Efter tre nätter på hotell checkade brorsan och jag ut för att åka till syrran och hennes familj i Linné. En stund senare packade vi ihop oss och stack till ett äventyrsområde i Bergsjön.



Jag och Skruttan tog det easy i solen. Mestadels satt hon inte i kärran utan på min höft. Kanske för att omgivningen var något skrämmande och dammig. Hon var grymt cool i sin nya stråhatt i alla fall.



Även mamma och brorsan höll sig lite på avstånd. Mamma för att jobba och brorsan för att undkomma dammet som han enligt uppsaga hatade.



Dammet uppstod av adrenalinrusiga folkraceförares grussladdar. Pappa fick köra kombi.



Syrran knäckte både maken och pappa i första heatet och kom sjua av 16 deltagare.



Både pappa och Hernbollen körde fem sekunder snabbare i andra heatet. För Hernbollen ledde det till en c-finalplats som han blev tvåa i.



Fika på stående fot.



Vi vände åter till Linné där det bjöds smörgåstårta och sedan blåbärspaj. Inte alls illa. Riktigt gott!



Fint väder var det också ...



... men när vi körde inåt landet mörknade himlen och när vi körde in i Ulricehamn föll det droppar mot marken. Men det bröt aldrig ut riktigt.

Efter att ha lämnat en ordentligt trött lillebror åkte jag till Nöre där jag ska stanna över natten. En intensiv vecka är snart över, men hur underbar har den inte varit?! Vilket väder! Vilka upplevelser. Jag är fullständigt slut. På ett bra sätt. Tack alla människor som har kantat denna vecka. Utan er hade den inte varit i närheten av så bra som den blev. En vecka att leva på ett tag. Helt klart.

Denna dag begav vi oss till Heden, Gråbo, för att hälsa på moster. Hon bjöd på fika i vårsolen. Vi hälsade även på hennes hönor ...



... och så gick vi till granngården - vårt barndomshem - och hälsade på vår kusin och hennes goa ungar.



Hela gänget åkte ut till Hjällsnäs för att se och klappa fåren och deras lamm.



Men djuren var inte så noga med vårt kel. De bräkte mest och ville ha oss ur deras hage.



Efter en kalasgod middag hos moster lämnade vi Heden för kyrkogården vid Stora Lyndby kyrka där vi besökte Oskars grav. Vi köpte med oss en blomma som vi satte på graven. Vi passade även på att titta till farmor och farfars grav.



Efter en stunds vila på hotellet åkte vi på ytterligare en utflykt. Brorsan fick välja mellan att gå på bio eller att åka till Hönö och käka pizza. Jag diggar hans val. Helt i min smak.



Så klart blev det inte bara pizza utan också en promenad i hamnen och lite klättrande på klipporna.



Efter två dagar med syrran har han börjat längta hem.
- Det ska bli skönt att komma hem och ta det lite lugnt, har han sagt ungefär 17 gånger idag.
Han lovade dock att han har haft roligt med mig ...

I onsdags kväll anlände jag och brorsan till Göteborg och hotellet Scandic Rubinen. Vi gick till kafé Dali och fikade gott innan vi kröp ner i sängarna och kollade på Ica age 3.



Torsdagen kickade vi igång med shopping. Det blev strumpor och sandaler till brorsan och byxor och shorts till mig. Därefter begav vi oss till Universeum. Det var verkligen en häftig upplevelse.



Här kommer en haj och simmar mot oss. Det här stora akvariet var nog det jag gillade bäst.



Fast regnskogsrummet var också coolt. Härligt med alla tropiska fåglar som flög omkring oss.



Kolla vilken cooling!



 Vi tog sexan till Linné där vi käkade indisk lunchbuffé. Enormt gott. Till efterrätt köpte vi glass och slog oss ned i Slottsskogen. Solen sken och livet kunde varit sämre. Ändå bröt vi upp för en tur på Naturhistoriska museet. Ännu ett ställe där jag skulle kunna skrota i evigheter. Mest diggar jag elefanten.



