Man tager vad man haver


Idag ska vi hämta vår valp. Mentalt är vi bra förbereda, men inte praktiskt. Vi skulle fixat koppel, säng mm till valpen i helgen, men så blev vi sjuka.


Många saker kan så klart vänta, men just halsband och koppel känns viktigt. Så vad gör en estet då? Syr så klart! 


Jag rotade i mina gömmor och hittade faktiskt allt jag behövde. Detta klarar vi oss med tills vi får gå till en butik igen eller för att hämta upp paket om vi handlat på nätet.




Återuppta?

(null)

Under 2014 rann den här bloggen ut i sanden. Tidigt 2015 försökte jag skaka liv i den fast på en annan plattform, men nä. Den dog liksom till förmån för Instagram.

Det finns delar med bloggen som jag saknar. Som möjligheten att lägga ut texten och att spänna över fler ämnen på samma ställe. På Instagram har jag fem konton, varav tre konton med olika ämnesinriktning. Bloggen rymde alla delar.

Jag gjorde en återblick till bloggen på mitt ena instakonto idag och en vän jag funnit där uppmanade mig att kicka igång igen.

Men om jag nu skulle dra igång här igen skulle jag vilja städa en aning. Inte primärt ta bort gamla inlägg, mer skapa en annan ordning. Renodla lite. 



Att provsy en klänning

 
Jag ska på bröllop i sommar. En av mina bästa vänner gifter sig. Jag har letat som en galning efter klänning, men har ändå inte hittat någon. Tankarna om att sy en klänning dök upp för någon vecka sedan. Jag spanade runt och hittade ett mönster som skulle kunna funka. I veckan hittade jag ett fint tyg. Eftersom jag syr hellre än bra bestämde jag mig för att testsy modellen. Jag valde det här prickiga viskostyget. Först var jag tvungen att stryka. Annars hade det varit svårt att klippa till delarna.
 
 
Innan jag började klippa ringde jag min mamma och konsulterade henne. Jag insåg redan i det här läget att jag skulle få svårt att hålla mig till mönsterbeskrivningen och behövde stämma av hur jag bäst skulle göra istället. Det är ju något konstigt med mig och att följa anvisningar, recept och beskrivningar. Det går liksom inte...
 
 
Nåla är inte så himla kul.
 
 
Men av erfarenhet vet jag att resultatet blir typ 100 gånger bättre för tyget kan börja streta och dra sig när man väl syr, vilket man motverkar genom att nåla.
 
Eftersom jag bestämde mig för att göra infodring i både hals- och ärmringning istället för "snedremsor" fick jag rita till egna mönsterdelar. Det gick bra.
 
 
Klänningen är jättevid!
 
 
Men med ett lätt viskostyg faller tyget på ett schysst sätt utan att man för den sakens skull ser ut som en gigant iklädd tält. Mjo. Det här är nog en bra modell. Jag kommer med stor säkerhet att sy festklänningen i detta mönster. Med några justeringar så klart! Bland annat vill jag göra en något snävare linje i sidan. Tur att jag gjorde ett prov först!
 
 
 


Rätt

 
Jag har lätt för att anpassa mig till nya situationer, människor och arbetsuppgifter. Jag är en människokännare och relationsbyggare, vilket gör att jag fort hittar och skapar kontakt med människor jag gillar. Det bidrar till att jag snabbt trivs i nya miljöer. Jag trivs där jag är nu. Verkligen!
 
Vi som arbetar tillsammans är inte alla av samma skrot och korn. Mångfalden kan bli mycket bättre, men vi är åtminstone inte fullständigt homogena som personer. Det är en tillåtande miljö och jag upplever att vi får vara dem vi är. Jag får vara jag.
 
Det som ändå fascinerar mig mest är hur rätt jag har hamnat. Då sett uifrån min tjänst och det jag gör. Det är klart att det finns uppgifter som inte är superroliga, men det är helt ok för samtidigt finns det saker som står på andra änden av skalan. Kreativa, utmanande, spännande, roliga uppgifter. Vid flera tillfällen har jag dessutom både teoretiskt och praktiskt haft nytta av mina tidigare erfarenheter. Det kanske verkar självklart, men jag har nytta av dem på ett sätt jag inte förväg kunde tänka mig.
 
