ovan. Berättelsen utspelar sig i Göteborg. Alltför få böcker gör det, tycker jag. Därför har jag också låtit den göteborgska miljön bli en del av boken på ett tydligt sätt. Jag namnger gator och spårvagnslinjer. Butiker och kaféer ligger där de ligger i verkligheten även om jag kanske inte namnger just dem.

 

Det kommer krävas en del research fram över. Bland annat skulle jag behöva tala med någon yrkeskunnig inom arvsrätt, men också anhörigvård/personlig assistans. Har ni tips på behjälpliga inom dessa områden får ni gärna höra av er!

 

 

 

 

 

Före: Sjalarna svämmar över den lilla lådan.

 

 

Nästa lördag ska jag på fest med 90-talstema. Faktum är att jag ganska enkelt kan fixa den givna looken utifrån min egen garderob. Svarta Dr Martens, trasiga ljusa jeans, en vit t-shirt, en grå kofta och slutligen ett blonderat hår med utväxt. Check!

 

Men 90-talet är ju mer än grunge. Även om just grunge är min favoritstil från det årtiondet. Kläderna på bilden är ju sånt jag använder. Så egentligen är det ju roligare att gå utanför den där zonen. Jag ska ger ett bildsvep genom delar av mitt 90-tal. När jag ser de här bilderna blir jag alldels varm. Så många fina människor som har passerat i mitt liv. Några finns kvar. Några inte.

 

 

 

Efter jobbet igår mötte jag upp med bland annat de här två trevliga girlsen. Först käk på ett ställe i Vasastan.

 

Jag har tidigare berättat att jag återigen givit mig på att skriva en bok. Då liksom nu känner jag att det är enormt pretantiöst att berätta en sådan sak, men det är så roligt att jag inte kan låta bli. Att detta projekt, liksom de många tidigare, kanske aldrig blir klart är jag noga med att säga. För så är det. Bara en sådan sak att jag inte har skrivit på "boken" sedan i maj talar sitt tydliga språk.

 

Igår plockade jag upp tråden igen och finner det precis lika lustfyllt som sist att skriva. Det bara forsar fram ur fingrarna. Visst tar det stopp då och då. Ett stopp kan bero på flera olika saker. Till exempel om jag helt plötsligt låter en karaktär ta en vändning som jag själv inte förutspått. Då måste jag tänka igenom vad det innebär och hur de andra karaktärerna ska reagera på det.

 

Just nu klurar jag på det här med dialog. Jag använder väldigt mycket dialog. Dels för att relationen mellan de olika personerna är det viktiga och dels för att jag helt enkelt gillar att skriva dialog. Samtidigt har jag alltid inbillat mig att för mycket dialog blir tungläst. Jag tror att jag måste lägga in mer karaktär i dialogerna också så att varje person utkristalliseras som sin egen.

 

En annan grej är att huvudkaraktären har många likheter med mig. Kanske beror det på bristande fantasi. Eller helt enkelt på att jag skriver om den verklighet jag kan bäst. Sånt jag själv har upplevt. MEN det är på intet vis en självbiografisk bok. Inte alls. Om man skulle säga att mitt liv är ett pussel och boken ett annat pussel så har jag lånat några bitar ur mitt liv, men jag har även lånat bitar ur andras liv.

 

Vi har en timmes lunch på jobbet. Jag hade ätit klart efter 20 minuter. Resterande 40 satte jag mig och skrev. Över 4 000 tecken blev det och nu har jag totalt skrivit 36 000 tecken. Antal tecken ger bara en bild till andra som också skriver. Om jag säger att de 36 000 tecken, som jag känner mig så stolt över att ha plitat ner, kanske är runt 6 procent av en bok. Då förstår ni att jag har långt kvar.

 

Ska du hem och blogga undrade en kollega när jag sa hejdå för att gå hem. Nja, svarade jag. Jag har ju redan bloggat idag och har inget nytt planerat. Men, jag har svårt att hålla mig ifrån. För några dagar sedan köpte jag färska rödbetar. Det åt jag väldigt mycket i början av året och tröttnade, men nu fick jag sug igen.

 

Det blev ugnsbakade rödbetor med morötter och fänkål. Fänkål är en stor favorit. Om inte annat luktar det fantastiskt när den tillagas. På med olja, flingsalt och svartpeppar. Rödbetorna tar ganska lång tid i ugnen. Jag orkade inte vänta tills det vara helt mjuka för jag var så hungrig.

 

Förut i mitt liv när jag har jobbat oregelbundet har jag inte tänkt så mycket på veckans dagar. De flöt liksom samman. Det är först nu när jag jobbar måndag till fredag som ett mönster har uppvisat dig.

 

Måndag: Även om jag kan känna mig aningens seg på morgonen så hänger helgens pepp kvar. Humöret är oftast bra. Detta är arbetsveckans absolut snabbaste dag. Fikarasten vid tio är knappt avklarad innan det är lunch.

 

Tisdag: Veckans i särklass sämsta dag. Eventuell dålig sömn från helgen gör sig påmind och det är dessutom extremt (!) långt till kommande helg. Tisdagar kletar fram som en slemmig mördarsnigel ingen tycker om.

