Samma blogg på nya adress

 

Jag är tillbaka. Ja, jag tror det i alla fall. Efter min utställning förra våren gick min blogg i princip i graven. Jag tappade helt enkelt lusten och viljan. Det föll sig inte längre naturligt att dagligen skapa inlägg. Jag har nog hela tiden tänkt att jag ska ta upp tråden igen och bara väntat på ingivelse eller rätt läge i livet.

 

Jag tror att jag är där nu. Lägg till att jag går en WordPress-kurs via jobbet. Redan vid första kurstillfället blev jag oerhört pepp på att köra igång bloggen igen, men nu på ny adress. Till att börja med kommer det att bli en del mat, men förhoppningen är så klart att på sikt presentera mer av mitt måleri. Dock att måleriet ligger på is just nu. Samma sak där. Lusten har inte riktigt funnits. Eller tiden. Vi får helt enkelt se vart det bär.

 

Här är min nya adress. Hoppas du hänger på!

 

/Sofie


Rätt

 
Jag har lätt för att anpassa mig till nya situationer, människor och arbetsuppgifter. Jag är en människokännare och relationsbyggare, vilket gör att jag fort hittar och skapar kontakt med människor jag gillar. Det bidrar till att jag snabbt trivs i nya miljöer. Jag trivs där jag är nu. Verkligen!
 
Vi som arbetar tillsammans är inte alla av samma skrot och korn. Mångfalden kan bli mycket bättre, men vi är åtminstone inte fullständigt homogena som personer. Det är en tillåtande miljö och jag upplever att vi får vara dem vi är. Jag får vara jag.
 
Det som ändå fascinerar mig mest är hur rätt jag har hamnat. Då sett uifrån min tjänst och det jag gör. Det är klart att det finns uppgifter som inte är superroliga, men det är helt ok för samtidigt finns det saker som står på andra änden av skalan. Kreativa, utmanande, spännande, roliga uppgifter. Vid flera tillfällen har jag dessutom både teoretiskt och praktiskt haft nytta av mina tidigare erfarenheter. Det kanske verkar självklart, men jag har nytta av dem på ett sätt jag inte förväg kunde tänka mig.
 
Det är skithäftigt och lite läskigt. Som om banan har snitslats hit. Som om jag fått chansen att göra vissa erfarenheter för att det skulle leda hit, till denna tjänst, till denna organisation. Exempelvis hade jag möte med en kollega i veckan. Vi pratade om en specifik del av vår verksamhet. (Som hen berättade om genom att rita allt som syns på bilden.) I det samtalet kunde jag bidra med erfarenheter från fastighetsbranschen, men även från butiksarbete och skyltning. Det i sin tur ledde fram till massa idéer om hur vi skulle kunna jobba vidare och på vilka sätt jag skulle kunna vara med och bidra till utvecklingen.
 
Jag märker att jag har svårt att återberätta detta på det sätt jag känner kring det. Jag känner mig liksom förundrad och ordlös. Samtidigt glad och ja, lycklig! Är inte det häftigt? Att kunna bidra och att kunna göra det brett blir väldigt bekräftande. Att bli bekräftad genom att man får göra det man är bra på skapar också ett gott resultat. Ett tillvägagångssätt som varje företag borde tillämpa, men som (enligt min erfarenhet) få gör. Tyvärr.

Drömtydning

Som högkreativ person tar min hjärna ständigt in alla intryck omkring mig. Även obetydliga som "kvinnan som kommer ut från cykelaffären har röda skor". Natten är tiden då min hjärna tar chansen att bearbeta allting. Det tar sig ut i drömmar. Många gånger är mina drömmar bara ett virrvarr av bilder som jag har glömt bort när jag vaknar eller som jag inte lägger någon större vikt vid. Men ibland är drömmarna av en helt annan karaktär. Som en film med ett förklätt budskap.
 
I natt till exempel drömde jag att en gammal vän till friade till mig. Han hade till och med fixat ringar som han hade hunnit gravera med våra namn. Min ring satt som gjuten. Jag sa ja till hans frieri trots att jag inte ville gifta mig med honom. Trots att jag hyste känslor för en annan person. Det i sig var märkligt, men även det faktum att jag inte har träffat den här vännen på ganska länge. Jag hade ingen aning om att han hyste dessa känslor för mig och vi hade inget mer än en vänskaplig relation sen innan. Att jag sa ja förstår jag inte, men det är nog inte heller själva poängen med drömmen.
 
När jag vaknade hade jag drömmen väldigt klar för mig. Ofta glömmer man ju bort delar, men den här var glasklar. Först hade jag främst fokus på själva handlingen i drömmen. På honom som friade. Varför friade han? Tills jag kom på att jag måste tyda/läsa drömmen bildligt och inte bokstavligt.
 
I samma stund som jag fick den tanken insåg jag också vad drömmen handlade om. Beslut. Jag har ett beslut som jag klurat på ett tag. En fråga som jag vill svara både ja och nej på. Drömmen gav mig en bild. Den visade att jag sa ja, när jag borde sagt nej. Det blev vägledande.
 
Jag älskar drömmar!
 
 
 

Jag älskar Göteborg

 
När jag bodde i Småland längtade jag ofta till Göteborg. Hem till Göteborg. För det är hem. Det är här jag har mitt hjärta. Trots att jag tidigare aldrig bott i stan har den alltid varit min. Mest längtade jag efter möjligheten till ett rikare kulturliv. Att kunna gå på spelning mitt i veckan och för den delen: Att kunna sitta på ett fik efter klockan 18.00. Teater, konserter, utställningar, restaranger. Allt sånt kan lätt vara som en hägring. När man väl har allt det där så utnyttjar man det inte, men det gör jag. Jag älskar stadslivet på så sätt. Allt finns tillgängligt.
 
 
Precis utanför mitt kontorsfönster rullar spårvagnarna förbi. Eftersom bilvägen går samman med spårvägen precis här plingas det ofta i varningssystemet. Just den här morgonen slog det mig att det där plinget var en sån där sak som jag kunde sakna i Småland. Spårvagnspling. Jag saknade att åka spårvagn. Att åka kollektivt.
 
 
Jag saknade även den saltluktande vinden. Aningen om att havet fanns där ute. Nära. Nära min paradisö Hönö. Dess naturreservat med fantastiska klipplandskap att gå vilse i. Sen min syster bosatte sig i Linné har jag lärt mig tycka om denna delen av stan. Linné, Järntorget, Långgatorna. Och nu sitter jag här dagligen. Här finns liksom stadens själ.
 
 
 
 
Göteborg är en stor liten stad där människorna har en ibland ganska ickesmickrande dialekt. Göteborgska. Här finns alla de andra dialekterna också. Det är det som gör den till storstad på ett sätt. Småländska, skånska, boråsiska, värmländska några få fall av stockholmska. Turister från England, Spanien, Tyskland, USA, Japan. EU-migranter. Tredjelandsmedborgare. Språk och dialekter. Det är jag väldigt förtjust i. Jag lyssnar på diftonger, betoningar och melodier. Försöker identifiera dess rot och härkomst. Nysvenskar som använder vårt språk på ett oerhört kreativt sätt.
 
 
Här kan man vara både anonym och igenkänd. 
 
En kollega på tidningen i Värnamo hävdade att man inte kan älska en stad. Men jag gör det. Jag älskar Göteborg. Allt det fula. Allt det vackra. Kranarna längs älven. Utsmyckade byggnader från tidigare sekler. Landshövdingehusen. Kantiga tegelkolosser.
 
