Om att sjunga på operan
Bridge over troubled water. Mrs Robinson. The boxer. The sound of silence. Vad har dessa låtar gemensamt? Ja, förutom att de kan kopplas ihop med Simon and Garfunkel.
Jo, att Almakören i maj kommer att ha en konsert där vi framför just dessa låtar och ett gäng till signerade Simon and Garfunkel med arrangemang skrivna av Simon Ljungman och Fredrik Berglund. Inte nog med det. Körledningen har verkligen slagit på stort och bokat GöteborgsOperan för vår konsert. Va! Vilken grej!
Det är inte slut där.
Alltså, jag får nästan lite svårt att andas.
Jag ska få sjunga solo! På operan!! Hur galet? Jösses. Jag kan inte riktigt släppa detta. Jag är helt euforisk över att vi ska sjunga där med kören. Och att jag ska sjunga solo på operan. Jag har faktiskt inte riktigt ord, men det spritter i hela kroppen på mig!
Det är långt kvar till denna konsert och jag kommer att påminna längre fram, men för den vetgirige: 25 maj är datumet som gäller.
PS Jag har inte sett hela videon ovan och går inte i god för innehållet... DS
Picknicklunch
Brorsan och hans familj (sambo och son) har varit på besök. Vi passade på att nyttja det fina vädret och gick upp till Keillers Park. Till lunch bjöd jag på Västerbottenpaj, handskalade räkor (som jag hade skalat alltså), aioli och en sallad på oliver, soltorkade tomater och fetaost. Det är så fint i parken och jag njuter verkligen när jag är där.
Lillkillen var trött så för att han skulle somna promenerade vi upp på berget. Det är rätt roligt att spana ut över stan och peka ut byggnader och områden man känner igen. Eller diskutera det man inte har riktigt grepp om.
På nervägen stannade vi till på lekplatsen för att Lillkillen skulle få känna på gungan. Han uppskattade den och hade ett stort leende över hela ansiktet. Jag mådde illa bara av att se gungan åka fram och tillbaka. Knas det där. Och synd. För jag gillar känslan av att gunga, men jag mår alltid illa.
Skön dag! Och skön helg över huvud taget. Social, men ändå stillsam. Jag har fått städat och fixat med saker jag tänkt göra länge. Jag känner mig väldigt tillfreds.
Smått och gott-lördag
Sent igår kväll hade jag ett jobbigt samtal på telefon med en vän. Jag kan inte förklara mer än att det gäller en situation vi hamnat i på grund av tredje part. Efter det hade jag väldigt svårt att sova. Tankarna snurrade runt i skallen på mig. Trots att jag inte somnade förrän framåt två vaknade jag vid sju utan att kunna sova vidare.
Jag låg kvar och drog mig rätt länge, men sen gick jag upp och började städa. En vän och före detta kollega skulle komma förbi på fika och han kunde inte säga när och jag ville bli klar innan han dök upp. Plötsligt stod han utanför och jag gick klädd i böskläder och håret spretade åt alla håll. Men det var fixat på några minuter.
Det var roligt att ses och bara sitta och prata. När han hade lämnat fortsatte jag städandet. Förutom damma, dammsuga och svabba har jag röjt runt en del i skåpen. Sånt tar alltid längre tid än man tror. Skönt när det är gjort.
Till slut var jag i alla fall klar och gick iväg fullastad mot sorteringsgården och möttes av den här synen. Någon som haft roligt och riktat en spark mot batteriholken tro? Efter att ha tömt två kassar kartong, en påse glas och en påse metall stegade jag vidare mot Backaplan för att storhandla mat. Det är bäst att göra det på en lördagskväll. Knappt något folk och man kan strosa omkring och fundera över nya maträtter att testa.
På vägen passerade jag dessa nybyggda hus. Kolla på balkongerna! Varför bygger man ens balkonger om man ska göra dem så små? Man kan knappt ställa en stol på dem. Bortkastat.