Det är skithäftigt och lite läskigt. Som om banan har snitslats hit. Som om jag fått chansen att göra vissa erfarenheter för att det skulle leda hit, till denna tjänst, till denna organisation. Exempelvis hade jag möte med en kollega i veckan. Vi pratade om en specifik del av vår verksamhet. (Som hen berättade om genom att rita allt som syns på bilden.) I det samtalet kunde jag bidra med erfarenheter från fastighetsbranschen, men även från butiksarbete och skyltning. Det i sin tur ledde fram till massa idéer om hur vi skulle kunna jobba vidare och på vilka sätt jag skulle kunna vara med och bidra till utvecklingen.
 
Jag märker att jag har svårt att återberätta detta på det sätt jag känner kring det. Jag känner mig liksom förundrad och ordlös. Samtidigt glad och ja, lycklig! Är inte det häftigt? Att kunna bidra och att kunna göra det brett blir väldigt bekräftande. Att bli bekräftad genom att man får göra det man är bra på skapar också ett gott resultat. Ett tillvägagångssätt som varje företag borde tillämpa, men som (enligt min erfarenhet) få gör. Tyvärr.


Almakören på GöteborgsOperan

 
Min familj satt på andra balkong när jag sjöng med Almakören på GöteborgsOperan den 25 maj. Reportoaren bestod av Simon and Garfunkel-låtar. Musik som jag älskar! Det var en fantastisk känsla att få framföra dessa låtar tillsammans med 400 sångare. Tänk att en amatörkör får sjunga på stans största scen. Det är riktigt coolt. Och aldrig tidigare har operan haft en så stor ensembel på scen.
 
 
Anna Nord borde få något slags pris. Jösses vilken trummis! Jag har inte ord för hur bra hon var. Ibland tappade jag bort mig för att jag lyssnade på henne.
 
 
Bilderna har pappa tagit och här har han zoomat in mig.
 
 
Eftersom vi hade lamporna på oss såg jag inte pappa, men eftersom jag visste var familjen satt siktade jag blicken dit och vinkade. Nog lyckades jag kolla rätt in i pappas kamera just då.
 
 


Är du en konstnär?

 
Frågan kommer från min systerdotter. Hon hade frågat sin mamma detta inför min utställning, om moster är konstnär. Vad är det egentligen att vara konstnär? När får man bära det epitetet? Får man kalla sig konstnär när skapandet bara är en fritidssysselsättning?
 
Att vara konstnär handlar om så många saker för mig. Inte bara det konstnärliga skapandet i sig. Det handlar lika mycket om sökande. Att hitta rätt. I sitt uttryck både med sig själv och sitt skapande. Att rota sig. Kanske inte geografiskt lika mycket som värdegrundsmässigt. Vad står jag för? Vad vill jag bidra med till den här världen? Vad vill jag förmedla?
 
 
Mitt konstnärliga budskap är subtilt. Jag tror inte att man kan utläsa helt enkelt i min konst vad jag tror på och står för. Men jag vet att det finns där. Genom lager av färg bakar jag in mig själv. Jag är en del av mina målningar. Så också mina värderingar.
 
På senare tid har jag börjat våga lyfta fram mina dikter i ljuset. I många år har jag publicerat dem i ett forum med likasinnade på nätet. Nu planerar jag en bok. Jag lät några dikter krypa fram på min utställning. Jag har publicerat några i bloggen, på facebook och på twitter.
 
Att vara konstnär handlar om mod. Mod. Och om att blotta sig själv. Att våga visa andra världar, de inre världarna, för andra. Mina inre världar. Den tanken slog mig för ett tag sedan när jag la upp en dikt på Facebook. Blotta sig. Mod. Konstnär.
 
 
Jag tycker det är svårt att påstå att jag är modig. Men det är något jag ganska ofta får höra från andra. Och nog krävs det mod för att ta vissa vägar. Att öppna upp och släppa in. Att bjuda andra att läsa och se de inre världarna. Mina inre världar.
 
Det är en process. Jag kommer längre och längre hela tiden. Min skrajsenhet blir mindre. Min upptäckarlust och skaparkraft blir större. Det är en häftig resa och jag har så långt kvar. När jag ändå ser vad långt jag kommit känns tanken hisnande när jag tänker på vad som kan komma med tiden. Sky is the limit.
 