 
Det har tagit sin tid för mig att finna min plats, men nu har jag gjort det. Nu är den här staden min. På riktigt. Jag är inte på besök. Inte tillfälligt boende. Jag har landat där mitt hjärta alltid velat vara. Göteborg.
 
 
Dikten/texten nedan skrev jag januari 2011. Då kände jag en enorm hemlängtan och stor frustration över att vara i Småland istället. Nio månader senare skrev jag på kontrakt på en lägenhet i Göteborg.
 
Min stad
 
Jag kliver av tåget. Skakar Smålands fantasisand ur mina skor, tömmer fickorna på alla stenar som samlats där och ruskar om håret som plattats till under resan. Folkströmmen går längs med tåget in mot det enorma stationshuset. Jag följer efter, tar vänster, krockar med en fyllerist som skrattar åt mig. Jag kliver ut genom de smala dörrarna mot Drottningtorget. Solen skiner och snöfläckarna för en dödsdömd kamp där de ligger spridda över gatstenarena. Jag drar ett djupt andetag. Luften är frisk och en lätt vind sveper över torget. Trean skramlar in och jag får ta några språng för att hinna fram och på. Jag dimper ner på ett säte och ser mig omkring. Människorna känns bekanta fast jag inte känner dem. Deras sätt att prata. Hur de ser sig omkring. Spåren leder upp för Avenyn, svänger av mot Vasastan. Jag blickar upp mot alla husen. Jag ler mot dem som var de mina vänner. Vid Järntorget hoppar jag av. Snurrar ett varv och ser mig om innan jag stegar vidare mot Linnégatan. Detta är min stad. Jag är hemma.
 
 

När dammet lagt sig

 
Först ville jag rusa fram. Så fort jag bara kunde med dammet
virvlande längs grusvägen. Du hängde inte med och jag såg dig
långt bakom mig. Förlorad, tänkte jag. Satte mig på en sten,
huvudet i händerna. Grät en skvätt. Räknade dagarna som gick.
Så kom du släpande. Jag visste inte ens om du såg mig, men
jag sträckte ut min fot så långt jag kunde. Jag tror minsann att
du föll.
 
 
 
Dikt jag skrev idag.
 
 

En massa svar

 
Hur gammal är du?
Jag fyllde 33 tidigare i år, men oftast får jag tänka efter hur gammal jag är.
 
Hur gammal känner du dig som?
Ibland som en tonåring. Ibland som en gammal, gammal kvinna. Oftast som den ålder jag faktiskt är.
 
 
Vilken månad är du född i?
Februari
 
När vaknade du idag?
Strax efter 9.00, men jag låg kvar i säkert två timmar innan jag kom upp. Under tiden pratade jag i telefon, mailade, kollade efter cykel på blocket och slösurfade.
 
 
Vad gör du idag?
Inte mycket. Mina färger är framme, men än har inte andan att sätta igång med dem fallit på. Klockan 18 ska jag lyssna på P2 för då direktsänds Judinnan från Operan och en jag känner är med som musiker.
 
Har du varit med om något spännande de senaste dagarna?
Ja! Jag började mitt nya jobb denna vecka. Det har känts både spännande och väldigt roligt. Mitt första intryck är att här kommer jag trivas. Det känns som om jag kommer få arbeta precis med sånt jag är bra på och det kommer ändå att vara utmanande, vilket passar mig perfekt. Stället är fullt av bra människor också!
 
Vilka länder har du varit i?
Sverige (så klart), Norge, Danmark, Lettland, Frankrike, Belgien, Tyskland, Tjeckien, Spanien, England, Island och Italien. Jag har även passerat Nederländerna och eventuellt stannat till på någon toalett. (Följande bilder är från Frankrikeresan i somras.)
 
 
Vilka länder skulle du vilja besöka?
Som synes ovan har jag bara varit i europeiska länder och det finns fler som jag vill till. Exempelvis Portugal, Finland och Grekland. I övrigt finns det länder i alla världsdelar som jag skulle vilja besöka. Jag är inte jättesugen på USA generellt sett, men jag skulle vilja besöka New York någon gång.
 
Vilken är din drömresa?
Jag har ingen resa så där som jag drömmer om, men visst hade det varit skönt att åka någonstans där havet breder ut sig precis utanför boendet. För min del får det gärna vara ganska folktomt. Jag är inte så förtjust i stora hotellkomplex där turister knör som packade sillar. Jag vill hellre vara på något mer genuint ställe i så fall. En mindre fiskarby i Italien där man äter på samma restaurang som de boende i området.
 
Vad har du för semesterplaner?
Eftersom jag har gått hemma i två månader nu tänker jag bara ta ledigt tre veckor i sommar. Under den perioden infaller en av mina bästa vänners bröllop (pepp) och Way out west. I övrigt har jag inte planerat något mer. Jag sparar två veckor för att eventuellt ta mig en vecka i Las Palmas i höst. 
 
Vad jobbar du med?
Jag jobbar som kommunikatör, men jag är utbildad journalist.
 
 
Hur tar du dig till och från jobbet?
På morgonen tar jag bussen till färjan över Göta älv och sen promenerar jag sista biten. På hemvägen går jag både första och sista sträcken och tar färjan över älven.
 
Vad ska du göra i helgen?
Det är helg nu och denna helg var min plan att inte ha några planer. Ta det lugn och göra vad som faller mig in. Nästa helg däremot är det fullt ös. På fredag ska jag på konsert med Timo Räisänen, på lördag ska jag på 30-årsfest och på söndag ska jag på konstrunda i Majorna.
 
Vad är det senaste du köpte?
Haha...jag köpte pizza igår.
 
 
Vem pratade du senast med i telefon?
Jag pratade med pappa i morse.
 
Vilken var din senaste facebook-status?
"Vilken arbetsplats jag kommit till! Så mycket glädje och omsorg sinsemellan och så mycket hjärta för dem som lever i socialt och/eller ekonomiskt utanförskap. Efter bara en vecka känner jag mig hemma."
 
Vad står det i det senaste sms:et du fick eller själv skickade?
"Tack för ditt bidrag till Feministiskt initiativs valfond! Vi har nu fått in totalt 968 588 kronor till vår valfond, med målet att nå 1 000 000 kronor."
 
Vad lyssnar du på just nu?
Jag lyssnar på min senaste spotifylista. Just nu Loreen med "Do we even matter"
 
 
Samlar du på något?
Inget så där som jag direkt jagar efter, men med tanke på den stora summan handväskor, skor och scarves jag har kan man tro att jag samlar på dessa saker. (På bilden är min vän Linda som också gillar skor.)
 
Vad har du för stil?
Ganska vanlig tror jag, men jag försöker att vara fri i min stil. Jag kan klä mig i byxa och kavaj, lika väl som klänning eller tajts och tunika. Jag gillar lager på lager och gärna att det sitter löst.
 
Vad är du rädd för?
Jag är rädd för fascistisk makt. Jag är rädd för makt som skapar ett land för dem som redan har och som än mer marginaliserar dem som inte har. Jag är rädd för okunskap, att man exempelvis röstar på SD för att man är trött på invandrare utan att veta vad SD egentligen bottnar i - fascism. Samma principer som Hitlers parti bottnade i. Att människor med den ideologin och människosynen har inflytande i vårt land gör mig fruktansvärt rädd.
 
 
Vad gör dig glad?
Människor som har öppna och orädda tankar, som vågar möta andra människor på just det sättet. Jag blir även glad över solskensglittrande vatten, någon som får mig att skratta och att umgås med vänner.
 
Vilken är din bästa egenskap?
Hmm...jag måste nog säga min kreativitet.
 
