Ska jag?
Jag har fått följande kommentar på mitt senaste matinlägg:
"Hej!
Vi har uppmärksammat din blogg tack vare kvaliteten på dina goda recept. Vi skulle bli jätteglada om du ville gå med i Hittarecept.se så att vi kan länka till din blogg.
Hittarecept.se är en sökmotor som samlar recept från de bästa svenska bloggarna och sajterna. Flera hundra bloggar har redan gått med och dragit nytta av den trafik vi skickar till deras sajter."
Vi har uppmärksammat din blogg tack vare kvaliteten på dina goda recept. Vi skulle bli jätteglada om du ville gå med i Hittarecept.se så att vi kan länka till din blogg.
Hittarecept.se är en sökmotor som samlar recept från de bästa svenska bloggarna och sajterna. Flera hundra bloggar har redan gått med och dragit nytta av den trafik vi skickar till deras sajter."
Borde jag gå med? Det är minst sagt lockande, men jag bloggar ju så sällan. Att skapa mer trafik till bloggen då skulle ju vara lite som falsk marknadsföring. Dock önskar jag att jag bloggade mer.
Två år som göteborgare
Idag är det två år sedan jag flyttade mitt bohag till Göteborg. I januari 2012 bodde jag lite fram och tillbaka i Värnamo och Göteborg, eftersom jag var anställd månaden ut på Värnamo Nyheter. Jag sa upp mig den 19 december och samma dag publicerade jag inlägget nedan. Jag kör det i repris, tänkte jag. Som en hyllning till ett våghalsigt beslut. Och som en påminnelse om att det kan bli väldigt bra av det som verkar vara galet. Då när jag sa upp mig hade jag inget jobb, bara en lägenhet i Göteborg. Det löste sig. Som ni redan vet har jag ju återigen sagt upp mig utan att veta vad som väntar. Det finns en oro i mig, men samtidigt en väldigt stark känsla av att det finns något som väntar på mig. Det blir spännande att se vad!
Värnamo 19 december 2011 Värnamo-Göteborg 1-2 (1-1)
Mitt hem till och med 31 januari.
Mitt hem från 1 februari (egentligen från 1 januari).
Det här torget kommer jag inte att vandra över så många gånger till.
Istället kommer jag att vandra över det här torget.
Närmsta vatten kommer inte att vara flod och sjö.
Det kommer istället att vara älv och hav (och väldigt nära min paradisö.
Jag kommer inte längre att köra över viadukten och slänga en blick på tågspåren dagligen.
Istället kommer jag att åka över den här bron och blicka ut över fartygen och kranarna.
Det blir färre (förmodligen inga) besök på Lejonens speedwaybana.
Däremot kommer det definitivt bli fler besök på Gamla Ullevi, vilket får mitt hjärta att pirra redan nu!
I dag har jag sagt upp mig från jobbet på Värnamo Nyheter. Mina nära vänner på jobbet har vetat ett tag, vetat att jag har varit på väg och följt min process. Vänner och familj har stöttat. Det är inte ett självklart beslut. Eller jo. Det är det faktiskt. För i och med det här uppfyller jag ett löfte jag har givit mig själv.
Tiden på Värnamo Nyheter kommer jag att vara för evigt tacksam över. Den har format mig både som journalist och person. Men när jag efter mina studier tackade ja till att komma till Värnamo visste jag att jag begav mig åt fel håll rent geografiskt. Mest av allt ville jag tillbaka till Göteborg. Det hade dock varit korkat att tacka nej i det läget och jag är glad att jag inte gjorde det.
Mitt löfte till mig själv var då att stanna i max fem år i Värnamo. En del har skojat med mig och sagt: "Det sa jag också för tio år sedan!"
Hittills i mitt liv har jag företagit mig det jag har sagt att jag ska göra. Jag har hållit mina löften och jag har följt min inre längtan. Det tänker jag fortsätta att göra och hur svårt det än är att lämna redaktionen vet jag att jag gör rätt. Att äntligen komma tillbaka till Göteborg är något jag på allvar har kämpat för i ett år. Nu blir det av och bara tanken gör mig lycklig.
Tystnaden
Det är så här nu. Det måste få vara så. Att bloggen är lågprioritet. Jag gör inte så många kreativa saker som jag kan visa upp och mina tankar är sådana att jag inte kan dela dem offentligt. Även om jag mer än gärna skulle vilja. Så därför är jag ganska tyst här.
Som tur är har jag flertal personer omkring mig som jag kan ventilera med. Som bollar mina tankar, kommer med idéer och pepp. Det är värdefullt.
