I tisdags upptäckte jag att jag hade punka på bilen. Sånt gör mig så himla arg. Jag kan byta däck, men det är ingen easy grej. Där min bil står parkerad ligger lägenheter i rader både på bredden och höjden och det känns som att alla ser en. Framför allt syns det när en tjej fixar med bilen. Jag avskyr känslan. Min bil blir min fiende.

Faktum är att jag inte ens fyller på olja eller spolarvätska när jag står där utan jag passar på när jag ändå är på en mack och tankar bilen. Där är det liksom mer ok.

Det tog mig fyra dagar att ladda tillräckligt med mod och tankekraft att ge mig på bilen. Jag delade upp det i olika moment. Första momentet var att kolla hur domkraften fungerar. Det är en sådan där liten dubbelvikt sak. Ok. När jag hade fått grepp om det skulle jag ta reda på hur den skulle placeras för att lyfta bilen rätt.

Eftersom jag ändå ska byta till sommardäck kom jag på att det är onödigt att slänga på reservdäcket så jag hämtade ett sommardäck. Allt gick bra fram till att jag fått skruvat av bultarna som satt vansinneshårt. Då satt ju självklart däcket fast och mina ryck och sparkar fick inte loss det. En man på cykel stannade bredvid mig och sa:
- Du borde ha en kille till det där.
- Kanske det. Vill du hjälpa mig? svarade jag.
Han tyckte att jag skulle hälla vatten för att smörja. Dumt tänkte jag. Det leder ju bara till mer rost. En granne kom ut och jag bad honom om hjälp. Då kom cykelmannen med ett stenblock som grannen började dunka mot däcket. Inget hände.

Jag tog fram min motorolja och hällde innanför och vi snurrade på däcket för att få runt oljan och grannen fortsatta att dunka med rejäla smällar. Och poff. Däcket hoppade av. Vid de laget var våra händer rejält skitna och jag upptäckte efteråt att jag var alldeles svart i pannan. Vilken syn. Jag tackade de både männen för deras hjälp och skruvade på sommardäcket och lastade sen in de tre andra i bagaget tillsammans med punkadäcket.

Jag verkligen avskyr att göra sånt jag inte känner mig hemma med, men det känns som en liten vinst att ha gjort däckbytet själv. Att utsätta sig för möjligheten att bli skrattad åt, att misslyckas. Tack gode Gud för snälla grannar och uppfinningsrika cykelmän!