Måndag till torsdag förra veckan var jag i Göteborg. Först på onsdagen blev det äntligen lite soligt väder. Då lämnade jag innerstan och åkte ut till Sandvik som ligger i Ersdalens naturreservats utkant på Hönö. Jag badade faktiskt. Det var ganska kallt, men härligt. Därmed har jag badat två gånger i år. Dubbelt så många gånger som förra året.



Det är verkligen mitt favoritställe på jorden. Jag älskar det karga stenlandskapet. Långt bort i fjärran syns vattentornet som ligger ganska nära hamnen Klåva på andra sidan ön sett från Sandvik.



På klipphyllan ovanför mig huserade en fiskmås och en maskros. På klipphyllan nedanför mig två dryga medelålders stockholmare med sin lillgamle son. Jag valde att inte fota dem ... Mamman hävdade till sonen att vädret var bättre i Stockholm, vilket fick mig att undra varför de inte valde att vara där då.



Favoritpjuxen spanar åt väster.



Löjligt nära havslinjen ligger den här borgen. Ett relativt nytt bygge. Förmodligen låg här bara en sketen liten stuga och därför har de fått nytt bygglov. Det är verkligen ett fort och människorna som bor där verkar ha något emot alla andra människor. Huset är inhägnat med viltstängsel. Så kanske det inte bara är människor de vill mota bort utan en och annan älg som kan tänkas simma i land en bit från huset.



Det här är ungefär den utsikt de boende i huset har. Jag är inte ett dugg avundsjuk. Inte det minsta.

I onsdags var jag och M i Kalmar. På vägen dit stannade vi i en glasaffär.



Vi tog oss ett varv på Kalmar slott. Det var tjusigt må jag säga. Intressant.



I slottsvåningen fanns en tidstypisk miljö uppbygd, vilket gjorde besöket väl värt. Där fanns också en utställning med bland andra Picasso (lycka!). Ljuskronan hängde i slottets kapell och jag hade mer än gärna tagit den med mig hem. Så fin den var! Tavlan till höger är målad av en man vars namn jag glömt, men det är sällan jag blir så tagen som jag blev av denna och en till i samma färger. Helt makalöst fantastiska. Det är det roliga med konst. En annan tavla av honom hade jag kanske inte alls fastnat för.

Kvällen avslutades med ett besök på en friluftsteater där bland andra Thomas Pettersson och David Batra underhöll med en rapp och riktigt rolig föreställning.

Hela resan var M:s födelsedagspresent till mig. En fantastisk sådan och en härlig dag. Tack!

Det här halsbandet fick jag av mina vän Linda när jag fyllde år. Jag tycker att det är grymt! Som jag skrivit tidigare har jag en tendens att glömma bort mina smycken, hur mycket jag än gillar dem, men för någon dag sedan bar jag detta till en helsvart outfit. Det kändes lite konstigt att vara helsvart. Det är inte så ofta jag är det. Förr i tiden var jag nästan alltid klädd i bara svart. Det enda jag såg när jag gick i klädaffärer var de svarta plaggen.

Det första jag bestämde mig för att jag ville baka var hallongrottor. Eftersom jag var fullt upptagen med att prata i telefon när jag handlade ville jag inte fråga efter sylten. Det kändes som att jag letade i hela den stora butiken två gånger utan att hitta sylten. Däremot hittade jag frysen där det fanns hallon. Jag lät dem koka tillsammans med lite vatten. Därmed fick jag en "sylt" utan socker. Hallonsmaken kommer fram mycket bättre och det blir en större kontrast till den söta kakan.

Hallongrottor

4,5 dl vetemjöl
1 dl socker
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker

Vispa ihop.

200 gram smör (Och smör ska det vara. Inget himla margarin. Det blir inte ens hälften så gott med margarin!)

hallonsylt

Tärna gärna smöret en stund innan allt blandas samman. Det blir lättare att bearbeta smeten då. Jag brukar blanda med elvispen. Gör sedan matskedsstora kulor och lägg dem i formar. Tryck ett hål i dem. Degen kan lätt gå sönder när man gör detta, men det är bara att trycka ihop den igen. Fyll gropen med hallonsylt. Grädda sedan i mitten av ugnen i cirka 10 minuter i 200 grader.