Det har varit en händelserik höst. Mest negativa händelser. Inte sådant som handlar om mig direkt, men om människor i min direkta närhet, varför det har drabbat mig ändå. Sorg på olika sätt. Människor omkring mig som farit illa. Det har tyngt mig. Samtidigt bär jag en egen sorg också. Kämpar.
Nu har jag nedräkning. Efter idag är det bara elva arbetsdagar kvar till min julledighet. Jag har tagit ledigt tre dagar. Det ger mig en tolv dagar lång sammanhängande ledighet. Jag behöver den. Så mycket.
Fram till dess händer en del roligt. Exempelvis detta: På lördag ska jag på julmarknad i Gråbo, äta middag på stan med goda vänner och på kvällen ska jag höra Håkan Hellström i Skandinavium med andra vänner. Sånna saker behöver jag just nu.
Jämför inte
Det kan bli så himla dumt när man jämför sig med andra. Eller när tredje part jämför två parter.
Exempelvis så här: Person 1, 2 och 3 sitter och pratar om livet och vad som har påverkat en. Sorger och besvikelser som satt sina spår. Person 1 och 2 har båda tunga upplevelser och händelser i bagaget. Person 1 berättar om en sådan och hur det har påverkat. Då säger person 3 att det är ju ingenting i jämförelse med vad person 2 har gått igenom.
Person 1 berättade bara om sin erfarenhet och var ledsen över den, men jämförde aldrig med person 2. Det var person 3 som jämförde och därmed också gjorde skillnad på de olika upplevelserna. Innebörden av vad person 3 säger är (eller kan upplevas) som om person 1 ska vara glad för att hen inte haft det som person 2.
Jag har varit med om det här själv. Jag har varit både person 1 och 2, men jag hoppas innerligt att jag aldrig är person 3. Det värsta är nog när man själv inte tillåter sorgen och besvikelsen att ta plats. Att man förminskar det svåra man gått igenom för att man jämför med någon annan. "Ja, men tänk NN. Hen har det mycket värre än jag." Vem bestämmer det?
För att ta person 3:s perspektiv så är det nog inte illa menat, men det kan hamna väldigt fel. För hur det än är så är den egna upplevelsen den värsta för det är den enda man har. Man kan ju aldrig leva sitt liv genom någon annans erfarenheter.
Kontentan: Jämför inte. Ställ inte dina sorger bredvid någon annans. Ej heller andras sorger bredvid varandra. Sörj över skiten i ditt liv så mycket och så länge som det behövs, men glöm inte att gå vidare.
Köra eller inte
Stora beslut kräver process. Den innefattar kärlekens skeenden. Först är det längtan och sedan upptäckten. Den ouppnåeliga drömmen. Så sker något. Plötsligt finns det en realitet att ta på. Hoppet väcks. Är det möjligt? Kan det faktiskt gå? Sen förälskelsen. Alla tankar skimrar. Det finns inga hinder. Skallen är full av detta enda. Endorfinerna plingar omkring som flipperkulor i det kroppsliga spelet. Förälskelsen avtar. Bekymren och det som skaver kommer fram i ljuset. Tvivlen. Ska det vara så här? Den lite olustiga känslan. Ska den verkligen vara här? Är det värt det?
Är det värt det?
Hur ska man veta om man inte löper linan ut? Hur mycket är jag beredd att offra? Ju mer desto högre blir fallet. Om det inte funkar. Om.
Jag har ett stort beslut i mitt knä. Jag tror det är därför som jag är så låg idag. Jag har kommit till fasen av tvivel och känslan av att inte räcka till, att inte förmå. Rädslan att misslyckas, att välja fel.
Just nu känns det skönt med helg. Den kommer att bli lugn. Jag kommer att grunna en del, gråta en tår över processen och dess mål kanske. Måndag kommer att bli lite utav en avgörande dag. Först därefter kan jag ta ett beslut.
Jag ska så klart berätta om det här så fort jag kan. Processen måste fortgå på egen hand utan publicitet först.
Galenskap på våg
Drömmar. Nu är jag där igen. Jag är en drömmare. I stort och smått. Jag drömmer och fantiserar om allt möjligt. Allra mest om min egen framtid så klart. Saker jag vill genomföra, platser jag vill se. Man måste få drömma. Även när det känns som om man står med skit upp till knäna.
Jag tänker mig att varje dröm är en trappa. Det går inte att komma hela vägen upp i ett kliv om det är tio trappsteg. Ett eller möjligtvis två i taget kan funka. Med andra ord: Det måste få ta lite tid och ibland måste man också offra något annat. Det är det svåra. Att offra. Att inte ha allt hela tiden. Så vad är värt att offra? Pengar, socialt umgänge, tid? Ja, det vet ju bara var och en.
