Ett magisk möte i november
Den här konserten ska jag ta med mina föräldrar på. Jag är övertygad om att den kommer att vara fullständigt magisk! Mötet mellan SeLest och Mozarts Requiem. Jag vill uppmana alla som kan att gå på den. Så här skriver de själva om konserten:
SeLest ger Mozarts Requiem-En mässa för de som gått före och för oss som är kvar.
1791 skrev Mozart på beställning ett requiem som skulle visa sig bli hans egen dödsmässa. Den episka musiken ekar än idag i uppsättningar världen över.
Verket fullbordades av flera av dåtidens komponister men den mest framförda versionen är den av Mozarts elev Süssmayr. Kanske är det detta ofullbordade som inbjuder och lockar oss att drygt 200 år senare ge vår version.
Kvar är Mozarts original men nu i SeLests tolkning med tre nyskrivna kompletterande satser samt egen svensk översättning av verkets solopartier i ett scenrum vilande på vår ständige sammarbetspartner Patrik Gunnar Helin visuella projektioner.
Idén om att göra en tolkning av Mozarts Requiem har vi ruvat på ett tag. Mitt residensskap på Vara Konserthus ger nu oss möjlighet att utveckla och forma vår tolkning av detta mästerverk. Låt er sköljas av tonerna ni så väl känner från förr men i en fantasieggande ny skrud där åhöraren blir delaktig och fyller i med sin egen personliga historia.
Boka biljetter.
Böcker och cocktails
I fredagskväll kom den här goingen till Göteborg från Malmö. Vi har inte setts sedan i våras och det var ett kärt återseende. Från sekund ett pratade vi i ett. En hel helg och ändå hinner man inte klart. Som tur är ses vi om en månad redan.
I lördags var vi på bok- och biblioteksmässan.
S vill köpa sig fri och jag lära mig konsten att vara snäll. Ja, utifrån titlarna på två av böckerna vi slog till på. Jag köpte sex böcker plus en gästbok som invigdes redan samma kväll.
Då hade nämligen jag och M bjudit in till cocktailparty med 1920-talstema.
Den ena gästen var tjusigare än den andra och vi hade en go kväll tillsammans. Grymma är ni!
Sthlm T&R
Förra veckan var jag på mässa med jobbet i Stockholm onsdag-torsdag.
Därefter stannade jag resten av helgen hos den här fantastiska kvinnan! Vi hade rikligt med kvalitetstid att hinna prata igenom gammalt och nytt i livet. Så skönt.
M befann sig i storstaden samtidigt som jag och vi sågs över en hämtlunch i solskenet.
Mannen på bilden delade med sig av sina chips till fåglarna och försökte förmå dem att äta ur hans hand, men fåglarna var skeptiska.
Jag är sällan i Stockholm. Det är lite synd och jag hoppas att det kommer att bli oftare. Stolt är jag i alla fall att jag lyckades åka tunnelbana både bort och fram utan att komma vilse. Däremot kom jag vilse när jag var ute och promenerade i trakterna hos min vän. Min halvtimmespromenad blev över en timma lång. Det gjorde inte så mycket. Jag hade sällskap via telefon och solen strålade.
Sanndröm?
I natt drömde jag att min diktbok var klar och tryckt. Jag befann mig på någon slags uppläsning och hur jag än bläddrade i den där boken hittade jag bara massa pinsamma dikter. Inte alls vad jag hade trott att jag valt ut. Så under den där uppläsningsstunden bläddrade jag mest febrilt fram och tillbaka för att hitta något som var värt att läsa upp. Detta till trots så upplevde jag det som om boken mottogs väl.
Jag har börjat tänka bilder till boken nu. Det är väldigt roligt. Fotade en del på väg hem från jobbet igår. Jag skulle kunna visa, men håller det för mig själv tills vidare. När jag satt på bussen till och från kören igår spanade jag efter tänkbara motiv. Det finns mängder av bra alternativ!
I morgon bitti åker jag till Stockholm. Vi ska på mässa med jobbet onsdag-torsdag. Sen stannar jag i stora staden hos min vän S hela helgen. Det ska bli väldigt härligt att ses och umgås. Vi har inte setts sen i påskas.
Nä, nu är det hög tid att sova. Klockan ringer halvfem.
Full time bus
Jag har varit hos syrran i helgen. Lördagen bjöd på fantastiskt septemberväder och jag och syrran började med lunch på stan. På en uteservering så klart, men vi fortsatte utomhus även hemma hos henne.
Nyvaken lort.
Mask.
Bröder.
Med moster på besök måste det så klart lekas. En hel del. Vi hoppade och brottades på studsmattan till min nacke sa nej.
Vi spanade in renoveringarna i källaren.
Och fiskade.
Systrar.