Jag gjorde bondkakor också. Grunden är i princip densamma som till hallongrottor, men med mandel och sirap i och bakpulvret är utbytt till bikarbonat.

Bondkakor

200 gram smör
2 msk ljus sirap
1,5 dl socker
2 tsk vaniljsocker

Kör med elvisp tills allting blandats väl.

1 dl hackad mandel
5 dl vetemjöl
1,5 tsk bikarbonat

När man blandat allt med elvispen är degen alldeles smulig. Häll ut på en lättmjölad bänk och krama ihop smulorna. Gör sedan en eller två rullar som är tre-fyra centimeter i diameter. Lägg dem i kylen någon timma så att smöret stelnar. Skär sedan rullarna i centimetertjocka kakor, placera ut på bakplåtspapper och in i ugnen cirka åtta minuter på 175 grader.

Jag hade massa tankar igår om saker jag skulle göra på min första semesterdag. Det blev ingenting av allting. Jag skäms nästan för att erkänna det, men jag tillbringade 14 timmar med datorn i knät. Självklart pausade jag för mat och toa och sånna grejer. På kvällen kollade jag på tv, men datorn var inte långt borta då heller.

Gårdagens två inlägg är resultat av surfande. Idag blev det annorlunda. Bland annat för att jag hade bokat tvättid klockan 10. Då måste man ju upp och ur lägenheten. Dessutom hade jag bokat in lunch med en vän som kom tillbaka från sin semester idag. Det är för övrigt det sämsta med semester. Går man i olika perioder kan det gå över två månader utan att man ses.

Hur som helst. Vi hade mycket att prata om och lunchtimman blev en och en halv timma. Därefter kilade jag upp på jobbet för att fixa några grejer jag glömde i söndags. Där fastnade jag sedan i ett samtal med en annan vän. Det blev några ärenden på stan samtidigt som jag dividerade livet med bästa vännen genom telefonen. Ett samtal som fortsatte i mataffären.

När vi lade på och jag hade kommit ur affären ringde jag en annan vän för att kolla läget och berätta om läget och nu har jag precis bakat två sorters kakor. Mer om det i nästa inlägg. Så får det bli.

Vad det här inlägget egentligen handlade om? Två väldigt olika dagar, men båda bra på sina vis.

Om jag hade några miljoner, en tre-fyra stycken så där, då skulle jag köpa en lägenhet i Vasastan, Haga eller Majorna. Utan att blinka. Nja, jag skulle välja någon jag verkligen ville ha, men jag skulle inte tveka på vad jag skulle använda pengarna till.

Emellanåt spanar jag igenom bostadsmarknaden bara för att jag tycker att det är roligt. Ibland är det småländska stugor, ibland våldsamt stora villor i Göteborgs skärgård eller som nu - bostadsrätter i innerstan.

Den här gillade jag bland andra. Jag skulle göra om det mesta utom golven i badrummet (där jag skulle måla väggarna turkås istället för blå) och vardagsrummet. Sjukt snygga golv. Allt annat skulle jag ändra. Riktigt trist lya. Fast det är klart, mina möbler och min inredning skulle ändra hela intrycket. Bra planlösning. Det är nästan det viktigaste och att det är balkong.

Stor humor! Robyn har ett antal olika tishor i sin shop, men den här är bäst. Så himla rolig. Fredagen den 12 augusti står hon på scen på Way out west. Jag ser fram emot det något enormt mycket. Fint sällskap får jag också, eftersom båda mina systrar köpt dagpass till just fredagen. Kan bli hur mysigt som helst.

Robyn spelade på Wow för två år sedan. Det var innan hon gick in i studion och kom ut med Body talk-serien. Det var en grym spelning med väldigt blandat låtmaterial. Kan hända att hennes musik egentligen är bättre på klubb än på festival, men jag tror det kommer att bli grymt ändå. Undra om hon kommer att köra helt solo eller om hon plockar in gästartister.

Nu går jag bara och väntar på spelschemat!

Tålamod har aldrig varit en styrka hos mig. Inget jag kan skryta med. Jag kan ha ganska bra tålamod med andra, men med mig själv är det lika med noll. Om saker inte funkar eller blir som jag tänkt mig på en gång lägger jag ner. Enda gången som jag kan ha tålamod med mig själv är när det gäller inredningsdetaljer. Där tillåter jag långsam tillväxt.