Inne i gallerian har någon hängt upp den här jättemobilen. Den var säkerligen två meter hög. Cool!
Jag har som något slags mål att hälften av det jag handlar i en mataffär ska vara märkt med Svanen, Krav, ekologiskt eller annan miljömärkning. Idag var 22 av 41 varor märkta så. Nöjd!
Ska man storhandla utan bil är det tur att det går bussar som stannar precis utanför huset. En fullknökad ryggsäck och två fulla kassar i händerna hade jag. Visserligen är det cirka 500 meter från mataffären till bussen, men det gick bra. Skönt att fylla skåpen igen.
Bra lördag!
Himlen på en tallrik
Jag och ett par vänner planerade att se Ane Brun på Liseberg. Först skulle jag och en av vännerna äta något. För smidighetens skull tänkte vi hålla oss i närheten av parken, men ingen av oss har särskilt bra koll på utbudet i det området. Vi hade tänkt kolla upp något på nätet, men både glömde av det så vi gick på måfå. Den andra restaurangen vi passerade erbjöd tapas på svenska. Berzelius Bar & Matsal. En blick på menyn så hade vi bestämt oss. (Älskar för övrigt restauranger som sätter upp menyerna tydligt utanför.)
Fem smårätter för 165 kronor eller 40 kronor styck. Jag slog till på fem. Det brukar vara lagom. På min tallrik står: Skagencanapé på kavring, laxtartar på kavring, gubbröra med sesamknäcke, senapssill och färskpotatis och slutligen köttbullar med inlagd gurka och lingon. Det här var så gott! Favoriter blev skagencanapén och gubbröran. Jag brukar ju gilla rå lax, men den här hade tappat smaken och var mest intetsägande. Synd.
Jag spanade just in resten av menyn och jag går gärna dit och äter igen för att testa fler rätter. Till exempel kan jag tänka mig deras gratinerade och skaldjursfyllda bergtungafilé med potatispuré, västerbottenost och blåmusslor eller varför inte en Ceasarsallad med handskalade räkor?
Jag njuter så mycket av att äta god mat ute och jag gör det ganska ofta. Det brukar bli tre-fyra gånger i månaden. Lunch ej inräknad. Jag äter visserligen ganska sällan lunch ute utan föredrar egen matlåda. Det är bland annat därför jag har råd att äta middag ute.
I slutet av september är det dags för Bok- och biblioteksmässan. Då får jag besök av min vän S från Malmö. Kan hända det blir ett nytt besök på den här restaurangen då!
PS Ane Brun var så klart bra, men lite för sömningt. DS
Hela hösten bokad
Ja, än är det inte höst. Jag går fortfarande barbent och utan jacka. Men känslan är höst och i vanlig ordning lyckas jag boka in helg efter helg. Som det ser ut nu har jag något inbokat varje helg fram till slutet av oktober. Idag blev det dessutom klart att jag har en helg i december bokad. Håkan Hellström spelar på Scandinavium. Det kan jag ju inte missa!
Vad som står på schemat i övrigt? Konserter, bröllop, aw med jobbet, Stockholmsresa (eventuellt x 2), besök från Malmö, fester, bokmässa, barndop, 60-årskalas och en massa fotboll. Tråkigt är nog det minsta jag kommer att ha. Sen är det ju kör varje vecka så klart. Den drar igång på måndag och jag längtar!
Mina höstar har en tendens att bli så här. Jag bokar in och bokar in. Funderar på om det är sommarens energi som spiller över. All aktivitet från semesterveckorna vill liksom hänga i.
Det är på gott och ont så klart. Inte för att jag skulle vilja avboka en endaste aktivitet, men en helg utan någonting alls inplanerat är rätt skönt också. Utrymme för det spontana. Å andra sidan. Vissa helger kanske jag har något inbokat på fredag kväll och resten tomt eller fotboll på söndag och resten tomt. Så lite spontanitet ska nog få plats också.
