Jag satt nyss och bläddrade igenom läsarbilderna från helgens storm på gp.se. En av bilderna var tagna på bilar som kör på en väg som inte syns, eftersom den ligger under vatten. Mardrömmen från barndomen gör sig påmind och jag kan inte låta bli att förundras över drömmen.

I drömmen sitter jag i en bil. Ibland är det jag som kör, ibland är jag passagerare. Vägen slingrar sig fram genom skogen och när landskapet öppnar sig och en stor sjö skymtar längre fram upptäcker jag att vägen försvinner ner under vattnet. Problemet är att vägen inte bara hamnat ett par decimeter under vatten utan ett par meter. Det går ju inte att köra där. Av någon anledning går det inte att stoppa bilen och vända om utan den kör som av sig självt - rätt ner i vattnet

Jag vaknade alltid i samma ögonblick. När paniken är som starkast över att bilen kommer att vattenfyllas, av rädslan att drunkna.

Den där drömmen fick mig att börja fundera när jag satt i bilen. Hur ska jag göra om det händer? Om bilen hamnar i vatten, hur gör man? Hur tar jag mig ut?

Skräcken från drömmen hänger fortfarande med mig. Jag ryser när jag måste köra på vägar där vattnet går tätt på båda sidor om vägen. Det stockar sig i halsen och jag ser framför mig hur vattnet sipprar in i bilen. Jag är så rädd för att drunkna. Kanske ännu mer rädd att någon i min närhet drunknar utan att jag kan göra något åt det.

Att läsa om översvämmningar och stormar väcker otäcka fantasier till liv. Om jag vänder på det hela. Kanske ska man vara tacksam för fantasin och förmågan att tänka ut lösningar. Kanske, kanske blir jag inte helt paralyserad om det en gång händer. Kanske, kanske kan jag knäppa av mig bältet och komma ut. Kanske, kanske.