Så ja, kanske är jag en konstnär. Med dessa mått mätt.
 
 


Drömtydning

Som högkreativ person tar min hjärna ständigt in alla intryck omkring mig. Även obetydliga som "kvinnan som kommer ut från cykelaffären har röda skor". Natten är tiden då min hjärna tar chansen att bearbeta allting. Det tar sig ut i drömmar. Många gånger är mina drömmar bara ett virrvarr av bilder som jag har glömt bort när jag vaknar eller som jag inte lägger någon större vikt vid. Men ibland är drömmarna av en helt annan karaktär. Som en film med ett förklätt budskap.
 
I natt till exempel drömde jag att en gammal vän till friade till mig. Han hade till och med fixat ringar som han hade hunnit gravera med våra namn. Min ring satt som gjuten. Jag sa ja till hans frieri trots att jag inte ville gifta mig med honom. Trots att jag hyste känslor för en annan person. Det i sig var märkligt, men även det faktum att jag inte har träffat den här vännen på ganska länge. Jag hade ingen aning om att han hyste dessa känslor för mig och vi hade inget mer än en vänskaplig relation sen innan. Att jag sa ja förstår jag inte, men det är nog inte heller själva poängen med drömmen.
 
När jag vaknade hade jag drömmen väldigt klar för mig. Ofta glömmer man ju bort delar, men den här var glasklar. Först hade jag främst fokus på själva handlingen i drömmen. På honom som friade. Varför friade han? Tills jag kom på att jag måste tyda/läsa drömmen bildligt och inte bokstavligt.
 
I samma stund som jag fick den tanken insåg jag också vad drömmen handlade om. Beslut. Jag har ett beslut som jag klurat på ett tag. En fråga som jag vill svara både ja och nej på. Drömmen gav mig en bild. Den visade att jag sa ja, när jag borde sagt nej. Det blev vägledande.
 
Jag älskar drömmar!
 
 
 


Tavlor till salu

 
Det finns några tavlor kvar efter utställningen. Än har jag inte separata bilder på samtliga, men här kommer ett uppsamlingsheat i alla fall. De osålda har röda ramar.
Till vänster: Effekt, 50x50 cm, 1 100 kronor.
Till höger: Spricka, 50x50 cm, 1 100 kronor. Denna är tillfälligt reserverad.
 
 
Vänster: Betong I, 60x60 cm, 1 200 kronor.
Mitten: Betong II, 20x60 cm, 500 kronor. Reserverad.
Höger: Energi, 50x50 cm, 1 100 kronor.
 
 
Överst vänster: Glimt, 20x20 cm, 400 kronor.
Överst höger: Utan titel, 20x20 cm, 400 kronor.
Nederst vänster: Utan titel, 30x30 cm, 500 kronor.
Nederst höger: Fasad, 20x60 cm 600 kronor.
 
Vid intresse går det bra att kommentera här eller maila mig på [email protected] så kan jag ordna en privat visning.
 
För övrigt kan jag säga att det har varit en trött vecka. När man har laddat och arbetat så intensivt inför något som jag gjorde med utställningen går luften ur när allt är över. Fast på ett bra sätt. Jag har gått hela veckan och känt mig alldeles lycklig! Plus att jag har fått massa nya idéer på kreativa saker jag vill göra. På den fronten tar hjärnan aldrig paus. Ja, inte på någon annan front heller, men det är extra kul med alla uttryck som vill ut.
 
Nu ska jag dock ge mig själv ett uppehåll från måleriet. Det kan behövas efter en så högproduktiv period som våren har varit. Jag behöver samla ny kreativ kraft. Kanske göra något annat. Jag får se. Rätt vad det är kanske det skriker av målarsug i kroppen på mig. Då finns inte annat än att lyssna så klart.
 
 
 


Hur var utställningen?!

 
Först ut på vernissagens första dag var mina föräldrar. Således första tjing på alla tavlor. De gjorde ett bra val! Ser ni att jag är en blandning av dem båda?
 
 
Goa körkompisar.
 
 
Fler körvänner!
 
 
Kollega från Värnamo Nyheter med flickvän.
 