Vågen (som jag älskar högt) köpte jag på en bakluckeloppis på Heden, Göteborg, förra sommaren. Skärbrädan med det klassiska trycket picknick fick jag i födelsedagspresent av två vänner. Jag fick även en kökshandduk med samma tryck. Den hänger på ugnsluckan.

Förra helgen på Hönö hittade jag den fina kryddkvarnen. Väldigt 70. Det är lustigt med loppis, ibland fattar man inte grejernas potential förrän långt senare. När jag kom till loppisen i Klåva gick jag först ett ganska snabbt varv för att få en överblick. Sen gick jag ett varv till och verkligen luskikade på alla hyllor.

Det var under det andra varvet som jag fick syn på kvarnen. Jag la knappt märke till den. Den såg skabbig ut. Det är ju ett bruksföremål, men när jag tittade på den som en inredningspryl såg jag hur snygg den är. Och det var också då jag slog till. Den var ju inte dyr heller. Bara 15 kronor. Nu är den diskad och pryder sin plats i mitt köksfönster. Den passar fint in bredvid vågen och skärbrädan, helt klart.

Jag fick nys om ett gott sätt att tillaga bakpotatis och det var jag så klart tvungen att prova. Man bakar potatisen som vanligt i ugn i 200 grader tills de är klara (cirka 50 minuter). Ta ut dem, dela dem på mitten och gröp försiktig ur potatisen utan att skada skalet.

Mosa potatisen tillsammans med lite creme fraiche och kryddor. Jag hade bara i salt och svartpeppar, men här finns utrymme för fantasi och smak. I receptet skulle man även blanda i bitar av stekt bacon, vilket jag inte äter och därför uteslöt.

Klicka ut moset i skalhalvorna och strö över Västerbottenost och gratinera tills önskat färg uppstått i 225 grader. Som synes serverade jag med räkor och avocado, men funkar säkerligen lysande till grillat av alla de slag.

Innan sommarn köpte jag de här vråltjusiga skinnpjuxen. Jag har inte haft anledning att använda dem så många gånger, men tog tillfället i akt för någon helg sedan när jag åkte till Göteborg. Jag skulle ju bara gå till tåget, från tåget till vagnen, från vagnen till en lägenhet. Därifrån till vagnen och från vagnen till nästa lägenhet. Inte särskilt mycket gång kan tyckas, men det räckte för att jag skulle hitta skornas ömma punkter. Eller rättare sagt fötternas ömma punkter orsakade av skorna.

Eftersom det är skinn går det att töja. Bästa sättet är att blöta upp skorna i varmt vatten, ta på sig ett strumpor och klampa omkring hemma. Det går också bra att dra lite i skinnet. Med försiktighet dock, för man kan lätt töja ut dem för mycket.

I det här fallet sitter skorna perfekt runt hälen och därför har jag bara blött dem upp till sidsömmen. Mest ont får jag i min högertå. Fast ont är fel ord. Det är mer som att tån domnar. Sjukt att köpa skorna då, tänker vissa. Men det är inte sånt man upptäcker i butiken för man har dem inte på sig så länge. Men snart ska jag nog ha fått ordning på det.

När jag var på Hönö i helgen besökte jag naturligtvis second hand-affären i Klåva - hamnen. Jag köpte ett tyg och en saltkvarn, men gladast blev jag över att hitta de här örhängena. 10 kronor. De är gjorda i plåt, vilket gör att de skramlar härligt när jag har dem på mig. Jag har så mycket kläder som de passar till och jag har haft dem på mig både igår och idag.

Inte illa med tanke på att jag nästan alltid är smyckeslös nu för tiden. Underligt egentligen. Jag har många smycken, framför allt i silver, som jag gillar väldigt mycket. Förr kände jag mig naken utan något i öronen och runt halsen. Lustigt hur det kan ändras. En period hade jag samma örhängen och halsband varje dag i säkert två år. Det var som att jag inte var jag utan dem.

Efter att ha följt en säsong av Project runway har jag fått förnyad fascination för 60-talet. En av designerna - Mila - var starkt inspirerad av denna period och jag blev väldigt förtjust i kläderna hon skapade. Nästan allt gick i blockmönstrat svart och vitt. Mina cirkelformade örsmycken skulle passat hennes kollektion, helt klart. Synd att säsongen nu är över. Det är ett ljuvligt program som får idéerna att sprätta i huvudet på mig.