Vilken är din sämsta egenskap?
Absolut mitt dåliga tålamod som är sammankopplat med min ivrighet att komma i mål så fort det bara går. Denna egenskap drabbar mig själv negativt många gånger och säkert även andra.
 
Är du stadsmänniska eller lantis?
Just nu är jag stadsmänniska.
 
 
Vad har du för typ av boende?
Jag bor i en hyresrätt, i ett landshövdingehus.
 
Skulle du vilja bo på ett annat sätt?
Just nu drömmer jag om att hitta en trea till rimlig hyra och med balkong. Det verkar rätt kört. Angående frågan om stadsmänniska eller lantis så tänker jag nog att jag i framtiden lämnar stan för att bo i hus på landet. Men det känns väldigt främmande än så länge.
 
Vad drömmer du om att genomföra?
Att skriva klart mitt bokmanus! Absolut det. Jag drömmer om andra saker också, men bokmanuset är det jag kanske minst tror att jag faktiskt kommer att genomföra även om jag vill.
 
 
Vad har du för motto?
Det handlar om inställning. Det mottot har hjälpt mig många gånger när jag hamnat i negativa situationer. Att vända tanken. Att se sakerna i det dåliga som kanske är bra. För oftast finns det något bra även i det dåliga. Det gäller bara att se det. Mitt motto hjälper mig att se det positiva.

Saker jag önskade mig

I morgon börjar jag mitt nya jobb. Det ser jag fram emot mycket. Självklart tjänsten i sig, men jag ser fram emot att lära känna verksamheten och kollegorna. Jag kommer ju inte lära känna alla. Det är nämligen omkring 350 fastanställda, 150 timanställda och cirka 120 volontärer. Men förhoppningsvis kommer jag att lära känna de flesta som sitter i samma hus som jag. Jag skulle tippa att det handlar om 30-40 personer någonting.
 
Om jag backar bandet en bit så har det funnits saker jag har önskat mig och jag tänkte rada upp dem här:
 
- arbeta i en icke vinstdrivande verksamhet
- sitta nära Järntorget
- arbeta med något som känns meningsfullt
- jobba med kommunikation (information, sociala medier mm)
- låta mitt sociala engagemang bli praktisk handling (om än så indirekt)
- arbeta på Stadsmissionen
- ha ett arbete där jag möter människor (andra än kollegor)
- arbeta kreativt och problemlösande
- arbeta med tidning/skriva artiklar/fota
- bygga relationer
- arbeta i team
- nå en viss lön innan en viss ålder
 
Antal punkter på listan som stämmer in på mitt nya jobb: ALLA!
 
Det brukar sägas att man ska vara försiktig med vad man önskar sig för att man kan få det. Det sägs som en varning för att man kanske inte till fullo förstår konsekvensen av sitt önskande då det kan tillkomma massa negativa följder. Jag skulle vilja säga att vi måste våga drömma mer. Vad vill du ha? Vart vill du nå? Hur ska du komma dit? Hur många steg är det dit och hur lång tid är du beredd att vänta? Gör en plan. Börja gå. För vet du...man kan få precis det man önskar.
 
Jag vet ännu inte vad allt detta kommer att innebära för mig, men jag vet att jag får det jag vill ha. Jag vet också att jag har tagit mig dit av egen kraft, på egna meriter. För att jag har vågat drömma, jag har haft en plan, jag har tagit strategiska beslut och jag har vågat chansa. Den vetskapen i sig ger en häftig kraft och kick för självförtroendet.
 
Nu är jag så pepp på att börja mitt nya jobb!
 
 

Lägga pussel

Ordet kommer från latin och betyder åskåda, se på eller betrakta. Som synonymer anges: Ingivelse, fingertoppskänsla, föraning och instinktiv uppfattning. Jag syftar så klart på intuition och ordet beskrivs som en förmåga att bilda en omedelbar uppfattning eller göra en omdelebar bedömning utan att (medvetet) har tillgång till alla fakta. Intuition ställs ofta som motpart till logik, men det i sig tycker jag verkar ologiskt.
 
Som jag ser det handlar intuition om att lägga pussel med de få och ickekompletta bitar av information man för tillfället har tillgång till. Utifrån denna knapphändiga information drar man en slutsats. Det kanske kan verka ologiskt, men är ofta högst logiskt.
 
Jag har en god intuiativ förmåga. Till viss del har det nog med kreativiteten att göra. Hjärnan snurrar igång kvickt och försöker skapa en bild. Samtidigt är jag bra på att uppfatta subtila signaler. Små ord. Sånt som inte sägs, men sånt som känns. Blickar. Kroppsspråk. Jag minns även gammal information.
 
Det är väl med de subtila signalerna som det ickelogiska kommer in, men jag vill ändå hävda att slutsumman är logisk. Nå väl, min tanke är inte att bekräfta att intuition är logisk. Mest bara resonera kring den för att jag tycker intuition är vansinnigt intressant och för att den många gånger är ett betydande hjälpmedel för mig.
 
Med hjälp av min intution har jag många gånger "förustpått" utgången av enskilda situationer. Både positiva och negativa. Det jag hänger upp mig på just nu är vad som händer efter den där plötsliga ingivelsen, när man instinktivt vet svaret på en fråga utan att ha faktan.
 
I måndags fick jag genom intuitionen svar på en fråga. Svaret var negativt för mig. Små, små signaler från olika håll skapade summan som blev svaret. Det var ganska tydligt. Därefter har det pågått en process. Jag ser alla de där pusselbitarna av information framför mig och jag försöker gång på gång stuva om dem för att komma fram till en annan slutsats. En positiv slutsats.
 
Jag vet inte varför min hjärna gör så här. Jag försöker få den att låta bli. För efter 33 år med mig själv vet jag att den första känslan och ingivelsen oftast är den korrekta. Jag vet av erfarenhet att de gånger då jag försökt lägga om pusslet blir det svåra onödigt utdraget. Ni vet som med plåster. Mitt försök att lägga om pusslet blir som att dra långsamt, långsamt. Istället för att dra fort och bli av med det.
 
Nå väl. Det enda som brukar hjälpa mot den här segdragna processen är att gå till källan och utkräva svaret baserat på fakta. I detta fall är det inte helt enkelt. Likväl är det här med intuition intressant och något jag funderat ganska mycket på de senaste månaderna, eftersom jag har flera tydliga situationer där min intuition haft rätt. Fullständigt rätt.
 
 

Att förså (inte förstå) konst

 
En sak som irriterar mig är folk som säger följande om konst: Nä, sånt förstår jag mig inte på.
 
Till viss del kan jag förstå den inställningen. Jag har både i jobbet och privat sett utställningar och inte "fattat" ett skit. En konstintendent som står framför en i princip enfärgad, röd tavla och pratar sig varm om än det ena och än det andra som tavlan innehåller. Själv står man som ett fån och försöker se om det åtminstone finns några nyanser i det röda, bara något, som tilltalar en gnutta.
 
Den absolut tråkigaste vernissagen jag varit på var en snubbe som målade med fotografisk precision. Jo, det var imponerande, men samtidigt totalt själlöst. Det fanns ingenting kvar till betraktaren. Inget som öppnade min fantasi eller mina känslor. Hans målningar hade varit bättre som just fotografier. Fångade ögonblick.
 
Det har också hänt att jag stått framför målningar och varit ordlös. Hakan har trillat ner till knäna i hänförelse för färgkombinationer, former, motiv eller tekniker som konstnären levererat. Både fullständigt abstrakta motiv och föreställande. Konst kan dra i minnen man glömt att man hade eller väcka en fantastisk ljuv känsla som inte går att förklara.
 