Efter en kort vila på hotellet mötte vi de här två goingarna för restaurangbesök ...



... och diskobowling!



Markus var grymmast.



Med den här posen kan man ju tro att jag inte var långt efter. Det var jag. Det var längesen jag var så dålig i en bowlinghall. Nå väl. Jag hade roligt!



Bröder?!



Vi var inte riktigt färdiga där utan tog vagnen ut till Saltholmen.



Skönt att njuta havsutsikten ett slag och bara dingla med benen.

Från Falkenberg till Nöre, Ulricehamn där pappa lyckades konstatera vad det var som lät så förfärligt med min bil. En liten plåt som borde suttit som skydd för någonting jag inte vet vad det var hade rostat sönder i sina fästen, men hängde ändå kvar. Beroende på dess läge lät det mer eller ännu mer illa och eftersom den flyttade på sig kunde det låta på än den ena och än den andra sidan. Vi beslöt att klippa bort den. Fast den fick vi nämligen inte. Jag säger vi. Pappa höll i verktygen, men jag låg bredvid och tyckte. Bra kombo.

Efter familjesammankomsten och den korta tuppluren satte jag mig i bilen och körde till Falkenberg.



Där kidnappade jag den här stilige karln och vi begav oss söderut ...



... till Helsingör.



Jo, men även om själva resan är en stor del av målet så var det ändå hit vi skulle. Louisiana. Tänk att jag lyckades få med mig sällskap för att se temautställningen Fred och frihet med tavlor av Pablo Picasso!



Dessvärre fick man inte fota inne i utställningssalarna, ens utan blixt, så jag kan inte visa någonting av Picasso. Fy farao vad trist! Men det var fantastiskt! Första gången som jag fick se hans tavlor live. Jag hade kunnat gå hur länge som helst och glutta på penseldragen, färgblandningarna och de så (till synes) enkelt fångade formerna. Vilket geni han var den där spanjoren! De här färgglada plankorna ingick i en installation om hemmet. (Fick mig att tänka på Ior ...)



I onsdags åkte vi ner till Skrea strand. Det var ljuvligt att vara där när det var helt folktomt. Bara någon enstaka på promenad förutom vi som sjunkit ner i sanden. En mild saltlukt och vågornas skvalp.



För att inte tala om sand mellan tårna.



Efter stunden på stranden fick jag middag lagad till mig. Det händer inte för ofta. Så oerhört njutbart! Sen blev det några kortmatcher pingis innan färden gick vidare igen med huvudet fullt av alla samtal som hunnits med.

I söndags kväll anlände jag till syrran i Ulricehamn och i måndags samlades familjen hos henne för påskmiddag. Alla var med. Det är inte så ofta. Det blir ofta bortfall på någon. Något man väl får räkna med när man är så många som vi är.



Det var riktigt varmt och vi tillbringade hela dagen utomhus.



Vi fick massa god mat och yngsta brorsan presenterade sin flickvän för oss!



Bara någon stund efter den här bilden togs slocknade jag i en solstol. Det är lite min grej att alltid sova en stund när vi har familjesammankomst ...



Värmen och maten gjorde nog oss alla mer lata än vanligt.



Skruttan var på ett underligt humör och var inte alls social med oss andra.



Se vem som fastnade!



Och den här rackarns filuren fulade som vanligt.

Jag inledde min vårsemestervecka i Halmstad där jag firade påskafton med detta goa gäng.



Förrätten serverades i ett påskägg och bordsplaceringen var ett urblåst ägg. Snajdigt!



Tjusiga ladies i väntan på kvällens höjdpunkt ...



... Håkan Hellström. Som alltid gjorde han en fenomenal spelning. Trots att det vara var typ 1 300 i publiken. Jag gillade att det var lite folktomt för man kom längre fram utan att behöva trängas. Det är min melodi det. Fick ett gott snack med gitarristen och hans lillebrorsa efteråt.



Morgonkaffet intogs i det gröna. Påskdagen bjöd på riktigt härligt väder.



Vi tog en tur längs Prins Bertils stig. Givetvis var vi tvungna att slänga av oss skorna för att känna på vattnet.