Just nu står jag och väger mina tankar. Vad kan jag offra för att ta nästkommande trappsteg mot en dröm jag har? De första steget har jag redan tagit. Nästa är väldigt mycket mer avgörande. Ett risktagande. Faktiskt livsförändrande.
I min fantasi har jag tagit det avgörande steget och jag ser hur bra det kan bli. Om allt går bra. Om det inte går bra? Den tanken vill jag inte tänka. Den är inte ett alternativ när steget väl är taget. Därför måste allt analyseras noga. Vägas på våg. Sorteras i högar.
Jag delar tanken med människor jag litar på. Inte för att någon annan kan ta beslut åt mig. Förhoppningsvis vågar någon säga ifrån om jag är alldeles för galet och skevt ute.
Men är det inte så - att man måste vara lite galen för att fånga sina drömmar?
Inte lika vacker
Ruffighet, på gränsen till förstörelse. En halv cykel fastlåst i ett stuprör. Övergivna industrier. Tunga maskiner med tjocka lager av smuts. Gatukonst i form av graffiti och klotter. Inhägnade områden med höga stålstaket toppade med taggtråd. Galler, stenar. Tegel som kan skifta i mängder av nyanser. En vindpinad trävägg där färgen sedan länge flagnat. Där röta fått fäste och skapat hål. Broar. Hårda stål- eller betongkonstruktioner som välver i smäckra former. Staketens raka parader utefter kanterna. Kyrkotornen som sträcker sig mot skyn, över de andra husen. Sprickorna i en mur. Kranarna vid älven. Jättelika fåglar som firar sina munnar ner och upp i långa kedjor. Stora fartyg där containrarna är radade som små byggklossar. Röda, gula, gröna, blå. De gamla spårvagnarna som kränger fram. Skakar. Metall mot metall över marken. Plinget och dörrarna som öppnas och slår igen. Regntunga skyar och illvilliga vindar som luktar salt. Som fångar håret och skapar nya former. Ärgade koppartak. Gatsten, nerknackade var för sig med hammare. Lömska mellanrum som fångar klackar. Vattensamlingen som dränker trottoaren när en bil passerar. De tomma vinflaskorna under bron och filten bredvid. Järngrindarna som vaktar, hindrar inkräktare. Vid portar. För gångarna in i berget. Min ångest är inte alls lika vacker.
Jag är:
Om jag skulle beskriva mig själv med ett ord skulle det vara detta: Kreativ. Ja, jag är obstinat, glad, orolig, musikalisk, lat, rolig och mycket mer, men om bara ett ord får sägas är det kreativ.
Ju mer jag tänker på desto mer vet jag att det är så jag funkar. Jag har ett kreativt sätt att angripa saker. Kreativitet handlar inte bara om att uttrycka sig på konstnärligt vis. Det handlar om hur man tar sig an problem, hur man löser saker. Det har med förmågan att tänka nytt att göra.
Lika mycket som kreativiteten är en problemlösarmetod för mig lika mycket är det ett behov att få uttrycka mig på olika sätt. I ord, med färg och form. Med andra ord omvandla en tanke, idé till en produkt.
Om jag inte får utrymme att nyttja min kreativitet på båda sätt blir jag närapå deprimerad. Så starkt är behovet. Och det är i det jag insett att kreativiteten liksom definierar mig. Kreativiteten är min drivkraft. Utan kreativitet tappar jag fart och lust. Namnet på min blogg är ingen slump.
Jag tror även kreativiteten i mig är ett sätt att se på världen och att möta den. Lite som att se det vackra i det fula, men också att vrida på perspektiven och hitta något bra i det som först verkar dåligt. Att omvärdera det första intrycket.
De här tankarna ligger till grund för vad jag vill ha ut av min framtid och orsaken till den nattliga dröm jag haft några gånger det senaste: Jag är på en främmande plats, finner mig ensam utan både plånbok och telefon och jag har inte en aning om hur jag ska komma hem. Det finns ett stänk av panik i detta samtidigt som jag genast försöker tänka ut en lösning.
Min stackars hjärna tar nätterna till att bearbeta alla idéer som bolmar omkring i skallen på mig. Det tar aldrig slut där uppe. Tankarna pågår alltid. Alltid nya idéer. Alltid.