Hur ser dina favoritsmycken ut?

Precis som jag hade hoppats kom svaret om tidningarna snabbt. Skitsnabbt faktiskt. Jag hann knappt trycka på publicera innan telefonen ringde.

- Du lät så arg så jag tänkte att jag måste ringa direkt.

Nä, arg var jag inte. Mest fundersam. För givaren var det självklart. För glömska mig ett enda frågetecken.

Tidningen som kom var alltså en present från min kära kusin M. När jag fyllde år sa hon att presenten skulle komma på posten i början av juli. På månaderna som har gått hann jag givetvis glömma detta faktum.

Vilken tur. Nu kan jag verkligen njuta av tidningarna när det är en present från en person som känner mig och mina intressen.

Tack!

Här har ni enkel och smarrig sommarmat!

Av två anledningar köper jag aldrig färdig potatissallad. 1) det är oftast gul lök i, vilket jag är allergisk mot och 2) den är enligt min smak alldeles för fet och ofta smaklös. Jag gör helt enkelt min egen. Receptet har jag prövat mig fram till.

Det här räcker till tre eller fyra portioner ungefär.
10 färskpotatisar (väldigt svårt att säga summa eftersom storleken skiljer sig mycket åt)
1 golden delicious-äpple
1 burk keso
cirka två matskedar creme fraiche
knappt en matsked majonäs (kan uteslutas)
gräslök efter smak
örtsalt, peppar, chilipeppar

Jag behåller skalet på, men där gör man som man vill med potatisen. Jag tärnar potatisarna innan kokning. Då går det mycket fortare. Jag både saltar och pepprar potatisvattnet.
Låt potatisbitarna svalna i ett durkslag.
Tärna äpplet. Behåll definitivt skalet! Jag gillar golden delicious för att det äpplet har en bra sötma, syra och fasthet. Perfekt i mat.

Blanda keso, creme fraiche och majonäs i en bunke. Klipp i gräslök. Salta (örtsalt), peppra och smaka av. Jag som älskar chili har gärna lite chilipeppar i, men chilin får inte ta över smakmässigt. Här är det äpple, potatis och keso som ska bära smaken.

Blanda potatis- och äpplebitarna och vänd i kesoröran. Rör bara runt snabbt, eftersom potatisen lätt blir mosig annars. Låt dra en stund för smakens skull. Har salladen stått i kylen, ta fram den en stund innan servering. Den är mycket godare om den inte är kylskåpskall.

Servera till precis vad som helst. Grillat passar utmärkt till, både vegetariskt, kött och fisk. Idag åt jag som synes stekt lax och stekta färska champinjoner. Underbart gott och gjort ganska snabbt.

Jag har redan tidigare nämnt den här tiden som turbulent och lite konstig för kroppen. Semestertid. Alltså när halva gänget på jobbet har semester och jag som är i den andra halvan jobbar. Allt är annorlunda. Det som är mest annorlunda är att jag ibland är nattchef. Förra sommaren hade jag 15 nattchefspass. Nu bara sex stycken. Det är en utveckling åt rätt håll. Jag vill inte vara nattchef. Det finns en stor huvudorsak till det. Stress.

Det spelar ingen roll att hela passet är lugnt och flyter i behagligt tempo. Min hjärna, min kropp intill minsta cell är på helspänn. Klarvaken. Inför det som KAN hända. Ja, att allt skiter sig. Att jag tabbar mig, att tekniken strejkar, att allting rasar.

Den där överspänningen gör att jag inte kan sova.

I morse vaknade jag vid fem. Jag hade knappt sovit fem timmar, men mer gick inte. Jag försökte. Efter att ha snurrat runt i en timma utan att somna gick jag upp och diskade. Hade tänkt komma till jobbet vid nio, men åkte till åtta. Jag var ju ändå uppe.

Den här veckan och nästa jobbar jag som redigerare och reporter. Nästa fredag och söndag är mina sista nattchefspass den här sommaren. Därefter blir det semester. Allt mer efterlängtad ju närmre den barkar.