Den bredden är den största tjusningen med konst. Från det som inte tilltalar ett smack till det som golvar en totalt. Och därför blir jag så arg när folk säger att de inte förstår sig på konst. Och jag blir arg för att det finns något elitistiskt i konst som säger att den är till för dem som förstår.
 
Så här säger jag om mitt eget måleri: Se på mina målningar. Gillar du dem? Kul! Gillar du dem inte? Helt ok. Tavlor är som människor. Vissa gillar man mycket, andra är helt ok, någon blir man blixtförälskad i och de allra flesta bara passerar omärkbart förbi. Man kan inte gilla alla.
 
Ibland har jag haft en tydlig tanke när jag målat. För mig är inte det viktigaste att betraktaren ska hitta denna tanke och på så vis "förstå" tavlan. Jag vill att det ska handla om egna associationer. Som min bror sa vid ett tillfälle för några år sedan. "Du har målat så mycket rymden i dina senaste tavlor." Jag hade inte sett det själv, men det var vad han såg och det gjorde mig överlycklig! Vilken underbar förknippning och tolkning.
 
Man måste inte gilla eller uppskatta konst, men att med en axelryckning avfärda all konst genom att säga att man inte förstår sig på den gör mig ledsen. Tänk så här: Det finns inget att förstå, inga rätt och fel, det handlar om din egen upplevelse, din fantasi och vad som händer i dig när du tittar på en tavla. Är det helt tomt, ja, då var nog just den tavlan inget för dig.
 
Bilden är en skärmdump efter googlingen "konst".
 
 
 

Laglösa rutiner

Nu känner jag mig rätt färdig med att vara ledig. Jag är inne i sjunde veckan och jag ska även ha en åttonde. Visst är det en lyx att faktiskt få vara ledig mellan två jobb! Det har varit väldigt skönt och behövligt. I vanlig ordning har jag dock utnyttjat tiden alldeles för dåligt, men jag tänker att det är så det ska vara. Att välja att inte göra en massa saker är nog bättre än att vara sysslolös utan att ha valt det.
 
Jag visste att jag skulle landa i detta. Att ledigheten skulle vara härlig till en viss gräns. Att jag skulle längta efter att få vara produktiv igen. Att träffa människor daligen. Jag älskar att vara ensam, men nu har jag haft för mycket ensamhet. Jag längtar efter att få jobba och jag ser väldigt mycket fram emot att få lära känna mina nya kollegor.
 
Faktum är att jag även längtar efter att ha rutiner igen. Jag har satt mina ur spel. Till en början var jag duktig, men ju längre tid jag har varit ledig desto värre har det blivit och nu kan man nog kalla mina rutiner totalt laglösa. Jag ser till och med fram emot att börja fixa matlådor igen.
 
Tyvärr har jag knappt målat sen förra helgen då jag hade min utställning. Det brukar bli en tillbakagång för min del efter sådana här grejer. Saken är den att jag behöver måla som bara den inför nästa utställning. Dit är det knappt sex veckor kvar och fyra av de veckorna är jag på ett nytt jobb som kommer ta mitt mesta fokus.
 
Nå väl. Jag ska inte pressa mig för mycket. Det får bli vad det blir. Tack och lov är det inte idéerna som tryter. Huvudet vimlar av dem. Problemet är min disciplin. Avsaknaden av rutin. Jag ska ändra på det. På torsdag ska jag måla. Det lovar jag mig själv.
 
 

Saker kreativa människor gör

 
Den 3 mars publicerades en intressant artikel på huffingtonpost.com. Artikeln finns i sin helhet här. Artikeln handlar om kreativitet och utgår från forskning som gjorts på området och där man har kommit fram till 18 saker som högkreativa människor gör som andra inte gör. För mig som är kreativ är det svårt att förstå att man inte är kreativ. Jag känner nog väldigt få människor som är icke-kreativa. Eller så är det för att kreativitet är "inne" och något som alla vill vara och som alla arbetsgivare efterfrågar, vilket skapar något som kanske liknar kreativitet hos alla. Jag vet inte. Hur som helst. Jag tänkte försöka översätta och återge de 18 sakerna som högkreativa människor gör. Om ni undrar ifall jag känner igen mig i dessa punkter så kan jag meddela att första gången jag läste artikeln kändes det som om någon hade tagit sig in i min hjärna.
 
Inledningvis finns en sammanfattning som kan översättas ungefär så här: Enligt neurovetenskapen är kreativiteten mer komplicerad än man tidigare uppfattat och kan inte delas upp i tanken om höger- och vänsterorienterad hjärna (höger=rationell och analytisk, vänster=kreativ och känslomässig). Kreativt tänkande innebär att en rad kognitiva processer, nervbanor och känslor är inblandade och bilden för hur kreativiteten fungerar är ännu inte helt klar. Psykologiskt sätt är det svårt att sätta fingret på kreativa personlighetstyper för att de är komplexa, paradoxala och tenderar att undvika vanor och rutiner.
Forskning pekar på att kreativitet innebär möten mellan en mängd egenskaper, beteenden och sociala influenser i en och samma person. Psykologen Scott Barry Kaufman menar att det till och med kan vara svårt för den kreativa att känna sig själv pga komplexiteten.
"...Imaginative people have messier minds." (Fantasifulla människor har stökigare sinne.)
 
 
De kursvia raderna är min reflektion.
 
1 De dagdrömmer
Dagdrömmeri kan hjälpa den kreativa processen och många vet av erfarenhet att de bästa idéerna är tagna som ur det blå när våra sinnen är "någon annanstans". En undersökning från 2012 visar att dagdrömmandet pågår under ett engagerat hjärntillstånd. Det kan leda till plötsliga insikter då dagdrömmandet relaterar till förmågan att minnas information som hjärnan mer eller mindre passivt har tagit in. Dagdrömmeri är förknippat med samma hjärnprocesser som kreativitet och fantasi.
     Jösses ja! Jag dagdrömmer en masse. Och nästan hela tiden svävar tankarna iväg. I morse fantiserade jag om att jag var i Paris och jag höll en lång och rolig konversation med en bagare på franska. Med mig hade jag så klart fantastiskt sällskap, en person jag tycker mycket om.
 
2 De observerar allt
Kreativa ser möjligheter överallt och tar hela tiden in information som sedan kan bli bränsle för kreativa uttryck.
     Det är inte underligt att jag har svårt att sova ibland. Min hjärna tar ständigt in intryck som måste bearbetas. Natten verkar vara ett bra tillfälle...
 
3 De arbetar den tid som passar individuellt
Många stora artister uppger att de är som mest produktiva, kreativa, fokuserade under en viss tid på dygnet. Det kan vara tidiga morgnar eller sena nätter. Högkreativa personer är medvetna om denna inbyggda kreativa klocka och anpassar ofta sin arbetsstruktur efter det.
     Jag är anställd och arbetar "vanliga" tider, men om min kreativitet hade fått bestämma skulle arbetstiden förmodligen vara mellan 20 och 02 på kvällen och natten. Då är jag som mest kreativ.
 
 
4 De avsätter tid för ensamhet
Artister och kreatörer ses ofta som en stereotyp för ensamvargar. Ensamhet kan vara nyckeln för att nå bäst arbetsresultat. Scott Barry Kaufman kopplar samman den valda ensamheten med dagdrömmeri - att en måste ha egentid för att kunna låta tankarna vandra fritt.
"Du måste komma i kontakt med din inre monolog för att kunna uttrycka den. Det är svårt att hitta sin inre kreativa röst om du inte kommer i kontakt med dig själv och reflekterar över vem du är."
     Jag älskar att vara ensam och har behov att vara det. Mina storasystrar tyckte jag var konstig när jag som barn stängde in mig på mitt rum för att få vara ifred med mina tankar.
 
