Ibland blir anspänningen för stor. Jag vet att liknelsen med den för hårt spända fiolsträngen är solblekt, men den är målande. Igår efter jobbet kom illamåendet som en stadigvarande kväljning i halsgropen. Som att hjärnan skvalpar omkring i sitt skal. Vid 19 var jag så trött att jag ville gå och lägga mig. Risken för att vakna mitt i natten och vara pigg höll mig vaken till 20.30. Då la jag mig. Visserligen somnade jag inte på en gång och jag var vaken i några omgångar under natten. Annars sov jag mestadels fram till klockan sju.

Morgonbestyren kändes mer som morgonbesvär. Illamåendet hängde kvar. Hade ett inbokat jobb jag gärna ville göra. Tänkte att illamåendet nog släpper allt efter vad dagen lider. Mer jag som led. Åkte hem och hämtade mina migräntabletter. Tog två. Skrev artikeln. Hela kroppen var långsam. Hjärnan i halvtempo. Gick hem.

Jag fick lite mat i mig och en kopp hett te. Kröp sedan ihop som en liten boll under duntäcket och stensomnade i två timmar. Varken tabletter eller massvis av sömn har hjälpt. Värken moler som ett band längs hela pannan. Kväljningen sitter där den sitter. Inte som att jag vill spy. Bara är där.

Det är så det blir. Det är så min kropp fungerar. Den psykiska belastningen har varit tung i några veckor. När stenarna slutligen rasslar loss och rasar ner för branten. Då rasar jag med. Faller pladask. Kroppen vill bara stanna. I ingentinget. Det reder sig. Går över.

Idag är det bara 13 dagar kvar till min semesterresa. Jag behöver den verkligen. Mycket.

(Bilden är från spanska Benidorm när jag var där på bröllop i maj 2007.)