Så länge jag kan minnas har jag varit svag för solnedgången. Allra vackrast tycker jag att den blir när man sitter på en klippa vid västkusten och ser ut över havet. Det är så storslaget att se solen långsamt dala ner bortom horisonten. Färgerna som vattnet och himlen ges går knappt att beskriva.



På vintern, när det är kallt ute, sprids ofta ett mjukt rosa ljus när solen går ner. Som det här som träffade min vardagsrumsvägg. Som jordgubbsglass. Eller som rosa bomull i en smyckesask. Varm som sommaren själv. Skuggor har också alltid fascinerad och här fick jag två fina ting på samma gång.



Himlen var tjock av gråa moln, men just i ögonblicket när solen klättrade ner bakom grantopparna öppnades en glippa genom vilken solen kunde ta farväl.

Jag gick hem från jobbet igår. Snorig, hostig och alldeles moddig i skallen. Natten var underlig. Många konstiga drömmar. Antar att jag haft feber. Nu är den lågt nere, men jag stannade hemma. Hostar så halsen går sönder. Usch. Jag gillar verkligen inte att vara förkyld. Det sätter sig så hårt på mig. Djupt ner i lungorna. Hostan kan hänga kvar i flera veckor om jag har otur.

Såg förresten SVT:s OS-krönika igår. Vad bra den var! Idrottsprestationer får mig alltid att lipa. Jag rös och grät när det hände och jag rös och grät igen när Charlotte Kallas fina lopp och målgång visades. Likaså samma känslor, både nu och då, när Anja Pärson kraschar, men likt förbannat ställer sig på skidorna dagen efter och åker hem ett brons. Makalöst!