Sky blue and black mäter 20x20 cm.


Jag måste nog sluta att lägga upp tavlor medan de är pågående och istället vänta tills de är klara. Denna tavlan har varit klar en vecka minst, men av någon anledning har det känts motigt att lägga upp den. Om jag är helt ärlig hänger det nog ihop med hur folk bedömer mina tavlor. Det är lättare att lägga upp något pågående. Om någon skulle tycka det är kasst kan man försvara sig med att det inte är klart. Vilket man inte kan göra när det faktiskt är färdigt.

Usch så fånigt att bry sig så mycket om vad andra tycker. Det är klart att jag vill att folk ska gilla det jag målar, men i första hand målar jag för min egen skull. Vad jag tycker borde vara viktigast. Ska jobba på det.

Akvarell från 2004.


Väldigt många konstnärer som jag stött på har en "grej". Något som är ständigt återkommande. Det är intressant. Som en tvångstanke. Min grej är hjärtan. Under säkert två år blev det hjärtan på allt jag gjorde. Jag minns att jag gjorde två stora tavlor som inte hade hjärtan. Det var jättekonstigt.

De flesta av mina hjärtbilder är små och jag brukar använda dem som kort till presenter. För ett tag sedan fick jag en idé om att göra som ett collage av allihop. Det har jag ännu inte gjort. Måste köpa en ram först. Men så kommer det nog att bli. Ett bra sätt att göra något av alla hjärtbilder.

Varför det blev hjärtan? Det är en fin form. Stark symbolik. Till att börja med skämdes jag för att jag höll på att alltid rita och måla dem. Det kändes så barnsligt. Sen sket jag i den tanken och bara körde.

Björk. Akvarell A5. Undertecknad Sofie 7b. (1995)


Jag har fotat en del gammalt material jag gjort som jag tänkte publicera. Den här björkkvisten kom till en av de första gångerna som jag målade med akvarell. Jag hade kommit till högstadiet. Där öppnades många nya världar för mig. När det kom till skaparämnena hade jag stött på kladdiga pastelkritor, färgade ritpennor och gouache - så kallad vattenfärg. Aldrig akvarell, akryl, lera, gips ...

Olja hade jag däremot hanterat tidigare. Fast det är en alldeles för långsam produkt för mig. Jag vill att det ska gå fort. Om man analyserar bilden ovan kan man undra varför jag alls ägnat mig åt akvarell i så många år. Det är ju tydligt att det inte är så färgrikt som jag vill måla. Trots att jag ändå alltid försökt. Mina akvareller har aldrig varit skira.

Blad. Tavlan mäter 20x20 cm.


Våren 2004 rusade jag rakt in och kraschade i väggen - utmattningsdepression var diagnosen jag fick. Stress. Höga ambitioner. Prestationsångest. Att inte veta vad som är tillräckligt. Känsla av att inte duga. Sorg. Det är några av delarna i varför det hände.

Det har gått sex år. Det känns som en lång tid. Och det har varit en lång resa att komma tillbaka. Det är en resa som fortfarande pågår. I målandet hittar jag rekreation. En vit duk. Paletten som är nedkladdad med flera år gammal färg. Tuber med akryl. Att blanda fram rätta tonen. Penslar. Låta tanken och känslan styra mer än hjärnan. Det finns något helande i det.

Jag har känt mig trött i veckan. Inte särskilt stressad. Längtade efter helgen. Längtade hem till mina färger. Helt oväntat fick jag en genomklappning igår. Jag bara grät och grät. I flera timmar. Kroppen och känslorna var i uppror. Slut. Vet inte riktigt varför.

När jag hade hämtat mig satte jag mig vid arbetsbordet och den här tavlan är resultatet. Det enda jag ville med den var att måla grönska i blått och att skapa en 50-talskänsla med färgerna. Jag har ingen brun färg bland tuberna så jag blandade. Satt en bra stund innan jag hittade rätt ton. Det var en sällsam känsla att lyckas att få fram exakt den färgen jag ville ha.