5 De vänder negativt till positivt
Många av de mest ikoniska sångerna har skrivits ur stor smärta och sorg. Kreativa människor kan använda svårigheter som katalysator till något bra. Svårigheter och motgångar får dem att vilja se på saker ur ett nytt perspektiv, att vända motgången till något positivt.
Scott Barry Kaufman: "Den bild personen hade om världen eller en viss plats krossas, vilket får dem att ta sig ut i periferin för att se saker med ett nytt ljus och det är väldigt uppmuntrande för kreativieten."
     Min bästa målning, som också blev starten för mitt egna uttryck, kom till efter att jag hade drabbats av en stor sorg.
 
6 De söker nya erfarenheter
Kreativa människor älskar att utsätta sig för nya erfarenheter, känslor och sinnestillstånd. Den öppenheten är viktig för den kreativa produktionen.
Scott Barry Kaufman: "Öppenheten för erfarenheter är genomgående centralinstrumentet för den kreativa prestationen. Det öppna sinnet innehåller flera aspekter som alla är relaterade till varandra; intellektuell nyfikenhet, spänningssökande, öppenhet för känslor, öppenhet för fantasi. Tillsammans utgör de en enhet för kognitiv och beteendemässig utforskning av världen. Den yttre så väl som den inre."
     Det här är så mycket jag. Just det här att utsätta sig för nya saker. Det kan vara skrämmande, men samtidigt kickar det igång massa positiva saker i mig. 
 
 
7 De misslyckar sig fram
Framgångsrika kreatörer lär sig att inte ta misslyckanden personligt. I en kreativ process är misslyckandet mer eller mindre ett måste för att utvecklas. Steven Kotler har skrivit en artikel om det kreativeta geniet Einsteins: "Kreativa misslyckas och de riktigt bra misslyckas ofta."
     Över lag är jag nog bra på att inte ta saker personligt när det gäller arbeten jag gör. Jag kan ställa mig saklig till kritik. Jag tror knappt jag ser misslyckanden som misslyckanden utan som något som driver mig framåt. En chans att börja om och göra bättre.
 
8 De ställer de stora frågorna
Kreativa människor är omättligt nyfikna. De lever livet undersökande och upprätthåller nyfikenheten genom hela livet. De ser på omvärlden och vill veta hur och varför saker är som de är.
     Nyfiken är ju i princip mitt andra ord efter kreativ när jag ska beskriva mig själv. Må jag aldrig förlora upptäckarlusten!
 
9 De är människoobservatörer
Högkreativa människor är observanta av naturen. De älskar att iaktta andra människor och kan generera några av sina bästa idéer ur detta beteende.
     Att sitta ensam på centralstationen eller ett fik och studera människor, sociala mönster. Det är fascinerande och tyvärr något jag gör för sällan. Det går dock lika bra att observera på jobbet eller på vagnen eller vilket sällskap en än befinner sig i.
 
10 De tar risker
I det kreativa arbetet ingår risktagande och många kreativa typer blomstrar när de tar risker i sitt liv.
     Kreativa typer blomstrar när de tar risker i sitt liv. Ja, det är väl där jag har befunnit mig den senaste tiden.
 
 
11 De ser hela livet som en möjlighet att uttrycka sig
Nietzsche trodde att ens liv och världen skulle ses som ett konstverk. Kreativa typer är mer benägna än andra att se världen på detta sätt.
Scott Barry Kaufman: "Kreativativitet är inget annat än ett individuellt uttryck för dina behov och önskemål och ditt unikum."
     Jag uttrycker mig i ord, musik, måleri, foto, bakning, matlagning, konversationer...här är jag!!
 
12 De följer sin passion
Kreativa människor tenderar att motivera sig själva. Det vill säga att de handlar utifrån en inre önskan snarare än en önskan som ger extern belöning eller erkännande. Forskning visar att bara tanken på dessa inneboende skäl i sig ökar kreativiteten och viljan att genomföra en viss aktivitet.
     Jag skulle säga att det är både ock. Både den inre drivkraften och den yttre bekräftelsen, men det är sant. Jag målar främst för mitt eget välbehag och behov.
 
13 De har utifrån-perspektiv
Scott Barry Kaufman hävdar att ett syfte med att dagdrömma är att hjälpa oss att komma ur våra egna begränsade perspektiv och utforska andra sätt att tänka, vilket kan vara en viktig tillgång för den kreativa processen. Med hjälp av fantasin kan man föreställa sig sin egen framtid, men även vad andra tänker - alltså att sätta sig in i någon annas perspektiv.
     Jag kan bli trött på mig själv för att jag i mitt huvud alltid försöker tänka ut vad en annan människa tänker och känner. I samtal med andra kan det vara bra då som en form av empati, men inte när jag gör det för mig själv. Vem kan läsa andras tankar?
 
 
14 De tappar uppfattning om tid
Att vara inne i ett flow är ett mentalt tillstånd då en person överskrider sin medvetna tanke och når en förhöjd koncentration, men också ett lugn. I detta tillstånd är en praktiskt taget immun mot andra interna och externa påtryckningar så som tid. För att få flow måste man känna engagemang för sin uppgift.
     Haha! Jag tappar tiden och glömmer att äta. Jag blir väldigt mycket som Alfons "Ska bara...".
 
15 De omger sig med skönhet
Kreativa tenderar att ha god smak och som ett resultat av det tycker de om att omge sig med skönhet.
     Jag vill inte förhäva mig och säga att jag har bra smak (jo), men jag tycker att mina möbler och prylar är vackra. Det är därför jag köpt den.
 
16 De kopplar ihop saker
Om det finns en sak som skiljer mycket kreativa människor från andra är det förmågan att se möjligheter där andra inte gör det, förmågan att koppla samman olika saker som andra inte ser har ett samband.
Steve Jobs: " Creativity is just connecting things. When you ask creative people how they did something, they feel a little guilty because they didn't really do it, they just saw something. It seemed obvious to them after a while. That's because they were able to connect experiences they've had an synthesize new things."
     Ordet intuition nämns inte här, men jag tänker att det till viss del handlar om det. För mig är inte intuition något magiskt sinne utan förmågan att lägga ihop olika information till en hel bild som ger svar på frågor. Och ja, jag ser möjligheter i det mesta.
 
17 De bryter mönster
Kreatörer gillar att bryta mönster, uppleva nya saker och undviker allt som gör livet enformigt eller vardagligt. Enligt Scott Barry Kaufman har kreativa mer mångfald av erfarenheter.
     Om allt rullar på i samma spår för länge får jag panik. Minns en vår när jag var på Värnamo Nyheter. Allt hade gått på rutin ganska länge på jobbet och jag bara väntade på något som skulle förändra sig. Inget hände. Förutom att jag blev sjuk och låg hemma med feber. Då fick jag ett ryck och möblerade om hela min lägenhet. Fortfarande med feber... Den förändringen funkade och efter det kände jag mig lugn igen.
 
 
18 De avsätter tid för mindfulness
Kreativa typer förstår värdet av ett tydligt och fokuserat sinne, eftersom deras arbete är beroende av det. Forskning visar att mindfulness kan öka hjärnkapaciteten och främja kreativt tänkande.
     Jag gillar inte ordet mindfulness. Känns lite humbug så där, men jag greppar innebörden. Nuet. Jag är nog aldrig så mycket i nuet som när jag målar eller utöver någon annan kreativ aktivitet. Det är nästan som heligt.
 
