Januari

Året började rätt bökit. Den 4 januari flyttade jag in i min nya lya. Hela familjen var med och hjälpte till, vilket var saligt gott. Vet inte hur jag skulle klarat av det utan dem.



Bökigare skulle det bli, eftersom jag bestämde mig för att jag inte klarade av att leva med gula väggar. Det blev ommålning och ett resultat bättre än jag vågat hoppas på.


Februari

Hela februari gick jag och längtade efter våren. Det är nästan det enda jag minns av denna kalla månad.



Visserligen fyllde jag år. Men det brukar försvinna snabbt förbi. Jag, bästa Magdalena och hennes Viktor gick till Konserthuset i Jönköping för att höra Loney Dear tillsammans med Sinfoniettan. Makalöst, fantastiskt och stort som bara den. En kväll att minnas.

Mars

Magdalena och en vän till henne slog på stort och ordnade en poesifestival i Jönköping. Som huvudnummer hade de bokat Bob Hansson. När jag tänker tillbaka på arrangemanget blir jag imponerad. Utan ett öre lyckades dessa företagsamma kvinnor att skapa verklighet av sin gemensamma dröm.



I pausen spelade Nina Ingemarsdotter och jag körade. En ära och en liten dröm i uppfyllelse för mig.


April



Finaste Linda och hennes Peter fick denna lilla dockan - Alina. I april tog jag bussen till Södertälje för att hälsa på dem. Typiskt nog glömde jag min kamera och fick använda mobilen istället.


Maj

Denna vårmånad bjöd på inte mindre än två bröllop för min del.



Först ut var min tonårsvän Markus som äktade sin Erika. Ett riktigt roligt bröllop med dans långt in på småtimmarna.



Magdalena och jag stack till Prag över en långhelg. En resa med många härliga upplevelser och mycket god mat.



Helgen efter Pragresan gifte sig min syster Elin med sin Andreas. Också detta är fantastiskt roligt bröllop med mycket dans.


Juni



I juni firade vi morfar och mormor som båda fyllt 85 år. Jag fick också för första gången träffa min kusin Ester, vars namn är efter morfars mamma.


Juli

Juli bestod mest i att jobba, jobba och jobba. Dessutom var jag nattchef så det var ganska slitigt. Extra skönt när det blev dags för min semester sista veckan denna sommarmånad.



Jag inledde den med att tillbringa några dagar i Göteborg hos syster Elin med familj. Skruttan ville absolut sitta i mitt knä och äta. Inte mig emot.


Augusti

Semestern fortsatte.



Jag bodde några dagar hos min syster Kajsa i Ulricehamn. Krabban och jag kom varandra allt närmare.



Årets Way out west blir för mig mest ihågkommet för alla vänner jag träffade. Musiken fick hamna i andra hand.



Tack och lov för min moster! Hennes familj har hus på Hönö och jag fick komma dit och bo några dagar. Underbart!



Noomi var hemma och vi fick möjlighet att ses en sväng i Göteborg.



Trots att jag var kanonförkyld fick jag följa med detta gäng till Grebbestad några dagar. Vi mös i stugan och åkte ut för att fiska. Det blev inte bara makrill på kroken, vi fick också se en och annan säl.


September



De här härliga snubbarna plus ett gäng till kom hem till mig på kräftfest. En kväll att minnas! Det blev många goa skratt där.



Skogen kryllade av svamp. Fantastiskt att plocka. Mindre kul att rensa...


Oktober



Jag hämtade min bil som jag köpt i Borås. Sann lycka att byta upp sig sex år!



Pappa fyllde 60 år och gubbarna samlades utanför garaget. Så oväntat!


November



Johan mötte upp mig och Linda i Göteborg för ett restaurangbesök. Därefter gick jag och Linda för att höra Håkan Hellström i Scandinavium. En makalös konstert.



Det blev ett besök i Halmstad där jag träffade Johan och Nils.



Första advent kom familjen till mig på middag. Alltid gott att få ses.


December

Kalla, kalla december och jag kunde konstatera att hösten gått fort och smärtfritt.



Jag åkte till Nina i Göteborg och gick på Jul på Liseberg. Nina slog till på en stjärnvinst.



Julen tillbringades hos föräldrarna i ett snöklätt och iskallt Nöre. Nya syskonfoton togs.

Med detta sagt och berättat kan jag konstatera att 2010 blev ett bra och. Med det vill jag önska alla bloggläsare ett riktigt gott nytt år!

Än är inte året slut ...

Det var i december 1994 som jag först stötte på Maria Lundqvist. Inte ett personligt möte utan genom julkalendern Håll huvudet kallt. Jag var 13 år den vintern och kände mig för gammal för att kolla på julkalendern, men den här var för bra för att missa. Faktum är att den är en av få julserier som jag minns. Maria Lundqvist dyker upp som polisen Gullan. Jag skämdes när jag såg henne. Och skrattade som en galning. Hennes kroppspråk var som från en annan planet. Hon blev min idol på fläcken.

Fem år senare dök hon upp som biblioteksassistenten Sally och det är nog därifrån som de flesta känner henne. Sally, liksom Gullan, visar prov på ett makalöst kroppsvrideri. Ett barn i en kvinnas kropp.

Maria Lundqvist gjorde flera roller som den där tokroliga kvinnan och jag gick och längtade efter att se henne som något annat. Så kom filmen Den bästa av mödrar och Maria Lundqvist visar vilken lysande skådespelare hon är. Det är en film som är fruktansvärd och fantastisk på samma gång. Den handlar om Eero som kommer som krigsbarn från Finland till Sverige och hamnar hos ett barnlöst par spelade av Maria Lundqvist och Michael Nyqvist.

