Om ett par timmar åker jag till Jönköping, sätter mig på flyget och stiger av i Las Palmas på Gran Canaria. I skrivande stund känns det smått surrealistiskt. Jag har inte ens packat. Men det brukar å andra sidan gå fort. Jag har ju funderat ut vad jag ska ha med mig.

December är den kallaste månaden på Gran Canaria. Temperaturen ligger mellan 19 och 22 grader i skuggan. Som en svensk sommar ungefär. Jag tror att jag ska överleva. Framför allt ska jag vila. Vila, vila, vila. Förhoppningsvis ska jag också lyckas samla en massa inspiration. Jag ska fota mycket och förhoppningsvis kan det komma ett och annat inlägg under veckan.

Man ska ju inte nämna på nätet att man ska resa bort. Det är en dum idé, men för alla som undrar kan jag meddela att den enda värdesaken jag lämnar hemma är mitt piano. Det står in till höger i vardagsrummet.

So long gott folk! Vi hörs!

Akryl. 30 x 100 cm. Pris: 1 200 kronor.

Ovan ser ni bilden som jag tidigare bara visat ögonen på. Det var den sista tavlan som blev färdig innan utställningen. Apropå utställningen. På det stora hela gick det lysande! Av mina 14 målningar sålde jag åtta. Fantastiskt! Det är svårt att förhålla sig till det där, att folk faktiskt gillar mina tavlor så pass mycket att de betalar för dem. Så himla roligt. Tänk att mina tavlor kommer att hänga på någon annans vägg. Ja. Stort.

Med tanke på att mina utställningar bara kommer med ett års mellanrum har jag nu beslutat att öppna försäljningsfönstret mer frekvent. Närmare bestämt ha det öppet hela tiden. Därför har jag skapat en underblogg till denna. Länken hittar ni i högerkant, strax under bilden på mig. Adressen är: http://kreativalatsidan.blogg.se/tavlor

På den bloggen kommer ni i huvudsak få se foton på mina målningar med information om dem enligt ovan. Rubriken är tavlans titel. Undertill står vilken färg jag har använt mig av, storleken samt priset. Hittar man något intressant kan man skriva en kommentar eller maila mig.

Allra helst ska en målning ses live. Att se ett foto är ingen höjdare. Därför är jag helt öppen för att man vill se målningen framför sig innan man bestämmer sig. Jag om någon vill att man ska vara nöjd med en tavla man köpt.

Igår fick jag ett mail av min syster som undrade om jag ville följa med henne på Anna Ternheim i Göteborg. Ja! Så klart att jag vill det! Anna Ternheim är en av alla mina favoriter som jag inte hunnit med att höra live än. Jag älskar svärtan och vemodet, den där tunga hopplösheten som hennes låtar förmedlar.

Låten i klippet är så enkel i sitt utförande. Kanske just därför så genialisk. Jag minns tydligt första gången jag hörde den. Det var på den tv-sända P3-guldgalan för några år sedan. Det var som att tiden stannade. Låten hittade raka vägen in till mitt innersta. Satt som en pil i bullseye.

Som person är jag sån att jag alltid vill ha saker att se fram emot. Bokade evenemang att längta efter. Det här blev första grejen under det nya årets inledande månader. Spelningen infaller dessutom samma helg som en nära vän fyller år. Eftersom jag gillar att slå flera flugor i samma smäll kanske jag kan förmå honom att bjuda till fest när jag ändå är i Göteborg ...

Vernissagen igår gick så långt över förväntan att jag har svårt att ta in det. Så många fina ord! Det är härligt att få vara mittpunkt på det sättet. Att få visa vad man gör och att få prata om det. Jag sålde några tavlor och lyckades till och med fånga en pluttsättning på bild! Väldigt roligt att den tavlan hamnar just där den gör.



Blommor fick vi också av en av kollegorna. När alla hade lämnat lokalen kände vi oss båda helt känslomässigt matta. Det är en sådan anspänning. Det är som att man öppnar sin själ för allmän beskådan. Man är så sårbar. Blir visningen på söndag hälften så bra kommer jag att vara jätteglad.