Grabbarna hängde ett tag i sandlådan. Det var sand mest överallt. I kläderna, ögonen och munnen.
En närproducerad kall. Smarr!
Smarr på den också!
Fint ljus måste nyttjas!
Nu är vi polare. Den där åldern har passerat när moster varken får titta eller röra. Skönt!
Innan nattning spelades spel på paddorna.
Bordslek efter middagen idag.
Han är inte alls ledsen över att bli fotograferad. Vänder blicken precis rätt.
Efter maten gick vi ut trots att regnet öste ner. Skönt för både barn och vuxna att komma ut och röra sig lite. Mest kul att stampa i vattenpölar.
Det blev promenad och springtur i skogen.
Bland annat passerade vi genom en fårhage, men fåren var dessvärre inte särskilt sugna på att hänga med oss.
Så vi blev inte kvar i hagen särskilt länge.
Tack för en härlig helg!
Enkelt och smarrigt!
Ja, ja det är inte skarpt, men vad gör det? Det här blev så himla gott så jag måste dela med mig, men recept är ju inte min starka sida så jag delar med mig av ingredienserna så väljer ni själva hur mycket.
Innehåll: Champinjoner, zucchini, haloumi, paprika, soltorkade tomater, röd currypasta och sesamfrön.
Champinjonerna skar jag ner ganska smått i en het stekpanna. Där fick de ligga till vätskan bubblat ur dem.
I en annan panna hällde jag i olja och när pannan var varm öste jag i en tärnad haloumi som fick fräsa till fin färg.
Tillbaka till den första pannan. När svampen började bli torr hävde jag på en rejäl klick med smör och föste ner en halv zucchini som jag skurit i småbitar. Därefter en halv burk soltorkade tomater i olja. Jag hade skurit dem i mindre bitar också. Jag gillar smått. Då kan man äta med bara gaffel utan att det blir för bökigt.
Sen hade jag några strimlor röd paprika som låg och skräpade. Dessa åkte ner. Rent smakmässigt hade det varit gott med mer paprika i. (Jag har inte kunnat äta paprika förut. Min mage har tokprotesterat, men nu går det ganska bra, vilket så klart uppskattas!)
På med salt och grovmalen svartpeppar. Jag hade även i en liten klick röd currypasta. Därefter vände jag ner blandningen i haloumipannan. Det hade förmodligen gått precis lika bra att vända i osten i den andra.
Till sist strödde jag på rikligt med ljusa sesamfrön.
Som tillbehör gjorde jag en kall sås. Jag blandade bara salt och chilipeppar i en creme fraiche och la en stor klick uppe på pytten.
Enkelt, supersmarrigt och vegetariskt!
Grym parkering
I princip varje dag promenerar jag hem från jobbet. Upp för fem trappor till Göta Älv-bron och sen vidare. Jag är inte direkt ensam om att använda bron. Inte bara bilar, bussar och spårvagnar. Vi är många som går, springer och cyklar över bron.
Som ni vet är jag väldigt förtjust i bron. Jag tycker om dess form och färg och jag älskar att den gungar när det blåser och att det ibland blåser så mycket att jag måste hålla mig i räcket för att inte blåsa in på cykelbanan.
Apropå cykel. Här kan man parkera rätt smidigt. Bra galler att låsa fast cykeln vid.
Eller vänta lite nu...
Iiiiiihhh!!
Jag ska försöka sätta ord på en känsla nu. Det är ju sånt jag gör, men ibland är det ruskigt svårt. Jag får förklara hur det känns rent fysiskt. Det pirrar i magen. Mina muskler skakar. Hjärtat tickar fort som sjutton och hela mitt inre liksom skrattar. Förväntan. Känslan att något som länge, länge varit en dröm är på väg att bli verklighet.
Mitt första utkast till diktboken har jag i mina händer. Den känslan. Magisk. Jag visade upp bunten för några vänner och leendena hos dem, deras pepp. Det betyder mycket. Med den här bunten i händerna kände jag för första gången att detta är på riktigt. Det kan bli en bok.
Man ska ju inte ropa hej innan man är över ån, men det känns som om jag är på gång nu. När det slutliga urvalet är gjort ska jag börja fundera på illustrationer och det ser jag verkligen fram emot.
Fortsättning följer...
Kreativ hemma
För två veckor sedan hade jag besök av en vän som frågade hur det går med mitt målande nu för tiden. Jag svarade som det var att jag knappt målat sedan jag flyttade till Göteborg. "Du är för lycklig!" var hens reaktion på det.
Det är nog till viss del sant, men också för att den mesta kreativa energin går åt på jobbet. Jag träffade samma person igår och berättade att jag tänkt på mitt måleri sen sist vi sågs och idag åkte färgpryttlarna fram.