För den rollen fick Maria en guldbagge.

Just nu har hon sig egen show - Blottad. Hon berättade under sitt besök i P3 Populär idag om att hon i 25 år har velat ha sin egen show. Bilden ovan är en PR-bild för showen. 14-15 januari kommer hon till Lorensbergsteatern i Göteborg med uppsättningen. Jag har inte råd att gå. Fast jag skulle hemskt gärna vilja. Jag får hoppas att hon kommer tillbaka längre fram i vår. Då ska jag hålla utkik efter biljetter.

Det började 1994 och det håller än - Maria Lundqvist är min idol. Inte bara som skådespelare, utan som människa. Hon är en av Sveriges mest prisbelönta och uppskattade artister, men hon har aldrig blivit en diva. Hon har behållt sin ödmjukhet. Bara en sak som att hon har alla sina priser i en hylla i sitt hem! Hon är stolt och glad över dem, samtidigt som det inte verkar som att hon räknat med att få dem. Hör själva. Intervjun börjar 1 h och 12 min in i klippet.

Så länge jag kan minnas har jag varit svag för solnedgången. Allra vackrast tycker jag att den blir när man sitter på en klippa vid västkusten och ser ut över havet. Det är så storslaget att se solen långsamt dala ner bortom horisonten. Färgerna som vattnet och himlen ges går knappt att beskriva.



På vintern, när det är kallt ute, sprids ofta ett mjukt rosa ljus när solen går ner. Som det här som träffade min vardagsrumsvägg. Som jordgubbsglass. Eller som rosa bomull i en smyckesask. Varm som sommaren själv. Skuggor har också alltid fascinerad och här fick jag två fina ting på samma gång.



Himlen var tjock av gråa moln, men just i ögonblicket när solen klättrade ner bakom grantopparna öppnades en glippa genom vilken solen kunde ta farväl.

Jag gick hem från jobbet igår. Snorig, hostig och alldeles moddig i skallen. Natten var underlig. Många konstiga drömmar. Antar att jag haft feber. Nu är den lågt nere, men jag stannade hemma. Hostar så halsen går sönder. Usch. Jag gillar verkligen inte att vara förkyld. Det sätter sig så hårt på mig. Djupt ner i lungorna. Hostan kan hänga kvar i flera veckor om jag har otur.

Såg förresten SVT:s OS-krönika igår. Vad bra den var! Idrottsprestationer får mig alltid att lipa. Jag rös och grät när det hände och jag rös och grät igen när Charlotte Kallas fina lopp och målgång visades. Likaså samma känslor, både nu och då, när Anja Pärson kraschar, men likt förbannat ställer sig på skidorna dagen efter och åker hem ett brons. Makalöst!

Handeln spås slå rekord under mellandagsrean. I år igen. Varje år nytt rekord. Handla, handla, handla! Vi kan ju inte behöva allt det där?! Just nu har jag klädförbud. Det har mest att göra med att jag inte har råd att köpa kläder så länge jag jobbar deltid, men också för att jag har hur mycket kläder som helst. Nyligen gjorde jag en utrensning. Trodde jag skulle kunna röja ut mängder, men det blev bara två pappkassar. Alla de där "jag använder dem ibland" fick vara kvar.

När jag har tvättat får jag knappt in kläderna i mina skåp. Jag har ett stort linneskåp där jag har underkläder, t-shirtar och andra toppar, koftor, byxor och linnen. Sen har jag en dubbeldörrad garderob som är full med blusar, skjortor, kjolar och stickade tröjor. Inte nog med det. Jag har ytterligare en garderob med klänningar. Den är inte så stor, men ändå.

Jag behöver sannerligen inte mer kläder. Men jag vill ha. Senast idag var jag inne i en butik och var på väg att köpa en klänning som jag tyckte var fin. Jag var på väg att trotsa mitt eget förbud. När jag stod i kön ångrade jag mig. Klänningen var inte värd sitt pris. Jag vet ärligt talat inte vad som fick mig att vilja ha den.

Idag träffade jag en klädesdesigner. Hennes grej var att hitta vintagekläder som hon återdesignde. Det var oerhört inspirerande och det gav mig förnyad insikt om hållbarhet och klimatförändringar. Jag tänker inte delta i att slå nytt rekord i mellandagshandel.

Eftersom mamma var sjuk på julafton (och även därefter) så skickades hon till sängen medan vi syskon irrade runt i köket för att laga mat och fixa för julmiddagen. Kajsa gör jansson och potatisgratäng och Elin skär upp skinka.



Ägghalvor är så enkelt och ändå en av mina favoriter på julbordet. Gärna i kombo med potatis och sill. Syrran snålade inte direkt på romen heller... Mums!



Efter höstens skördar i skogen blev det kantarellstuvning i krustaderna, som också är en favorit.



Konsten är att inte äta för mycket när man äter julmat. För vräker man i sig så man mår illa då är ju maten liksom inte god längre. Jag lyckades ganska bra med lagom. Kanske därför det var gott att plocka fram resterna dagen efter.

Igår kväll åkte jag till Huskvarna och bästa Magdalena med sambo. Deras nya lya var makalöst fint! Snygga möbler och upplivande tapeter. Vi hade bokat biljetter för att se Svinalängorna. Jag kan verkligen rekommendera den. En oerhört stark film. Berättelsen är tung, men levereras i en underbar förpackning. Sorlig, smärtsam och vacker. Se den!

Idag ligger jag ihopkrupen i soffan med duntäcket om mig. Halsen svider. Magen skriker efter mat, men jag har inte ätit mer än en knäckemacka. Borde få i mig något. Synd att jag inte har svampkrustader, romdekorerade ägghalvor, sill och rökt lax hemma ...