Bilderna är tagna för exakt fyra år sedan då jag och min vän S var på "fotoresa" till Bolmsö.
Jag hörde liv
Det har varit en fruktansvärd vecka. Med en vän som inte ville leva mer. Som försökte göra slut på allt. Kaos. Varför, varför, varför. Maktlösheten att stå bredvid. Handfallen. Frustrationen och tårarna. Tårarna över smärtan som fått fäste. Ångesten som drar ner. Längre ner. Ända ner.
Vi omkring pratar. Och pratar. Och pratar. Om det goda. Om det hemska. Om livet och kärlek. Kramas. Håller om. En hand på en axel. Kämpar med tankar och känslor.
Jag slog numret och med darrande ben väntade på att få ett svar i andra änden. Den dämpade rösten. Mitt "Jag är glad att du lever" möttes av tystnad. Det svåraste samtalet. Men du skrattade åt något jag berättade och jag hörde liv.
Så kämpa min vän och vi kämpar allt vi har med dig. Låten är din.
Att förlora centimetrar
November 2012
Augusti 2013
För ett år sedan mätte jag min kropp i omkrets. Jag mätte under bysten, midjan, magen, stussen och låren var för sig. Jag mätte för jag vill inte väga mig. Jag är lång och stor och väger mycket. Vad jag än väger känner jag mig som en jätteklump. Som en oformlig potatissäck.
Jag började på gymmet då för ett år sedan. Sen kom jag tyvärr av mig, men upptog styrketräningen i februari igen. När våren blev varm upphörde jag att gå till gymmet. Nu är det snart dags igen. Så där håller jag på och kommer nog alltid att göra.
Men. Och detta är ett stort men.
Någon gång efter nyår började jag promenera. Mitt mål var att gå en halvtimma varje dag. Det gjorde jag inte, men jag gick många fler dagar än vad jag hade gjort innan.
När jag träffade sjukgymnasten senare på våren utmanade hon mig. För att säga det rent ut beordrade hon mig. Jag skulle gå 30 minuter varje dag. Verkligen göra det. I början var jag duktig och gick varje dag. Nu kanske det blir fyra-fem dagar i veckan.
Att promenera ger mervärden. Spänningarna i kroppen släpper. Min spänningshuvudvärk har blivit oändligt mycket bättre. Konditionen förbättras. Hjärtat stärks. Musklerna får jobba, vilket ger cirkulation. Och man går ner i vikt.
Det har jag velat länge, men inte orkat ta tag. Quickfixes är inget för mig. Det är kräver för mycket arbete och är svårt att bibehålla.
På ett år har jag minskat:
Midja: 7 cm
Mage: 4 cm
Stuss: 5 cm
Lår: 3 cm.
Jag har inte bantat. Inte ändrat min kost nämnvärt. Jag har promenerat. 30 minuter varje dag. Och detta är resultatet. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv och min kropp. Tidigt i våras hade jag två kjolar och en klänning jag fick hänga undan för att de var för tajta. Nu passar de ypperligt och sitter till och med lite löst. När jag tog på mig en av dessa kjolar förra helgen stod jag och skrattade åt mig själv i spegeln av lycka.
Jag tog på mig samma kläder som på den där bilden från november förra året. Visst syns det?
Frågor och svar
Eftersom jag inte har något vettigare för mig snor jag denna lista från Anna Ritar. Om ni inte redan följer henne tycker jag att ni ska göra det. Hon är konstnär och illustratör. Vi träffades när jag bodde i Värnamo.
Vilket är ditt bästa sommarprat?
Utan tvekan Liv Strömquists, men jag gillade även Carolina Gynnings och Lisa Nilssons prat.
Vilken är den bästa kombinationen av två saker du vet?
God mat och fina vänner.
Vad gjorde du för exakt fem månader sedan?
Jag kämpade med spänningshuvudvärk nästan varje dag. Kämpade med att komma upp till jobbet.
