Om knappt två veckor gifter sig en av mina bästa vänner. Det ska bli så fantastiskt roligt och jag längtar! Jag har dessutom fått äran att sjunga på vigseln och eftersom vigseln är utomhus kommer det inte att finnas något piano tillgängligt. Det är ju annars mitt huvudinstrument tillsammans med sången. Så jag fick damma av min fina älskade gitarr.

 

Jag är inte mycket av en gitarrspelare. Mest för att jag spelar så sällan och får så ruggigt ont i fingrarna. Stålsträngarna skär in i huden. Efter en stunds plonkande ikväll ömmade fingertopparna så mycket att jag fick sluta, men jag ville fortsätta så jag jag tejpade. Faktum är att det dämpade smärtan tillräckligt för att jag skulle kunna fortsätta lira.

 

 

Kanske, kanske kommer jag att fortsätta att spela efter bröllopet. Det vore ju bra, eftersom jag nu håller på att jobba upp de där hårda fingertopparna som krävs för att kunna spela utan att få ont efter några minuter. Som synes är till och med tummen tejpad. Jag är ingen hejare med plektrum. Jag får aldrig ett bra grepp och har en tendens att tappa in dem i gitarren...

 

 

Men nu när jag har spelat till mig blåsor på tummen plockade jag ändå fram ett plektrum. Den lilla plastbiten har också fått tejp. Inte mot smärta eller blåsor utan för ett bättre grepp. Och nog funkar det. Så kanske jag skippar tumspelandet för plektrumspel. Vilka framsteg! Dessutom blev livet med gitarren så otroligt mycket roligare sedan jag köpte ett capo.

 

I och med den här dagen är min semester slut, men jag känner mig inte riktigt redo att börja jobba. Min syster frågade mig i fredags om jag var nöjd med min semester och nog är jag det. Jag har haft en underbar ledighet och jag önskar att den kunde få fortsätta lite till.

 

Jag inledde med att tillsammans med J hälsa på Linda i Södertälje. En typ av möhippa för Linda som gifter sig blott om två veckor!

 

 

Jag stannade några dagar hos mamma och pappa och njöt av att kunna vara i en trädgård.

 

Jag loggade in på mitt konto på skrivforumet och en av mina nya dikter hamnade bland de mest lästa. Det gav mig en härlig kick att fortsätta. Dessutom arbetade jag igenom alla befintliga dikter jag har och återupptog funderingarna på att själv ge ut några av dem i en liten samling.

 

 

Jag målade klart och levererade den rosa trädtavlan.

 

 

Firade våra goa treåringar hos syrran.

 

 

Kalasade för älskade morfar hos moster på Hönö.

 

 

Det har blivit en hel del bakande och således också en hel del fikande.

 

 

Mera målande.

 

 

Jag klippte mig och passande samtidigt på att bli superblond igen.

 

 

Gosat och lekt med de här tjejerna.

 

 

Detta var bara några axplock av allt jag har gjort. Det mest värdefulla jag plockar med mig in i hösten är alla härliga dagar vid havet och alla fina människor som jag har träffat och umgåtts med. Gamla vänner, nya vänner, nygamla vänner, släktingar, föräldrar, syskon och syskonbarn. Vad hade jag varit utan er?

 

Som tur är (apropå att semstern nu är slut) har jag en massa roliga saker att se fram emot. Bröllop, Islandsresa, Lady Gaga-konsert och 30-årsfest. Förhoppningsvis också en och annan solig, varm dag. Augusti och september brukar ha för vana att bjuda på sånt.

 

Som om ni alla inte redan fattat det tänkte jag tala om att jag är en känslomänniska. Jag åker berg- och dalbana från dag till dag, från stund till stund. Allt som oftast befinner jag mig högre upp än i dalarna. Alltså, jag är oftast glad och på gott humör.

 

För en vecka sedan var jag inte det. Jag var oerhört ledsen och trängde verkligen sällskap, men ingen fanns som hade tid. Det var hemskt. Lika fort som det kan dippa ner vänder det upp igen. Sen min stora krasch för en massa år sedan har jag också lärt mig att njuta av riktigt små saker i vardagen. Som just nu när jag sitter i min köksstol och blickar ut över mitt kök.

 

 

Till vänster har jag fönstret. Där står kokböcker blandat med diverse second hand-fynd och blommor. Just nu även en tom korg från frysen och min matberedare samt ett nagellack. Jag brukar sitta i den här stolen när jag målar mina naglar.

 

 

Framför mig har jag diskbänken med tillhörande diskberg som jag just fått rent. Så skönt.

 

 

Till höger står mitt köksbord och där ligger telefonen, block, penna och knäckebrödssmulor.