Så blev det julafton även detta år! Jag är tillsammans med hela familjen hemma hos mina föräldrar. Bilen gick igång igår som tur var. Det räckte med startkablar. Mitt på dagen gick vi ut på promenad. Det var 15 minus och den lätta vinden bet hårt i kinderna. Stackars mamma är sjuk och lillebror är gipsad upp till knäet. Annars är allt gott. Här följer några bilder från dagen så här långt.

God jul!

Jag har hela tiden haft för avsikt att göra ett inlägg där jag visar samtliga tavlor som ingick i utställningen jag hade i början av december. Jag har dragit mig för att göra detta inlägg, eftersom det känns klumpigt och för att målningarna inte alls kommer till sin rätt genom foton. Färgerna är inte vad de egentligen är, inte ljuset heller och man får inte rätt uppfattning om storleken. Men andra anledningar överväger detta.

När jag startade bloggen var det för att ha den som ett slags galleri och då vill det till att jag också visar vad jag gör. Så med hopp om att snart kunna visa nya målningar:



Guldregn 50x50 såld



Vilse 25x65 såld



Utsikt 20x50 såld



Ensam 26x32



Snö över hav 40x60 såld



Det ljusnar 20x30 såld



Hoppet 20x20 såld



Storm 30x40 såld



Nåd 33x33 såld



Klippan 33x33



Gröna ängar 33x33



Skymning 23x31



Regn 30x40 såld



Skyar 50x50 såld



Rikedom 70x130 såld



Drömmar 20x60



Reflektion 40x50



Sorgen 60x88 privat



Bästa vänner 16x22 privat



Valborg 20x30 såld

Tid är verkligen något komplext. Jag brukar tänka att tid som i sekunder, minuter och timmar bara är något som vi människor hittat på. (Vilket vi ju också har.) Den riktiga tiden är något annat. Något som inte går att fånga och dela upp på en platt bräda med visare. Tiden är skeendet. Saker som händer i en följd, saker som hakar i varandra och som inte går att plocka isär.

Tid kan vara kämpigt ibland. Framför allt om det är något man längtar efter eller något som man så snabbt som möjligt vill komma igenom eller förbi.

Jag kan ganska ofta ha bråttom när jag vet vad jag vill ha eller vart jag vill nå då är det bra att tiden av sig själv liksom bromsar mig. Den där dagen kommer i sin egen takt och jag får chans att komma ikapp i tankarna och känslorna. Men samtidigt är jag bra på att ta tiden som den kommer, en dag i taget, ett ögonblick i sänder.

Med tiden brukar också de flesta saker ge sig av sig själva. Tids nog kommer svaren på frågorna. Det är något jag lärt mig genom åren och det är en skön tanke att vila mot.

Igår och idag har jag tänkt tillbaka lite. Det ger perspektiv. Bilden av mig togs för tre år sedan. Just då kändes mitt liv allt annat än glatt och roligt. Sen dess har otroligt mycket hänt. Framför allt inuti mig.

Jag började den här julkalendern med att skriva om lycka. Då i form av vad som gjort mig lycklig. Jag har funderat över innebörden i ordet den senaste tiden. Framför allt för att jag själv har mått så bra och känt en stor tillförsikt inför vad som ligger framför. Det är spännande att kika runt nästa krök.

Är lycka en känsla eller ett tillstånd? Den sägs vara något flyktigt som inte stannar längre än vad den själv vill.

Jag slog upp ordet i en synonymbok och där stod bland annat djup glädje. Det tyckte jag var en bra beskrivning och det gör också att lyckan faktiskt visst går att fånga. För varje dag kan man fundera över vad som gör en glad, vad man är tacksam över och så kan man låta den glädjen överskugga saker som gör en ledsen. Som att tända ett ljus i ett mörkt rum.

Just nu behöver jag alls inte ens fundera på det där när jag vaknar. Jag är lika nöjd med livet som jag ser ut på bilden.

Vad viktigt det är med ett bra bemötande! Det kan göra skillnad på en hel dag. I förmiddags var jag på sjukhuset för att få nacken röntgad. Jag gillar inte sjukhus. Det ger mig dåliga vibbar och jag får alltid en känsla av att vara i vägen. Som om man söker vård utan att behöva det. Jag vet varken namn eller titlar på de två kvinnorna jag mötte, men fantastiska var de i alla fall. Den första ropade upp mitt namn där jag satt i väntrummet. Hennes leende gjorde mig lugn.

På väg in i röntgensalen småpratade hon med mig och vi pratade om min kappa. Hon blev glad över hur fin och välsydd den var och blev lite nostalgisk när jag visade att den köpts i Värnamo. Jag berättade att jag i min tur köpt den på second hand. "Vad kul att du kunde uppskatta den fina kvaliteten" sa hon och berättade att hennes mamma varit sömmerska.

Väl inne i salen kom kvinnan som skulle utföra själva arbetet. Hennes sätt att prata var mjukt och lättsamt. Hon förklarade att när man röntgar nacken tar man flera bilder. Eftersom jag inte tänkt på att ta med ett hårband fick jag låna hennes penna för att sätta upp håret i en knut mitt på huvudet. Sex bilder togs. Ett från vardera sida. Ytterligare ett från varje sida där jag vrider nacken. Ett bakifrån och ett framifrån.

Bilden som togs framifrån var för att fånga den översta kotan, tror jag det var. För att kunna göra det fick jag stå med munnen på vid gavel. Första försöket misslyckades. "Dina tänder kom med" sa kvinnan och skrattade. Ett annat bemötande och jag hade känt att det var mitt fel. Hon fick mig bara att känna mig väl till mods. Värdefullt.