När var du avundsjuk på någon senast?
Det händer dessvärre lite nu och då, trots att jag värjer mig mot avundsjuka. Jag blir mest avundsjuk på dem som har lyckats med sånt jag önskar att jag skulle lyckas med. Även om jag kan känna avund så missunnar jag inte andra framgång.
Har du något onödigt du gör?
Jag sköljer alltid av porslinet när jag ätit för att det ska vara lätt att diska det sen. Bara det att sen innebär alltid berg av disk. Istället kunde jag ju diska på en gång...
Vad är det sämsta med denna vecka?
Att jag har varit fruktansvärt orolig för en vän. Så orolig att jag närapå gråtit mig igenom jobbdagen idag. Ikväll fick jag ett besked som gjorde mig både lättad och bedrövad, men mest lättad.
Vad ska du göra resterande dagar av denna vecka?
I morgon ska jag jobba och sen och göra ingenting. Det behöver jag verkligen. På lördag ska jag först se mitt kära IFK Göteborg ta emot IF Elfsborg. Därefter bär det av på 25-årsfest till en av mina bästa vänner.
När hade du hjärtklappning senast?
Jag har haft hjärtklappning nästan hela dagen.
Vad ska du göra i höst?
Vi har hur mycket som helst att göra på jobbet med ett stort event vi ska ha i januari. Kören börjar igen och jag längtar som en tok efter den. Jag har en resa till Stockholm inplanerad. Förmodligen kommer det att bli en till, kanske en helg till Malmö och så ska jag på bröllop i Värnamo.
Har du några planer inför slutet av sommaren?
Njuta av det som är kvar. Gå barbent så länge som möjligt.
Vad är det konstigaste du gjort för kärlekens skull?
Åkt typ hundra mil fram och tillbaka för en skitsak för att killen behövde det.
Vad borde du göra men orkar bara inte?
Gå och lägga mig. Städa mitt hem.
Vad har du i ditt kylskåp?
Mat.
Kan du bjuda på någon teaser inför kommande blogginlägg?
Nä, jag har ingen aning.
Vad hände våren 2013?
I slutet av mars pausade jag bloggen. Först tre månader senare var jag tillbaka. Jag har tänkt berätta lite om hur våren 2013 var för mig så här följer en något rörig sammanfattning.
I november hade jag ett samtal med chefen om den nya tjänsten som kommuniktör. En tjänst jag mer än gärna ville ha. Hastigt rekryterades en vikarie till tjänsten jag hade haft innan, jag kastade mig in i det nya och en oviss tid drog igång för mig.
Varken jag eller mina chefer visste riktigt hur tjänsten skulle läggas upp. Jag kände stor press och ville ligga steget före rent tanke- och utvecklingsmässigt. Trots att det var nästintill omöjligt.
Det som jag trodde var migrän var en ständig följeslagare och jag hade ett par sjukdagar varje månad. Huvudvärken i sig och att behöva vara hemma byggde upp både stress och oro i mig.
Många gånger kämpade jag mig igenom jobbdagarna med en bultande, sprängande värk i huvudet. Flera dagar i rad. Tabletterna gav ingen effekt. Lägg till ständig smärta i nacke, axlar och skuldror. På kvällarna orkade jag över huvud taget ingenting. Min ständiga huvudvärk oroade mig. Jag tog kontakt med en läkare.
I samma veva pratade jag med mina chefer om framtiden. Skulle jag få vara kvar? Skulle min provanställning bli en tillsvidareanställning? Beskedet var oklart och vägde åt det negativa hållet, fick jag veta. Klart besked skulle jag inte få förrän i mitten av juni. Detta var i april. Att vänta på ett sådan besked var det som stressade mig mest av allt. Skulle jag vara arbetslös efter semestern?