 

 

Men det absolut bästa i denna stund är att jag har öppnat alla mina tre fönster. Då och då kryper vinden in och får hela min tredubbla tyllgardin att bölja som havet självt. Det gör att vinden också smiter förbi mig där jag sitter. Smeker mina kinder och bara ben. Utifrån hörs ljud från trafiken och människor. Fullständigt tillfreds. Med ack så lite.

 

Det blev en fullsmockad dag idag också. Först hjälpte jag kusin tömma ännu ett flyttlass. Därpå lämnade vi kärran, åt glass samt åkte till Ikea där den här läckra mattan finns. Kusin köpte loftsäng och den monterade vi medan vi närmast smalt bort i värmen.

 

 

Efter en väldans massa felskruvande och rättskruvande så pustade vi ut i hängmattan respektive på gräsamattan. Då kände jag lukten av grill och föreslog detta. Knytten med potatis, tomater och dill samt haloumi och lax blev det. Mycket gott.

 

 

Efter maten tog kusins roomie med oss på en promenad upp till en utsikt. På vägen dit passerade vi världens största (som jag har sett) rhododendron. Gången igenom var flera meter och ledde nästan hela vägen fram till husets ingång. Coolt!

 

 

Fast utsikten var ännu bättre. I mitten vid horisonten på den övre bilden ser man Älvsborgsbron som är i fokus på den nedre bilden. När vi stod där kom en luftballong och seglade över stan. En vacker kväll!

 

 

I hela det stora området vi promenerade igenom fanns så många olika sorters hus och från olika decennier. Alltifrån 10- och 20-talsvillor via funkis- och tegelvillor till mer moderna varianter. Jag gillar att kolla på hus och hade egentligen kunnat knäppa många, många bilder, men jag iddes inte. Ibland känns det lite knepigt att fota andras hus.

 

 

Tillsammans med lindblomma och nyponros är doften från kaprifol min favoritblomdoft.

 

 

Fina färger.

 

 

Både jag och kusin stod med näsan mot fönstret (nästan) till en antikbutik som kom i vår väg. Där fanns fantastiska glas, lampor och möbler. Även drivor av ljuskronor. Bland annat en krona som var en bra bit över metern hög och minst detsamma i omfånget. Magnifik och bombastisk och helt makalöst fin. Det hade krävt ett rum med minst 3,5 meter i tak samt (förmodligen) en fet plånbok för att kunna ha den.

 

Alltsammans plus att jag verkligen, verkligen har njutit av värmen och vinden denna dag. Nu är jag trött. Galet trött.

 

Idag har jag haft finbesök av min vän B. Vi började med en förstärkt frukost hemma hos mig och som vanligt när vi ses är det prat, prat, prat och tiden bara rusar iväg. Det är härligt. Sen tog vi oss ner på stan där B bjöd mig på middag och vi åt båda varsin havets Wallenburgare. Smaskigt.

 

 

Vi var ju bara tvungna att gå till Inex. Det är oerhört inspirerande att bara gå och titta på alla färger, dukar och penslar. Jag hittade en fantastisk pensel som jag bara måste köpa, men det kostade 180 kronor så det får vänta lite.

 

 

Toabesök kan behövas.

 

 

Vackert, eller hur! Ett affischplank för tillfället "utan" affischer.

 

 

Från området kring Kungsportsplatsen promenerade vi upp längs Avenyn, vidare längs Vasagatan och in i Haga. Väl där var jag ju bara tvungen att visa B Fåfängan Antik. Därefter satt vi länge på ett fik tvärs över gatan, pratade och tittade på folk.

 

En mycket bra dag!

 

 

 

Jag: Hörru! Hur går det för dig med flyttandet? Är du här snart?

 

 

 

 

 

 

 

Han var jättebra. Musikerna också. Sen gick jag hem. Hela vägen.

 

Funderar på att skriva vad jag har i tankarna. Massa negativa saker. Jag är så himla less. Men så tänker jag att det inte hjälper. Tänker som vanligt att det är bättre att tiga. Hur som helst. I morgon ska jag trösta mig genom att åka till Ersdalen. Bah.

 

Jag gillar den här målningen, men den har stått i över två år nu utan att jag har målat vidare på den. Jag har tänkt färdigställa den, men det har inte känts roligt. För ett tag sen bestämde jag mig för att måla över den. Idag pruttade jag ut färg på den. Redan i det här läget är det för sent att ändra sig.

 

 

Det finns något väldigt befriande i att måla över.