Även om jag kom långt med bilden igår så har jag färdigställt den idag. Tårarna har stillnat. För den här gången.

Namnlös. Den har inget namn. Jag målade den 1999. Tavlans mått är 60x88 cm. De gröna ljusa färgerna är mer lysande än vad som kommer fram på fotot.


För tio och ett halvt år sedan började jag tredje året på gymnasiet. Jag gick bildestetiskt program. Jag hade ganska svårt att släppa loss mitt kreativa språk och jämförde mig hela tiden med de andra i klassen.

En kväll i september den hösten omkom en människa som stod mig väldigt nära. Han var som en bror för mig och hans bortgång var en svår chock och sorg för alla i hans omgivning.

Jag stannade hemma två dagar från skolan och sen var det helg. Jag kröp på väggarna. Klarade inte av att vara hemma. När jag kom tillbaka till skolan bad jag min bildlärare om utrymme. Hon lät mig göra vad jag ville och jag målade den här tavlan.

Det var första gången som jag målade som jag kände för att göra. Tidigare hade jag alltid målat som jag trodde att man skulle. Så som jag trodde var ok.

Av dessa två anledningar har den här tavlan kommit att betyda väldigt mycket för mig och ändå har den alltid bara varit en rulle duk som få fått se. Ett tag hade jag nålat upp den på väggen, men först nu har jag fått den uppspänd på ram. Det är med blandade känslor som jag tittar på den.

Sorgen och saknaden. Glädjen över det kreativa flödet.

När jag för ett halvårsedan rensade bland mitt porslin gjorde jag mig av med de stackars djupa tallrikarna jag hade. Det var fyra gråa trista frukosttallrikar som jag haft sedan jag var 19. Jag hade tröttnat på dem för länge sen. Långt före rensningen har jag letat på second hand efter "riktigt" porslin. Designat och allra helst tillverkat i Sverige. Det finns så mycket fint svenskt porslin.

För två-tre veckor sedan såg jag de här fina tallrikarna på en second hand här i Värnamo. Jag satt och vände och vred på dem länge innan jag bestämde mig för att inte köpa dem. Men så i lördags fick jag se att de fanns kvar och den här gången bestämde jag mig. Kanske de fanns kvar för min skull. Rörstrand Riviera heter servisen och jag fick elva djupa tallrikar för 20 kronor styck.

En vän kallade mig för porslinsnobb. I det här fallet är jag hemskt gärna porslinsnobb. Så mycket hellre Rörstrandtallrikar för 20 kronor styck en något själlöst för 30 kronor styck från en blågul massproducerare.

Jag är inte särdeles insatt i årtal så jag sökte på internet om mina nyfunna vänner. På två sidor hittade jag en siffra som sa att Riviera tillverkades mellan 1939 och 1952. Motivet är tryckt på porslinet. På en annan sida hittade jag en assiett från servisen till salu för 50 kronor. Med andra ord kanske jag skulle kunna göra mig en liten hacka på dessa. Men jag vill nog helst njuta av dem själv, hellre än pengarna.

En grej som är fin är att tallrikarna förmodligen aldrig diskats i maskin. Guldkanten må vara sliten, men inte alls så som en maskindiskad guldkant blir. Tyvärr har jag inte lyckats hitta namnet på den som formgivet Riviera. Om någon vet meddela mig gärna!

Det som följer kanske är en dikt. Snarare en hyllning till en mycket viktig och speciell människa.



Dörren till Norra Strandgatan 14 stod öppen. Det var skrämmande att flytta in. För vi kände inte varandra. Det var natt och jag kom med fullastad bil. I flera vändor bar jag mina väskor. Du bar med mig. Vi sov i samma rum och du hade tömt en garderob för min skull. I tre månader delade vi vardag. Ett prov där våra sanna sidor inte gick att dölja. Bära eller brista. Vi höll hårt i verkligheten. För att inte rämna. För att inte försvinna. Delade hopp. Tro. Kärleken växte. Förståelse. En vänskap jag inte trodde fanns. Inte var möjlig. Evigt tacksam. För ditt mod. Att öppna en dörr.