Ja! Detta var ett riktigt mastodontinlägg och det kanske inte är alla som läser hela vägen hit. Dessa punkter var inget nytt för mig. Jag känner mig själv väl, men det är skönt att ibland få vetenskaplig bekräftelse på hur en fungerar som kreativ person. Kände du också igen dig?
 
OBS! Bilderna har inget högre syfte än att ge ögat annat än text att vila på.
 
 

Borttappad och återfunnen

 
Omständigheter kan verkligen påverka en människa. Göra henne till någon annan än den hon sannerligen är. Det behöver inte krävas en extrem situation. Det kan exempelvis räcka med ständig föränderlighet som skapar osäkerhet för en person som behöver stabilitet och trygghet. Inför sådant är det lätt att förlora sig, tappa sina tongivande sidor, bli matt.
 
Det är inte alltid enkelt att se förändringen när man är mitt i den. För egen del märker jag den nu när jag är omgärdad av så otroligt positiva känslor och händelser. Jag vill inte lägga skuld på den situation jag omgivit mig med. Det handlar lika myket om att jag har varit på fel plats. De två senaste åren har fått mig att dra in vissa sidor och egenskaper. Jag tänker att det är ungefär som när en kropp blir ordentligt nedkyld. Cirkulationen avtar i armar och ben och koncentreras till hjärna och bål. Livsuppehållande funktioner.
 
 
Jag märker det nu när mina pausade funktioner återvänder. Jag bubblar. Jag är energisk. Jag känner mig vrålstark och är säker på mig själv. Jag längtar efter utmaningar istället för att backa för dem. Jag säger rakt och tydligt vad jag vill istället för att tyst acceptera. Jag skjuter iväg som tulpaner när de kommer i vatten. Som om det inte fanns någon bortre hejd.
 
En vän sa till mig i vintras att jag såg allting negativt. Allting. Att det omöjligt kunde vara så illa. Det fick mig att fundera. Framför allt vad omständigheterna hade gjort mig till. Negativ? Jag? Jag som brukar vara så glad och sprudlande. Jag insåg att vännen hade rätt och det kändes som sorg. Jag saknade mig. Jag saknade de sidor som karaktäriserar min person. Den jag vill vara och känner mig som.
 
Att få den tiden för mig själv som jag har nu är viktig. Något som få kan unna sig. Två månader ledigt. Jag har haft svårt att sova för att tankarna har malt så mycket. Bland annat på grund av anställningsprocessen, men det ligger mycket annat i det också. Vissa nätter har jag bara sovit fyra-fem timmar.
 
 
Jag promenerar mycket, har träningsvärk för att jag kör styrka också, umgås med människor jag tycker om, målar och äter när jag blir hungrig eller när jag kommer på att jag borde äta. Vissa dagar har jag inte kontakt med en enda människa. Andra dagar hänger jag på sociala medier eller i telefon hela tiden. Det har blivit många lata morgnar med frukost vid lunchtid. Och musik. Jag badar i musik. Återupptäcker. Nyupptäcker. Andas.
 
Jag börjar hitta mig. Jag ska göra vad jag kan för att inte tappa bort mig igen.
 
 

Att nå sina drömmar

 
I nedre botten av det gula tegelhuset kommer jag att sitta måndag till fredag varje vecka från och med 31 mars.
 
 
Jag har fått ett nytt jobb nämligen! Som kommunikatör på Stadsmissionen. Det är en drömtjänst för mig. Låt mig bjuda på en bakåtblick.
 
När jag var omkring 20 år sökte jag jobb. Bland alla andra fanns ett som stack ut. Habiliteringsassistent på Stadsmissionen. Jag förstod att det vore meningslöst för mig att söka en sådan tjänst, men blev väldigt nyfiken och läste ändå på om organisationen. Jag tänkte att där skulle jag vilja jobba, men jag insåg att jag skulle inte få det utan att ha ett yrke att komma med. Jag släppte det.
 
Då och då under årens lopp har tanken på Stadsmissionen återvänt och jag minns när jag upptäckte deras tidning och insåg att det var en kommunikatör och inte journalist som gjorde den... Förra våren och särskilt under sommaren funderade jag ganska mycket på min jobbsituation. Jag var inte helt nöjd. Jag var inte där jag ville vara. På ett bröllop pratade jag med en bekant och sa att jag skulle vilja jobba i en verksamhet där pengar inte var den främsta drivkraften. Snarare medlet för att nå målet. Gärna en verksamhet som arbetade med människors väl.
 
Jag sökte två jobb under hösten som lutade åt det hållet, men inte helt klockrena nu sett med facit i hand. Jag blev inte ens kallad på intervju. Som ni redan vet sa jag upp mig i julas. Jag kom till en punkt där det inte fungerade för mig längre. Det var många olika saker som spelade in när jag tog beslutet och jag kände tydligt att jag gjorde rätt, trots att jag inte hade något jobb som väntade.
 
Två veckor senare slogs jag av en tanke. Det var som en blixt från en klarblå himmel. Jag skrev kort om den tanken här. Dock skrev jag inte ut hela tanken då. Vissa saker måste man hålla inom en mindre krets av människor. Tanken som for genom min skalle var denna: Det kanske är nu som jag ska in på Stadsmissionen eller någon liknande verksamhet!
 
Dagen därpå berättade jag om denna tanke för en vän och hennes reaktion: Men! Stadsmissionen söker ju en kommunikatör nu!
 
Det var som om mitt hjärta stannade och hakan föll i golvet. Jag trodde vännen skämtade med mig. Hur kunde det vara möjligt? Senare samma dag hörde en annan vän av sig och tipsade om samma tjänst. Ja, ja, ja! Jag ska söka!
 
Efter att jag skickat min ansökan gick det nästan fyra veckor utan att jag hörde något så jag hade i princip gett upp, men så fick jag ett telefonsamtal och sedan var processen igång. Ju mer jag fick veta om tjänsten desto mer ville jag ha den. Man kan aldrig veta något om framtiden, men jag kände oerhört starkt hela tiden att detta var min tjänst. Varför skulle den annars komma ut just efter att jag sagt upp mig? Varför?
 
Igår kväll ringde min nya chef och erbjöd mig tjänsten. Jag tjoade av lycka och tackade ja på stående fot. Idag träffades vi och skrev kontrakt. Jag fick precis den lön jag ville ha och jag får börja det datumet jag i förväg hade tänkt mig. Under de två timmarna jag var där idag hann jag träffa flera av mina nya kollegor och jag känner mig superpepp på att börja arbeta i den här organisationen. Jag är stolt över att få bli en del av Stadsmissionens arbete.
 
 
Jag känner mig ganska förundrad. Trots att mitt liv ofta ter sig på just det här sättet. Som om banan är snitslad fram mot målet. För att jag så tydligt själv vet vart jag vill. Man kan faktiskt nå sina drömmer. Även de drömmar man inte styr över själv. Man kan få sitt drömjobb. Det gäller att våga drömma, att ta stora förändrande beslut. Och att ibland våga tala om drömmarna så att andra kan hjälpa en på vägen när det behövs.
 
Jag vill passa på att skicka ett tack till alla som följt mig på den här resan. Som peppat mig från det att jag sagt upp mig till nu när jag är i hamn med en ny tjänst. Jag känner mig upprymd av glädjen från er. Det är som att fylla år fast ännu bättre! Jag hoppas att jag får ge tillbaka av den värmen till er! Tack!