 
En av bästa vännerna med sambo.
 
 
Nöjd tavelköpare!
 
 
Efter alla utställningsbesökare (nästan alla) hade gett sig av var vi några kvar som köpte mat och knatade upp till Keillers park. Därefter fortsatte vi till Brunnsbo för fest. Bra avslut på en fantastisk dag!
 
 
Ny dag, nya besökare. Första 45 minuterna dök det inte upp någon och jag trodde att det skulle bli en lång dag. Men så dök syrran med familj upp. Därefter kom det hur många som helst på en och samma gång. Och sen rullade det bara på.
 
 
Bästa!! Så glad att ni kom!
 
 
Morbror med fru och farbror.
 
 
Vänner till mina föräldrar.
 
 
Kusin som jag inte sett på evigheter (härligt att träffa dig!) och hennes föräldrar.
 
 
Körvänner.
 
 
Soffhäng.
 
 
Gråbovänner.
 
 
Skruttis och jag.
 
 
Barndomsvän med föräldrar.
 
 
Fina K. Så kul att du kom!
 
 
Jag visste liksom inte att jag skulle bli så överöst med blommor och presenter. Jag visste inte att jag skulle bli så överöst av kärlek och fina ord. Jag kände mig så lycklig och glad i lördags att söndagen skulle kunna bli helt tom och jag skulle ändå varit nöjd. Men så kom det ännu fler människor idag än igår. Och det röda pluttarna lyser på mina väggar.
 
Det är fantastiskt att få ta emot allt detta som har getts mig under dessa två dagar. Så många fina ord. Hälsningar i gästboken. Uppmuntran. Att ni kom hade räckt. Bara det hade gjort mig glad och nöjd.
 
Så här efteråt önskar jag att jag hade alla på bild, men vissa har jag missat att fånga, men jag är så glad för var och en som var här. I förväg visste jag ungefär 30 som säkert skulle komma. Nästan dubbelt så många var här!
 
Stort tack till er alla som var här och skapade denna fina känsla. Tack också till alla som köpte mina tavlor. Av 24 målningar som var till salu har jag sålt 15. Plus att jag sålde fyra tavlor med dikter som jag inte hade tänkt att sälja. Nu vill det till att leverera tavlorna också. Längst resa blir det till Vedum och Ulricehamn.
 
Min underbara kusin och vän har varit min "personliga assistent" denna helg och varit behjälplig med det mesta som att koka kaffe, välkomna gäster, snitta blommor och jag vet inte allt. Tack! Ovärdeligt.
 
Det är lättare sagt än gjort att samla tankarna så här direkt inpå. Det snurrar i huvudet. Tårarna är nära. Förundrad och överväldigad.
 
Utdrag ur gästboken:
 
"Härliga tavlor och rörande dikter."
 
"Underbara bilder och texter och görbra idé med hemmavernissage!"
 
"Roligt att få se dina fina tavlor! Blir så inspirerad."
 
"Inspirerande, både för att du är så kreativ men också för att du är så modig!"
 
"Så härligt att se din kreativitet både i tavlor och lägenhet! Nu ska vi få sitta hemma och njuta av det du skapat."
 
"Roligt att se alla dina vackra tavlor. Härlig färgpalett. Vi kommer gärna tillbaks nästa gång!"
 
Och som final på detta inlägg så trillar tårarna över. Tack! Tack!
 
 
 


Hänga

 
Frågan har snurrat i tanken ganska länge. Hur ska tavlorna hängas? På vilken vägg? Bredvid vilken annan tavla? Idag var det dags enligt min planering att ta tag i detta. Med tanke på att jag har putsat fönster, tvättat kläder och lakan, lagat matlådor, handlat mat och andra nödvändigheter så har det tagit mig mer eller mindre hela dagen.
 
Sen innan hade jag målningarna utplacerade runt om i rummet, men jag började med att försöka skapa sammanhängande kollage av dem. Några pusslade jag ut på golvet, några i soffan, några på bordet. Klurigt.
 
 
Jag plockade ner gamla krokar och spikar och torkade av alla väggar med våt trasa. Det gjorde stor skillnad.
 
 
Avbräck för matintag.
 