 

Onsdag: Ganska menlös dag. Mellanmjölk. Sverige. Lagom. Typ så. Bär tanken om att det snart är torsdag.

 

Torsdag: När jag vaknar och kommer på att det är torsdag känner jag mig alltid lika nöjd. Bara en jobbdag kvar till fredag! Dagen liknar i övrigt onsdagar. Ganska ordinär.

 

Fredag: Äntligen fredag! Ja, mer behöver knappast bli sagt. Kort arbetsdag och helg på det. Nu när jag jobbar måndag-fredag har jag börjat uppskatta after work väldigt mycket. Det är så trevligt att ses med vänner och äta en bit god mat.

 

Lördag: Helgens i särklass mest aktiva dag. Om det är fint väder vill jag gärna ut på stan. Strosa omkring och besöka second hand-butiker. Kanske träffa någon för fika eller lunch. Efter en sådan dag är det rätt skönt att komma hem och bara hänga i soffan. Tvärtom brukar det bli om jag ska iväg på kvällen. Då håller jag mig hemma under dagen.

 

Söndag: Detta är den mest kravlösa dagen på hela veckan. Jag känner aldrig dåligt samvete om jag bestämmer mig för att ligga i soffan och kolla på film hela dagen. Framåt eftermiddagen börjar slut på helgen-ångesten göra dig påmind.

 

Måndag: Och så börjar det om i samma karusell igen.

 

För att det inte ska misstolkas: Jag tycker om mitt jobb. Det här mönstret har inte så mycket med det att göra. Det är mest något att hänga upp dagarna på. Att skapa rutin. Stackars hatade tisdag måste liksom finnas för att en annan dag ska få full uppskattning. Risken är annars att alla dagar hade känts som onsdag och det hade ju verkligen inte varit någon hit.

 

 

 

 

Jag svängde förbi Holmens marknad på väg hem för att leta efter krokar, men hittade inga. Däremot sprang jag på den här söta porslinsburken. Eller söt och söt. Mer fulsnygg. Tänkte att den skulle passa i stringhyllan i köket och till de gröna stolarna. Jag avvaktade dock, eftersom den kostade 155 kronor. En JLE, men det var lite väl mycket pengar ändå.

 

 

Det var inte konstigt att jag inte fick upp hyllorna på egen hand. Till och med pappa fick klura ett par varv extra innan det blev ordning på torpet. Väggarna är lite knepiga. En hylla i köket och en hylla i sovrummet är nu äntligen på plats! Så skönt. I sovrummet har jag tänkt att ställa upp alla mina cd-skivor. Jag vill gärna ha dem tillgängliga. Plus att jag har ett gäng nyköpta skivor som varit alldeles vilsna i min lägenhet, eftersom jag inte har någon given plats att ha dem.

 

 

Detta halsband köpte jag för 40 kronor på Ebbe & Haldis. Det är egentligen för kort för min smak, men jag tyckte det var så fint att jag inte kunde låta bli att köpa det. Får väl hitta någon som vill ha det eller spara det tills jag kommit på andra tankar.

 

 

Alltså sånna här. Jag har aldrig tyckt om dem. Aldrig förstått grejen. Det är nästan så att jag skäms över att jag köpte den, men den stod i ett fönster på loppisen i Gråbo och liksom ropade efter mig. Jag ba: Ja, ja vad ska ni ha för den. 40 sa säljare. 30 sa jag och 30 det blev. Jag gillar den. Typ 80 cm hög och 40 bred.

 

 

Som jag berättat tidigare var det dags för den årliga loppisen i Gråbo. Det är Missionskyrkan som anordnar den. Jag och min vän J var på plats redan en halvtimma innan öppning och vi var inte ensamma.

 

 

När jag var nästan framme vid jobbet kröp solen över kanten. Så vackert!

 

 

Något som jag har insett med åren är att människor som tenderar att vara manipulativa dras till mig. Och jag till dem. Det gäller både killar och tjejer, vänner och kärlekar. Kombinationen blir alltid destruktiv. För mig i alla fall. Manipulativa människor vill ju ha saker på sitt sätt och har ett väldigt stort behov av att få med en på samma tåg. Det kan gälla både aktiviteter och tankegångar.

 

Om jag blickar bakåt i tiden så finns det ett antal personer av det här slaget i min omgivning. Relationerna börjar oftast bra och intensivt. Som de flesta andra gillar jag uppmärksamhet kring min person och dessa personer har ett sätt att ge uppmärksamhet som blir begärlig. Man vill ha mer. Det är personens sätt att snärja.

 

När man minst anar det försvinner personen ifrån en och man börjar längta och sakna. Som sagt. Den där uppmärksamheten är verkligen begärlig. Personen dyker upp igen och lyckan är gjord och så där håller det på. Det är nu det börjar bli destruktivt. Man kan nog likna det vid en förälskelse. I negativ bemärkelse.