Jag är så oerhört tacksam för läkaren jag kom till. Hon lyssnade på mig, ställde frågor och tog sig tid. Hon förklarade för mig att migrän inte fungerar på det sättet som jag upplevde. Man har inte migrän en-två veckor åt gången. Det jag hade var spänningshuvudvärk och migrän ibland. Det bästa med det? Att spänningsvärk går att lindra utan medicin.
Hon tipsade mig om Närhälsan i Eriksberg där de är specialister på just spänningshuvudvärk. Där har jag nu kontakt med en fantastisk sjukgymnast. Liksom läkaren har sjukgymnasten lyssnat på mig, fått mig delaktig i min egen behandling, stärkt mig och varit lite utav en psykolog för mig.
Hennes bedömning var att min spänningshuvudvärk berodde på dålig arbetsergonomi i kombination med stress/oro och hon sa att jag skulle höra om mina chefer kunde ta en ergonom till jobbet för att hjälpa mig.
Jo, faktiskt. Jag fick besök av en ergonom. Hon upptäckte något mycket anmärkningsvärt direkt. Jag satt i ett kraftigt motljus. Hon var tvärsäker. Stor del av min spänningshuvudvärk berodde på det. När hon sa det visste jag att hon hade rätt. Jag satt och kisade dagarna igenom. En stor skärm beställdes som skulle hindra motljuset samtidigt som jag har följt träningsprogram från sjukgymnasten.
Sjukgymnasten beordrade mig att promenera en halvtimma varje dag samt föra smärtdagbok. Det var inte svårt att se utifrån smärtdagboken att jag hade mer ont om jag inte hunnit med mina promenader eller om jag sovit dåligt eller om jag haft en pressad arbetsdag. Resultatet var slående och träningen gav omedelbar effekt.
Parallellt med den jobbrelaterade situationen hade jag det turbulent på det privata planet. Kärlek. Som tog slut abrupt när jag trodde att den var på väg åt andra hållet. Det var smärtsamt. Så klart.
Kärleken som inte fick leva blev droppen för mig efter en lång och kämpig vår. Jag mäktade inte att vara hemma. För en helg flydde jag till mina föräldrar. Bokade av både aw och 25-årsfest. Jag orkade inte. Jag kände mig trasig inuti. Detta var en bit in i juni. Vi promenerade en massa och njöt av tidig sommarvärme. Bilderna är från den helgen.
Att fly, om bara för en helg, var precis vad jag behövde just då. Jag hann få perspektiv. Jag kunde släppa ut och stuva undan bland tankar och känslor. Jag kom tillbaka lite starkare. Lite säkrare. Lite, lite mera hel.
Hur har det gått sen då? Hjärtat har hunnit läka och jag försöker ta med mig mina misstag. Med facit i hand var den kärleken ett misstag från början och jag visste det, men förlorade mig ändå.
Spänningshuvudvärken? Jag har fortfarande väldigt ont i nacke och axlar och jag kämpar på med promenader och träningsprogram. Det kanske jag alltid måste göra så länge som jag har ett stillasittande jobb. Skillnaden är att jag nu har en kunskap om min egen kropp och den värk jag har.
Jag har migrän. Jag har lärt mig massor om den också. Bland annat att den är hormonstyrd, som migrän ofta är för kvinnor. Jag vet också att den är en ett plus ett-migrän, vilket innebär att den har två eller flera triggers. Kortfattat: det är inte bara hormonerna som triggar den. Det krävs ytterligare något/några saker. Kan vara stress. Nu vet jag, rent kalendermässigt, när migränen kan komma. Då tar jag det lugnt dessa dagar. Är noga med mina promenader. Tro det eller ej, men jag har inte haft migrän på tre månader!
Spänningshuvudvärk har jag fortfarande, men sen jag började med sjukgymnastiken har jag inte haft den i alls samma utsträckning som tidigare. Det är en enorm befrielse.