 

 

Inte bara de stora svepande rörelserna med penslen utan också att se hur ny färg täcker över gammal. Så här är det med många av mina målningar. Ofta finns det en gammal målning under. Jag gillar den känslan. Varför ska jag spara på något som är halvfärdigt eller som jag inte tycker om? Bättre att nyttja duken och kanske skapa något mer lustfyllt. Jag har en tanke med den här målningen, men eftersom jag av erfarenhet vet att jag sällan håller mig till mina grundtankar är det nog bäst att jag håller den för mig själv. Tids nog ska ni få se vad det blir av den.

 

 

Mmm blå nyanser. Ser ut som glass smakar. Gräddig, svalkande och väldigt gott.

 

 

 

 

Jag har inte för vana att köpa saker utan att veta vad jag ska ha dem till, men när jag fick syn på den här ljuskronan kunde jag inte låta bli att slå till. Den överrumplade mig och jag blev smått kär. Och nu då? Så dumt att köpa en takkrona utan att ha någonstans att hänga den. Jag inbillade mig att jag kanske hade något hörn i vardagsrummet där den kunde hänga, men jag har visst inte det. I min förra lägenhet hade jag ett perfekt hörn ...

 

En sak som är lite lustig med den är den där bollen under. En stor glaskula med bubblor i. Vid en första anblick tycks den höra hemma, men vid en andra. Nja. Det finns en öggla under kronans stativ, men glasbollen är fastnästad med en bit ståltråd. Det stämmer inte alls överens med resten av konstruktionen. Själva hänget kan ju ha gått sönder. Men nä, jag tror detta är en efterkonstruktion. Motbevisa mig gärna!

 

 

Jag funderade ett slag på att byta ut lampan jag har i vardagsrummet, men att bara belysa rummet med levande ljus från takplats kommer nog inte vara det bästa i längden. Framför allt inte om jag vill sitta och sy, läsa eller måla när det mörknar. Hur som helst. Jag kunde som sagt inte stå emot detta fantastiska hantverk. Antingen får jag skapa en plats eller så får jag varsamt packa ner kronan i väntan på bättre tider.

 

Kronan köpte jag på Klova Second hand på Hönö.

 

Idag har jag mörbultat mina fötter. Inte som att jag har slagit på dem, däremot har jag promenerat i sandaler genom stan. Jag har gått i flera timmar. Nu stramar det gött under fötterna. Nästan som brännsår eller som det känns när man är på väg att få blåsor, men jag tror att jag har klarat mig från blåsorna idag.

 

 

För ett antal år sedan gjordes Esperantoplatsen snygg.

 

 

Därefter har man också snyggat upp alldeles intill. Här kan man sitta ner och bara ta det lugnt. Men vill man det med det stora elverket bakom? Det ser lite felplacerat ut.

 

 

I Haga ligger Fåfängan Antik. En liten, liten butik som är fullsmockad med allsköns vackra ting. Smycken, porslin, glas... Det mesta är från 50-, 60- och 70-talen. Ett paradis för sånna som jag. Priserna är ganska väl tilltagna, men så är det ingen vanlig second hand. Smyckena som säljs är nya och kommer (efter vad jag har förstått) från ett gammalt lager i Tyskland. Jag köpte ett par fantastiska örhängen med vita glaspärlor vid ett annat tillfälle och jag älskar dem.

 

 

Först tänkte jag ta vagnen hem från Järntorget, men eftersom sexan gled ifrån mig precis bestämde jag mig för att gå och ta vägen om Avenyn. Jag vek av från Norra Allégatan och tog Vasagatan dit.

 

 

När jag kom till Avenyn drog Heden mig till sig. Jag kollade på nästan en hel match innan jag gick tillbaka till paradgatan. Väl där tänkte jag att jag lika gärna kunde gå hem.

 

 

Sagt och gjort. 

 

 

Gick förbi den här. Efter lindblommor och kaprifol kommer nog denna som favoritdoft - nyponrosor.

 

 

Så här har jag gått idag! Jag hoppade av spårvagnen vid 1. Vid 2 var jag in på Lindex där jag reashoppade två sjalar. Hos Gudrun Sjödén 3 reashoppade jag en klänning och hos Andreassons musik 4 köpte jag ett capo till min gitarr. Det blev en sen lunch på Ai sushi 5 och sen in ett varv på Myrorna 6. Därifrån gick jag upp till Haga där Fåfängan 7 ligger. Inget köp där idag. Uppför Linnégatan ligger Emmaus 8, men inte heller där hittade jag något intressant. På väg mot Avenyn kände jag mig tung i huvudet och tänkte att en kaffe på Café Garbo 9 nog kan hjälpa och det gjorde det. Ner till Heden 10 för att kika på fotboll och därifrån gick jag hem. Jag vet inte hur långt det är totalt, men någonstans mellan åtta och tio kilometer skulle jag gissa. I sandaler ... När jag kom hem åt jag en stor tallrik med glass och kola sås. Smask!