På en decimeters djup var det ljummet. På två decimeters djup domnade fötterna. Jätteskönt!



Strike a pose.



Efter en härlig promenad i gassande sol slog vi oss ned med varsin glass mitt över brottet. En riktigt bra start på en av de bästa veckorna någonsin. To be continued ...

För några dagar sedan fick jag ett mail. Det kom från ett företag som jobbar med att via bloggar marknadsföra olika företag och produkter. Personen bakom mailet undrade om jag i mitt inlägg om däckbyte möjligtvis vill länka ordet däck till en viss tillverkare.

Av två anledningar blev jag förvånad: 1) Inlägget är två veckor gammalt. 2) Jag har inte särskilt många läsare.

Jag frågade inte vad jag skulle få i gengäld. Kanske skulle jag bara vara glad och tacksam för att min blogg hade blivit uppmärksammad. Jag vet inte. Hur som helst. Jag svarade att jag i nuläget inte är intresserad av att annonslänka. Jag har svårt att tro att jag någonsin blir det.

Om jag mot förmodan skulle länka till något företag för att marknadsföra det så kommer jag att tala om det i bloggen. När jag startade min blogg hade jag för avsikt att aldrig nämna något företag i text, men jag insåg att texterna blev väldigt krystade då.

Så, kära läsare, bara för att ni ska veta, om jag länkar till ett företag så är det för att jag väljer att göra det. Inte för att någon bett mig att göra det.

Det är inte så ofta som musik får mig att gråta, men det händer. Senast det hände var igår kväll till I blame Coco. Det är en fantastisk artist. Eliot Sumner. Gissar att en del gör en koppling där. Jo, det är Gordon Sumners dotter. Bara 21 år gammal med ett lysande album ute. Hon knäcker mig. Jag älskar hela albumet och jag tror att jag måste köpa det. Hittills har jag njutit det på Spotify.

När man lyssnar mycket på ett album växer snart nya favoritlåtar fram och låtarna man först gillade bleknar, även om hitpotentialet ändå finns kvar. För det är ju allt som oftast en hit som fångar en. Tyvärr finns ingen riktigt vettig videoinspelning på den här låten, men klicka och hör inledning och lyssna sedan vidare på Spotify. För my God vad den får mig att gråta. "It's about to get worse"

Jag älskar hennes röst. Desperationen hon förmedlar. Texten. Musiken.

På Wikipedia hamnar hon i kategorin med artister som bland andra Robyn, La Roux, Teddybears och Mike Snow. Men I blame Coco är ingen kopia eller ett försök att vara något. För mig känns hon som en genuin artist med sin egen stil och sitt eget uttryck. Jag är såld. Golvad.

På lördag drar jag ut på en hejans rundtur. Först bär det av till vänner i Halmstad där vi bland annat ska se och lyssna på Håkan Hellström på Halmstad Arena. Det ska bli fantastiskt roligt. Både att träffa vännerna och att få lite Hellströmenergi blåst genom kroppen.

Det blir en tur för påskmiddag och träff med familjen i Ulricehamn och sen blir det västerut igen fast till Falkenberg och en vän där.



Därifrån tar vi en tur till Danmark och Picassoutställningen på Louisiana. Jag längtar!



Tillbaka till Ulricehamn för att plocka upp lillebrorsan. Vi sticker till Göteborg för att hänga med varandra några dagar. Slaggar gör vi på hotell mitt på Avenyn. Vi ska bland annat träffa syrran och hennes familj och bowla med brorsan och hans fästmö.



Vi ska försöka hinna med att ta bussen till Gråbo (som man kan läsa om på Wikipedia) och hälsa på moster.



Vi ska definitivt hänga med hajarna på Universeum innan några fler ur familjer ansluter till Göteborg för att umgås. Då har det blivit lördag och dags att vända åter till Småland.

Det här kan lätt bli min bästa semestervecka någonsin. Jag kommer att vara knäckt av trötthet och härliga upplevelser. Som tur är kommer jag att ha ett par dagar till godo att vila på innan jag går på stenhårt med jobbet igen. Då blir det jobb i drygt tio veckor innan min "riktiga" semester tar vid.