Iver som brinner
Jag har precis samma känsla i kroppen nu som när jag arbetat inför mina tidigare utställningar. En pulserande, manande, drivande känsla av att bara få komma hem och sätta igång. Det är en fantastisk drivkraft och energi. Jag känner mig som en häst i startbåset på väg ut mot galoppbanan. Kan inte komma iväg fort nog. Fast med fördelen att jag själv även håller i piskan. Det är ingen annan som tvingar mig, hetsar mig.
Kreativiteten bubblar i mig och jag har tusen bilder för mina ögon på saker jag vill göra. Jag vill verkligen testa denna idé och dröm jag har. Ja, jag har ju inte berättat det, men jag har ett namn på ett projekt som jag ska dra igång. Jag har egentligen ingen större ambition än att testa om det bär. Jag ska sälja min egen design. Min re-design, som det blir.
Ett hobbyprojekt. Kanske kan jag betala en semesterresa med pengarna. Där är min nivå. Jag behöver mål för att arbeta. Jag har aldrig varit så produktiv som konstnär som inför mina utställningar. Ivern brinner i min kropp då. Så som den gör nu.
Jag vill sätta igång och skapa ett startpaket. Får jag ihop det kanske jag kan skapa en sida för att sälja grejerna. Det är här som en extern lokal/ateljé kommer in i bilden. Jag har inte plats hemma.
Det liksom bara flimrar innanför mina ögonlock av allt jag vill åstadkomma och det känns nästan hemskt att inte ge detta flimmer en ärlig chans. Kan hända skulle jag till och med sova bättre om nätterna om allt bara fick lov att komma ut!
Kärlek i massor till Karins Konstrgrepp som kickade igång mina tankar!
Sanndröm?
I natt drömde jag att min diktbok var klar och tryckt. Jag befann mig på någon slags uppläsning och hur jag än bläddrade i den där boken hittade jag bara massa pinsamma dikter. Inte alls vad jag hade trott att jag valt ut. Så under den där uppläsningsstunden bläddrade jag mest febrilt fram och tillbaka för att hitta något som var värt att läsa upp. Detta till trots så upplevde jag det som om boken mottogs väl.
Jag har börjat tänka bilder till boken nu. Det är väldigt roligt. Fotade en del på väg hem från jobbet igår. Jag skulle kunna visa, men håller det för mig själv tills vidare. När jag satt på bussen till och från kören igår spanade jag efter tänkbara motiv. Det finns mängder av bra alternativ!
I morgon bitti åker jag till Stockholm. Vi ska på mässa med jobbet onsdag-torsdag. Sen stannar jag i stora staden hos min vän S hela helgen. Det ska bli väldigt härligt att ses och umgås. Vi har inte setts sen i påskas.
Nä, nu är det hög tid att sova. Klockan ringer halvfem.
Grym parkering
I princip varje dag promenerar jag hem från jobbet. Upp för fem trappor till Göta Älv-bron och sen vidare. Jag är inte direkt ensam om att använda bron. Inte bara bilar, bussar och spårvagnar. Vi är många som går, springer och cyklar över bron.
Som ni vet är jag väldigt förtjust i bron. Jag tycker om dess form och färg och jag älskar att den gungar när det blåser och att det ibland blåser så mycket att jag måste hålla mig i räcket för att inte blåsa in på cykelbanan.
Apropå cykel. Här kan man parkera rätt smidigt. Bra galler att låsa fast cykeln vid.
Eller vänta lite nu...
Hela hösten bokad
Ja, än är det inte höst. Jag går fortfarande barbent och utan jacka. Men känslan är höst och i vanlig ordning lyckas jag boka in helg efter helg. Som det ser ut nu har jag något inbokat varje helg fram till slutet av oktober. Idag blev det dessutom klart att jag har en helg i december bokad. Håkan Hellström spelar på Scandinavium. Det kan jag ju inte missa!
Vad som står på schemat i övrigt? Konserter, bröllop, aw med jobbet, Stockholmsresa (eventuellt x 2), besök från Malmö, fester, bokmässa, barndop, 60-årskalas och en massa fotboll. Tråkigt är nog det minsta jag kommer att ha. Sen är det ju kör varje vecka så klart. Den drar igång på måndag och jag längtar!
Mina höstar har en tendens att bli så här. Jag bokar in och bokar in. Funderar på om det är sommarens energi som spiller över. All aktivitet från semesterveckorna vill liksom hänga i.
Det är på gott och ont så klart. Inte för att jag skulle vilja avboka en endaste aktivitet, men en helg utan någonting alls inplanerat är rätt skönt också. Utrymme för det spontana. Å andra sidan. Vissa helger kanske jag har något inbokat på fredag kväll och resten tomt eller fotboll på söndag och resten tomt. Så lite spontanitet ska nog få plats också.