Jag har köpt skor. Alla som känner mig tänker typ: Så ovanligt! Framför allt när våren nalkas blir jag sugen på att köpa skor. Jag har beställt inte mindre än tre par skor från olika postoderföretag. Ett par cerisa, glansiga ballerina med öppen tå, ett par ballerina i gult mönstertyg samt ett par basketskor i kornblå textil. Hoppas de passar!

Idag slog jag alltså till på skorna på bilden. Först provade jag ett par knallila med gulddetaljer, men de fanns dessvärre inte i min storlek. Jag sneglade på dessa. Fastnade för detaljen med hålraden plus "nätet" som skon är klädd i. Provade dem. Passar, men nä ska inte ha. Provade igen. Mitt shoppingsällskap sa: Köp. De är snygga. Ok. Jag kan inte på något sätt påstå att jag behövde dessa skor, men de kostade trots allt bara 300 kronor. Nu går jag runt i dem hemma och njuter. De är supersköna. Lätta. Inte som vinterns fodrade stövlar med rejäla sulor som får dem att väga bly.

Kom igen nu våren! Nu vill jag ut och lufta mina skor!

Skugga. Jag kan bli väldigt förundrad över skuggor emellan åt. Jag fullkomligt älskar när solen lyser på mina spetsgardiner. Mönstret på väggen som skapas är ljuvligt. Här är en bild jag hittade som jag tog i min förra lägenhet. Den där söta lampan har hamnat i arbetsrummet nu, men där stod den i min lilla myshörna. En kväll föll solen så denna skugga skapades. Det är som att lampans form träder fram och blir ännu tydligare.

Jag brukar inte ha svårt att färdigställa tavlor, men den här är verkligen en klurig rackare. Sist målade jag över munnen och tänkte måla en ny. Senast förlängde jag ansiktet och då passade ju inte näsan. Så då målade jag över den och gav samtidigt ansiktet en ny ton. Plötsligt hade jag målat lockar som slingrade sig framför ansiktet. Och jag gillar det. Men var ska det sluta? När ska den bli klar?

Sladdar får mig att vilja gråta. Av att se dem. Att behöva reda i dem är ännu värre. Ville ha en låda att gömma dem i. Köpte den här byrån och tänkte att den blir bra. Jag tog bort baksidan och eftersom det är genuint hantverk så är det verkligen lådor. En nytillverkad byrå skulle lätt inte haft kanter bakpå lådorna. Jag knödde in sladdar och dosor i nedersta lådan och stängde. Så skönt!

Tyvärr är träet för kraftigt för att fjärrsignalerna ska kunna gå igenom, men det är bara att öppna lådan och vinkla upp boxen när jag ska se på tv. Inget bekymmer. Jag tycker inte att det är snyggt med tv:n på byrån. Ska försöka hitta en liten matchande bänk som jag kan ställa bredvid istället. Detta får duga tills vidare.

Dessvärre vet jag inte hur jag ska göra med dvd:n och vhs:en. Just nu står de på högkant, oinklopplade bakom tv:n. Använder dem inte så ofta. Men om jag hittar en liten bänk kanske jag kan fästa dem under. Det får bli ett senare problem. Sladdarna är borta. Det är det viktigaste just nu.

När det är vinter på det sättet som det varit vinter i år så borde man dokumentera det. I alla fall lite grann. Det har inte blivit av för min del även om jag många gånger tänkt tanken. I lördags skulle jag till Ulricehamn, men eftersom pappa var ute i nya huset i Nöre och grejade så åkte jag dit. Det blev många bilder. Jag har valt ut några stycken.



Den här har inte blivit använd på ett tag och det skulle förmodligen krävas spätt och ishacka för att få loss den.



Här synes bevis för att snön i alla fall smälter lite grann i ibland. Heja våren!!