 

Kartan har jag lånat från hitta.se

 

Jag hade en fantastiskt härligt kväll igår med goa vänner som resulterade i knappa fyra timmars sömn. Trots detta kravlade jag mig upp och begav mig väster ut för att hänga med måsarna. Eller nja. Njuta av solen.

 

 

Himlen var läckert blå och i lä blev det riktigt skönt. Men vinden. Huh! Den kom från augusti och inte från juli.

 

 

Efter någon eller om det var några timmar på klipporna tog jag mig till Klåva för att köpa glass. När jag satt uppkrupen på piren (där jag allra helst sitter och äter min glass) kom detta ståtliga skepp in i hamnen.

 

 

Styrman fick ratta på bra. Skeppet heter Gunilla och två av mina sysslingar har seglat över de sju haven (?) med henne när de har gått seglargymnasium på Öckerö. Vilka som varit ute med henne nu vet jag inte, men mäktigt var det att se skeppet komma glidande över vattnet.

 

 

Ja, inte skulle jag bli ledsen om någon skänkte mig ett hus eller en liten, liten stuga här ute. Åh vad jag älskar Hönö. Nästan lika mycket som jag älskar Göteborg.

 

En kväll full av skratt och en dag överöst med sol. Wow!

 

 

Albin Gromer. Jag gillar honom väldigt mycket. Jag gillar musiken, texterna och framför allt - jag gillar hans souliga lite raspiga röst som ibland verkar så skör att det ska brista, men som håller, håller, håller.

 

Jag var och hörde honom när han spelade i Göteborg i våras. Då hade han precis inlett sin turné. Det var en bra spelning, men kanske aningens vinglig. Jag skulle gissa att han och bandet är mer tajta nu.

 

Eftersom jag gillar den här artisten så mycket tänker jag ta chansen att höra honom live igen nu när tillfälle bjuds. På fredag klockan 19.00 spelar han nämligen på Taubescenen på Liseberg.

 

Så här såg himlen ut på Hisingen för några dagar sedan. Helt makalöst vacker. Särskilt den sista bilden. Knappt att jag fattar hur det kan vara så läckert. Vilka färger! Vilka former! Om ni visste hur många bilder på moln jag har tagit genom åren. Bland mina analoga bilder finns mängder, liksom bland de digitala. Molnen kommer alltid att fascinera mig. Igår när jag var ute var det som om himlen brann. Dessvärre hade jag varken telefon eller kamera med mig. Fast ibland tänker jag att det är bra, för att jag ändå inte kan fånga den mäktiga upplevelsen.

 

Jag rotade fram mina gamla lurar. De har närmare tio år på nacken och är ett mina bästa köp. All musik (i princip) blir bra i de här lurarna. För ett par dagar sedan gjorde jag mig en 80-talslista med bland andra Cyndi Lauper, Boy George, Tina Turner och Frankie goes to Hollywood. De kunde sina basgångar då. Oh my! Dramatik kunde de också. Vilken bra musik det går att hitta om man gräver på Spotify. Massa bajs också så klart, men den kan man strunta i.

 

Lyssna på:

"Vienna" med Ulrtavox

"The power of love" med Frankie goes to Hollywood

"My first night without you"med Cyndi Lauper

"Human's lib" med Howard Jones

"The best" med Tina Turner

"Mr Disco" med New Order

"The crying game" med Boy George

"Who's that girl" med Eurythmics

"Boys & girls" med Cher

 

Fantastisk musik. Bland mycket annat så klart!

 

 

 

Ja, nu har jag läst en bok till. Jag har nämligen inte varit riktigt pigg och legat i soffan hela dagen igår och nästan hela dagen idag. Då hinner man läsa mycket.

 

Flickan från ovan kom ut som pocket 2002 och det var då jag läste den första gången. Alltså blev läsningen nu en repris och det är jag så här i efterhand extra glad över. Jag var förtjust i den här boken redan då, men med ytterligare tio år på nacken fanns det saker jag kunnat ta in och förstå på ett helt annat sätt.

 

Huvudkaraktären i den här boken är Susie 14 år. Hon våldtas och mördas. Det får man veta i de första meningarna. Resten av boken löper över de tio kommande åren där familj och vänner försöker ta sig vidare med denna sorg och förlust. Samtidigt följer Susie sina kära från himlen och berättelsen är hennes.