Bilderna (förutom den på brorsan och mig) är skärmdumpar från respektive hemsida.

Efter jobbet åkte jag till Osudden. Jag ville vara ute. Känna livet som pulserar och alla dofter som fyller luften. Någon bonde gödslade vid lunchtid. För mig är det bara en av alla vårdofter och jag tycker inte alls att det luktar illa. I alla fall inte när det bara kommer som pustar då och då.

En bonde var ute med plogen. Måsarna skränade i skaror bakom honom och den svarta jorden pressades upp i välvda rader. Tyvärr fick jag ingen bra bild, men tänk vad gott det luktade!



Videungen, eller sälgen, orsakar min första allergireaktion varje vår. Nu står den i full blom.



När jag klev ur bilen vid Osudden slog lukten av tändvätska emot mig. Ett gäng hade dragit igång grillplatsen. Jag stod en bra bit ifrån, men hörde hur vågorna slog in mot stranden. I mitt huvud hörde jag havet ...



Huvudanledningen till min färd till Osudden var att kolla till vitsipporna. Visst var de komna! Nog för att jag älskar skillor, tussilago och vårlök, men inget slår vitsipporna. Än hade de inte brett ut sig i sina vita matta, men ett par dagar till med värme så! Jag hittade några utslagna, men det flesta var knoppar än så länge.



Jag plockade med mig en liten bukett hem som jag ställde i ett glas på köksbordet.



Stackars fåglarna som blivit hemlösa. För här kan de inte bo ...

Hoppas att det blir fint väder från helgen och hela nästa vecka. Då ska jag nämligen vara ledig. Jag har mängder med saker på schemat och jag ser verkligen fram emot alltihop. Heja våren!

Hela mitt kylskåp är fullt av festmatrester. I lördags hade jag en hejans massa folk på middag. Det var en fantastisk kväll som jag kommer att minnas länge, länge. Jag blir alldeles varm och rörd när jag tänker på den. Alla fina människor som kom ... Trots att alla sa att maten var god blev det alltså en hel del över ... Det brukar bli så för mig. Jag är så nojig. Tror aldrig att det ska räcka.

Jag hade med en vän hem på lunch idag. Vi åt rester. När jag kom hem efter jobbet åt jag rester igen. Men det är inget problem så länge resterna är goda både för ögonen och munnen.

Till pastasalladen har jag en örtsås och italiensk lantbröd med vitlöksost på. På festen serverade jag även en smarrig kyckling till, men jag orkade inte äta kyckling vid fototillfället.

Oliverna och rädisorna är egentligen mer som tillbehör. I själva salladen har jag förutom pasta parmesan, mozzarella, babyspenat, rucola, sockerärtor samt en ärtpesto. I såsen är det persilja, basilika, olivolja, vitlök och medelhavsyoghurt.

Igår invigdes Vandalorum - ett design- och konstmuseum i Värnamo. Det är en enorm privat satsning som det pratats om i 20 år, men först för ett år sedan sattes spaden i jorden för byggandet av första etappen. Invigningen var precis lika rolig som bilden ser ut. Tre gubbar turades om att prata. Inget pompa och ståt. Inte ens en högtidligt trumpettrudelutt eller ett band som klipptes.



Jag stod och spanade på människorna som var där. Från min vinkel var det mest bakhuvuden, men det gick att spana lite via taket också där människorna speglades i konstellationen som hänger där.

Nu låter jag neggig, men jag tycker att det är ett häftigt projekt. Ett bygge som skapat riksintresse i den småländska hålan Värnamo. Det är inte illa. Bara det att Louisianas starke man Poul-Erik Töjner var en av invigningstalarna säger väl en del.

De senaste veckorna har varit helt speedade. Eller egentligen inte. Det är bara jag och min kropp som har svårt att sortera. Tror att tillvaron är mer ohanterbar än vad den är. Drog i vanlig ordning på mig magkatarr. Men det är bättre nu, bland annat för att jag tänkte efter och listade allt jag behövde få gjort den här veckan. Sen delade jag upp sakerna på dagarna. Det blev en fyra-fem saker varje dag att göra. Mycket bättre än att hålla 20 saker i huvudet.