Pappa skulle upp på taket och byta ett par trasiga tegelpannor, vilket han gärna ville få gjort innan all snö på taket började smälta och kanske fuktskada taket. När jag var där kunde han passa på. Han grävde trappsteg i snön för att komma upp. Eftersom det var is under krävdes det en del hugg med kraft.



Sen ville det ju till att komma ner till takpannorna plus att få väck snön runt om. OCH att få loss de trasiga pannorna. Men det gick finfint.



Det vackra vädret fick snön att riktigt gnistra.



Jag tyckte snön såg så hård ut och jag gjorde en chansning att klättra upp på den och till min stora glädje var det skare som bar till och med mig! Det har jag aldrig varit med om tidigare ens i fjällen. Det var en mäktig känsla.



Pappa ville se hur djupt det var och började gräva.



Det var rejält djupt!




Skoja bara!



Förre ägaren tog in varken torkvinda eller klädnypor. De sistnämnda lös grant i solen.



Videungen har vaknat. Med andra ord har min allergisäsong vaknat. Tjohooooatcho!



Dessa fina torkade blommor hade lyckats hålla sig hela genom vinterns stormar.



Rhododendronens blad lyste skarpt gröna i solljuset.



Ett hus en bit strax ifrån mina föräldrars.



Faluröda väggar och snöklädda tak.



Och inte att förglömma! Den ljuvliga värmande solen.

När jag var på second hand i Gnosjö i torsdags köpte jag en ursnygg lampa samt en fin skål från Rörstrand. Jag hittade också vasen/karaffen på bilden. Tyckte den var så himla snygg så jag tog en bild på den. Jag kunde i ögonblicket där inte komma på vart jag skulle ha den så jag köpte den inte. Korkat! För 25 kronor hade den väl kunnat stå i ett skåp ett tag och sedan bli bortlämnad om jag inte hittat någon given offentlig plats. Hur som helst. Snart är det dags för en rejäl lördagsrunda. Först second hand i Värnamo, sen åker jag till Gnosjö och ser om vasen finns kvar. Därefter åker jag till Jönköping och hämtar min tavla som jag fått uppspänd (spännande!) och väl i Jönköping måste jag bara till några second hand-affärer där. Kanske kan jag hitta några fina hyllor eller andra trevliga inredningsprylar.

Idag när jag vaknade hade jag vårkänslor. Solen sken och rummet var alldeles ljust. Klockan var bara sju. Plötsligt var det lätt att komma ur sängen. Visserligen var det rejält kallt när jag kom ut och jag var tvungen att skrapa rutorna på bilen. Men frosten satt inte särskilt hårt.

På väg mot Gnosjö sprang en ekorre över vägen. Den synen fick det att spritta till i mig. Snön gnistrade som briljanter och himlen var så där galet blå.



På lunchen gick jag ut på promenad. Ja, det är fortfarande mängder med snö kvar, men titta! På sina ställen är asfalten torr!



Jag såg två blåmesar som jagade varandra. Fåglarna kvittrade och från ett tak jag passerade rasade några isklumpar ner och landade med en duns i snön. Isen på det här taket är också på väg att ge upp. Se hur blocken skjutit ut över kanten. Tapparna hänger inte från rännan längre.



Detta är en driva som ligger på ett tak. Hur den lyckats vrida upp sig så där förstår jag inte, men det ser coolt ut.

Nog för att snön kommer att ligga kvar ett tag så kändes det verkligen idag som att våren är på gång. Jag pratade med en vän igår. Allt han begärde var att det skulle vara vinter till efter Vasaloppet. Av allt att döma kommer han att få sin önskan uppfylld, men nu finns ingen återvändo. Våren är på väg.

Lampträff. Den här veckan arbetar jag några dagar på redaktionen i Gnosjö. På hemvägen idag passade jag på att kika in i en second hand-butik där och äntligen hittade jag lampan till mitt arbetsrum. Träet är ljusare än vad som framgår på den här bilden. Kanske att den inte kommer att ge så mycket ljus som jag egentligen skulle vilja ha, men jag får fixa en bra golvlampa eller skrivbordslampa som komplement. 200 kronor.