Jo, jag fick vara kvar på min tjänst också. Att komma tillbaka efter semestern och på riktigt vara en i gänget har stärkt mig väldigt mycket. Jag känner mig mer kreativ och delaktig i företaget och hösten känns oerhört spännande. Även om det är mycket och hårt jobb som ligger framför ser jag fram emot alltihop.
Jag har fantastiska människor omkring mig som har hjälpt och stöttat utan att kanske riktigt veta vad jag har gått igenom på det känslomässiga planet. Familjen, vänner och kollegor har gjort den här våren lättare att hantera. Ni har hjälp mig igenom. Tack!
Tack mamma och pappa för den fina helgen! Den var oerhört värdefull för mig. Jag älskar er.
Småpengar
Jag har en liten börs där jag dumpar skrammelpengar. Det är inte så ofta den fylls på, eftersom jag nästan alltid handlar med kort. Det senaste har jag dock haft kontanter i plånboken, vilket har lett till att jag fått växelpengar när jag handlat. 238 kronor i tior, femmor och enkronor ligger det totalt i börsen nu.
Efter några struliga år ekonomiskt har jag tagit mig till en punkt där 238 kronor inte är särskilt mycket pengar för mig. Vanan att samla mynt i en liten börs, burk eller sparbössa kommer från en helt annan tid. Där 238 kronor skulle kunna innebära en hel veckas mat och mer därtill. 238 kronor skulle vara räddningen.
Det var därför som jag sparade mina mynt. Något annat sparande hade jag inte råd med. Detta högst småskaliga sparandet gjorde i alla fall skillnad. Att under några goda månader kunna lägga undan 50-100 kronor i mynt för en dålig månad där kontot var tomt den 17, åtta dagar innan ny lön.
Jag blir oerhört provocerad av människor som inte har respekt för pengar. Som är övertygade om att vem som helst kan hosta fram ett par hundra utan problem. Som om 200 kronor är ingenting. Den som alltid haft tillgång till pengar har ingen aning om hur det är att vara utan, har ingen förståelse för hur mycket 200 kronor kan vara. Att 200 kronor kan vara en hel förmögenhet.
Jag vet det. Därför är jag så tacksam över min ekonomiska situation nu. Jag har inget stort överflöd, men jag klarar mig och mer därtill, men jag vill aldrig glömma hur det var. Hur otroligt förnedrande det kan vara att inte ha råd. Det fanns framför allt en person som var väldigt generös mot mig då. Jag försöker återgälda genom att vara generös mot andra. Pay it forward.
Alicia och James
Alicia Keys. Jag har alltid gillat henne, men aldrig lyssnat särskilt mycket på henne. Hon har en fantastisk röst, är grym på piano och har skapat sig en bra hitlista genom åren. Jag kunde/kände igen alla låtar utom två under gårkvällens spelning på Way out west. Det säger en del om hur hon når ut.
Redan innan var jag fullständigt övertygad om att det skulle bli en minnesvärd och bra spelning. Däremot hade jag inte förväntat mig att bli nockad. Stundvis mållös. Jag var helt i musiken och glömde emellanåt bort att jag stod i ett hav av tusentals människor. Det kändes snarare som om det bara var jag och musiken.
Magnifikt.
Jag har faktiskt svårt att beskriva så jag erbjuder er GP:s recensent Johan Lindqvists ord istället:
"Efter att ha sett många konserter under tre intensiva dagar inser jag att det är långt ifrån alla som faktiskt klarar av göra en spelning med tydlig dramaturgi. Väldigt många konserter lunkar liksom mest på från start till mål. Det är, milt sagt, inget problem som Alicia Keys brottas med.
Inga överdrifter, inga ambitioner att visa sig på styva linan. Alicia Keys bara sjunger sina sånger, släpper lös flytet och det enorma flödet hon har i rösten. Hon är förstås en grym pianist också, vilket inte minst märks när hon för en stund skickar ut sitt band och ger oss Brand new me och If I ain't got you. (Min fetning.)