 

Jag vet att det inte låter som världens bästa berättarteknik, men tro mig, här funkar det bättre än väl. Det är få böcker som jag har gråtit så mycket till när jag har läst som denna. Inte för att berättelsen vältrar sig i sorg och smärta utan för att det är det lilla i vardagen som berör. Kanske blir jag så berörd för att jag själv har förlorat någon i alldeles för unga år som stod nära mig.

 

Det är inte bara det sorgliga som griper tag utan lika mycket vad den brutala händelsen gör med relationerna. Föräldrarna som långsamt glider isär och den kvarvarande dottern som så mycket liknar Susie att hon inte klarar att se sig själv i spegeln. Lillebrorsan som är så liten att han mot sin vilja hålls utanför hemskheterna. Där finns också en mormor, pojken som var kär i Susie och den knepiga Ruth. Och så mördaren. Så klart.

 

Alice Sebold har ett vackert språk. Jag är väldigt kritisk, rent språkligt, när jag läser, men här finns ingenting jag hänger upp mig på. Läs den här boken! Om ni inte får tag i den på annat sätt så låna den av mig!

 

Jag hade så gärna velat dela en video med er här, men rättigheter hindrar mig, men länka kan jag göra. Det är en konsertfilm blandat med bilder från Beyoncés liv. Filmen är 1h och 15 minuter lång. Jag har sett den två gånger idag. Beoyncé är både älskad och hatad. Jag hör till den första kategorin. Jag har alltid diggat henne och faktum är att efter att ha sett den här filmen (som hon själv har producerat) så diggar jag henne ännu mer. Hennes karriär är fantastisk liksom hennes röst.

 

I början resumérar hon sin karriär i korta drag med start från då hon var nio år. Beyoncé bjuder på kortare klipp av gamla hitsinglar och landar i att köra nästan alla låtar från sitt album 4. Som den stora diva hon är verkar hon ändå känna för sina fans. På riktigt. Inga tama I love you. Visserligen säger hon så, men hon verkar mena det. I slutet ser man hur hon själv torkar bort tårar i ansiktet och i slutnumret "I was here" visas bilder på celibriteter hon träffat, men också på flera sjuka barn hon mött. Ja, hon imponerar på mig. Kul också att hela hennes set med dansare, musiker och körare är brudar. Rätt över.

 

I klippet nedan finns slutnumret, om man nu inte orkar se hela det långa klippet i länken ovan.

 

 

Snöleoparden av Britt-Marie Mattsson.

 

Liksom den förra boken jag läste av journalisten och författaren Britt-Marie Mattsson har denna bok stått länge i min bokhylla och väntat. Och liksom med den förra berättelsen imponerar författaren på mig med sin gedigna kunskap.

 

Den här boken handlar om flera händelser som hakar i varandra, men huvuddraget är att viktig information som skulle föras med en person från amerikanska ambassaden i New Delhi till densamma i Peking försvinner på vägen i Tibet. En ny förmåga inom utrikesdepartementen i USA skickas iväg för att hitta kuriren.

 

Ärendet sätter igång ett maktspel i Vita huset och kan också komma att skada USA:s relationer med Kina, eftersom den känsliga informationen rör Tibet.

 

Persongalleriet rör sig från högsta toppen - USA:s president - genom tjänstemän och politiker på UD till munkar i Tibet. Här finns också lejda mördare och nyfikna journalister som spelar stor roll i händelseförloppet.

 

Detta var en underhållande och spännande bok och även om boken i sig inte berättar om verklighetsbaserade händelser (tror jag) så finns det säkerligen många likheter med saker som faktiskt har hänt, men som här återges i annan skepnad.

 

Jag glömde nämna i förra recensionen att Britt-Marie Mattsson får med ett jämställdhetsperspektiv i sina böcker. I maktspelet pågår översitteri, härskartekniker och män som sluter upp bakom män. Det feministiska synvinklarna blir aldrig huvuddrag, men finns där som en vass liten tagg. Snyggt och smart.

 

Idag samlades en stor del av släkten hos min moster på Hönö för att fira morfar som fyllt 87 år. Han sa när jag gratulerade honom att han nog trodde det kunde bli ett år till. Det hoppas jag innerligt!

 

Det är gott att ses och fint väder blev det också även om vinden var rysligt kall.

 

 

Vi sjöng och hurrade för gamlingen. (Jag brukar kalla honom gamle man och han kallar mig lilla tös.)

 

 

Syrran och Skruttan var med så klart.

 

 

Även tösernas pappa och min kusin. Hon är äldst av kusinerna på den sidan.

 

 

Och den här goa rackarn är yngst bland kusinerna. Än så länge ...

 

 

Morfars lillasyster (hon är bara 86) hade tagit sig till ön dagen till ära, liksom min morbror. Jag hade i förväg hoppats på att morfars syster skulle komma. Det var så hemskt länge sen jag träffade henne och hon är en av mina favoritpersoner.

