Alicia Keys. Jag har alltid gillat henne, men aldrig lyssnat särskilt mycket på henne. Hon har en fantastisk röst, är grym på piano och har skapat sig en bra hitlista genom åren. Jag kunde/kände igen alla låtar utom två under gårkvällens spelning på Way out west. Det säger en del om hur hon når ut.

 

Redan innan var jag fullständigt övertygad om att det skulle bli en minnesvärd och bra spelning. Däremot hade jag inte förväntat mig att bli nockad. Stundvis mållös. Jag var helt i musiken och glömde emellanåt bort att jag stod i ett hav av tusentals människor. Det kändes snarare som om det bara var jag och musiken.

 

Magnifikt.

 

Jag har faktiskt svårt att beskriva så jag erbjuder er GP:s recensent Johan Lindqvists ord istället:

 

"Efter att ha sett många konserter under tre intensiva dagar inser jag att det är långt ifrån alla som faktiskt klarar av göra en spelning med tydlig dramaturgi. Väldigt många konserter lunkar liksom mest på från start till mål. Det är, milt sagt, inget problem som Alicia Keys brottas med.

Inga överdrifter, inga ambitioner att visa sig på styva linan. Alicia Keys bara sjunger sina sånger, släpper lös flytet och det enorma flödet hon har i rösten. Hon är förstås en grym pianist också, vilket inte minst märks när hon för en stund skickar ut sitt band och ger oss Brand new me och If I ain't got you. (Min fetning.)

Under kvällen vrider hon in och ut på sig själv, fast förstås med full kontroll, och sjunger om kärleken från alla tänkbara vinklar. Hela tiden med ett stort leende på läpparna. Det är inget snack om att hon älskar att vara på scen. Det är positiv energi, enorm musikalitet i en hyperdesignad men ändå känslospäckad show.

När hon mot slutet själv trummar igång beatet till Girl on fire och sedan trycker på med rösten i refrängen är alla händer i luften. Till sist samplas Frank Sinatra, kommer in i lång, glittrande klänning och repriserar förstås Empire State of mind. Så snyggt. Så sjukt begåvat. Så skönt att för en stund slippa alla ängsliga indieband med skeva gitarrer och bara åka med i en fullfjädrad föreställning."

Läs hela recensionen.



Jag ska inte glömma bort James Blake som också spelade igår. Han går på intet sätt att jämföra med Alicia Keys, men jösses, han bjöd också på en fantastisk spelning. Dansant, vemodigt, souligt och ljuvligt.