 

Om en sådan här sak sker bara vid ett fåtal tillfällen är det svårt att dra några slutsatser eller lärdomar, men nu har det hänt mig så många gånger i livet att jag börjar lära mig ett och annat. Bland annat detta:

 

1. Lita på magkänslan. Om instinkten inledningsvis säger "Passa dig för den där" så passa dig för den där.

2. Det spelar ingen roll hur stor glädjen över relationen är om glädjen hela tiden överskuggas av det negativa. Med andra ord - inte värt det.

3. Om relationen "tvingar" dig att gå över dina egna gränser håll dig vaksam allternativt backa helt.

 

Nu låter det här väldigt allvarligt kanske så därför måste jag säga att jag inte har råkat värre ut än att jag har kunnat resa mig och borsta av dammet ganska snabbt igen. Det här handlar mest om att jag har dragit lärdom av min historia och applicerar kunskapen i min nutid.

 

Jag kom att tänka på det här sakerna när jag inte kunde somna igår. Tankarna ledde sen vidare till något som gjorde mig så himla glad. Jag har nämligen så många fantastiska vänner där relationen är balanserad och positiv. I vissa perioder tar den ene mer utrymme och behöver mer stöttning. I andra perioder är det tvärtom.

 

Med riktiga vänner är det ok att vara lite knasig emellanåt och det är ok att ha åsiktsskiljaktigheter. Så länge man respekterar varandra funkar det. Det finns inga konstigheter. För mig handlar det också om förtroende. Att jag genuint känner mig omtyckt och inte behöver prestera för att bli det. Då kan jag vara och uttrycka mig utan att behöva tänka mig för på samma sätt, även om det så klart är viktigt att vara lyhörd och närvarande och inte bara klumpa på.

 

Orterna under kartan (som är en tapet från Björklund och Wingqvist) får, utan någon inbördes ordning, symbolisera dessa guldklimpar till vänner. Alla kanske inte finns aktivt i mitt liv nu, men har ändå betytt mycket på vägen. Kan hända att jag har missat någon, men som sagt det får vara symboliskt. Och apropå ortsnamnen...visst är de fina!

 

För många årsen snappade jag upp ett knep för att få oxiderade silversmycken att glänsa igen. Idag när jag rotade bland mina örhängen och halsband hittade jag en hel del som blivit svart.

 

Knepet är att klä en djup tallrik eller skål med aluminiumfolie, lägg i silversmyckena och pudra över bakpulver. Ja, bakpulver!

 

 

Jag har ju bestämt mig för att köpa minst en skiva i månaden. Det har redan blivit tre. Dessa två; Laleh - Sjung och Adele - 21 samt Timo Räisänen - Endeavor. Så i princip behöver jag ju inte köpa någon mer innan december. Alla tre är nu rippade till datorn och överlagda i telefonen.

 

Det där med att ha en bit resväg till och från jobbet är bra, eftersom det har inneburit att jag har börjat lyssna på musik igen. Lite som jag gjorde förut, lyssna på album. Spotifylistor i all ära, men det är något visst med att lyssna på ett helt album. Att lyssna på en artist i taget.

 

Laleh och Adele köpte jag över internet. Intressant att se att skivorna packades i en låda för typ åtta plattor... Bra i alla fall att paketet gick in i brevinkastet så jag slapp att ge mig ut i det göteborgska skyfallet för att hämta paketet någon annanstans.

 

 

 

 

Sakteliga börjar energin återkomma. Fem dagar med dunderkur av järn börjar ge besked. Nu vet jag ju inte hur lågt jag har varit, men jag gissar att varje enhet uppåt gör skillnad. Det känns så i alla fall. Jag har fortfarande svårt att fokusera, jag får fortfarande hjärtklappning och jag får fortfarande yrsel och känner mig svag. Men jag känner mig mer alert. Som om hjärnan är påslagen igen och som livet börjat klarna.

 

Tråkig/rolig info: en kvinna (som jag) behöver få i sig 10-18 mg järn om dagen beroende på var i cykeln hon befinner sig. Eftersom kroppen bara tillgodser sig mellan 5 och 10 procent av allt järn man får i sig via kosten måste man få i sig mer än rekommenderat dagligt intag. Därför är det inte konstigt att tabletterna ger mig en daglig dos på 100 mg järn. Men det låter våldsamt mycket.

 

Jag är sån som i typ alla lägen söker information på nätet. Så också nu. Bland annat har jag lärt mig att järn är ett gift för kroppen. I för stor mängd. En tvååring dör om den får i sig 3 000 mg järn under en dag. Intressant fakta som samtidigt leder i väg mina tankar till tillfället när man insåg detta. Usch! Överdosering kan leda till förgiftning, eftersom metallen då avsöndras i lever, mjälte, buksportskörtlar, hjärta och leder. För lite järn kan förutom blodbrist även leda till kronisk gikt, leverbesvär och cancer.

 

Jag tror att jag måste fortsätta att äta tabletter. Det är inte första gången jag dyker neråt på det här viset, men jag kanske bara behöver ta tablett en eller två gånger i veckan. För att vara ärlig är biverkningarna så där kul...