 

 

Hos moster är det aldrig brist på godsaker. Hallontårta, glasstårta, daimtårta och prinsesstårta. Mamma hjälper kusinbarnen att skära och mosters man häller upp kaffe.

 

 

 

 

Syskon.

 

 

Syskon!

 

 

I väntan på färjan över till fastlandet hade jag den här fantastiska utsikten. Det är vackert på Hönö. Något annat kan man knappast påstå.

 

 

Jag missade en färja med en halvminut och fick vänta en halvtimme till nästa. Jag var inte ensam om att vänta.

 

Den här tavlan påbörjade jag i oktober eller november. Först nu är den klar och igår överlämnade jag den till mina bästa vänner. Det var en beställningstavla från D:s föräldrar som D och K fick i förlovningspresent. Sen dess har de hunnit gifta sig också. Å andra sidan är det först nu de har flyttat in i sitt nyrenoverade hus. Med andra ord blev tavlan klar i läglig tid.

 

Jag blev inbjuden till kvällsmat hos vännerna igår där vår goda vän B redan var. Det blev en härlig kväll och när vi pratade om mig och allt jag vill göra konstaterade B att jag egentligen inte hade tid att jobba.

 

Det är sant. Men man måste ju få in pengar. Det är ett evigt vägande fram och tillbaka. Ska jag satsa på mina kreativa grenar så måste det vara helhjärtat. Att hanka fram och göra några tavlor om året blir bara blaha. Likadant med skrivandet. Jag får inget flyt när jag bara hinner skriva några tusen tecken i veckan. Men man måste ju försörja sig.

 

Jag har suttit och gått igenom en hejans massa dikter. Som jag skrev igår har jag över 700 stycken. Bland alla mina dokument hittade jag till och med en samling jag satt ihop. Jag har precis gått igenom den. Av de drygt 60 dikterna har jag strukit runt tio. Det kommer inte bli svårt att ersätta dem. Det svåra är att hålla ett strikt urval. Att inte bara ösa på utan att ha en tanke med vad som faktiskt kommer med.

 

Det är roligt att läsa dikterna. Ofta är det skrivna när något visst har hänt mig eller mina närstående, saker som har påverkat mig på olika sätt. Med tidens gång har jag glömt av de bakomliggande händelserna, vilket gör att jag kan läsa dikterna mer objektivt och då också bedöma dem på ett annat sätt. Mycket underhållande!

 

Min huvudsakliga tanke har aldrig varit att skicka dikterna till något storförlag, utan snarare till något mindre tryckeri där man betalar kostnaderna själv. I första läget är jag nog på jakt efter några kritiska diktläsare som vill kika igenom. Finns det några sådana bland mina läsare här månne?

 

 

Sedan 2006 har jag varit medlem på ett skrivforum på nätet. Det är en plattform för textpublikationer av alla de slag, men poesi är det övervägande inslaget. Länge var detta forum min fristad. Ingen jag kände fanns här och jag skapade kontakt med många andra skrivare.

 

På senare tid har jag inte varit så aktiv. Poetandet har legat i träda för min del, men igår fick jag en impuls att logga in och fick då veta att en av sajtens "stora poeter" har gått bort. Det kändes konstigt. Denne poet var tongivande på sajten och som sådan både älskad och inte så älskad.

 

Den här poeten rörde om. Jag vet att jag till och med skrev en dikt om personen ifråga. Då var det ingen hyllning utan snarare det motsatta. Ironiskt nog fick jag en hyllning för just den dikten av poeten den handlade om.

 

Jag började läsa mina gamla dikter och kommentarer jag har fått på dem. Som alltid kickade det igång något i mig. En slumrande längtan att återigen börja knåpa med orden. Att dikta är som att måla. Nej, inte rätt färg. Ta bort, måla om, måla över. Ja. Nu blev det rätt.

 

Forumet är fantastiskt för att man får feedback direkt genom kommentarer eller applåder. Min mest uppmärksammade text har fått 47 kommentarer och har blivit läst över 1 600 gånger. Det är så stort att jag har svårt att relatera till det. Skithäftigt!

 

Någon gång vill jag låta trycka en liten bok med ett urval av mina dikter. Jag har omkring 700 dikter att välja mellan. När jag försöker se boken framför mig tänker jag att den har illustrationer också. Kanske blyertsskisser eller akvareller. Om jag ska göra dem själv också återstår att se. Om det hela någonsin blir verklighet återstår också att se ...