 
När det här kollaget med nio tavlor skulle upp blev det för mycket för min hjärna. För mycket räkna alltså.
 
 
Jag la mig helt enkelt ner och stirrade ut väggen och efter en stund kom jag fram till hur jag skulle lösa det på enklaste sätt.
 
 
Två väggar klara och den tredje kvar. Den svåraste. Svår för att tavlorna inte lika självklart hör ihop som på övriga två. Här började jag fundera på att byta ut. Ta något gammalt. Ta bort något. Kill your darlings.
 
 
För mycket igen. Glasspaus.
 
Det hjälpte. Lite i alla fall. Jag fick upp alla tavlor.
 
 
Men nöjd? Nä. Den sista väggen känns inte bra. Trots ihärdigt stirrande och klurande kom jag inte fram till några bra idéer. Jag bestämde mig för att släppa det så länge. Tavlorna får hänga som de gör och så får jag känna efter några dagar. Om jag bara hade haft en vägg till...
 
Nå väl. Jag har fått upp dikter också. Det känns roligt! På det stora hela känner jag mig väldigt nöjd med den här dagen. Jag har hunnit med mer än jag hade planerat. Det innebär att jag har kommande kvällar för att fixa med alla kringsaker.
 
Just det. Brorsan och hans sambo var förbi hos mig igår för en exklusiv förhandsvisning. De flyttar i helgen och har inte möjlighet att komma då. En av deras reaktioner var att de upplevde att jag hade så många tavlor. Det är bra. Tänk om det hade känts som få. Det hade inte varit roligt.
 
 


Nytt för ögat

 
Jag tror jag berättade i ett tidigare inlägg att jag beställde egengjorda vykort. Jag gjorde ett vernissagevykort som jag beställde 100 ex av (bilden ovan). Kom på efteråt att det nog var för många, men faktum är att jag bara har en tio kvar av dem. Runt 30 skickade jag med post till vänner, föräldrarnas syskon, några kusiner och bekanta. Jag hade med mig en rejäl bunt till kören och när jag räknade efter hade jag delat ut 46 kort bland körmedlemmarna! Jag har bjudit in både nya och gamla kollegor. Sist men inte minst ska jag bjuda in grannarna.
 
Undrar hur många som kommer? Jag har liksom ingen aning. Det kan komma 40. Det kan komma 140. Det är skitspännande! 
 
Jag har ju visat en del av mina målningar för er, men bara så ni vet så har jag bara offentliggjort ungefär hälften. Med andra ord kommer det finnas en del att känna igen, men minst lika mycket som blir helt nytt för ögat.
 
Enligt mitt schema är denna dag sista dagen att måla på. I morgon är jag upptagen på annat håll hela dagen och på måndag måste jag hänga alltsammans. För tisdag-fredag är det jobb hela veckan och kvällarna behöver jag ha till att fixa smått och gott runt omkring. När jag vaknar nästa lördag vill jag att allt ska vara klart. Kanske bara köra ett svep med dammsugaren. Sen ska jag njuta!
 
 


Ekande vardagsrum

 
Mitt vardagsrum har fått ett eko nu när mattor och ett antal möbler har blivit undanrensade. Alla målningar står uppradade runt hela rummet. Med tanke på det begränsade utrymmet kommer tavlorna att hänga som kollage.
 
På ett sätt är det ganska givet vilka som ska hänga ihop, på ett sätt inte. Jag har fyra olika färggrupper, men sen har jag några outsiders också. Sen gäller det att tänka till ur exponeringssynpunkt. Är det någon målning som behöver en viss plats för att synas på bästa sätt? Ja, sånt funderar jag en del på just nu.
 
Jag måste ju signera tavlorna också! Egentligen borde jag sätta titel på dem, men jag vet inte om jag vill/kan. Att tvinga fram namn känns bara krystat. Tänker att det är skillnad när man har tydliga motiv. Mina är mest abstrakta. Med titlar styr man betraktaren och det vill jag inte. Jag vill att betraktaren ska ha en fri blick så att man tittar med lusten och inte hjärnan.
 
Förutom själva hängandet måste jag även ta ställning till vilka tavlor jag faktiskt ska visa. 22 stycken vet jag ska vara med, men jag har en åtta-tio till. Några äldre, några nya. Och så borde jag tvätta mina fönster...
 