Glöm inte att önska låtar i Musikhjälpen! Kolla föregående inlägg!

Det här är en uppmaning! Musikhjälpen samlar för tredje året i rad in pengar till ett bra ändamål. I år går pengarna till arbetet mot att förhindra att barn används som handlingsvara. Det borde vara självklart att slaveriet är förintat, men så är inte fallet. I vår värld rekryteras barn till att bli soldater, de tvingas arbeta i industrier utan lön och barn tvingas till prostitution.

Var och en kan kanske inte göra så mycket men om många gör lite kan skillnaden bli enorm.

Genom att skicka en låtönskning kan du vara med och bidra.

Gör så här: skriv ett sms och börja med att skriva 50, 100 eller 200 (detta är summan du vill skänka) skriv vilken artist du vill höra och vilken låt. Därtill kan man skriva en hälsning. Skicka till 72 999.

Om alla 53 som "gillar" Kreativa latsidan skänker 50 kronor var blir det 2 650 kronor. Jag har skickat iväg ett sms och jag önskade låten i klippet ovan. Alldeles säkert pingar jag iväg ett par hälsningar till. Hittills har miljonen kommit in. Förra året blev slutsumman 5,7 miljoner tror jag. Kom igen! Hjälp till!

Läs mer på Musikhjälpens egen hemsida.


Barn är inte till salu!

Idag har jag varit i Göteborg - staden i mitt hjärta. Anledning var i huvudsak att hälsa på Nina och sekundärt att åka till Liseberg. Vi hann även med att hälsa på syster som bor tvärs över gatan från Nina. Jag har inte upplevt Jul på Liseberg på flera år och Nina har aldrig gjort det. Det är magnifikt med alla ljus. Synd bara att det var så galet kallt. Mina lår var isbitar efter en timma.



Här står vi framför kexchokladhjulet som blev vårt första mål.



Nina var inte blyg och plockade hem stjärnvinsten på nästan två kilo kexchoklad på första försöket. "Det är ju jag!" utbrast hon och hoppade till av lycka när hjulet stannade. Det roliga var att alla runt omkring blev lika glada, klappade i händerna och jublade. Ett äldre par kom fram och bad om tips på hur man gör. Senare sprang vi på dem igen. Då hade de också plockat en stjärnvinst fast på ett annat chokladhjul.



Runt om i parken finns små bodar som säljer än det ena än det andra och på sina håll luktar det fantastiskt gott från glögg och annat. Jag letade efter fudgeboden som jag besökt flera gånger förut, men jag hittade den inte. När jag kom hem och kikade på mina bilder hade jag till och med lyckats fånga den med kameran utan att se den. Tossigt.



Jag prövar lyckan, men jag hade den inte med mig. Jo, på sista femma på godishjulet. Jag var ensam som spelade och plockade hem en andravinst. En liten väska med minipåsar med godis. Hurra!



En go dag med en go vän.

Ett skratt förlänger livet, brukar man säga. Jag tror att det ligger något sant i det. Liksom det finns olika typer av tårar finns det också olika typer av skratt. Framför allt kommer de från olika djup. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag har lätt för att skratta och skrattar åt sådant som inte ens är roligt, utan kanske mer dumt eller till och med sorgligt. Inte för att skjuta undan allvaret utan för att det ofta finns en dråplighet som är rolig. Lite som tragikomik. Det är ett snabbt övergående skratt, ungefär som att bli omkörd på motorvägen. Det går fort och utan att man kanske ens lägger märke till det.

För mig finns det som sagt flera nivåer på det där med att skratta, men det absolut bästa skrattet är motsatsen till det ovan beskrivna. Det kommer hela vägen inifrån och gör att man skrattar med hela kroppen. Endorfiner far omkring som värsta flipperkulorna och bonusklockar ringer som stollar i systemet. De skratten är inte så vanliga, men o, så härliga. De liksom hänger kvar även när skrattet har tystnat.

Jag har insett att de skratten har mer med människorna att göra än situationen. Det finns några få människor som kan locka fram det skrattet hos mig. Människor som jag känner starkt band till. Människor som gör mig lycklig och som jag mår bra med. När jag känner mig trygg. Det finns en samhörighet inblandad också. Att skratta tillsammans.

Vissa finns som till och med kan få mig att skratta fast att de inte är närvarande. Jag kan dra mig till minnes saker och gå hemma och skratta i min ensamhet. Det gör vardagen allt annat än grå.

Jag är mitt uppe i min långledighet och som jag är ledig. I fredags var jag visserligen hemma från jobbet och därtill hängig i lördags. Igår hade jag besök under några timmar. I övrigt har jag inte gjort ett vettigt. (Om man bortser från att städa och tvätta.) Bara lullat omkring i myskläder och raggisar. Vad skönt det har varit. Jag har kollat ikapp mig på en del tv jag missat, sett flera filmer och lyssnat på en massa go musik. Livet kan ju inte vara bättre!

Fast jag känner att jag börjar bli nöjd. Att göra ingenting är inte kul hur länge som helst. Som tur är får jag snart besök. Imorgon åker jag till Göteborg. Onsdag jobbar jag. På torsdag ska jag till röntgen på förmiddagen, sjukgymnasten på eftermiddagen och på kvällen är det julbord med jobbet.

Den här ledigheten och ingentingheten var väldigt välkommen efter den intensiva tid som har varit. Flera veckor inför utställningen hade jag att göra varenda lediga sekund hemma. För att komma igång igen med ny kraft behövdes detta vakuum. Men nu är det fullt ös framåt. Nästa vecka är det dessutom jul! Galet ...