I min lägenhet är golven vansinnigt kalla. Och det är inte svårt att räkna ut att om fötterna är som isbitar blir resten av kroppen snart smittad av det temperaturläget. Allt som oftast har jag raggsockar på mig hemma, men det har inte riktigt hjälpt. Jag har blivit kall ändå.

När jag rensade i mitt kläddskåp nyss hittade jag dessa stickade tossor. (Efter kommentar av mamma måste jag lägga in här att tossorna är virkade.) Det är min skickliga mamma som gjort dem. De här tuffingarna rår inte mitt kalla golv på. Fötterna värms upp så fort jag tar på dem och håller sig varma. Tänk om jag hade fler sånna! (Inte alls en hint till mamma om att jag skulle kunna tänka mig ett par lila eller turkos ...)

Tittar man mer noggrannt på bilden kan man ana att jag är stolt ägare av en tjock-tv. Länge leve tjockisen! Saken är den att jag köpte den för ganska länge sen. Tror det var typ 2003. Surt förvärvade pengar. Sett till tiden skulle man kunna tycka att jag är värd en ny tv. Å andra sidan. Den jag har fungerar utomordentligt bra. Att då köpa en ny går emot alla mina principer om teknikprylar. De ska leva tills de dör. Då kan tänkas blir de utbytta.

Tidigare idag åkte jag till jobbet och hämtade hem en av mina tavlor. Det har varit några saker med den som jag länge tänkt åtgärda, men det har inte blivit av. Men ska den visas offentligt på det viset får det vara ordning. I alla fall vill jag att mina tavlor ska vara som jag har tänkt dem att vara. Sagt och gjort. Nu är det åtgärdat. Skönt.

Bilden är en liten skärva av min senaste målning. Den är klar nu och kommer så ledes att premiärvisas på torsdag och söndag. Efter utställningen ska jag visa hela här i bloggen. Jag är själv väldigt nöjd med den och det var roligt att skapa den. För en gångs skull har jag haft en idé och genomfört den. Min föreställning var annorlunda än slutresultatet, men mer lika än vad det brukar bli för mig.

Allt som oftast har jag en tanke, jag börjar måla och när allt är klart kan jag själva knappt ana den ursprunliga idén. Det är inget jag bryr mig om. Det är ju slutresultatet som får räknas. Med den här bilden var min skiss i huvudet bara ungefärlig. Det är roligt när måleriet liksom får bestämma själv.

Helt fantastisk! Jag har tidigare länkat till den här bloggen/illustratören. Allt är väldigt skickligt tecknat och emellanåt kommer det en bild som riktigt griper tag i mig. Med denna var det så. Kan tänka mig att ha den som en stor tavla hängande på en väl synlig plats.

Jag tycker det är kul med våningsfat. Spanar ständigt och jämt efter dem, men jag köper inget. Kanske mest för att jag inte har hittat det ultimata fatet än. Och kanske för att jag inte vet hur det ultimata våningsfatet ser ut. Å andra sidan är jag faktiskt övertygad om att jag kommer att veta det när jag väl har det framför mig.

Fatet på bilden är från Indiska. Jag tycker det är väldigt fint. Ändå är det inte helt så det får mig på fall. Förmodligen för färgerna, även om det är dem jag gillar här. Jag hör hur bakvänt det låter. För ett tag sedan hade Indiska ett vitt fat på fot med sirlig kant och glaskupa. Det diggade jag, men vid tillfället hade jag inte pengar nog.

Ja, ja. Rätt vad det är springer jag på våningsfaten som jag vill ha. Då är det bara att hoppas att plånboken ha täckning.

Idag träffades jag och min målande kollega för att hänga tavlor inför utställningen. Det skulle visa sig vara ett mycket mer ansträngande arbete än någon av oss kunde förutse. Att det var betongväggar visste vi och CN hade skaffat mängder med betongkrokar.

Problemet var att betongen i väggarna mer var som granit. Skithård och de stackars krokarna vek sig i mötet eller gick av som symaskinsnålar. CN fick ge upp och lösa med en helt annan anordning. Jag lyckades få in krokarna så pass mycket att de höll upp mina tavlor. Som tur är väger mina tavlor inte särskilt mycket.