När jag hade gjort dagens saker hade jag energi kvar. Kreativ energi. Det kändes fantastiskt, för det har jag inte haft på länge. Det resulterade i att jag klädde om fyra stolar som jag skulle ha gjort i två år. Så kan det gå! Tyget som satt på dem innan var trasigt redan när jag köpte stolarna.



Tyget var fäst med hur mycket nubb som helst. Som tur var räckte det att bända i tyget så flög nubben över hela rummet. Fick syn på en klisterlapp också som berättade att stolarna är svensktillverkade. Trevligt!

Nedan - resultatet. Ett ganska mesigt tyg som jag egentligen inte är så förtjust i, men som bara låg och skräpade. Jag tycker att det blev riktigt bra. Stolarna köpte jag förresten på Erikshjälpen i Värnamo för 30 kronor styck och tyget är också därifrån. Minns inte vad det kostade. Kanske 20 kronor.

Jag har liksom gått och längtat efter det här kuvertet. Deklarationen. Trots att jag har vetat att jag skulle bli besviken. Och nu har det kommit. Det kändes som att jag hade fått en present och jag slet upp det. Det tråkiga är att den som sköter min lön är väldigt bra på att dra skatt. Så där på marginalen liksom. Förra året fick jag tillbaka typ 300 kronor. I år blev det lite bättre. Nästan 700.

Egentligen är det där lite knasigt att hoppas på att få tillbaka på skatten. Det är ju inte som att man får med en saftig ränta på pengarna som legat och skvalpat hos Skatteverket. Ändå är det schysst att få den där klumpen med pengar. Några tusen så där lagom till semestern. Ja, ja. Jag får börja pendla igen. Då kan man ju få ganska maffigt tillbaka.

Jösses vad jag har hunnit med idag! Jag är så himla nöjd. Inte nog med att jag tog tag i mig själv och bytte punkadäcket, jag har hållit på och röjt hela dagen. Framför allt i arbetsrummet där det mesta varit ett rent kaos den senaste tiden. Jag hängde upp alla tavlor som jag ville få upp och röjde undan dem som bara var påbörjade.

Under hela dagen har jag haft balkongdörren öppen för att det var så varmt och när solen kom runt såg jag hur illa skitna mina fönster var. Jag svepte över in- och utsida ganska fort och insåg på en gång att det inte var där den värsta skiten satt. Jo, klart att det satt mycket skit på utsidan, men faktum är att det satt en väldans massa damm och annat bös emellan. Treglas dessutom. Sex sidor på vadera fönster samt balkongdörrens rutor.

Jag skruvade isär och tvättade fönstren och sprang upp och ner till tvättstugan i källaren om vart annat. Jag hann med att köra fem maskiner tvätt. Nu när jag kasat ner djupt i soffan känner jag mig verkligen värd det. Stök gör mig stressig. Ordning gör mig lugn. Bra lördag!

Jag har så otroligt fina vänner. Det är något jag verkligen vet, men ibland trillar det ner så där riktigt ordentligt att jag blir alldeles lycklig. Under hela min barndom och tonårstid hade jag rikt med vänner, men det är först de senaste fem-sex åren som det utkristalliserats vilka som är äkta, vilka som verkligen finns när jag behöver.

Det är förunderligt att ha äkta vänner. Sådana som inte bryr sig om allt det där yttre som kläder och dåliga dagar, utan som ser hela bilden med både skinande och solkiga sidor, och som trots detta tycker om en.

Det är svårt att jämföra vänner och säga att den är mig närmast, eller han och hon är mina bästa. Varje person är unik och likaså relationen. Hur det än är med den saken finns det en person som har en plats i mitt liv som ingen annan någonsin kan fylla om den skulle lämnas tom.