 

Jag gjorde ett försök att ha en underblogg med dikter, men det rann ut i sanden. Jag ska inte gödsla med dikter nu heller, men eftersom jag skriver om dem ska jag ge er en.

 

 

 

Om du granskar mina sömmar
kommer jag att brista
och då finns
ingenting
jag kan skyla mig med

 

 

Idag var det släktkalas hos syrran för att fira våra treåringar. (Jag har solglasögon mer på grund av migrän än sol.)

 

 

 

När man har chansen vill man ju gärna hänga även med de mer nykläckta kidsen. Och tur är väl att det finns barn och i synnerhet treåringar när man tröttnar på att vara vuxen - alltså att sitta still och prata.

 

 

Vi gungade på alla tänkbara sätt och turades om att klättra på gungställningen.

 

 

Grävde med den splirrans nya grävskopan.

 

 

Övade på att springklacka bollen.

 

 

Och bara levde rövare i största allmänhet.

"Svabba, sy, måla, laga mat, läsa, lata, äta, lyssna är några av sakerna jag har tänkt göra idag. Ordningen oklar, men jag börjar nu."

 

Citatet är min egen statusuppdatering på facebook vid lunchtid. Frågan är vad det blev av dagen. Här kommer den i bilder.

 

 

Jodå. Svabba gjorde jag allra först.

 

 

Sen bakade jag chokladbollar med smak av punsch och smarriga bondkakor. Recept på bondkakor.

 

 

Till lunch/middag blev det fisk- och spenatsoppa.

 

 

Jag har hunnit med att spela wordfeud (sofieviktoria om du vill utmana mig) ...

 

 

... och prata i telefon.

 

 

Diskning. Just nu är jag så stolt över mig själv. Jag diskar varje dag istället för att samla på hög.

 

 

Jag har haft intention att måla länge, länge. Idag hade jag ingen större lust, men jag gav mig den och det flöt på bra. Tavlan till mina vänner är nu klar. Jag hoppas innerligt att de kommer att gilla den.

 

 

Medan jag målade har jag lyssnat Radical face. Det är tur att jag har människor omkring mig som förser mig med ny musik nu och då. Det är trevligt.

 

Jag skrev att jag skulle sy, men jag sparar det. Kanske senare ikväll.

 

 

Så av min lista återstår detta. Läsa och lata.

 

Jag har läst Maktens kulisser av Britt-Marie Mattsson och boken har fått följa med till havet bland andra ställen.

 

 

Mestadels har jag dock läst hemma. I köket med en kopp te och kakor eller utsträckt på rygg i soffan.

 

Så här står det på bokens baksida: "Svensken Sophie Moline befinner sig mitt i maktens centrum såsom ansvarig för samordningen vid det pågående toppmötet i Venedig. Ett möte där EU:s ledare och den amerikanske presidenten är eniga om att utforma en hård deklaration för att fördöma Nordkorea ..."

 

Lockar det? Jag trodde att detta skulle vara en tungläst bok, men det är det inte. Den är underhållande (inte rolig, men den håller mig fast) och oerhört välskriven. Jag påminns om varför Britt-Marie Mattsson länge var min stora journalistidol och förebild. Den här kvinnan har enorm koll på världens politik. Därför lyckas hon göra denna politiska bok intressant och trovärdig.

 

En bit in i boken börjar man ana att detta blir en typ av deckare. Jag är så trött på deckare. Deckare tråkar ut mig. Allt är bara likadant. Faktum är att jag i detta läge blev en aning besviken, men jag fortsatte att läsa.

 

Men deckare av klassiska mått är det inte. Istället öppnar berättelsen några jobbiga dörrar. Är det verkligen så här det går till? Kan man verkligen tiga ner att civila människor närmast jagas till döds för att någon annan ska framstå som hjälte?

 

Om jag berättar mer blir nog boken inte läsvärd för den som kanske vill ta sig an den. För jag hoppas att någon mer vill läsa den. Som sagt. Den är inte tung att läsa även om den börjar med många namn och personligheter. Det klarnar efter tre-fyra kapitel.

 

I bokens slutsidor finns klipp från recensenter. Detta är klippt från Värnamo Nyheter som jag tidigare jobbade på: "En klassisk spänningsroman som utspelar sig i en oväntad miljö där torra EU-politiker får en plötslig air av glamour och spänning."

 

Nu känner jag mig pepp på att ta mig an nästa bok av Britt-Marie Mattsson. Snöleoparden står sedan länge på vänt i min bokhylla.

 

Strax efter frukost begav jag mig till syrran som bjöd in på elvakaffe med tre sorters hembakta kakor. Smarrigt!

 

 

Skruttan ville låna min kamera och började med att fota golvet...

