Jag har precis samma känsla i kroppen nu som när jag arbetat inför mina tidigare utställningar. En pulserande, manande, drivande känsla av att bara få komma hem och sätta igång. Det är en fantastisk drivkraft och energi. Jag känner mig som en häst i startbåset på väg ut mot galoppbanan. Kan inte komma iväg fort nog. Fast med fördelen att jag själv även håller i piskan. Det är ingen annan som tvingar mig, hetsar mig.

 

Kreativiteten bubblar i mig och jag har tusen bilder för mina ögon på saker jag vill göra. Jag vill verkligen testa denna idé och dröm jag har. Ja, jag har ju inte berättat det, men jag har ett namn på ett projekt som jag ska dra igång. Jag har egentligen ingen större ambition än att testa om det bär. Jag ska sälja min egen design. Min re-design, som det blir.

 

Ett hobbyprojekt. Kanske kan jag betala en semesterresa med pengarna. Där är min nivå. Jag behöver mål för att arbeta. Jag har aldrig varit så produktiv som konstnär som inför mina utställningar. Ivern brinner i min kropp då. Så som den gör nu.

 

Jag vill sätta igång och skapa ett startpaket. Får jag ihop det kanske jag kan skapa en sida för att sälja grejerna. Det är här som en extern lokal/ateljé kommer in i bilden. Jag har inte plats hemma.

 

Det liksom bara flimrar innanför mina ögonlock av allt jag vill åstadkomma och det känns nästan hemskt att inte ge detta flimmer en ärlig chans. Kan hända skulle jag till och med sova bättre om nätterna om allt bara fick lov att komma ut!

 

Kärlek i massor till Karins Konstrgrepp som kickade igång mina tankar!