Min frisyr är politik

 
Med anledningen av den här krönikan kände jag att jag ville dela mina tankar kring det här med hår. Långt hår. Kort hår. Att vara kvinna och hela tiden få höra vad andra anser om ens hår och vad det skapar för signaler. Jag har haft alla varianter. Långt, kort, ljust, mörkt, spikrakt (innan puberteten), lockigt (efter puberteten)... Bilderna ovan är från när jag senast hade långt. Min egen färg och mina egna lockar.
 
 
Redan som barn hade jag varierande längd på mitt hår. Jag fick höra att jag hade änglahår. Så ljust och fint! Jag gillade inte att höra det. 
 
 
När jag gick i sexan hade jag riktigt långt hår, men klippte av det till den här frisyren. Kort, rakad nacke med en sned page och lugg. Det var många som uttryckte ledsamhet över att jag hade klippt av mitt långa hår.
 
 
Under hela min tonårstid hade jag mer eller mindre kort hår. Det kunde bli en kort page ibland när jag hade sparat lite, men efter ett tag åkte det av igen. Jag har alltid identifierat mig som någon med kort hår. Att ha långt har varit undantaget. Som kvinna förväntas det vara tvärtom. Den korta frisyren är en tillfällig sinnesförvirring som man genast ska ångra för att låta håret växa ut igen.
 
 
Så här ser jag ut idag. 6 mm snagg runt om och en hög bakåtblåst lugg. Jag får ofta komplimanger för mitt korta hår. Framför allt av kvinnor. Män? Inte så ofta. När jag berättar att jag haft långt hår och visar en gammal bild tycker män oftast att jag ska ha den frisyren istället. När jag är på krogen händer det att män kommer fram, tittar på min långa kropp och mitt korta hår och frågor om jag är lesbisk.
 
Det är jag inte, men det är tydligen vad mitt utseende signalerar. Är inte det underligt? Att ha kort hår är i den här patriarkala världen ett politiskt ställningstagande. Att ställa sig utanför normen. Trots att det aldrig var min avsikt.
 
I och med krönikan jag länkade till ovan uppstod en diskussion på twitter. Här följer några citat från olika personer:
"sedan jag klippte av håret har obehagliga blickar från män i princip försvunnit. känner mig friare från den manliga blicken"
"Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag använt långt blont hår för att kamouflera min ganska "manliga" personlighet."
"Jag rakade av mig håret som 16-åring. Många tyckte synd på det långa håret som försvann, men jag fick bättre bemötande! Togs mer på allvar, blev nog sedd som kort men tuff ist för kort, söt och blyg. Och ingen patriarkal bekräftelse alls!"
 
Jag har kort hår för att jag trivs med det. Jag känner mig mycket snyggare i kort hår. Plus att mitt hår är väldigt tjockt och svårbemästrat. Även om jag nu fönar mitt hår varje dag tog det mig oerhört mycket längre tid att fixa när det var långt. Tänk på vintern. Jag var tvungen att planera mitt duschade minutiöst. Skulle det hinna torka? På sommaren var det som att bära en ullmössa.
 
Fördelarna. Ja, det finns sådana. Jag upplever att jag ofta möts som en jämlike av män och att jag tas på allvar i yrkeslivet. Jag är en person som man lyssnar på och jag blir respekterad. Det är sällan jag utsätts för sexuella trakasserier från okända män på krogen. Jag tror inte det enbart beror på håret, men håret i kombination med min personlighet. Som om håret betonar mina "maskulina" sidor.
 
Jag har ingen vettig slutsats att komma till mer än detta: Jag önskar så oerthört mycket att vi skulle få vara som vi vill vara utan att bli bedömda och dömda, att vi alla skulle vara likar i den mening att vi har samma värde. Även om bemötandet från män är en fördel för min egen skull gör det mig bedrövad. Alla borde bemötas som likar och med samma respekt oavsett kön, läggning, ursprung, social status, religion, frisyr och så vidare.

Skitdag

I onsdags hade jag flyt i mitt måleri, liksom igår. Idag, not so much. Jag började dagen med ett informationsmöte på Arbetsförmedlingen. Av det fick jag ut ungefär noll bra information. Jag hade faktiskt väntat mig något mer. Efter mötet tog jag svängen om Backaplan. Apoteket, Kicks och Intersport. Reashoppade nya träningskläder. Det var skönt att konstatera att jag inte behövde köpa XL på brallorna och att L till och med satt lite löst. För det har jag mig själv och alla mina promenader att tacka!
 
Från det att jag kom hem har detta varit en riktigt skitdag. Hela eftermiddagen och kvällen har jag tillbringat i soffan. Omväxlande gråtit, sovit och kollat på film. Inget att oroa sig för, om någon nu skulle göra det. Jag har saker att bearbeta rent känslomässigt och tar det sig ut i tårar så hindrar jag dem inte. Likväl jobbigt. Lägg på en smällspänningsvärk i skallen på det. Det krävdes dubbla tabletter två gånger om för att dämpa smärtan och nu är den så gott som borta.
 
I morgon kommer några av mina absolut bästa vänner hit och jag längtar efter dem alla. Vi ska laga mat och sedan gå och höra Laleh. Det blir en skön kontrast till den här dagen som jag nu tänker lämna bakom mig.
 

Att inte orka upp

Så kom allt ikapp mig. All överenergi som jag kramade ur mig själv i januari. Tröttheten. Igår hade jag väldigt svårt att komma ur sängen. Jag var på väg vid 10.00, men det dröjde till 13.15 innan jag slängde benen över kanten. Då endast för att jag var tvungen att ta mig till arbetsförmedlingen igen. Den här gången till kulturenheten där jag eventuellt ska vara inskriven. Jag har varit i kontakt med AF två gånger och är redan så våldsamt trött på det, men jag återkommer någon annan gång om varför.
 
 
För att faktiskt komma iväg lovade jag mig själv en semla på ett fik efter besöket på AF. Det var en väldigt god semla. Jag satt och tjuvlyssnade på världens sämsta anställningsintervju medan jag fikade. Mannen som intervjuade pratade till 96 procent och till 40 procent om saker som inte hade med arbetet att göra utan honom som person. Det verkade ändå vara en seriös tjänst, men kvinnan som blev intervjuad fick knappt prata om sig själv alls. Jag hoppas hon tackar nej...
 
Sen var jag egentligen bara hemma och vände för på kvällen passade jag mina systerdöttrar. Så himla gott att hänga med dem. Tvååringen hade svårt att komma till ro så jag fick sjunga en halvtimma för henne innan hon somnade, men det är bara mysigt. När stora tjejen sedan skulle lägga sig satt vi och bara gosade en lång stund samtidigt som vi fantiserade om vad vi skulle vilja lära en papegoja att säga. Det blev en del trams och skratt.
 
Jag vaknade tidigt idag och kände mig mycket piggare och mer lustfylld än igår, men nja. Jag orkade inte gå upp ändå. Tror klockan hann bli efter 14.00 innan jag kom upp och åt frukost. Jag hade ändå inga planer för den här dagen så det kändes helt ok att slösa bort den. Sen kom ett sms med en inbjudan till middag ikväll! Jag gillar att ha saker inbokade, men det är något speciellt med det spontana. Man hinner inte ha några föreställningar alls. Det är gött!

Risk för lappsjuka samt inbjudan

Jag är väldigt social. Jag har stora sociala behov. Jag står gärna i centrum (om jag själv får bestämma när och hur). Jag har samtidigt ett stort behov av att vara ensam. Att stänga in mig och vara ifred. Jag behöver både det sociala och ensamheten, balansen mellan dem. Jag fick nyligen reda på att det finns ett ord mitt på skalan mellan extrovert och introvert. Det innebär att man är varken eller och både och. Ambivert. Jag är ambivert.
 