Det är roligt att ställa ut med CN för våra målningar är verkligen olika. De går inte att jämföra. Färger, motiv och teknik skiljer sig totalt. Dessutom målar CN i olja och jag i akryl. Slutresultatet blev bra och vi var efter många om och men mycket nöjda. Jo, nervösa är vi som sjutton också. Skönt på något vis ändå att vara nervösa tillsammans.

Jag började ju på en ny tavla igår. Jag hade med och hängde in den. Förhoppningsvis blir den färdig. Har suttit två timmar med den i eftermiddag så det ser ljust ut.

För att påminna: Utställningen är den 27 november (om en vecka) klockan 13-17 på Storgatsbacken 13, Värnamo Nyheter. Kom gärna!

Bilden på mig har Sara Johansson tagit.

Vad förra inlägget antydde, men inte berättade rakt ut är att jag har väldigt många saker på gång just nu. Livet är ju sånt. Man kan inte alltid styra det. Emellanåt klumpar det ihop sig. Det bästa hade ju varit att alltid ha till exempel fem bollar i luften samtidigt. Ett jämnt flöde. Nu har det mer varit som tio bollar. Flera av de där bollarna har jag kunnat plocka ner nu och det är när jag slappnar av något som migränen kommer. Det är i alla fall oftast så det funkar.

Jag pratade nästan en timme igår kväll med en vän och kom inte i säng riktigt så tidigt som jag hade planerat, men jag har sovit oerhört gott i natt. Illamåendet är borta. Bara en slags bismak hänger kvar. Inte en smak på det sättet, men ömhet i musklerna och ett litet surr i skallen.

Nu på förmiddagen har jag grejat med mina tavlor inför utställningen som väntar. I morgon ska jag provhänga, på torsdag blir det vernissage för kollegorna och på söndag är den offentliga visningen. Alla tavlor har fått min signatur på framsidan, titel och signering på baksidan.

När det var klart fick jag ett ryck och påbörjade en ny tavla. Med tanke på att akrylfärg torkar vrålfort så kommer jag snabbt framåt. Kanske, kanske kan denna få hänga med på utställningen. Jag får se. Den kanske inte kommer att passa in. Började på en annan tavla för två veckor sedan, men där gick jag bet. Den har bara stått sen. Jag kommer inte vidare.

Nedan en liten hint och ja, det är ett ansikte även på denna tavla! Mina tidigare hjärtan som alltid fanns med har istället blivit människor. Antingen anonyma gestalter eller ansikten som ofta blickar mot betraktaren. Ansikten är roliga. Har dock inte bestämt än vilka färger de här ansiktet ska få, men det blir förmodligen den gul-röda skalan. Den gillar jag mycket.

Ibland blir anspänningen för stor. Jag vet att liknelsen med den för hårt spända fiolsträngen är solblekt, men den är målande. Igår efter jobbet kom illamåendet som en stadigvarande kväljning i halsgropen. Som att hjärnan skvalpar omkring i sitt skal. Vid 19 var jag så trött att jag ville gå och lägga mig. Risken för att vakna mitt i natten och vara pigg höll mig vaken till 20.30. Då la jag mig. Visserligen somnade jag inte på en gång och jag var vaken i några omgångar under natten. Annars sov jag mestadels fram till klockan sju.

Morgonbestyren kändes mer som morgonbesvär. Illamåendet hängde kvar. Hade ett inbokat jobb jag gärna ville göra. Tänkte att illamåendet nog släpper allt efter vad dagen lider. Mer jag som led. Åkte hem och hämtade mina migräntabletter. Tog två. Skrev artikeln. Hela kroppen var långsam. Hjärnan i halvtempo. Gick hem.

Jag fick lite mat i mig och en kopp hett te. Kröp sedan ihop som en liten boll under duntäcket och stensomnade i två timmar. Varken tabletter eller massvis av sömn har hjälpt. Värken moler som ett band längs hela pannan. Kväljningen sitter där den sitter. Inte som att jag vill spy. Bara är där.