Jag trivs väldigt bra hemma hos mig. En vän som var på besök igår sa att det ser ut som att någon bor här, någon som tycker om att bo här. Precis. Så är det. Allra mest trivs jag när det är ordning och städat. Dessvärre är det inte vanligheten. Jag är väldigt stökig av mig. Lägger saker var som helst och inte på sina rätta platser. Det kan samlas en veckas tidningar på en stol i vardagsrummet fast det är hur lätt som helst att bära dem till köket och lägga dem i insamlingskassen.

Där är något jag borde fixa för att skapa ännu mer ordning - en "gardin" för insamlingshörnan. Den ser inte så trevlig ut. Däremot är jag väldigt nöjd med mina nya köksmattor. Det är ganska opraktiskt med mattor i köket. Framför allt när man är så skvättig som jag kan vara när jag diskar och lagar mat ... Saken är den att plastmattan är gräsligt sliten, med märken och fläckar som inte går bort hur mycket man än gnubbar på dem. Det avgjorde saken.

Vännen som var med när jag köpte mattorna sa att de var som Pippi Långstrump, vilket passar mig ypperligt. Jag är väldigt förtjust i dem.

Nu har jag ordning i hela lägenheten och jag har dessutom tvättat idag. Det är en skön känsla att gå från rum till rum och se att inga måsten finns. Alla är redan gjorda. Det är då som jag har som mest energi till att vara kreativ. Är det reda på torpet kommer inspirationen. Men idag ska jag spara målandet till kvällen. Jag får nämligen besök och vi ska måla tillsammans. Får se hur det blir. Jag har inte målat i sällskap på flera år och då hade jag svårt för det, men det har ju hänt en del med mitt måleri sedan dess så jag hoppas att jag kan släppa loss.

På tisdag ska jag till Göteborg för att få några timmar tillsammans med Nina. Förhoppningsvis ska vi också komma iväg till Liseberg. Enda stenen i den skon är att sista tåget hem går redan vid 18. Förvånande, tycker jag. Jag kan ju knappast vara ensam om att vilja åka från Småland för att tillbringa en dag och en kväll i Göteborg. Hur som helst. Det är skönt att veta att Göteborg är så pass nära att man kan åka fram och tillbaka samma dag.

Klackarna i taket för tisdag med Nina!

Jag gillar intuition. I alla fall för det mesta. I ett uppslagsverk står det att intuition är förmågan att bilda en snabb uppfattning eller bedömning utan att ha tillgång till alla fakta. Åtminstone att omedvetet sakna faktan. Jag har alltid beskrivit det som att hjärnan samlar in information även om sådant som verkar irrelevant för stunden för att i ett visst ögonblick poppa upp och tillföra den viktiga pusselbiten i ett annat skeende.

Ibland nämns kvinnlig intuition. Jag vet inte om det är någon skillnad egentligen på den och på manlig. Det som gör att den kallats kvinnlig kanske har att göra med att man förutom fakta lägger till känsla och känslor tillskrivs oftare kvinnor. (Vilket är oerhört knasigt.)

Så är det i alla fall för mig. Alltså att känslorna ingår i min intuition. Jag skulle inte säga att jag kan förutsäga saker som ska hända, men ofta får jag föraningar. Alldeles nyligen fick jag en föraning om att en grej jag sett fram emot inte skulle bli av. Inget omvälvande, ändå blev de här tankarna till mardrömmar i flera nätter. Den där händelsen blev inte av och jag undrar vad det var för mening att jag skulle "veta" det innan?! Det var inte till någon hjälp alls bara onödig tankeverksamhet.

Men så klart, oftast har jag god nytta av mitt "sjätte sinne".

Det är sannerligen tur att det finns stearinljus när dagarna är som den här har varit. Mörkret är det som är svårast med vintern. Nu när det är snö känns det åtminstone bättre, men idag har det varit tjocksmock gråhet. Sluta gnäll - tänd ett ljus! Jahopp. Saken är ju den att levande ljus gör att tillvaron både blir mysigare och ljusare. Dessutom syns inte dammet lika tydligt som i lampljus. Win win.

Något som är skönt är ... igenkänning. Ibland när livet känns extra skitigt eller bara allmänt som en grå vardag är det gott att veta att man inte är ensam. Alla lever i en trist sörja emellanåt. Trots att vi alla nog många gånger sneglar på våra nära och kära och undrar varför deras liv är så lätt.

Då är det skönt med vänner man inte behöver förställa sig inför och som inte gör detsamma tillbaka. Vänskap utan cencur, det är det bästa. Då fattar man att det inte är fel på mig när livet tuggar stilla. Det är likadant för alla nu och då. Ja, för de flesta i alla fall.

Det går en serie i SVT som heter Våra vänners liv. Med mina oregelbundna arbetstider är det svårt att följa serier, men jag har hela tiden tänkt att jag skulle se den på SVT-play. Ännu mer ville jag se den efter att en person i min närhet skyndade hem från jobbet för att se den. Då tänkte jag att den är nog sevärd.

Att den är! Jag har sett de två första avsnittet och jag är såld. Totalt är det tio avsnitt på vardera en timma. De två sista har ännu inte visats. Kort sagt är det vänskapen mellan fyra män i 35-årsåldern som står i centrum. Det handlar också om deras relationer till flickvänner, fruar, deras jobb och andra relationer. Alla fyra har sina bekymmer. Var och en på sitt sätt. Även om det bitvis är ganska tungt finns det en värme och stark kärlek mellan de fyra vännerna. Här finns det mycket att känna igen sig i.

En mycket bra produktion, helt klart. Här är första avsnittet.

Jag fick en känsla av lucia när jag tittade ut i morse. Det var något med ljuset. Kallt, men ändå varmt. Det är kanske inte så konstigt att jag fick den känslan. Det är ju lucia på måndag redan.