 

 

...sen sina fötter. Så ville hon fota mig, syrran och lilla fröken. Ser du oss i kameran nu, frågade vi och fick till svar:

 

 

Jaaa, det gör jag.

 

 

Det skulle ju regna idag så vi skyndade oss ut för att hinna roa oss en stund på en närliggande lekplats.

 

 

Lilla fröken hade det gött i sin vagn.

 

 

När regnet kom gick vi hem och fixade våra naglar. Först klippa.

 

 

Sen välja färg.

 

 

Och till sist måla.

 

 

Regnet öste ner, men vi hade det gott i skydd av markisen.

 

 

Vad passar bättre än att blåsa såbubblor från balkongen?

 

 

Att bara mysa med varandra är helt ok det också.

 

 

När vi hade tröttnat på balkonghänget käkade vi lunch och sen spelade vi spel. Bland annat ett Bamsespel där man skulle få fyra honungsburkar i rad. På ett bräde, men mellan tårna funkar också så klart.

 

Sen satte vi oss på balkongen igen. Temperaturen hade sjunkit så vi satte på infravärmen, kröp ihop under ett täcke och sjöng sånger till vi blev alldeles trötta. Då var det dags för mig att åka hem.

 

 

 

I ryggläge blickade jag ut över detta. Det var ganska molnigt, men varmt som sjutton!

 

 

En bit från vattenbrynet ser det ut så här.

 

 

Eftersom jag var på Hönö hälsade jag på min moster så klart. Hon bjöd på glass i hamnen. Mitt kusinbarn valde en av de största glassarna. Ni ser ju hur nöjd han är! Det är svårt att inte vara nöjd när man är vid havet och får äta glass i härligt sällskap!

 

Nä, jag är inte i Småland. Jag är i Västergötland och det här är den finaste lilla stuga jag vet. Den ligger några meter från vägen och till synes leder ingen väg in dit.

 

De senaste dagarna har jag tillbringat hos mina föräldrar.

 

 

Jag och (mest) pappa har grejat med min bil. Här är det skyltbelysningen som ska fixas. Av någon anledning funkade inte elen så pappa fick dra nya sladdar och skarva.

 

 

Vi har inte bara fixat med bilen. Vi har hunnit njuta av att det är sommar också. Och som jag har njutit!

 

 

Pappa lagar mat och jag gör efterrätt. Bra arbetsfördelning tycker jag. Köttbullar på älgfärs och färskpotatis samt rabarberpaj med vaniljglass. Smarrigt!

 

 

Mina föräldrar passar syrrans hund och han vill gärna vara med när det meckas, ja helst vill han vara med hela tiden oavsett vad som händer. När bilden togs är det nog dock en fluga som fångat hans uppmärksamhet. (För övrigt ligger han bara någon meter från mig nu och sover.)

 

 

Byte av olja och justering av bakbromsar blev det också. Bilen gick igenom besiktningen och beröm fick jag för den också. Städad och tvättat är den med så nu är den min bästa vän.

 

 

Det är hur som helst svårt att klaga på sommarn i Sverige. Ja, när den är så här vacker och när man kan njuta av dagarna och bara ta dem som de kommer. Då är livet gött! Nu luktar det kaffe och jordgubbar från köket!

 

I fredags mötte jag upp Therese och J i Jönköping och drog vidare till Södertälje.

 

 

Där finns det gott om vatten och skrattmåsar, men det var inte därför vi åkte dit.

 

 

Vi åkte dit för att överraska vår fantastiska vän Linda som gifter sig i augusti.

 

 

I fredags kväll åt vi mängder med sushi hemma hos Linda och i lördags jagade jag och j henne runt i Södertälje med varsin kamera. Vädret visade sig från sin bästa sida.

 

 

Innan vi intog en italiensk restaurang på kvällen skålade vi för det blivande brudparet.

 

 

Jag slog till på både förrätt och huvudrätt. Det är sällan jag känner att jag pallar äta så mycket. De färska räkorna var fantastiskt goda ihop med de chilismakande tillbehören. Hälleflundran var också riktigt smarrig.

 

 

Det var en härlig kväll.

 

 

I söndags vände vi åter hem. Therese hade fått nys om ett mysigt fik i Gränna där vi stannade, men att vara i Gränna och inte spana in godistillverkningen är nästan straffbart.

 

 

Det är häfitgt att se polkagrisarna växa fram. Åk dit och upplev om du inte gjort det tidigare!

 

 

Sen är ju Gränna fantastiskt vackert med alla sina trähus och vyn ner mot Vättern. Vi tog en promenad ner till hamnen. Den här gången blev det ingen tur över till Visingsö, men dit vill jag gärna åka igen.