Det kändes väldigt ovant så jag bestämde mig för att köra safe. Blåtonigt, alltså.
Jag hann knappt börja innan jag hade färg på fingrarna. Därav har jag målarkläder på mig när jag håller på samt en täckduk över bordet. Jag har en tendens att sprida färg omkring mig.
Till att börja med var det mest blått och vitt. Jag gillar blåvitt.
I över en timmas tid lyssnade jag på samma låt. Sjöng med, dansade lite...
...ofta samtidigt som jag backade för att få perspektiv.
Fem penslar arbetade jag med idag. Varje ton får sin egen pensel.
Efter matpaus utökades färgskalan.
Fast större delen av tavlan är ändå blå. Jag vet inte om jag blev klar. Vet inte om jag gillar det jag gjort, men jag hade roligt så länge det varade och det är gott nog. Jag målar allting så platt. Jag har inga perspektiv i mina målningar. Väldigt sällan i alla fall. Men när jag målar abstrakt så vet jag inte hur jag ska få in perspektiv heller. För mig handlar det om färg. Ändå blir jag besviken för att allt bara är platt. Det måste jag jobba med. Djup.
Jag har inget större hopp om att jag ska vara igång igen. När klockan var framåt 17 fick jag lägga av för att det började bli för mörkt. Med andra ord är det ingen idé att måla när jag kommer hem från jobbet om vardagarna och helgerna är fullbokade långt fram över. Nå väl. Det var skönt att känna den kreativa energin på hemmaplan. Det var alldeles för länge sedan.
Så där bara...
Alltså här går jag och lägger mig inte ont anande och när jag vaknar, kommer ut i köket möts jag av det här! Va falls!?
Den här rackaren hade klätt in nästan hela mitt köksbord i nät. Hur tänkte hen här? Efter dokumentationen portade jag den oinbjudna gästen omedelbart. Bye, bye, bye!
Steget vidare
Ni vet att jag har dillat fram och tillbaka om det här med att låta trycka min egen diktbok. Den 27 juni skrev jag så här:
"Sorry för tjat om dikter, men i morse när jag stod och gjorde i ordning håret bestämde jag mig. Jag sätter igång nu. Det ska bli en diktbok.
Det som kändes jobbigast var att göra ett första urval av mina totalt 900 dikter. Men nu är det gjort och det var inte så svårt när jag väl kom igång. Det liksom gav sig ganska naturligt. Jag har nu skickat ett första utkast med 161 dikter/texter till min syster som lovat hjälpa mig att göra nästa rensning. Jag tänker mig att boken ska ha omkring 100 texter slutligen.
Det känns väldigt spännande bara att syrran ska läsa. Det ska bli intressant att höra vad hon har att säga. De flesta dikterna har varit publicerade på ett forum på nätet, men att någon ska läsa dem så här är annorlunda. Texterna tillsammans skapar sin egen kontext.
Snart är det dags att börja fundera seriöst på illustrationer. Till viss del styrs bilden av texten som placeras bredvid, men i vissa fall kan bilden lika gärna få tala för sig själv. Fotot ovan är ett exempel på en bild som skulle passa. Till många dikter.
Sushi
Sushi är så himla gott! Det är inte så ofta jag gör egen, men nu har jag varit sugen på att göra det ett tag. Favoriten är rulle med lax, avocado och gurka. Den blir väldigt god om man slänger i lite majonäs också.
Det som tar längst tid är riset. Det ska först blötläggas i 20 minuter, sedan kokas i cirka 10, blandas med en vinägerblandning och sedan svalna. Avsvalnandet tar nästan längst tid. Man fördelar riset över ett noriark och lägger dit fyllningen och sist rullar man ihop allsammans med hjälp av en bambumatta.
Så där ja!
Jag gjorde fyra rullar. Tre med lax, avocado och gurka varav jag hade majonäs i en. I den fjärde rullen har jag en tonfiskröra. Den blev lite för blött dock så norin blev fuktig, men nu vet jag bättre till nästa gång.
Ändbitarna på rullarna rasar gärna sönder, men de är inte mindre goda för det.
Hotell med 50-talsanor
I helgen bodde jag på Scandic i Värnamo. Innan kedjan köpte hotellet för några år sedan hette det designhotellet och det är verkligen ett hotell i egen klass.
Anledningen att det är så speciellt är för att stora delar av originalinredningen finns kvar. Rena paradiset för en som jag som älskar designen från 1950-talet. Mässing, trä och glas i fantastiska kombinationer. Några rum är extra speciellt inredda med möbler ritade av kända formgivare från möbelriket i Småland. Till och med mitt lilla enkelrum hade skrivbord och säng i teak. Det hade jag inte väntat mig. Där fanns även en byxpress. Synd att jag inte hade några byxor att pressa.