Igår när jag vaknade hade jag en knasig yrsel. Den dök på mig flera gånger och jag trodde att jag skulle svimma. Jag tog mig i alla fall till jobbet. Väl där kände jag att jag hade väldiga spänningar i nacken och det fick mig att må illa. Jag förväntade mig att jag skulle få migränanfall. Som tur var fick jag inget.

Varefter dagen gick så försvann det, men när jag vaknade idag var det likadant fast värre. Efter att jag ätit frukost kände jag att den nästan var på väg upp igen. Jag vände och vred tankarna fram och tillbaka och sen ringde jag och sjukanmälde mig.

Kände att jag inte pallar att hålla uppe humöret och arbetstempot i det här skicket. Jag är så sjukt less på att ha ont. Det hade varït så mycket lättare om benen var brutna eller något annat som syntes på utsidan och som vilken läkare som helst inte skulle kunna blunda för. Inte bara skriva recept på smärtstillande.

Nästa vecka ska jag till röntgen. Dessvärre tror jag inte att den kommer att visa något. Det skulle nog behövas en mjukdelsröntgen. Jag väntar också på att få träffa en sjukgymnast. Remissen har gått iväg, men jag har ännu inte fått någon kallelse.

Varenda muskel i övre delen av ryggen känns som sten.

Fika är ... underskattat. En del hävdar till och med att det är ett "tjejintresse", men de personerna har inte fattat grejen. Att fika är en möjlighet till paus, till att fylla på med energi, men kanske framför allt en möjlighet att mötas. Även under en kort fikastund kan de mest fantastiska berättelser komma fram. Anekdoter, putslustiga skämt eller allmänt flams och trams. Lika väl kan det bli en stunds allvar där man kan dela sina funderingar.

De mest minnesvärda samtal jag har haft har skapats under en fika. Man blir sittande och timmarna flyger iväg utan att man märker det.

Efter fikasamtalen, korta som långa, blir man lite som en ny människa med förnyad kraft att arbeta vidare, eller för den delen ta sig an vardagen.

Charlie, den smågalne hunden, brukade (så länge han levde) slå sig ned i närheten av där samtalen pågick. Vid det här tillfället i pappas knä, med hakan vilande på bordskanten.

Det är nära på magiskt ... när drömmar slår in. Jag har alltid vetat vad jag vill och hur jag vill ha saker. Därför har det gång på gång varit oerhört frustrerande när saker inte blir som jag önskat eller hoppats. Det kan gälla från små saker till de allra största.

Första gången som jag verkligen minns att en önskan gick i uppfyllelse var på min födelsedag. Kanske när jag fyllde fem eller sex år. Redan innan jul hade jag sett den allra vackraste dockservisen i leksakstidningen. Mitt hjärta dunkade extra varje gång jag vände blad och fick syn på den. Så mycket fattade jag att den var för dyr. Jag skulle aldrig få den.

Bara någon dag innan min födelsedag visade jag den för mamma eller pappa och påpekade hur fin den var, men jag vågade inte säga att jag ville ha den. Så mycket kunde jag inte be om. När så min födelsedag kom landade ett stort paket i mitt knä där jag satt yrvaken i sängen. Jag kunde inte tro mina ögon när jag öppnade paketet och såg servisen. Jag hade aldrig varit så lycklig. (Som ni ser på bilden finns servisen kvar. Helt intakt.)

Drömmarna har ändrat karaktär genom åren, men det som är roligt när jag tittar tillbaka är att flera av de där riktigt stora drömmarna faktiskt blivit verkliga och jag kan återigen känna den där barndomslyckan hamra i bröstet på mig.

Språket har alltid varit något speciellt för mig. Första tanken om att jag ville ha språket som yrke fick jag när jag var tio-elva år. Idag är jag journalist och skriver i yrket. Hela mitt liv har jag också älskat att måla. Jag gick bildestetiskt gymnasium och det är klart att det fanns en hemlig dröm om att få måla "på riktigt" någon gång i livet.

För elva år sedan lärde jag känna en mycket speciell kvinna. I samma veva började hon att måla och också att sälja sina målningar. Jag vet att jag blev avundsjuk. Inte på det sättet att jag var missunsam, men jag önskade så mycket att det var jag som målade och sålde tavlor.

Kvinnan var närmare 50 då och jag tänkte att dit har jag faktiskt mer än 30 år, jag ska nog hinna med. Mycket riktigt. Tio år senare målar jag tavlor på riktigt.

Det där var bara två exempel i mängden och jag tänker fortsätta att drömma för man vet aldrig vart man kan hamna.

I samma veva som de nominerade till P3 Guld släpptes idag fick jag också veta att Robyn kommer att uppträda på galan. När jag upptäckte detta var jag tvungen att slänga armarna i luften och jubla högt. Trots att jag satt på jobbet. Extra kul att hon kommer, med tanke på att hon är nominerad i inte mindre än fyra kategorier varav en är guldmicken som är det finaste priset av alla. Det ges till årets bästa liveartist. Bilden är för övrigt från Way out west förra året.

Bortsett från line-upen så kommer det att krylla av fantastiska musikartister på galan. Tyvärr är det även i år ganska tunt med kvinnliga artister om man bortser från nykomlingskategorin. Så här ser nomineringslistan ut:


Årets artist

Daniel Adams-Ray
Håkan Hellström
Oskar Linnros
Robyn
Säkert!

O Inget snack om saken. Alla är värdiga vinnare i den här kategorin och vem som helst kan ta hem utmärkelsen. För mig stod valet mellan Håkan och Robyn, men föll till sist på den senare.


