På lördag har jag utställning. Det har jag tjatat om. Jag har inte velat visa mina tavlor som jag producerat under hösten på bloggen, eftersom jag vet att några som läser bloggen kommer på utställningen. Därför har jag inte haft en aning om hur tavlorna kommer att tas emot.

I helgen var familjen på besök. Hos dem landade mina målningar väl. Trots att jag inte hade tänkt att sälja något i förväg föll jag till föga när familjemedlemmar visade intresse för tre av tavlorna. Idag hade jag med mig de flesta tavlorna till jobbet, eftersom jag vet att några kollegor, som också målar, har varit nyfikna på vad jag har åstadkommit. Så jag slängde ut tavlorna på borden i vår matsal i källaren och ringde upp till en av kollegorna.

Jag vet inte vad han sa, men han lyckades få med sig hela redaktionen ner. Otroligt kul! Det jag inte fattar är att på tio minuter hade jag sålt tre tavlor. Bland andra den på bilden. Jag skulle ju bara visa! Chockad, överväldigad och helt enormt glad är vad jag är. Finner liksom inte ord. Sitter och bara ler för mig själv.

Som en vän kommenterade på facebook: Vilken skön bekräftelse!

Ja, verkligen. Mitt i prick. Det är en enorm bekräftelse. Ytterst för att tavlorna blir sålda, men också för alla fina ord och att människor överhuvudtaget vill se vad jag gör. Det är underbart härligt när folk vågar uttrycka sina tankar om mitt måleri och om mina tavlor.

Det gör mig alldeles varm inombords att veta att mina tavlor kommer att hänga hemma hos någon annan.

Om ni visste vad det betyder. Tack.