Det är så det blir. Det är så min kropp fungerar. Den psykiska belastningen har varit tung i några veckor. När stenarna slutligen rasslar loss och rasar ner för branten. Då rasar jag med. Faller pladask. Kroppen vill bara stanna. I ingentinget. Det reder sig. Går över.

Idag är det bara 13 dagar kvar till min semesterresa. Jag behöver den verkligen. Mycket.

(Bilden är från spanska Benidorm när jag var där på bröllop i maj 2007.)

Ibland vill jag inte säga något alls om de bilder jag publicerar. Så känner jag nu. Ord är inte alltid tillräckliga. Helgen i Halmstad blev precis så fin som jag hoppades att den skulle bli. Lite i fiskens tecken. I Laholm hoppade laxar och det var svåra att fånga på bild. Vi köpte rökt lax och räkor med oss till middag och lunchen intog vi på Johans favoritsushiställe. Det var gott. Efter middagen spelade vi Pratmakarna. Sanlöst roligt spel. Tröttheten tog ut sin rätt och kvällen blev ganska ung. Innan vi skildes åt i söndags gick vi en promenad i bokskogen ovanför sjukhuset. Nog sagt så om en härlig helg som jag kommer att bära med mig länge.

I kväll tar jag vägen via Alvesta för att plocka upp Linda som kommer med tåg norrifrån och så drar vi vidare till Johan på västkusten. Vi läste journalistutbildningen tillsammans och eftersom vi alla tre bodde på internatet kom vi varandra nära. Bästa minnena är från ett antal fredagskvällar då vi lagade finmiddag tillsammans för att avrunda veckan med. Med tanke på våran spridning över landet ses vi inte så ofta. Desto roligare när det väl blir av!

Vad helgen bjuder är för mig ännu okänt, men det ska bli fantastiskt härligt, roligt och gott på alla sätt och vis att hänga med dessa mina vänner. Minns inte riktigt när vi umgick vi tre senast. Min 30-årsfest i våras kan knappast räknas för då var det mängder av annat folk med.

Vi har en del saker att prata igenom. Saker omkring oss och framför oss. Men mest blir det skönt att bara få vara tillsammans. Det är fina grejer det. I det här sällskapet får jag energi. Ingen som stjäl den av mig. Påfyllnad. Batteriladdning. Att få andas luft som är blandad med havet är inte heller fel.

Helgen planerade vi in redan i slutet av september. Skönt att det är tid nu.

Bara en liten bit innanför E4 ligger gamla Mattsons Livs i Klevshult. I butiken och i bostadshuset bredvid blir det loppis i helgen, som synes i annonsen (som fanns i dagens Värnamo Nyheter). Jag var där på en förkik i eftermiddag och jag kan lova att där finns en hel del fynd. Allt i från glas och porslin till tavlor, lampor och möbler. Där finns även föremål i mässing, tenn och koppar. Prylar från hela det föregående seklet med tyngd på mittdecennierna.

Ja och om ni undrar så känner jag dem som står bakom försäljningen. Det var därför jag fick komma dit och titta.

I våras hade jag en veckas semester och några dagar tillbringade jag tillsammans med min bror. Vi bodde på hotell på avenyn i Göteborg och hittade på en väldans massa saker. En kväll åkte vi ut till Hönö. Det var brorsans val. Vi åt pizza och klättrade på klipporna. Blickade ut mot Vinga medan solen föll nedan horisonten. Jag försökte fota oss. Ljuset var så fint. Lättare sagt en gjort. En del är hejare på det där, men inte jag. Oskarpt, fnissigt och spänt. Jag tycker ändå att bilderna är härliga. Älskar brorsans fniss på mittenbilden.




Vi tog även bilder på varandra innan vi klättrade tillbaka över klipporna mot hamnen och bilen. Slår mig också vad skönt det är att inte ha det där jättehåret kvar. Varmt och svårt att sköta.

Nu är det bara tre veckor kvar till utställningen. Dags att börja välja vilka tavlor som ska vara med. Vilka funkar tillsammans? Vilka är "kill my darlings"? Behöver jag komplettera med något nytt?