Bilderna är tagna för exakt fyra år sedan då jag och min vän S var på "fotoresa" till Bolmsö.
Jag hörde liv
Det har varit en fruktansvärd vecka. Med en vän som inte ville leva mer. Som försökte göra slut på allt. Kaos. Varför, varför, varför. Maktlösheten att stå bredvid. Handfallen. Frustrationen och tårarna. Tårarna över smärtan som fått fäste. Ångesten som drar ner. Längre ner. Ända ner.
Vi omkring pratar. Och pratar. Och pratar. Om det goda. Om det hemska. Om livet och kärlek. Kramas. Håller om. En hand på en axel. Kämpar med tankar och känslor.
Jag slog numret och med darrande ben väntade på att få ett svar i andra änden. Den dämpade rösten. Mitt "Jag är glad att du lever" möttes av tystnad. Det svåraste samtalet. Men du skrattade åt något jag berättade och jag hörde liv.
Så kämpa min vän och vi kämpar allt vi har med dig. Låten är din.
Att förlora centimetrar
November 2012
Augusti 2013
För ett år sedan mätte jag min kropp i omkrets. Jag mätte under bysten, midjan, magen, stussen och låren var för sig. Jag mätte för jag vill inte väga mig. Jag är lång och stor och väger mycket. Vad jag än väger känner jag mig som en jätteklump. Som en oformlig potatissäck.
Jag började på gymmet då för ett år sedan. Sen kom jag tyvärr av mig, men upptog styrketräningen i februari igen. När våren blev varm upphörde jag att gå till gymmet. Nu är det snart dags igen. Så där håller jag på och kommer nog alltid att göra.
Men. Och detta är ett stort men.
Någon gång efter nyår började jag promenera. Mitt mål var att gå en halvtimma varje dag. Det gjorde jag inte, men jag gick många fler dagar än vad jag hade gjort innan.
När jag träffade sjukgymnasten senare på våren utmanade hon mig. För att säga det rent ut beordrade hon mig. Jag skulle gå 30 minuter varje dag. Verkligen göra det. I början var jag duktig och gick varje dag. Nu kanske det blir fyra-fem dagar i veckan.
Att promenera ger mervärden. Spänningarna i kroppen släpper. Min spänningshuvudvärk har blivit oändligt mycket bättre. Konditionen förbättras. Hjärtat stärks. Musklerna får jobba, vilket ger cirkulation. Och man går ner i vikt.
Det har jag velat länge, men inte orkat ta tag. Quickfixes är inget för mig. Det är kräver för mycket arbete och är svårt att bibehålla.
På ett år har jag minskat:
Midja: 7 cm
Mage: 4 cm
Stuss: 5 cm
Lår: 3 cm.
Jag har inte bantat. Inte ändrat min kost nämnvärt. Jag har promenerat. 30 minuter varje dag. Och detta är resultatet. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv och min kropp. Tidigt i våras hade jag två kjolar och en klänning jag fick hänga undan för att de var för tajta. Nu passar de ypperligt och sitter till och med lite löst. När jag tog på mig en av dessa kjolar förra helgen stod jag och skrattade åt mig själv i spegeln av lycka.
Jag tog på mig samma kläder som på den där bilden från november förra året. Visst syns det?
Frågor och svar
Eftersom jag inte har något vettigare för mig snor jag denna lista från Anna Ritar. Om ni inte redan följer henne tycker jag att ni ska göra det. Hon är konstnär och illustratör. Vi träffades när jag bodde i Värnamo.
Vilket är ditt bästa sommarprat?
Utan tvekan Liv Strömquists, men jag gillade även Carolina Gynnings och Lisa Nilssons prat.
Vilken är den bästa kombinationen av två saker du vet?
God mat och fina vänner.
Vad gjorde du för exakt fem månader sedan?
Jag kämpade med spänningshuvudvärk nästan varje dag. Kämpade med att komma upp till jobbet.
När var du avundsjuk på någon senast?
Det händer dessvärre lite nu och då, trots att jag värjer mig mot avundsjuka. Jag blir mest avundsjuk på dem som har lyckats med sånt jag önskar att jag skulle lyckas med. Även om jag kan känna avund så missunnar jag inte andra framgång.
Har du något onödigt du gör?
Jag sköljer alltid av porslinet när jag ätit för att det ska vara lätt att diska det sen. Bara det att sen innebär alltid berg av disk. Istället kunde jag ju diska på en gång...
Vad är det sämsta med denna vecka?