Jag sov här natten efter bröllopet i Åminne. Maten där smakade underbart, men var verkligen kolhydratladdad, vilket inte är det bästa för min ibs. Därför var det väldigt skönt att kunna äta ägg och sill till frukost. Blev även lite yoghurt med solrosfrön, gojibär och russin.
Jag älskar lampan!!
Borden har glasskiva med guldmålad skiva under. Stolarna är nya, men matchar stilen i matsalen.
Räcket!
Parketten!
Fantastiska dörrar in/ut till matsalen.
Framför en av frukostbänkarna finns denna vackra glasvägg.
Jag stjäl inte, men den här fåtöljen med fotpall, åh! Jag vill ha!
Värnamo i övrigt såg ut som det brukar. Här är Storgatsbacken. Fram till höger skymtar en rödorange byggnad. Där jobbade jag förut. På Värnamo Nyheter.
Ja, stationen såg ut som den brukar också. Och hem kom jag. Tack och lov för det!
Fler bilder från hotellet.
Stina hjärta Kristoffer
Anledningen att jag var i Värnamo i helgen var ju givetvis för att mina vänner Stina och Kristoffer skulle gifta sig! De hade valt fantastiska Åminne bruk som plats för både vigsel och fest. Det är en maffig miljö, med att gediget arv efter bruket. Kontrasterna mellan den ruffiga miljön och bröllopsfina människor är underbar. Alldeles när vigseln skulle börja öppnade sig himlen och regnet hamrade mot taket i lokalen där vi var. Mysigt!
Först kom brudparets följe med två nerövsa systerdöttrar i täten.
Och sen det vackra brudparet.
Äntligen gifta! Vigselceremonin var väldigt fin, avslappnad och med många tårfyllda ögon.
Alla ville ta chansen att fota paret.
Och för all del även krama och gratta dem.
Champagnen fick de ställa ifrån sig vid närmsta avställningsplats som råkade vara en borr.
Det dåliga vädret gav vika för solsken.
Dockvagnen var nog en av kvällens höjdpunkter för systerdöttrarna.
Hade det inte varit för att jag var klädd i klänning och decimeterhöga klackar samt befunnit mig på bröllop skulle jag ha ägnat hela eftermiddagen och förmodligen kvällen också till att fotodokumentera bruket. Så fint!
Stinas klänningen var verkligen vacker och satt som en smäck. Kolla vilken fin rygg! Älskar knappraden.
Tillsammans med föräldrarna.
Jag tog inga bilder alls under middagen, men det var så klart god mat, bra tal och roliga uppträdanden. Efter middagen bjöds det till småländskt bord, men hemmagjorda flaskdrinkar, öl och snus.
Till att börja med fick vi även njuta livemusik vid dansgolvet av Stinas bror (th) och hans vän.
Jag fastnar ju sällan på bild i min egen kamera vid sånna här tillfällen. Här är de enda korten jag har. Aningens tillgjorda, men glada är vi. Och kanske lite trötta.
Innan partyt riktigt satte igång gick vi alla ut för att skicka iväg sånna här lyktor. Det var helt stjärnklart ute och riktigt läckert att se hur alla lyktor steg i skyn över sjön.
Tack kära brudpar för en fantastisk kväll!
För fler bilder från festen kolla #stinaochstoffe på instagram.
Favorit i repris
Vid lunchtid igår anlände jag till Värnamo med tåg och vid stationen stod vännen S och väntade på mig. Som vi gjort så många lördagar förut när vi båda bodde permanent i Värnamo åkte vi till Erikshjälpen.
S provade en skinnjacka, men köpte en film. Jag hittade ingenting fast jag övervägde att köpa en duk.
När vi var klara i second hand-affären åkte vi och plockade upp F som ville sällskapa oss för en lunch. Vi käkade på Chaplin som är en rätt speciell pizzeria. Jag har aldrig ätit där tidigare trots att jag bodde nästan fyra år i Värnamo.
I vanlig ordning var det gott att ses även om det inte blev en jättelång stund den här gången. Goda vänner kan man inte få för mycket av.
We are smiling
I fredags efter jobbet gick jag och J för att se fotoutställning I kroppen min. Det är Kristian Gidlund som porträtteras av Emma Svennson. Bilderna varvas med utdrag ut Kristians blogg där han berättar om den cancer som sakta tar livet av honom.
På väg ut fick jag syn på den här texten på ett av trappstegen. Jag var tvungen att fånga den. We are smiling at each other.
Efter utställningen gick vi till Pinchos som ligger vägg i vägg. Där åt vi en massa smarrigt innan vi åkte hem till mig för att repa. Det blir sällan så mycket repat på de här träffarna. Vi har alldeles för mycket att prata om. Men det är behövligt och minst lika bra som att repa.
