Ruffighet, på gränsen till förstörelse. En halv cykel fastlåst i ett stuprör. Övergivna industrier. Tunga maskiner med tjocka lager av smuts. Gatukonst i form av graffiti och klotter. Inhägnade områden med höga stålstaket toppade med taggtråd. Galler, stenar. Tegel som kan skifta i mängder av nyanser. En vindpinad trävägg där färgen sedan länge flagnat. Där röta fått fäste och skapat hål. Broar. Hårda stål- eller betongkonstruktioner som välver i smäckra former. Staketens raka parader utefter kanterna. Kyrkotornen som sträcker sig mot skyn, över de andra husen. Sprickorna i en mur. Kranarna vid älven. Jättelika fåglar som firar sina munnar ner och upp i långa kedjor. Stora fartyg där containrarna är radade som små byggklossar. Röda, gula, gröna, blå. De gamla spårvagnarna som kränger fram. Skakar. Metall mot metall över marken. Plinget och dörrarna som öppnas och slår igen. Regntunga skyar och illvilliga vindar som luktar salt. Som fångar håret och skapar nya former. Ärgade koppartak. Gatsten, nerknackade var för sig med hammare. Lömska mellanrum som fångar klackar. Vattensamlingen som dränker trottoaren när en bil passerar. De tomma vinflaskorna under bron och filten bredvid. Järngrindarna som vaktar, hindrar inkräktare. Vid portar. För gångarna in i berget. Min ångest är inte alls lika vacker.

 

Hade det inte varit för att två sånna där runda glas saknades i lampan (kan anas till höger) hade jag köpt den på stört, men nu lät jag bli. Det är ju ingen hemlighet direkt att jag gillar den här typen av lampor. Mässing och glas. Jag gillar även när det är låtsasmässing och plast.

 

 

På väg hem igår gick jag vägen om Smyrna Second Hand på Ringön. Jag gick därifrån med en hel kasse grejer som synes. Två tyger, en lampa och flera kantspetsar och band.

 

Jag berättade ju lite kort om mitt senaste projekt i ett inlägg. Än så länge vill jag inte berätta för mycket. Bland annat för att jag inte riktigt vet allting själv än. Dumt att bluddra för mycket då.

 

Kassen med grejer är inhandlad med tanke på mitt projekt i alla fall. Jag tänker att även om jag inte har full klarhet i allting så börjar jag att samla på mig material. Jag vet ju på ett ungefär vad jag vill åstadkomma.

 

Det främsta problemet är förvaring. Var ska jag förvara allting? Eventuellt kanske jag får samla i flyttlådor på vinden innan jag hittar en lokal alternativt en större lägenhet.

 

Nu när jag har bönpasta kan jag plocka tillbaka en typ av rätter till min matsedel som jag inte ätit på länge. Ja, sån mat som lämpar sig väl till pasta.

 

 

Om jag skulle beskriva mig själv med ett ord skulle det vara detta: Kreativ. Ja, jag är obstinat, glad, orolig, musikalisk, lat, rolig och mycket mer, men om bara ett ord får sägas är det kreativ.

 

Ju mer jag tänker på desto mer vet jag att det är så jag funkar. Jag har ett kreativt sätt att angripa saker. Kreativitet handlar inte bara om att uttrycka sig på konstnärligt vis. Det handlar om hur man tar sig an problem, hur man löser saker. Det har med förmågan att tänka nytt att göra.

 

 

Lika mycket som kreativiteten är en problemlösarmetod för mig lika mycket är det ett behov att få uttrycka mig på olika sätt. I ord, med färg och form. Med andra ord omvandla en tanke, idé till en produkt.

 

Om jag inte får utrymme att nyttja min kreativitet på båda sätt blir jag närapå deprimerad. Så starkt är behovet. Och det är i det jag insett att kreativiteten liksom definierar mig. Kreativiteten är min drivkraft. Utan kreativitet tappar jag fart och lust. Namnet på min blogg är ingen slump.

 

Jag tror även kreativiteten i mig är ett sätt att se på världen och att möta den. Lite som att se det vackra i det fula, men också att vrida på perspektiven och hitta något bra i det som först verkar dåligt. Att omvärdera det första intrycket.

 

De här tankarna ligger till grund för vad jag vill ha ut av min framtid och orsaken till den nattliga dröm jag haft några gånger det senaste: Jag är på en främmande plats, finner mig ensam utan både plånbok och telefon och jag har inte en aning om hur jag ska komma hem. Det finns ett stänk av panik i detta samtidigt som jag genast försöker tänka ut en lösning.