Redan som barn visste jag vem personen var, men det var först som tonåringar som vi började umgås. Med tiden blev vi allt bättre vänner. Det hände att min vän skrattade åt en del sidor hos mig, men inte av elakhet, kanske mer av olikhet. För särskilt lika är vi inte. Vänskapen har snarare byggt på en ömsesidig respekt.

Vi pratades vid häromdagen och jag berättade om mina farhågor och mina längtor. Jag visste att min vän förstod precis. Jag fick peppande ord och det var inte bara sånt man ska säga. Vännen menade varje stavelse. Ibland känner man det.

När vi hade lagt på kände jag mig stum i hela kroppen. Jag kunde inte riktigt ta in känslan, men jag tror det var då som jag förstod att min vän älskar mig gränslöst. Det är så stort att jag inte kan fatta. Vilken rikedom!

I tisdags upptäckte jag att jag hade punka på bilen. Sånt gör mig så himla arg. Jag kan byta däck, men det är ingen easy grej. Där min bil står parkerad ligger lägenheter i rader både på bredden och höjden och det känns som att alla ser en. Framför allt syns det när en tjej fixar med bilen. Jag avskyr känslan. Min bil blir min fiende.

Faktum är att jag inte ens fyller på olja eller spolarvätska när jag står där utan jag passar på när jag ändå är på en mack och tankar bilen. Där är det liksom mer ok.

Det tog mig fyra dagar att ladda tillräckligt med mod och tankekraft att ge mig på bilen. Jag delade upp det i olika moment. Första momentet var att kolla hur domkraften fungerar. Det är en sådan där liten dubbelvikt sak. Ok. När jag hade fått grepp om det skulle jag ta reda på hur den skulle placeras för att lyfta bilen rätt.

Eftersom jag ändå ska byta till sommardäck kom jag på att det är onödigt att slänga på reservdäcket så jag hämtade ett sommardäck. Allt gick bra fram till att jag fått skruvat av bultarna som satt vansinneshårt. Då satt ju självklart däcket fast och mina ryck och sparkar fick inte loss det. En man på cykel stannade bredvid mig och sa:
- Du borde ha en kille till det där.
- Kanske det. Vill du hjälpa mig? svarade jag.
Han tyckte att jag skulle hälla vatten för att smörja. Dumt tänkte jag. Det leder ju bara till mer rost. En granne kom ut och jag bad honom om hjälp. Då kom cykelmannen med ett stenblock som grannen började dunka mot däcket. Inget hände.

Jag tog fram min motorolja och hällde innanför och vi snurrade på däcket för att få runt oljan och grannen fortsatta att dunka med rejäla smällar. Och poff. Däcket hoppade av. Vid de laget var våra händer rejält skitna och jag upptäckte efteråt att jag var alldeles svart i pannan. Vilken syn. Jag tackade de både männen för deras hjälp och skruvade på sommardäcket och lastade sen in de tre andra i bagaget tillsammans med punkadäcket.

Jag verkligen avskyr att göra sånt jag inte känner mig hemma med, men det känns som en liten vinst att ha gjort däckbytet själv. Att utsätta sig för möjligheten att bli skrattad åt, att misslyckas. Tack gode Gud för snälla grannar och uppfinningsrika cykelmän!

Mitt mål var att komma iväg vid 14 till Jönköping igår. Jag skulle träffa familjen vid 16, men hade några ärenden att uträtta innan. Jag blev (min vana trogen) sen och kom ut till bilen 14.30 och ser till min fasa att det är punka på ena framdäcket. Under en sekunds betänketid hann jag lura på att byta däcket eller om jag skulle gå in och kolla upp tågtiderna. Svaret blev att jag stegade ner till stationen.

Det var rätt val. Tåget stod på stationen och skulle avgå tre minuter senare. Tur! Eftersom Krösatåget tog dubbelt så lång tid som att köra bil (jag fattar att Värnamoborna så ofta tar bilen...) hann jag fram till Jönköping precis i tid för mötet med familjen. Tar reda på att sista tåget hem går 20.25. Vad är det för dålig tid?! Återigen: Jag fattar varför så få åker tåg. Jag skulle ju inte hinna höra färdigt Marias föreläsning, som var huvudanledningen till att jag åkte.