Att jag har varit fruktansvärt orolig för en vän. Så orolig att jag närapå gråtit mig igenom jobbdagen idag. Ikväll fick jag ett besked som gjorde mig både lättad och bedrövad, men mest lättad.
Vad ska du göra resterande dagar av denna vecka?
I morgon ska jag jobba och sen och göra ingenting. Det behöver jag verkligen. På lördag ska jag först se mitt kära IFK Göteborg ta emot IF Elfsborg. Därefter bär det av på 25-årsfest till en av mina bästa vänner.
När hade du hjärtklappning senast?
Jag har haft hjärtklappning nästan hela dagen.
Vad ska du göra i höst?
Vi har hur mycket som helst att göra på jobbet med ett stort event vi ska ha i januari. Kören börjar igen och jag längtar som en tok efter den. Jag har en resa till Stockholm inplanerad. Förmodligen kommer det att bli en till, kanske en helg till Malmö och så ska jag på bröllop i Värnamo.
Har du några planer inför slutet av sommaren?
Njuta av det som är kvar. Gå barbent så länge som möjligt.
Vad är det konstigaste du gjort för kärlekens skull?
Åkt typ hundra mil fram och tillbaka för en skitsak för att killen behövde det.
Vad borde du göra men orkar bara inte?
Gå och lägga mig. Städa mitt hem.
Vad har du i ditt kylskåp?
Mat.
Kan du bjuda på någon teaser inför kommande blogginlägg?
Nä, jag har ingen aning.
Vad hände våren 2013?
I slutet av mars pausade jag bloggen. Först tre månader senare var jag tillbaka. Jag har tänkt berätta lite om hur våren 2013 var för mig så här följer en något rörig sammanfattning.
I november hade jag ett samtal med chefen om den nya tjänsten som kommuniktör. En tjänst jag mer än gärna ville ha. Hastigt rekryterades en vikarie till tjänsten jag hade haft innan, jag kastade mig in i det nya och en oviss tid drog igång för mig.
Varken jag eller mina chefer visste riktigt hur tjänsten skulle läggas upp. Jag kände stor press och ville ligga steget före rent tanke- och utvecklingsmässigt. Trots att det var nästintill omöjligt.
Det som jag trodde var migrän var en ständig följeslagare och jag hade ett par sjukdagar varje månad. Huvudvärken i sig och att behöva vara hemma byggde upp både stress och oro i mig.
Många gånger kämpade jag mig igenom jobbdagarna med en bultande, sprängande värk i huvudet. Flera dagar i rad. Tabletterna gav ingen effekt. Lägg till ständig smärta i nacke, axlar och skuldror. På kvällarna orkade jag över huvud taget ingenting. Min ständiga huvudvärk oroade mig. Jag tog kontakt med en läkare.
I samma veva pratade jag med mina chefer om framtiden. Skulle jag få vara kvar? Skulle min provanställning bli en tillsvidareanställning? Beskedet var oklart och vägde åt det negativa hållet, fick jag veta. Klart besked skulle jag inte få förrän i mitten av juni. Detta var i april. Att vänta på ett sådan besked var det som stressade mig mest av allt. Skulle jag vara arbetslös efter semestern?
Jag är så oerhört tacksam för läkaren jag kom till. Hon lyssnade på mig, ställde frågor och tog sig tid. Hon förklarade för mig att migrän inte fungerar på det sättet som jag upplevde. Man har inte migrän en-två veckor åt gången. Det jag hade var spänningshuvudvärk och migrän ibland. Det bästa med det? Att spänningsvärk går att lindra utan medicin.
Hon tipsade mig om Närhälsan i Eriksberg där de är specialister på just spänningshuvudvärk. Där har jag nu kontakt med en fantastisk sjukgymnast. Liksom läkaren har sjukgymnasten lyssnat på mig, fått mig delaktig i min egen behandling, stärkt mig och varit lite utav en psykolog för mig.
Hennes bedömning var att min spänningshuvudvärk berodde på dålig arbetsergonomi i kombination med stress/oro och hon sa att jag skulle höra om mina chefer kunde ta en ergonom till jobbet för att hjälpa mig.
Jo, faktiskt. Jag fick besök av en ergonom. Hon upptäckte något mycket anmärkningsvärt direkt. Jag satt i ett kraftigt motljus. Hon var tvärsäker. Stor del av min spänningshuvudvärk berodde på det. När hon sa det visste jag att hon hade rätt. Jag satt och kisade dagarna igenom. En stor skärm beställdes som skulle hindra motljuset samtidigt som jag har följt träningsprogram från sjukgymnasten.