 


Jag älskar Göteborg

 
När jag bodde i Småland längtade jag ofta till Göteborg. Hem till Göteborg. För det är hem. Det är här jag har mitt hjärta. Trots att jag tidigare aldrig bott i stan har den alltid varit min. Mest längtade jag efter möjligheten till ett rikare kulturliv. Att kunna gå på spelning mitt i veckan och för den delen: Att kunna sitta på ett fik efter klockan 18.00. Teater, konserter, utställningar, restaranger. Allt sånt kan lätt vara som en hägring. När man väl har allt det där så utnyttjar man det inte, men det gör jag. Jag älskar stadslivet på så sätt. Allt finns tillgängligt.
 
 
Precis utanför mitt kontorsfönster rullar spårvagnarna förbi. Eftersom bilvägen går samman med spårvägen precis här plingas det ofta i varningssystemet. Just den här morgonen slog det mig att det där plinget var en sån där sak som jag kunde sakna i Småland. Spårvagnspling. Jag saknade att åka spårvagn. Att åka kollektivt.
 
 
Jag saknade även den saltluktande vinden. Aningen om att havet fanns där ute. Nära. Nära min paradisö Hönö. Dess naturreservat med fantastiska klipplandskap att gå vilse i. Sen min syster bosatte sig i Linné har jag lärt mig tycka om denna delen av stan. Linné, Järntorget, Långgatorna. Och nu sitter jag här dagligen. Här finns liksom stadens själ.
 
 
 
 
Göteborg är en stor liten stad där människorna har en ibland ganska ickesmickrande dialekt. Göteborgska. Här finns alla de andra dialekterna också. Det är det som gör den till storstad på ett sätt. Småländska, skånska, boråsiska, värmländska några få fall av stockholmska. Turister från England, Spanien, Tyskland, USA, Japan. EU-migranter. Tredjelandsmedborgare. Språk och dialekter. Det är jag väldigt förtjust i. Jag lyssnar på diftonger, betoningar och melodier. Försöker identifiera dess rot och härkomst. Nysvenskar som använder vårt språk på ett oerhört kreativt sätt.
 
 
Här kan man vara både anonym och igenkänd. 
 
En kollega på tidningen i Värnamo hävdade att man inte kan älska en stad. Men jag gör det. Jag älskar Göteborg. Allt det fula. Allt det vackra. Kranarna längs älven. Utsmyckade byggnader från tidigare sekler. Landshövdingehusen. Kantiga tegelkolosser.
 
 
Det har tagit sin tid för mig att finna min plats, men nu har jag gjort det. Nu är den här staden min. På riktigt. Jag är inte på besök. Inte tillfälligt boende. Jag har landat där mitt hjärta alltid velat vara. Göteborg.
 
 
Dikten/texten nedan skrev jag januari 2011. Då kände jag en enorm hemlängtan och stor frustration över att vara i Småland istället. Nio månader senare skrev jag på kontrakt på en lägenhet i Göteborg.
 
Min stad
 
Jag kliver av tåget. Skakar Smålands fantasisand ur mina skor, tömmer fickorna på alla stenar som samlats där och ruskar om håret som plattats till under resan. Folkströmmen går längs med tåget in mot det enorma stationshuset. Jag följer efter, tar vänster, krockar med en fyllerist som skrattar åt mig. Jag kliver ut genom de smala dörrarna mot Drottningtorget. Solen skiner och snöfläckarna för en dödsdömd kamp där de ligger spridda över gatstenarena. Jag drar ett djupt andetag. Luften är frisk och en lätt vind sveper över torget. Trean skramlar in och jag får ta några språng för att hinna fram och på. Jag dimper ner på ett säte och ser mig omkring. Människorna känns bekanta fast jag inte känner dem. Deras sätt att prata. Hur de ser sig omkring. Spåren leder upp för Avenyn, svänger av mot Vasastan. Jag blickar upp mot alla husen. Jag ler mot dem som var de mina vänner. Vid Järntorget hoppar jag av. Snurrar ett varv och ser mig om innan jag stegar vidare mot Linnégatan. Detta är min stad. Jag är hemma.
 