Jag ringer en vän och frågar om jag får slagga på hennes soffa. Det går bra. Hon har till och med en tandborste till mig. Vi gick upp 06.10 i morse och begav av oss i bil mot Värnamo strax före sju. 07.30 släppte hon av mig hemma. Trött som jag var gick jag och la mig och toksomnade. Vaknade av telefonen vid 10.30!

Sitter nu, två timmar senare, i soffan och är alldeles omtumlad. Det här dygnet var det knasigaste på länge. Nu ska jag dessutom ladda om och ta mig till jobbet. Bilskrället vill jag inte tänka på... Usch, jag hatar verkligen när bilen krånglar. Hur sjutton har jag fått punka?! Jag körde bilen i söndags och då var det inga problem och så puff.

Ja, hopp! Tur att det var ett vinterdäck som pajade i alla fall. Annars hade jag blivit än mer knäckt.

De flesta som känner vår familj vet att mamma är estetiskt lagd. Hon har alltid hållit på med sömnad och olika typer av handarbeten, som att sticka och väva. På den sidan kommer det från mormor som alltid sytt sina egna kläder och på senare år broderat mycket. Min syster är modedesigner och syr också mycket av sina egna kläder. Bland annat sydde hon sin egen brudklänning förra våren.

Faktum är att mitt konstnärliga och kreativa arv inte bara kommer från en sida av släkten. Även farmor var sömmerska och handarbetare. Pappa då? Jo då. Det är han som har gjort den fina ljuskronan i smide. Dessutom är det han som stått för alla renoveringar som gjorts i de fyra hus de bebott genom åren. Nyligen fick han beröm från sin bror som är proffs på det där med bygge.

Det finns en estetisk sida till som jag ärvt från båda mina föräldrar och det är musiken. Mamma agerade i många år kantor och pianist i missionsförsamlingen i Gråbo och pappa spelade valthorn i kyrkans blåsorkester. Det har också alltid lyssnats på mycket musik i vår familj. Inte undra på att jag har radio eller musik på nästan varje stund hemma.

Kreativa saker jag pysslar med: musicerar, målar, syr, kommer på praktiska lösningar, fotograferar, skriver, lagar mat, inreder, gör om och återanvänder gamla saker.

Jag har gett mig på rostyget. Linningen är utklippt och sydd. Nu sitter jag och räknar på kjolens vidd och hur mycket som går åt. Klurar på hur jag ska få till fickor, alternativt fickan, för att inte tala om dragkedjan. Jag vill använda så mycket tyg som möjligt för att få en schysst vidd på kjolen.

Om varje veck ska vara fyra centimeter brett går det åt tolv centimeter, eftersom man viker fram och tillbaka. Det innebär att det går åt tre gånger så mycket tyg som längden på linningen. Ja, det var ju inte så svårt att räkna ut.

Fickorna vill jag ha som påsar i sidorna så att de hamnar på insidan plus dragkedja i ena sidan. Det innebär att jag måste ha sidsömmar och därmed två tygstycken.

Usch. Jag gillar inte det här med att vara exakt. Jag vill göra som när jag lagar mat. Höfta till lite. Det brukar bli bra. Saken är den att här vill jag åt ett speciellt resultat och då måste jag följa anvisningen även om den så är min egen. Puh!

Jag hoppas innerligt att resultatet blir bra. Jag vill ha en kjol att vara stolt över!

Jag har tillbringat helgen hos mina föräldrar. Det är som ett instick i verkligheten. En paus från det vanliga livet. Tid att vända ut och in på tankarna. Skönt. Igår kväll gjorde vi varma mackor med kantarellstuvning på. Underbart gott!

Idag åt vi det som synes på bilden ovan. Stekt halloumi, färsk pasta, sås och grönsaker. Busigt enkelt och väldigt smarrigt. Självklart åt vi inte bara. Det blev en väldans massa snack och funderingar också.