Årets grupp

Hästpojken
Johnossi
Kent
Swedish House Mafia
The Radio Dept.

O Johnossi, Kent och Swedish House Mafia förvånar mig inte alls, dock de andra två nomineringarna. Här föll min röst till Johnossis nackdel med tanke på alla listlåtar maffian gjort och för att gruppen har slagit stort på bred front. Inte bara i Sverige utan i hela Europa.


Årets  nykomling

Anna von Hausswolff
First Aid Kit
Jasmine Kara
Royal Republic
Tove Styrke

O Tove Styrke har ett tråkigt scenspråk så jag skulle inte se henne live i första taget, men på skiva är hon lysande. Därför fick hon min röst.


Årets låt

Daniel Adams-Ray – Gubben i lådan
Johnossi – What's the point
Oskar Linnros – Från och med du
Robyn – Dancing on my own
Salem Al Fakir – Keep on walking
Swedish House Mafia feat. Pharrell – One (Your name)

O Jag skulle lätt kunna rösta på samtliga nominerade i den här kategorin, men återigen Robyn. Det finns ingen i hennes like och absolut ingen låt som denna. Magi!


Guldmicken

Familjen
Hoffmaestro
Håkan Hellström
Melissa Horn
Robyn

O Jag kan hänvisa till kommentaren ovan. Här, dock, finns ett utropstecken för min del, eller kanske snarare ett frågetecken. Hur sjutton hamnade Melissa Horn i den här kategorin? Jag har förvisso inte upplevt henne live, men jag förstår inte hypen kring henne alls. Jag gillar inte.


I följande kategorier är det en jury som utser vinnaren, jag har ändå markerat mina förhoppningar med fetstil. Dock inte i den sista kategorin där jag går blind.


Årets dans

Alexi Delano
Avicii/Tim Berg
Harald Björk
Skudge
Swedish House Mafia


Årets hiphop/soul

Carlito
Jasmine Kara
PH3
Supersci
Trainspotters


Årets pop

Anna von Hausswolff
Robyn
The Radio Dept.
The Tallest Man on Earth
This is Head


Årets rock/metal

Ghost
Khoma
Pascal
The Baboon Show
Watain

Något som är otroligt viktigt för mig är ... frihet. Att känna mig fri är en förutsättning för mig som person. Känner jag mig inte fri mår jag inte bra, då gör jag inte heller bra saker och jag blir inte en bra vän och människa.

Men vad är frihet egentligen? Är det att klampa fram och göra som man själv behagar? Nej, jag ser det inte så. Att vara fri är ett tillstånd där man själv och också andra låter en vara den person man är. Det handlar om att vara i ett sammanhang där man trivs och mår bra och att få göra saker man tycker om. Att vara tillfreds med sig själv. Att kunna säga nej till saker man inte vill. Att ha utrymme till att utvecklas.

För mig är frihet något på insidan. Inte att packa en väska och dra.

En god vän skrev i sin blogg häromdagen så här: Precis när jag och Peter hade blivit tillsammans så skrev jag ned några rader som ett sms på min mobil och sparade. Det står: När man går in i ett seriöst förhållande, då börjar den största friheten.

Jag tyckte det var så fint och jag förstår hennes känsla.

Jag har ett par andra rader sparade i min mobil, klippta ur Madonnalåten ovan: Freedom comes when you learn to let go. Creation comes when you learn to say no.

De två fraserna har varit min ledstjärna i flera år. Att släppa taget om sådant som skadat och trasat sönder inuti gör att man känner sig fri. Visst är det också så att kreativiteten växer om man ger sig själv utrymme. När jag gick ner till 80 procent har jag fått större arbetsglädje både på jobbet och hemma.

Frihet is the shit!

P3 Guld har ju hållit på i sju år med att prisa diverse musikartister i Sverige. För ett musikälskande P3-fan och som jag är detta en av årets höjdpunkter. Ändå har jag aldrig närvarat vid dessa fester. Visst är det underligt. Varje dag tjatar programledarna på P3 om att vara med i både den ena och den andra tävlingen för att få biljetter. Tanken har slagit mig att jag skulle ge mig in och tävla, men nästa tanke har varit att jag aldrig vinner något. Det är sant. Därför köper jag aldrig lotter.

Jag kom på en sak. Man kan ju köpa biljetter. Jag vet. Alla fattar det. Ibland tar det bara väldigt långt tid innan myntet trillar ner i mitt huvud. Man kan ju i alla fall kolla datum, tänkte jag och upptäckte att galan föll en lördag när jag har ledig helg. Ok.

Ska jag gå ensam? Eller vem ska gå med mig? Tankarna snurrade runt bland alla tänkbara (och otänkbara) personer. Saken var den att jag inte kom på någon, vilket kan verka tossigt med tanke på hur många musikälskande människor jag umgås med.

Jag skrev på min facebookstatus igår: Jag vill gå på P3 Guld! Två timmar senare skrev min kusin: gör det då!
När jag svarat att jag ville ha sällskap föreslog hon sig själv. Knasigt att jag inte kom på själv att fråga henne. "Kör i vind" skrev hon och jag bokade.

Jag ska gå på P3 Guld! Tjoho!

Tove Styrke, Säkert, Håkan Hellström, Familjen, Those dancing days, Lykke Li och Oskar Linnros är några av artisterna som kommer att stå på scen. Inte fy skam. Ska bli kul att se nomineringarna som presenteras idag efter klockan 13.00 i P3.

Klippet ovan är från P3 Guld 2010.

För att se tavlorna från utställningen jag hade i helgen knappa in på facebook och sök efter sidan Kreativa latsidan. Det kan emellertid hända att jag publicerar samtliga 20 verk här också. Känns bara lite tjatigt, eftersom några av dem redan blivit visade.