 


Flyga fram

 
Jag hämtade min cykel i eftermiddags. Dock körde jag bara ner den i garaget på jobbet och visste inte om jag skulle få med den hem idag, eftersom jag skulle ut på kvällsjobb, men jo då.
 
 
Vädret har det ju inte varit något större fel på idag. Det kunde inte varit bättre för premiärfärd med min Monark Dagmar.
 
Från jobbet och hem tog det bara 20 minuter och då var det cirka fem minuters väntan innan färjan la ut. Om jag har flyt hela vägen tar det alltså bara en kvart till jobbet. Hur bra! Plus att jag kommer att tjäna in cykeln på fyra månader. Räknat i månadskort alltså.
 
Jag har inte haft någon cykel och än mindre cyklat på flera år. Det kändes ovant under typ 30 meter, men sen kändes det som att flyga fram! Skön känsla. En av mina kollegor är övertygad om att jag kommer sluta cykelpendla ganska snart. Hen får väl se.
 
 


Konstrundan i Majorna

 
Den här helgen bjöd konstnärer i Majorna in till den årliga konstrundan. Jag och M bestämde för ett par veckor sedan att vi skulle ta tillfället i akt.
 
Vinden är svår att fånga i bild, men jösses vad det har blåst idag. Särskilt här ute vid älven.
 
 
Vi började på Röda sten där det var en samlingsutställning av flera olika konstnärer. Den här lokalen är fantastisk! Nästan bättre än alla verk.
 
 
Den här konstnären är en favorit. Vi besökte även hennes ateljé.
 
 
Det bästa med en sådan här dag är att man upptäcker favoriter man inte visste att man hade.
 
 
Stor skulpturgrupp.
 
 
Några bilder från miljön bara. Underbar!
 
 
Den här målningen blev jag väldigt förtjust i. Så himla fina färger och jag gillar den lite stökiga tekniken. Inte så finputsat utan ganska "smutsigt". Jag hade svårt att slita mig från den.
 
 
Vi lämnade Röda sten för Sockerbruket för att besöka konstnärerna i sina enskilda ateljéer. Här är vi hos Marie Almqvist vars två tavlor fanns på en bild ovan. Det är något med hennes målningar som fångar mig. Jag tycker så mycket om dem! De är väldigt grova, med mängder av färg i lager på lager. Ljuset! Jag hade inte varit ledsen om jag fick hänga upp en av hennes tavlor hemma.
 
 
Dessa skulpturer har Emma Ströde gjort. Så söta.
 
 
Ida Erika Andersson gör de här urfina muggarna. Dessa väckte en tanke jag haft sen jag var 17-18 år. Då var jag hemma hos en vän och hennes mamma samlade på fina muggar. Hon köpte bara en av varje och hade en fantastisk liten samling där alla kunde ha sin egen favorit. Många gånger har jag tänkt att jag skulle börja samla så också. Det kanske är dags att starta nu! Jag har en redan som jag fick i avskedspresent från mina kollegor i Värnamo. Jag skulle lätt köpa muggen ovan med koltrasten och björkstammarna. Jag borde slagit till idag och vet inte varför jag lät bli.
 
 
Inne på KKV hittade vi den här textilkonstnären - Sara Enquist.
 
 
Den här blev jag särskilt förtjust i av hennes verk. Det framgår inte av fotot, men bilden har delvis broderat mönster.
 
 
Coola!
 
 
Tyvärr tog jag inte den här kvinnans namn, men hon var väldigt rar och gjorde näpna skulpturer. Denna var tänkt att ha i trädgården. Tung! Säkert fem kilo lera.
 
 
Ett fat med havstulpaner på insidan. Snyggt!
 
 
Hos många konstnärer dök det upp fåglar. Något som både jag och M gillar.
 
Bra dag! Vi gick omkring i tre timmar och var rejält möra i både kroppar och skallar. På tre timmar blir det många intryck. Oerhört inspirerande!
 
 
 



Välkommen till Kreativa latsidan! Vill du veta mer om bloggen klicka på mitt namn.





Vill du kontakta mig maila [email protected]



Tips! Min blogg är indelad i kategorier. Med hjälp av kategorilistan längre ner kan man enkelt få överblick över tidigare inlägg.



RSS 2.0