Just nu har jag lagt ut 15 målningar på mitt vardagsrumsgolv. Direkt såg jag två tydliga grupper om fem tavlor och en grupp om tre. Det kan funka. Men sen är det två till som inte passar in någonstans, men som jag ändå vill ha med. Tror jag. Åtminstone ska det bli en tavla till. Den ena femgruppen behöver en komplementmålning.

När jag hade min utställning förra året var jag helt inställd på att jag kunde bli av med allihop. Även om det var att ha rejält höga förhoppningar. Då kändes det inte jobbigt. Jag var beredd att släppa dem. Lustigt nog hamnade mina favoriter hos människor jag tycker mycket om. Det kändes fint.

Nu är jag mer kluven. Kanske för att sju av de där tavlorna den senaste tiden har prytt mina väggar och hyllor. Det blir väldigt tomt utan dem. Förmodligen också för att flera av tavlorna är första tavlan i en ny inriktning. Den typen av målningar står mig så nära. Men med tanke på hur mycket jag sålde förra året kanske jag inte säljer en enda den här gången. Den inställningen måste jag bära med mig. (Men vad ledsen jag skulle känna mig om det blir så ...)

Sen är det en del tråkigt jobb som måste göras. Alla tavlor måste signeras. Det är inte så tråkigt, men pilligt. Dessutom måste tavlorna få hängen. Sist spände jag ståltråd bakom alla, men nu ska jag nog spika dit något slags krokhänge istället. Tavlorna är ju inte så tunga. Själv hänger jag dem bara i ramen, men det verkar lite slarvigt kanske. Lätt att de trillar ner om någon dunkar för hårt i en vägg eller dörr ...

Häpp! Nu ska jag trycka fram svart och gult på min palett.

Jag är så himla nöjd med mitt "nya" arbetsrum. Att se mina tyger och alla mina spetsar hela tiden är verkligen inspirerande. Jag kan sitta vid bordet, vila hakan i handen, titta på textilierna och klura på vad jag ska använda de olika tygerna till. De blå och gröna tygen ner till vänster har jag lite idéer kring. Problemet är bara att få till ett mönster som funkar. Ska jag vara ärlig är det där med mönster inte riktigt min grej. Oftast tar jag ett befintligt mönster och justerar det. Nu har jag inget mönster som liknar min idé. Får se hur det löser sig.

Ett annat problem är tiden. Inför utställningen vill jag måla så mycket jag bara hinner. Vore kul att ha så många nya tavlor som möjligt med på utställningen. Jag har en del "gamla" målningar jag skulle kunna ha med, men det känns inte lika roligt. Dels för att en hel del redan har sett dem och dels för de inte riktigt följer samma linje som mina nya tavlor. Jag får nog låta bli att sy den kommande tiden ...

Jag vill ha en provdocka! Det är rätt längesen tanken slog mig för första gången och jag påminns om det nu när jag har tillbringat en hel del tid framför symaskinen. I lördags ritade jag ett mönster till en jerseyklänning. Den färdiga känningen blev så bra att jag gjorde en till. En svart och en kallbeige.

Jag har en hel del kläder som jag brukar ha linne och trikåkjol under. Det kan vara storskjortor, klänningar och koftor. Nackdelen med tvådelat är att plaggen åker hit och dit. Både linne och kjol vill upp. En klänning (med rätt mått) sitter där den ska. Dessa två enkla klänningar har vidgat min garderob enormt.

När man klipper ut tyg blir det alltid en massa småbitar över. Dessa viker jag ihop och tänker att någon gång kan jag använda just den lilla biten. För någon dag sedan fick jag tanken att göra som ett lapptyg av alla bitar och sedan sy en tröja eller klänning av det där lapptyget.

Men när jag la ut alla bitar över bordet blev jag alldeles snurrig. Hur skulle jag pussla ihop det där?! Då önskade jag mig återigen en provdocka. Hade jag en, kunde jag nåla ihop tygerna direkt på den och sedan sy dem samman. Inte bara i detta fall skulle en docka underlätta, utan alla de gånger jag vill köra på inspiration mer än mönster. Dockan på bilden kostar 1 600 kronor. Inga pengar jag har just nu, tyvärr ...