Efter dagens middag åkte vi till Missionskyrkan i Ulricehamn där det här gänget bjöd på musikalen "Händer". Den handlade om att vi med våra händer kan göra både gott och ont.

Innan jag åkte hem hälsade jag på syrran och hennes familj. Busade och kastade boll med krabban. Syrran bjöd på råmjölkspannkaka. Fantastiskt gott! Vet inte när jag åt det senast. Det är många år sedan. Syrran hade rensat garderoben så jag fick med mig två koftor och en jeanskjol hem. Kalas.

Jag känner mig rätt sleten, men jag hoppas innerligt att jag vaknar med hyfsad energi imorgon. Jag har så himla många saker jag vill göra. Bland annat har jag mer än en handfull syidéer varav den blommiga kjolen nog ligger först i kö att få till.

När man springer omkring på olika loppisar som jag gör så dyker det då och då upp emaljerade kastruller. Jag tycker framför allt att de med små målade blomsterarrangemang på är de finaste. Ibland har jag tänkt att jag skulle byta ut mina rostfria till dessa emaljerade små konstverk. Jag har dock inte bestämt mig än hur jag ska göra.

När jag var med min kusin på loppis i Huskvarna igår fick jag syn på de här två kockumskastrullerna. Också de väldigt fina trots att de saknar blomsterdekoration. Det fanns även en mer modern modell i två blå toner. Den var riktigt fin. De kostade 60 kronor styck och jag övervägde att köpa allihop.

Dock finns det en väsentlig nackdel - de saknar lock. Att koka upp vatten utan lock är ju fullständigt energislösande. Så vill jag inte göra. Jag lät helt enkelt bli att köpa dem. Men fina var de!

Tio i tio satt jag i soffan, iklädd pyamas och pratade i telefen. Fem över tio gick jag in på Erikshjälpen med hopp om att fynda kläder och textilier. Det är det min hjärna är inställd på nu för tiden när lägenheten redan är full av möbler. Bläddrade bland klänningarna. Hittade två som var gjorda i sjukt snygga tyger, men gräsliga modeller. Lät dem hänga. Vidare in till textilavdelningen. Stötte på Anna. Ingen av oss hade väl egentligen tid att prata. Dessutom är vi lite konkurrenter, eftersom vi jagar samma saker.

Jag hittade inget bland textilierna heller. Slog en lov runt möbelavdelningen. Gick in i rummet med diverseprylar. Brukar aldrig hitta något där. På en hylla längst in i ett hörn stod hyllan på bilden. Lite skev och tilltryckt. 20 kronor. Jag hade inte hjärta att lämna den. Bums ner i korgen. Någonstans ska jag väl kunna ha den. Om inte i detta hem så i ett annat någon gång i framtiden. För 20 kronor kan den definitivt få häcka i ett förråd ett slag.

Nu ska jag hoppa in i duschen, fixa i ordning mig, åka till Jönköping, plocka upp min kusin, åka till Erikshjälpen vid Solåsen, käka lunch på stan och sedan vidare till föräldrarna i Nöre. Egentligen skulle jag åkt till Vara och hälsat på mormor och morfar, men de har blivit magsjuka. Stackarna.

I slutet av april och början av maj har jag en vecka semester. Det sammanfaller med påsk och en långledig helg. Det innebär att jag kommer att vara ledig i elva dagar. Jobbigt... Förra året vid den tiden hade jag också semester och då var jag och bästa M i Prag. Bilden är därifrån.

När jag säger att jag ska ha semester om några veckor är det många som undrar om jag ska resa någonstans. Men det ska jag inte. Det kanske inte är så vanligt att man planerar in en vecka semester utan att ha en resa beställd eller åtminstone i tankarna. Jag och en god vän ska förvisso ut på biltur till Louisiana i Danmark, men mestadels tänkte jag bara ta det lugnt.

Men för att vara ärlig drar det i resetarmen. Jag skulle mer än gärna åka neråt Europa. Frankrike, Spanien eller allra helst Italien. Sitta på uteserveringar, vandra gator fram där historien växer längs huskropparna och känna doften av varm asfalt. Det får bli en annan gång.