Jag fullständigt älskar ... musik. Det är som själva livsnerven. Jag kan inte tänka mig en dag utan att lyssna på musik. Allra bäst göres den sig live helt klart. Här följer några exempel på sköna musikupplevelser.



Loney dear tillsammans med Jönköpings sinfonietta på teatern i Jönköping. Det var en riktigt mäktig upplevelse. Emil Svanängen har ju en förmåga att skapa väldigt stor musik och med sinfoniettan blev det verkligen fantastiskt. Emils lilla röst och den stora musiken. Wow!



Elin Ruth Sigvardsson spelade på Liseberg i somras. Regnet öste ner men jag och syster lyckades få sittplatser under tak. Förmodligen på grund av vädret så var det inte mycket folk, men Elin med band körde för fullt ändå. Kul att höra låtarna live efter att ha lyssnat så mycket på plattan Cookatoo friends som jag gjort.



Timo Räisänen är en livemaskin. Han äger scenen och älskar sig själv mer än någonsin när han är där. Det är hans plats. Jag har sett honom ett antal gånger och bara en gång har det varit kass. Det var första gången jag såg honom och det var i Huskvarna Folkets park. Då var hela bandet så fulla att de inte lyckades leverera. Året därpå spelade Timo där igen. Jag vet inte varför, men jag gav honom en chans till. Då bad han om ursäkt för den förra konserten. Allt förlåtet.

Vid den här spelningen i somras stod jag nära scen. Alla framför mig var väldigt korta så jag hade bra koll. Timo tittade åt mitt håll så jag smällde av ett leende och fick ett stort tillbaka. Det var gött! Sen kan alla tro att han log åt vem som helst. Jag vet att han log åt mig!



Självklart måste energibomben Håkan Hellström bli omnämnd när jag skriver om livemusik. Han är ett unikum som liveartist. Det är nog omöligt att inte ryckas med av musiken och känslorna från scen. Att han hela tiden placerar sina texter i Göteborgsrummet gör det hela än mer starkt för mig. Det är som nostalgi, hemlängtan och stadsromantik på en och samma gång.

Att jag känner en i bandet har gjort upplevelsen ännu mer påtaglig. Om det är möjligt.

När jag lämnade jobbet strax efter 22.30 hade jag gäspat mig igenom de sista fem timmarna av passet. Helt galet trött efter den här helgen. Då blir man så där lagom glad när det ligger nästan en decimeter tösnö på bilen. Plus att jag var hungrig så magen skrek.

När jag kom hem insåg jag att jag inte hade så mycket att äta. Eller jo, om jag ville ha lagad mat fanns massor, men inget bröd eller annat lättillängligt. Men i vardagsrummet stod den där gula kartongen på pianot. Så nu har jag ätit choklad till kvällsmat. Det är lättillängligt. Och inte särskilt mättande. Dessutom mår jag illa när jag äter massa socker på tom mage. Synd.

Nu ska jag sova så det fort blir frukostdags. Då ska jag äta gröt. Kanske koka mig ett ägg också. Framför allt hoppas jag att jag kan sova ut.

Något som är oslagbart ... är goda vänner. Därmed skulle inget mer behöva sägas, men jag vill ändå utveckla kort.

Idag fick jag ett blomsterbud. Jag har aldrig i hela mitt liv fått blommor med bud. Det var från två goda vänner som ville gratulera och önska lycka till med utställningen. De kunde inte vara närvarande, men plötsligt blev de oerhört nära för mig för att jag fanns i deras tankar.

De vet hur viktigt det här var för mig och ville på detta sätt uppmuntra. Självklart har hejaropen kommit från flera håll och jag uppskattar allt, men detta utmärkte sig den här gången.

Tack alla!

Jag tycker att det är så fantastiskt ... att träffa människor som möter en precis som man är. Människor som man delar synsätt, tankar och till viss del också historia med. Kanske inte samma historia, men liknande. Det är förunderligt att bli förstådd som människa. Kanske den viktigaste bekräftelsen av alla.

Idag har jag haft förmånen att möta två av dessa människor. Den ena fysiskt och den andra genom luren.

Den här sena kvällen somnar jag med ett leende och en värme i hjärtat. Känner en glädje som jag inte riktigt har ord för.

Jag blir lycklig ... när jag tänker på den resa jag gjorde till Italien förra sommaren. Kunde inte ett ord italienska, men lärde mig att säga "Ursäkta mig, förstår du engelska?" men det var det aldrig någon som gjorde. Det mesta gick bra ändå.

Anledningen till att jag blir så glad av den här resan är att jag i många år velat åka till Italien och jag hade även en lång tid velat sticka iväg på egen hand. Denna resa blev två flugor i en smäll. Och vilken smäll sen!

Det tog ett dygn att vänja sig vid att vara ensam, men när jag hade vant mig kände jag mig istället väldigt stark och fri.



Jag åkte till Caorle som ligger vid Adriatiska havet inte långt från Venedig. I gamla stan i Caorle var alla hus magiskt vackra. Hade kunnat fota dem allesammans. Eller tagit med dem hem.



Jag får panik när jag ser sånt här. Som tur var fanns det en annan strand utan hyrstolar och parasoller, men faktum är att jag bara låg vid stranden en dag. Det fanns så mycket annat roligare att göra. Bland annat åkte jag på en vingårdstur med vinprovning på två gårdar. Underbart!



Eftersom Caorle bara ligger en tio mil från Venedig blev det en tur dit också och självklart åkte jag gondol. Ett härligt sätt att uppleva denna fantastiska stad på. Venedig bör upplevas och jag vill dit igen.