Sjukgymnasten beordrade mig att promenera en halvtimma varje dag samt föra smärtdagbok. Det var inte svårt att se utifrån smärtdagboken att jag hade mer ont om jag inte hunnit med mina promenader eller om jag sovit dåligt eller om jag haft en pressad arbetsdag. Resultatet var slående och träningen gav omedelbar effekt.
Parallellt med den jobbrelaterade situationen hade jag det turbulent på det privata planet. Kärlek. Som tog slut abrupt när jag trodde att den var på väg åt andra hållet. Det var smärtsamt. Så klart.
Kärleken som inte fick leva blev droppen för mig efter en lång och kämpig vår. Jag mäktade inte att vara hemma. För en helg flydde jag till mina föräldrar. Bokade av både aw och 25-årsfest. Jag orkade inte. Jag kände mig trasig inuti. Detta var en bit in i juni. Vi promenerade en massa och njöt av tidig sommarvärme. Bilderna är från den helgen.
Att fly, om bara för en helg, var precis vad jag behövde just då. Jag hann få perspektiv. Jag kunde släppa ut och stuva undan bland tankar och känslor. Jag kom tillbaka lite starkare. Lite säkrare. Lite, lite mera hel.
Hur har det gått sen då? Hjärtat har hunnit läka och jag försöker ta med mig mina misstag. Med facit i hand var den kärleken ett misstag från början och jag visste det, men förlorade mig ändå.
Spänningshuvudvärken? Jag har fortfarande väldigt ont i nacke och axlar och jag kämpar på med promenader och träningsprogram. Det kanske jag alltid måste göra så länge som jag har ett stillasittande jobb. Skillnaden är att jag nu har en kunskap om min egen kropp och den värk jag har.
Jag har migrän. Jag har lärt mig massor om den också. Bland annat att den är hormonstyrd, som migrän ofta är för kvinnor. Jag vet också att den är en ett plus ett-migrän, vilket innebär att den har två eller flera triggers. Kortfattat: det är inte bara hormonerna som triggar den. Det krävs ytterligare något/några saker. Kan vara stress. Nu vet jag, rent kalendermässigt, när migränen kan komma. Då tar jag det lugnt dessa dagar. Är noga med mina promenader. Tro det eller ej, men jag har inte haft migrän på tre månader!
Spänningshuvudvärk har jag fortfarande, men sen jag började med sjukgymnastiken har jag inte haft den i alls samma utsträckning som tidigare. Det är en enorm befrielse.
Jo, jag fick vara kvar på min tjänst också. Att komma tillbaka efter semestern och på riktigt vara en i gänget har stärkt mig väldigt mycket. Jag känner mig mer kreativ och delaktig i företaget och hösten känns oerhört spännande. Även om det är mycket och hårt jobb som ligger framför ser jag fram emot alltihop.
Jag har fantastiska människor omkring mig som har hjälpt och stöttat utan att kanske riktigt veta vad jag har gått igenom på det känslomässiga planet. Familjen, vänner och kollegor har gjort den här våren lättare att hantera. Ni har hjälp mig igenom. Tack!
Tack mamma och pappa för den fina helgen! Den var oerhört värdefull för mig. Jag älskar er.
Småpengar
Jag har en liten börs där jag dumpar skrammelpengar. Det är inte så ofta den fylls på, eftersom jag nästan alltid handlar med kort. Det senaste har jag dock haft kontanter i plånboken, vilket har lett till att jag fått växelpengar när jag handlat. 238 kronor i tior, femmor och enkronor ligger det totalt i börsen nu.
Efter några struliga år ekonomiskt har jag tagit mig till en punkt där 238 kronor inte är särskilt mycket pengar för mig. Vanan att samla mynt i en liten börs, burk eller sparbössa kommer från en helt annan tid. Där 238 kronor skulle kunna innebära en hel veckas mat och mer därtill. 238 kronor skulle vara räddningen.
Det var därför som jag sparade mina mynt. Något annat sparande hade jag inte råd med. Detta högst småskaliga sparandet gjorde i alla fall skillnad. Att under några goda månader kunna lägga undan 50-100 kronor i mynt för en dålig månad där kontot var tomt den 17, åtta dagar innan ny lön.
Jag blir oerhört provocerad av människor som inte har respekt för pengar. Som är övertygade om att vem som helst kan hosta fram ett par hundra utan problem. Som om 200 kronor är ingenting. Den som alltid haft tillgång till pengar har ingen aning om hur det är att vara utan, har ingen förståelse för hur mycket 200 kronor kan vara. Att 200 kronor kan vara en hel förmögenhet.