Under kvällen vrider hon in och ut på sig själv, fast förstås med full kontroll, och sjunger om kärleken från alla tänkbara vinklar. Hela tiden med ett stort leende på läpparna. Det är inget snack om att hon älskar att vara på scen. Det är positiv energi, enorm musikalitet i en hyperdesignad men ändå känslospäckad show.
När hon mot slutet själv trummar igång beatet till Girl on fire och sedan trycker på med rösten i refrängen är alla händer i luften. Till sist samplas Frank Sinatra, kommer in i lång, glittrande klänning och repriserar förstås Empire State of mind. Så snyggt. Så sjukt begåvat. Så skönt att för en stund slippa alla ängsliga indieband med skeva gitarrer och bara åka med i en fullfjädrad föreställning."
Inga överdrifter, inga ambitioner att visa sig på styva linan. Alicia Keys bara sjunger sina sånger, släpper lös flytet och det enorma flödet hon har i rösten. Hon är förstås en grym pianist också, vilket inte minst märks när hon för en stund skickar ut sitt band och ger oss Brand new me och If I ain't got you. (Min fetning.)
Under kvällen vrider hon in och ut på sig själv, fast förstås med full kontroll, och sjunger om kärleken från alla tänkbara vinklar. Hela tiden med ett stort leende på läpparna. Det är inget snack om att hon älskar att vara på scen. Det är positiv energi, enorm musikalitet i en hyperdesignad men ändå känslospäckad show.
När hon mot slutet själv trummar igång beatet till Girl on fire och sedan trycker på med rösten i refrängen är alla händer i luften. Till sist samplas Frank Sinatra, kommer in i lång, glittrande klänning och repriserar förstås Empire State of mind. Så snyggt. Så sjukt begåvat. Så skönt att för en stund slippa alla ängsliga indieband med skeva gitarrer och bara åka med i en fullfjädrad föreställning."
Läs hela recensionen.
Jag ska inte glömma bort James Blake som också spelade igår. Han går på intet sätt att jämföra med Alicia Keys, men jösses, han bjöd också på en fantastisk spelning. Dansant, vemodigt, souligt och ljuvligt.
Träningsvärk av dans
Måste bara säga detta: Johnossi igår. Riktigt, riktigt bra! Bra sång, grymt ös. Jag dansade hela tiden och tappade bara fokus under två-tre låtar på slutet. Jag brukar inte lyssna på dem annars, men kände igen nästan alla låtar de spelade. Hitkavalkad! Grymt! Idag har jag träningsvärk i vaderna.
Otroligt ledsamt för alla som köpt biljett enkom för Niel Young. Det är nästan troll i avhoppen i år.
Göteborgsväder
Jag slog ju till och köpte ett festivalpass till Way out west i förra veckan, trots att jag från början inte tänkt gå. Anledningen att jag inte tänkt gå är för att det inte är så många artister jag vill se. Plus att två av dem jag ville se har hoppat av. Men det kändes konstigt att inte ha tillgång till festivalen, att kunna höra det jag vill, umgås med vänner som ska dit, stämningen...
Jag har dock inte tagit ledigt från jobbet utan sitter här och knåpar med olika layout-grejer. Utanför fönstret strilar regnet ner och det är rätt skönt att vara inomhus. Äkta Göteborgsväder. Klockan 17 styr jag dock kosan mot Slottsskogen. Min första spelning (planerade) är Johnossi. Jag kommer förmodligen höra Neil Young också.
I morgon ser jag fram emot Håkan Hellström och The Knife (även om jag inte är överväldigad över deras nya platta). På lördag ska jag höra James Blake och Alicia Keyes. Resten får vara överraskning.
Någon som läser här som ska dit?
Ordning och reda
Jag gick en sväng på stan igår. Huvudsyftet var att hitta en festklänning till ett bröllop jag ska på. Kammade dock noll där. Däremot snurrade jag runt på H&M. Det är väldigt längesedan jag hittade något alls där. Jag gick in i provrummet med åtta plagg varav jag köpte fem. Tre basplagg i form av byxor, långkjol och tröja. Samtliga svarta. Därtill köpte jag två blusar.