Ansikte. Ja, ansiktstavlan är vad jag har kommit att kalla den. Sen sist har jag lagt till fler lockar och i fler färger. Jag har visst målat över munnen! Även om den fortfarande lyser igenom. Jag har målat på ännu mer "sol" och dämpat den igen. Jag har satt lite turkos färg på ögonlocken. Hur det ska bli med munnen vet jag inte. Jag är fortfarande långt ifrån klar, men det är en väldigt rolig bild att jobba med.

Under sju somrar av mitt liv har jag arbetat i köket på en kurs- konferens- och lägergård som ligger vackert vid en sjö i Västra Götaland. Där har jag lärt mig oerhört mycket. På många sätt. Jag fick bland annat tidigt ett stort förtroende av mina chefer, vilket fick mig att växa och bygga upp en tro på mig själv. Av det senare har jag behövt varje sandkorn till byggsatsen.

Där arbetade en kvinna som har etsat sig fast i mig. Hon heter Karin. Karin var en av många års arbete krokig kvinna med enorm styrka. Aldrig fick man hjälpa henne att bära. Hon sprang med famnen full av saker jämnt. Jag tror att hon många gånger arbetade för två. Liksom många andra i hennes generation.

Karin var en hejare på det mesta. I mina ögon - främst på att baka bröd. Där har jag lärt mycket av henne. Att baka bröd handlar om förhållandet mellan jäst och vatten. Har man grunden där kan man slänga i vad som helst. Det kunde i alla fall Karin. Hon höftade. I grundreceptet vi hade på gården gällde 50 gram jäst för 5 dl vatten till två limpor. Mer minns jag inte. Säg typ en halv matsked salt. Två matskedar socker. Därefter tog man diverse mjölsorter efter smak och blandade till degen var fin. Jag brukar ha i en skvätt olja också. Gärna rapsolja.

Enkelt?



Nja, det tog nog ett tag innan jag vågade baka bröd på Karins sätt. Särskilt minns jag ett försök jag gjorde. Det var ett av de dåliga försöken. Till frukost brukade vi servera havregrynsgröt. Om det blev en slatt över slängde Karin i den i degen. Det gick finfint.

Kan hon kan jag, tänkte jag övermodigt. Jag minns att degen såg lite blöt ut. Det hjälpte inte att ösa på mer mjöl och jag hade redan haft i mer än jag skulle. Med tanke på gröten borde det varit mindre mjöl. Trodde jag. Jag lät degen jäsa och tänkte att jag kan blanda i mer mjöl när jag bakar ut limporna. Vi gick på lunch.



Någon ur personalen gick in i köket för att hämta kaffe och kom springande efter mig.
- Din deg, Sofie! Den har runnit ut på golvet!
Alla började skratta och sprang in för att kolla på degen. Mycket riktigt. 50-litersblandaren var inte nog för jäsningen. Degen rann över på alla håll, ut över bänken och ner över golvet. Det gick inte att använda degen så jag öste ner den i en svart sopsäck och den bara fortsatte att jäsa och jäsa. Den bubblade med bubblor stora som pingisbollar.

Vi lurade mycket på vad som hade gått fel, men kom inte fram till något svar. Monsterdeg blev dess namn. Och jag har aldrig bakat bröd på gröt igen.



För kanske två veckor sedan diskuterade jag brödbak med en kollega. Han berättade att han hade börjat baka bröd och slutat köpa. Jag blev inspirerad och slängde ihop en deg samma dag jag kom hem. Så även idag, eftersom den förra omgångens bröd tog slut igår.

Därför är det bra med hembakt bröd:
- det är sjukt mycket godare än köpt
- det är billigare än köpt (om man inte räknar tid i kronor, vilket är löjligt)
- det kan fungera meditativt och avstresande att baka
- det är glädjande att göra något så fint till sig själv/sin familj
- det sprider en underbar doft i hemmet