Jag vet det. Därför är jag så tacksam över min ekonomiska situation nu. Jag har inget stort överflöd, men jag klarar mig och mer därtill, men jag vill aldrig glömma hur det var. Hur otroligt förnedrande det kan vara att inte ha råd. Det fanns framför allt en person som var väldigt generös mot mig då. Jag försöker återgälda genom att vara generös mot andra. Pay it forward.
Om att slå tillbaka
Kärlek börjar med bråk. "Han slår dig för att han gillar dig." Det är så mycket som är fel med uttrycket att en kille slår en tjej för att han gillar henne. Först och främst för att våld inte är ett kärleksspråk, men också för att det legitimerar att killar får slå tjejer. Att våld är ok.
Jag har också fått höra att om en kille slår mig så är det för att han gillar mig. Det är faktiskt fruktansvärt att säga så. För båda parter. Fattar ni vad jag menar? Läs gärna den här krönikan som Monica Karlsson har skrivit. Hon är min fd kollegas fru och vet verkligen vad hon skriver om, efter att ha blivit brutalt misshandlad.
Snart, snart, snart
Tänk er en riktigt kladdig kladdkaka, fluffig grädde och färska svenska jordgubbar.
Det är vad jag precis har skämt bort mina kollegor med. Det var vi värda, minsann. Idag är det sista arbetsdagen innan semestern. Denna till skyarna upphöjda ledighet. Fyra veckor. Det värsta är att jag känner att fyra veckor är alldeles för lite. Nästa år ska jag se till att spara så pass mycket pengar att jag har råd att vara ledig fem veckor. Utan att slösa på alla semesterdagar i ett svep. Borde gå.
Ikväll ska jag ut och äta med några kollegor/vänner och sen blir det bio. I morgon åker jag till mina föräldrar. På söndag ska vi fira morfar som fyller 88 och på måndag ska jag till Värnamo för att träffa en av mina finaste vänner som jag inte träffat på skitlänge. Jag längtar.
I typ två veckor har jag räknat ner dagarna. Nu ska jag jobba och samtidigt räkna ner timmarna.
Tankar om semestrar och pengar
I och med resan jag nu planerar till Frankrike har jag börjat reflektera över andra resor och semestrar jag har gjort i mitt liv. På ett sätt kan jag skämmas lite över den resa jag ska göra nu. Den är inte superdyr, men inte heller gratis och det krävs en del för att kunna göra den. Till exempel en bil. (Vi får låna en.) Skäms kanske inte är rätt ord, men jag inser att jag är privilegierad. Så har jag inte alltid känt.
När jag växte upp. Jag har fem syskon. Stor familj eller hur! Jag hade vänner som reste utomlands. De nämnde namn på öar jag aldrig visste vilket land de tillhörde. För dem var det självklart. Grekland, Spanien, Italien... De kom hem bruna som pepparkakor och visade bilder på platser jag inte ens i min fantasi förstod fanns.
Jag och min familj packade husvagnen och ställde upp den någonstans i Sverige. Ofta längs västkusten. Något år åkte vi omkring i Norge. Gol, Geilo.
Visst var jag avundsjuk på kompisarna som badade i varma hav och som fick se riktiga palmer vaja i solnedgången. Min erfarenhet av utland sträckte sig till Danmark och Norge. Först när jag var 18 kom jag lite längre. Då åkte jag tillsammans med en kör till Lettland på "turné". Samma vår åkte jag med på en skolresa till Frankrike. Oförglömliga resor, men långt ifrån de där utlandsresorna mina kompisar hade åkt på.
Första gången jag åkte "till solen" var jag 24 år. Då åkte jag och tre av mina syskon till Torrevieja i Spanien. Jag betalde med egna pengar. Något jag verkligen inte hade gott om. Efter det har det blivit några resor till runt om i Europa. Inte många, men några.
Jo, jag var avundsjuk på mina kompisar, men jag skulle inte vilja vara utan de semestrar som vi haft. Det var alltid lika spännande att packa husvagnen full och dra iväg. Frihet. Plus att jag inser nu i vuxen ålder att jag var enormt privilegierad redan då. Utan utlandsresor. Det fanns förmodligen, och finns, många barn som aldrig får göra de resor som jag gjort fram och tillbaka genom Sverige med familjen.
Känslan att prata med någon som har sett halva världen. Som rest utomlands varje år med föräldrarna. En värld som aldrig varit min. Det är som om hela ens person hukar sig. Inför människor med pengar har jag alltid känt mig väldigt, väldigt liten.
Därför är jag så glad för min resa. Lycklig att jag har möjligheten. Tacksam.