Allt som har med kläder att göra har varit kaos hos mig ett bra tag. Ni vet: En halvt uppackad väska med smuts och rent om vart annat. På strykbrädan ligger en hög med kläder som ska strykas. Högen samsas med använda kläder som ännu inte är redo för tvätt...
När jag kom hem med nya kläder fick jag ett ryck. Tvättade, strök och rensade i garderoben. Det är så himla skönt att få lite ordning. När det är ordning ser jag dessutom vad för kläder jag faktiskt har. Hittade en kjol som hade fallit bakom som jag glömt av. Den har jag på mig idag.
Dessutom fick jag upp en liten krokrad till mina halsband. Krokraden köpte jag i våras och har bara legat och samlat damm tills nu.
Varje gång jag har gjort ett sådant röjarryck tänker jag att nu ska jag hålla den här ordningen. Vara duktigt när jag lägger in kläder i hyllorna. Jag kan till och med längta hem från jobbet bara för att njuta av ordningen.
Dessvärre vet jag att det kommer att hålla ett par-tre dagar max. Så är det med mig. Jag älskar ordning, men jag är totalt värdelös på att upprätthålla den.
Övernattning
Den här goingen mötte jag upp hemma hos henne och sen tog vi bussen hem till mig.
På väg från bussen till mataffären låg den här roliga lekplatsen med ett stort skepp som huvudattraktion och den kunde vi så klart inte låta bli att hänga på ett tag.
Skruttan valde frukost och annat gott som hon ville ha i affären. Yoghurt, gurka, vindruvor och smågodis. Tror ni hon var nöjd när hennes godispåse blev större än min?
Godissuget var starkt så när vi kom hem till mig kröp vi upp i soffan, kollade på film och åt godis.
När filmen var slut gjorde vi några mackor som vi tog med oss till Keillers park. Skruttan ville hemskt gärna bada i dammen, men jag tyckte inte det var så lämpligt. Den ser fin ut på håll...
Lekplatsen i parken fick mer än godkänt. "En jätteroligt lekpark" refererade hon dagen efter för sin mamma.
Väl hemma igen målade vi, kollade på film igen, lekte med alla mina småfigurer och my little pony. Framåt nio var det mest jag som var trött, men jag lyckades ändå övertyga Skruttan om att vi skulle borsta tänderna. Strax därefter tog vi oss an några god natt-sagor.
Men sova ville hon inte. Hennes del av soffan vad bäddad och klar och medan hon satt och pratade och bläddrade i en bok somnade jag till i min del av soffan.
Till sist somnade även Skruttan. Jag vaknade till och fick lägga rätt henne. Hon hade somnat över en bok och med benen utstickande över soffkanten.
Vid sextiden på morgonen vaknade jag av att hon klättrade upp i min säng. Jag lyfte undan mitt täcke och hon kröp alldeles när och dunsade ner med sitt huvud på min arm och somnade omedelbart. Apan är förresten min. Hon ville varken ta med leksaker eller gossedjur, eftersom hon visste att jag hade så hon ville hellre ha mina.
Om att slå tillbaka
Kärlek börjar med bråk. "Han slår dig för att han gillar dig." Det är så mycket som är fel med uttrycket att en kille slår en tjej för att han gillar henne. Först och främst för att våld inte är ett kärleksspråk, men också för att det legitimerar att killar får slå tjejer. Att våld är ok.
Jag har också fått höra att om en kille slår mig så är det för att han gillar mig. Det är faktiskt fruktansvärt att säga så. För båda parter. Fattar ni vad jag menar? Läs gärna den här krönikan som Monica Karlsson har skrivit. Hon är min fd kollegas fru och vet verkligen vad hon skriver om, efter att ha blivit brutalt misshandlad.