 

Min stackars hjärna tar nätterna till att bearbeta alla idéer som bolmar omkring i skallen på mig. Det tar aldrig slut där uppe. Tankarna pågår alltid. Alltid nya idéer. Alltid.

 

 

 

Pastan på översta bilden är gjord på svarta bönor. Jag köpte även pasta gjord på mungbönor. Enkel tillagning. Koka pasta, blanda i olivolja, svarta oliver och inlagda soltorkade tomater. Till det en kravmärkt stekt laxfilé. Man hade ju kunnat göra en smarrig sås till, men för mig räckte det så här. Underbart gott! Pastan hade en väldigt mild och god bönsmak samt en väldigt fin konsistens.

 

Tillverkare är À la eco. Produkterna går att köpa direkt från hemsidan. Det går på 45 kronor för fyra portioner. Inte superbilligt, men inte våldsamt dyrt heller. Jag tycker alla gånger att pastan var värd sitt pris. På hemsidan kan man även söka fram en lista över återförsäljare av produkterna.

Jag har precis samma känsla i kroppen nu som när jag arbetat inför mina tidigare utställningar. En pulserande, manande, drivande känsla av att bara få komma hem och sätta igång. Det är en fantastisk drivkraft och energi. Jag känner mig som en häst i startbåset på väg ut mot galoppbanan. Kan inte komma iväg fort nog. Fast med fördelen att jag själv även håller i piskan. Det är ingen annan som tvingar mig, hetsar mig.

 

Kreativiteten bubblar i mig och jag har tusen bilder för mina ögon på saker jag vill göra. Jag vill verkligen testa denna idé och dröm jag har. Ja, jag har ju inte berättat det, men jag har ett namn på ett projekt som jag ska dra igång. Jag har egentligen ingen större ambition än att testa om det bär. Jag ska sälja min egen design. Min re-design, som det blir.

 

Ett hobbyprojekt. Kanske kan jag betala en semesterresa med pengarna. Där är min nivå. Jag behöver mål för att arbeta. Jag har aldrig varit så produktiv som konstnär som inför mina utställningar. Ivern brinner i min kropp då. Så som den gör nu.

 

Jag vill sätta igång och skapa ett startpaket. Får jag ihop det kanske jag kan skapa en sida för att sälja grejerna. Det är här som en extern lokal/ateljé kommer in i bilden. Jag har inte plats hemma.

 

Det liksom bara flimrar innanför mina ögonlock av allt jag vill åstadkomma och det känns nästan hemskt att inte ge detta flimmer en ärlig chans. Kan hända skulle jag till och med sova bättre om nätterna om allt bara fick lov att komma ut!

 

Kärlek i massor till Karins Konstrgrepp som kickade igång mina tankar!

Drömmar och mål. Det är något som alltid varit viktigt för mig. Att sikta framåt, men också för att ha något att längta till. Jag drömmer ofta stort och högt. Vissa drömmar poppar upp som ballonger och tappar både höjd och luft ganska fort. Andra drömmar har bättre bärkraft. Jag tror att jag är ganska bra på att testa mina drömmar. Jag antar att det handlar om att våga misslyckas. Och att våga lyckas.

 

När jag läste Karins Konstgrepps inlägg om saker som vill ut började jag tänka en hel massa. Och drömma. En gammal dröm fick nytt liv. I ett samtal med vänner i helgen poppade drömmen om en lokal/ateljé upp. Igen. Den har funnits där förut. Just nu är mitt vardagsrum till hälften vardagsrum och till hälften arbetsrum. Jag får ingen kreativ ro där. Tänk att ha en lokal att gå till! Ett kreativt kollektiv.

 

Jag googlade lite igår och den ena ledde till det andra och nu på torsdag ska jag och en vän gå och titta på en lokal. Va, va, va!

 

Jag har skickat ut tanken både på facebook och twitter om det skulle finnas fler som vill dela. I morse fick jag sms från en annan vän som också är intresserad av att ha en lokal för sitt arbete. Vi ska höras mer under dagen. 

 

Nu vet jag inte alls om den här lokalen är bra, det återstår ju att se, men rent ekonomiskt skulle vi kanske behöva vara tre-fem personer för att det inte ska bli alltför dyrt. Är det någon av mina läsare som vill vara del i en lokal för kreativt arbete? Eller kanske någon i din närhet? Nivån på det kreativa arbetet är oväsentligt så länge hyran betalas som den ska. Hör av dig till mig! [email protected]

 

Jag älskar att samla bilder. Att fota. Oftast blir det inte av att jag plockar fram kameran trots att jag ser bilder, bilder, bilder omkring mig. Men då och då har jag den i handen när jag är på väg hem. Som vid det här tillfället.