 
En god vardaglig balans är att ha bra kollegor som man kan vara social med på jobbet och att sedan gå hem och vara för sig själv. Det är också att ha en helg totalt fullbokad av sociala aktiviteter och sedan en och annan som är helt tom. Det händer att jag gått hem från jobbet en fredag och inte lämnat lägenheten, inte pratat med någon förrän måndag morgon då jag gått till jobbet igen.
 
Om det går för lång tid utan att jag får vara för mig själv ordentligt så mår jag dåligt. Likaså om jag inte får det sociala hålet tillräckligt fyllt. Jag undrar hur det ska gå nu när jag kommer att vara arbetslös. Det kommer nog att bli en del ensamhet. Tänk om jag blir galen fullständigt! Alldeles för lite social stimulans.
 
 
Nä väl. Det ordnar sig nog. Men hör upp för detta är en inbjudan! Vill du komma förbi? Jag kan nog ordna fika. Kakorna på bilderna har jag inte bakat nu, men jag kanske slänger ihop något att ha förberett i frysen. Du hittar mig förmodligen iklädd målarskjorta, men även från penslarna behöver man en paus. Hör av dig!
 
 

Pay it forward - kontaktnät

 
Ibland kan jag känna att mitt kontaktnät är så litet. En vän och kollega säger att jag känner alla. Minst en miljon. Nästan alltid när jag är med honom springer jag på någon jag känner. Vare sig vi är i Göteborg eller i Stockholm. Jag har många vänner, jag har många bekanta, men ändå känns det inte som om jag har ett kontaktnät. Är inte det konstigt?
 
Nu måste jag nog ändå ändra min syn. För inom loppet av en vecka har tre kvinnor kontaktat mig i olika ärenden. Först var det en som undrade om jag vill ta plats i en styrelse. Ett hedersuppdrag skulle jag säga. Jag blev väldigt glad över frågan och i veckan ska jag träffa valberedningen.
 
Den andra kvinnan hittade och läste en efterlysning jag gjorde på fb i höstas om ett konstnärskollektiv. Hon är med i ett och sa att det möjligtvis finns plats. Jag ska höra mig för mer när vi träffas nästa gång.
 
Den tredje kvinnan hade en idé. Hon ska låta visa en väns mycket fantastiska kläder och undrade om jag ville visa mina målningar i samband med det.
 
Wow!
 
 
Egentligen spelar det inte så stor roll om allt detta blir av eller inte. Jag är bara så oerhört glad och tacksam att dessa tre kvinnor tänkte på mig. Det är ju precis det här som är kontaktnät! Att ha någon i tanken inför olika saker, men det handlar också om att våga säga högt vad man vill. Hur ska någon annars veta vad man vill?
 
Det får mig också att fundera på vad jag kan göra. Jag tänker ofta på filmen Pay it forward. Tanken med den filmen är att skicka vidare. Om någon gör dig en tjänst gör du i din tur ytterligare någon annan en som tack. På så vis bildas en evig kedja av goda gärningar. Kontaktnät borde fungera så. Jag har ingen aning om jag har något/någon kontakt som kan hjälpa en annan människa, men jag ska verkligen försöka bli mer lyhörd på den fronten. Av det jag fått vill jag ge tillbaka och vidare.
 
Tänk att jag fått tre frågor om ting som ligger mig så nära om hjärtat och alla inom loppet av så kort tid och dessutom nu när ovissheten väntar. Jag säger ju att framtiden är spännande!
 
(Jag tyckte bilderna passar inlägget, men hur får ni klura på själva. Den översta är från franska Atlantkusten och den andra från Paris.)
 

Stressigt, men snart över

 
En del av er vet att jag sedan i höstas arbetat med ett event som företaget ska ha i Stockholm. Vi siktade på 300 deltagare, men blir 270 som det ser ut. Vi hade kunnat få in de sista 30, men var tvungna att sätta stopp för att kunna ge anläggningen vi ska vara på ett definitivt besked om antal. Kristin Kaspersen ska vara moderator och Loreen avslutar kvällen med ett framträdande. Mitt i all denna storhet ska moi (!) hålla två föredrag.
 
Eventet är på torsdag och endast det ena föredraget är klart. Rent visuellt. Mitt manus är inte klart. Så, jag vet vad jag ska göra i helgen... Faktum är att det är beodrad övertid, vilket innebär att jag får betalt för att arbeta hemma. Det känns fint. Jag vill ju verkligen bli klar och jag vill göra två riktigt bra presentationer. Båda passen bygger mycket på statistik och det krävs en del kreativt arbete för att det ska funka utan att alla somnar. Jag har därför gjort en hel del bilder och grafiker i Illustrator.
 
Senaste 1,5 veckan har varit så galet intensiva. Nästan så att min hjärna slutar tänka när jag går från jobbet. Det tar nära på stopp. Händer aldrig annars. Lägg på en förkylning samt att jag låg vaken flera timmar här om natten. Det känns i kroppen. Stress. Jag är riktigt mör nu. Drömmer om siffror om nätterna.
 
Jag avskyr stress och vad den gör med mig, men nu är den ändå ok, eftersom jag vet att den är kortvarig. Nog för att jag ska jobba hela helgen, men sen är det tre arbetsdagar kvar till eventet. På fredag morgon lämnar vi Stockholm och kommer tillbaka lagom till lunch. Därefter är det bara några futtiga timmar och så är det över. På riktigt över. Då är jag fri och ett nytt, ännu så länge ovisst, liv väntar. Sweet!
 
Bilden är från min telefon. Jag räknar ner.

Min målbild

 
Jag jobbar i blott två veckor till. I februari är jag arbetslös. Frivilligt arbetslös. Det låter ju helt vansinnigt och ja, kanske är det så.
 
 
Jag känner så klart en viss oro inför detta. Jag har egentligen aldrig varit arbetslös. En höst var jag arbetslös rent teoretiskt. Jag visste inte från dag till dag eller från vecka till vecka hur det skulle se ut, men under den perioden hade jag fem arbetsgivare som ringde in mig. Tänk om. Tänk om jag "fastnar" i arbetslösheten, att jag kommer så långt ifrån arbetsmarknaden att jag får svårt att komma in igen.
 
 
Ändå är det en helt annan känsla och tanke som dominerar. Den att jag har alla möjligheter. Jag ser en bild framför mig. Bakom mig har jag en stor grå vägg och framför mig ligger allting öppet. Jag ser inget särskillt och samtidigt ser jag allt.
 
Skräckblandad förtjusning, med betoning på det senare, men jag tänker: Det får lösa sig.
 
 
Med det är jag inte naiv och tror att ett jobb trillar ner i händerna på mig. Nej, i det ligger en vilja att kämpa för att hitta något som passar mig. Något som utmanar och där jag får använda mina främsta egenskaper. Drömmen? Att få arbeta i en verksamhet som inte främst drivs mot ekonomiska mål. "Lycka till" sa en person lite sarkastiskt till mig när jag berättade om denna längtan.
 
 
Faktum är att det inte borde vara så svårt att få ett sådant jobb. Bortsett från att så många söker dem. De här jobben finns nämligen. Jag kan tänka mig att jobba tillfälligt med nästan vad som helst tills jag hittar och får ett sådant jobb jag drömmer om. Därav: Det löser sig.
 
 
Jag tänker mycket. Tankarna rasar som en snöstorm. Fram och tillbaka. Positivt och negativt. När oron för min framtid lyckas få ett litet fäste plockar jag fram min bild. Den med hela världen framför mig. Där allt är möjligt och tillgängligt. Det är en bra målbild och jag är övertygad om att den också är sann.

Tidigare inlägg
RSS 2.0