Och jag ska erkänna att turbulensen inte blir bättre av att jag i lördags gick och la mig lika sent som jag vaknade tidigt idag. Men jösses! Det var en rolig lördagskväll och tiden bara försvann.

Tryckeriföretaget Fälth & Hässler i Värnamo säljer ut i huvudsak böcker, men också gamla maskiner och redskap som finns i tryckeriets miljö. Bland annat säljer företaget ut dessa gamla skåp med lådor där olika typografier har förvarats. På framkanten står det vad lådan innehåller.



Lådorna är uppbyggda av små, små fack. Jag köpte en låda från skåpet till vänster på översta bilden. Har velat ha en sådan länge och blev själaglad när jag hörde att de gick att köpa för bara 100 kronor på F&H.



Den här pallen tyckte jag var fin, men hade jag köpt den hade den förmodligen bara hamnat i förrådet i väntan på rätt placering. Det kändes onödigt.



Många av de större prylarna fick man lämna bud på.



Likaså på de gamla maskinerna.

Förutom lådan köpte jag även en bok om teaterkläder och två block med vita sidor i. Som ritblock i lite finare format.

Jag är fortfarande mäkta irriterad på Svenskt Näringsliv och deras rapport. Igår läste jag bara vad som skrevs i medierna. Idag lyssnade jag på en debatt där en av författarna i rapporten uttalade sig. Han hävdade att saken vinklats fel, men så är det inte alls. Nu har jag kikat på rapportens sammanfattande inledning. Resterande ska jag läsa när jag har bättre om tid. (Den går att hitta på organisationens hemsida.)

Bara namnet på den här rapportern: Konsten att strula till ett liv - om ungdomars irrvägar mellan skola och jobb.

Svenskt Näringsliv uttrycker indirekt att svenska studenter är dumma i huvudet. "De vet inte bättre".

Ett argument man tar upp är att studenter läser längre tid idag. Tar extra kurser mellan varven istället för att läsa programmet "raka spåret". På detta förlorar individen en miljon sett till sin livslön. Det är tydligen förfärligt. För pengar är det enda som betyder något för Svenskt Näringsliv.

"En lärare som är klar med sin utbildning vid 26 års ålder har då redan hunnit tjäna en miljon och kunnat lägga undan till en bostadsinsats i 30-årsåldern." (Vilket man inte kan förrän vid 35-40 års-åldern och man pluggat till 30.)

Är det allas dröm att ha en bostadsrätt eller villa? Är det ett mått på duglighet och värdighet i vårt samhälle?

De tar även till argumenten att i 30-årsåldern ska man bilda familj, vilket kan bli krångligt om man samtidigt ska etablera sig på arbetsmarknaden. Det kan ju förvisso vara sant. Men så trångsynt att tro att alla först pluggar, sen träffar sin livspartner, får ett jobb, köper bostad och skaffar barn. Livet är väl ingen lista där man börjar på punkt 1 och går vidare till 2?

I rapporten säger Svenskt Näringsliv att högskolestudier inte borde vara en arbetsmarknadsåtgärd. Det leder till att folk som helst vill jobba istället pluggar. Det kan jag hålla med om. Men för att få bukt med det problemet vill Svenskt Näringsliv bland annat sänka ingångslönerna. Enligt mig vore det katastrofalt. Den första lönen man får är riktmärket för ens fortsatta löneutveckling. Är den för låg kommer man inte särksilt högt på sikt heller. (Nu är det jag som bryr mig om pengar.)

Svenskt Näringsliv vill höja bidragsdelen för utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning och som leder till kvalificerade yrken. Och tvärtom sänka bidragsdelen för utbildnignar som inte leder till kvalificerade jobb; som de kallar hobbykurser.

Bland annat förkastar Svenskt Näringsliv kurser som 7,5 poäng Ortnamn som "tvivelaktig nytta för framtiden". Min pass tillbaka - fråga Fredrik Lindström om det. De vill också "Förbättra tillgängligheten till samhällsekonomiskt värdefulla utbildningar, t.ex. läkarutbildningen." Ja! Det vore jättebra om vi på sikt fick ett överskott av läkare i landet!

Till sist. Personerna som har författat rapporten har inte full koll på grammatiken när det gäller de och dem. Lite humaniorastudier hade kanske hjälpt dem på vägen ...