I slutet av mars pausade jag bloggen. Först tre månader senare var jag tillbaka. Jag har tänkt berätta lite om hur våren 2013 var för mig så här följer en något rörig sammanfattning.

 

I november hade jag ett samtal med chefen om den nya tjänsten som kommuniktör. En tjänst jag mer än gärna ville ha. Hastigt rekryterades en vikarie till tjänsten jag hade haft innan, jag kastade mig in i det nya och en oviss tid drog igång för mig.

 

Varken jag eller mina chefer visste riktigt hur tjänsten skulle läggas upp. Jag kände stor press och ville ligga steget före rent tanke- och utvecklingsmässigt. Trots att det var nästintill omöjligt.

 

Det som jag trodde var migrän var en ständig följeslagare och jag hade ett par sjukdagar varje månad. Huvudvärken i sig och att behöva vara hemma byggde upp både stress och oro i mig.

 

 

Många gånger kämpade jag mig igenom jobbdagarna med en bultande, sprängande värk i huvudet. Flera dagar i rad. Tabletterna gav ingen effekt. Lägg till ständig smärta i nacke, axlar och skuldror. På kvällarna orkade jag över huvud taget ingenting. Min ständiga huvudvärk oroade mig. Jag tog kontakt med en läkare.

 

I samma veva pratade jag med mina chefer om framtiden. Skulle jag få vara kvar? Skulle min provanställning bli en tillsvidareanställning? Beskedet var oklart och vägde åt det negativa hållet, fick jag veta. Klart besked skulle jag inte få förrän i mitten av juni. Detta var i april. Att vänta på ett sådan besked var det som stressade mig mest av allt. Skulle jag vara arbetslös efter semestern?

 

 

Jag är så oerhört tacksam för läkaren jag kom till. Hon lyssnade på mig, ställde frågor och tog sig tid. Hon förklarade för mig att migrän inte fungerar på det sättet som jag upplevde. Man har inte migrän en-två veckor åt gången. Det jag hade var spänningshuvudvärk och migrän ibland. Det bästa med det? Att spänningsvärk går att lindra utan medicin.

 

Hon tipsade mig om Närhälsan i Eriksberg där de är specialister på just spänningshuvudvärk. Där har jag nu kontakt med en fantastisk sjukgymnast. Liksom läkaren har sjukgymnasten lyssnat på mig, fått mig delaktig i min egen behandling, stärkt mig och varit lite utav en psykolog för mig.

 

Hennes bedömning var att min spänningshuvudvärk berodde på dålig arbetsergonomi i kombination med stress/oro och hon sa att jag skulle höra om mina chefer kunde ta en ergonom till jobbet för att hjälpa mig.

 

Jo, faktiskt. Jag fick besök av en ergonom. Hon upptäckte något mycket anmärkningsvärt direkt. Jag satt i ett kraftigt motljus. Hon var tvärsäker. Stor del av min spänningshuvudvärk berodde på det. När hon sa det visste jag att hon hade rätt. Jag satt och kisade dagarna igenom. En stor skärm beställdes som skulle hindra motljuset samtidigt som jag har följt träningsprogram från sjukgymnasten.

 

 

Sjukgymnasten beordrade mig att promenera en halvtimma varje dag samt föra smärtdagbok. Det var inte svårt att se utifrån smärtdagboken att jag hade mer ont om jag inte hunnit med mina promenader eller om jag sovit dåligt eller om jag haft en pressad arbetsdag. Resultatet var slående och träningen gav omedelbar effekt.

 

Parallellt med den jobbrelaterade situationen hade jag det turbulent på det privata planet. Kärlek. Som tog slut abrupt när jag trodde att den var på väg åt andra hållet. Det var smärtsamt. Så klart.

 

 

Kärleken som inte fick leva blev droppen för mig efter en lång och kämpig vår. Jag mäktade inte att vara hemma. För en helg flydde jag till mina föräldrar. Bokade av både aw och 25-årsfest. Jag orkade inte. Jag kände mig trasig inuti. Detta var en bit in i juni. Vi promenerade en massa och njöt av tidig sommarvärme. Bilderna är från den helgen.

 

Att fly, om bara för en helg, var precis vad jag behövde just då. Jag hann få perspektiv. Jag kunde släppa ut och stuva undan bland tankar och känslor. Jag kom tillbaka lite starkare. Lite säkrare. Lite, lite mera hel.

 

 

Hur har det gått sen då? Hjärtat har hunnit läka och jag försöker ta med mig mina misstag. Med facit i hand var den kärleken ett misstag från början och jag visste det, men förlorade mig ändå.

 

Spänningshuvudvärken? Jag har fortfarande väldigt ont i nacke och axlar och jag kämpar på med promenader och träningsprogram. Det kanske jag alltid måste göra så länge som jag har ett stillasittande jobb. Skillnaden är att jag nu har en kunskap om min egen kropp och den värk jag har.

 

Jag har migrän. Jag har lärt mig massor om den också. Bland annat att den är hormonstyrd, som migrän ofta är för kvinnor. Jag vet också att den är en ett plus ett-migrän, vilket innebär att den har två eller flera triggers. Kortfattat: det är inte bara hormonerna som triggar den. Det krävs ytterligare något/några saker. Kan vara stress. Nu vet jag, rent kalendermässigt, när migränen kan komma. Då tar jag det lugnt dessa dagar. Är noga med mina promenader. Tro det eller ej, men jag har inte haft migrän på tre månader!

 

Spänningshuvudvärk har jag fortfarande, men sen jag började med sjukgymnastiken har jag inte haft den i alls samma utsträckning som tidigare. Det är en enorm befrielse.

 

Jo, jag fick vara kvar på min tjänst också. Att komma tillbaka efter semestern och på riktigt vara en i gänget har stärkt mig väldigt mycket. Jag känner mig mer kreativ och delaktig i företaget och hösten känns oerhört spännande. Även om det är mycket och hårt jobb som ligger framför ser jag fram emot alltihop.

 

Jag har fantastiska människor omkring mig som har hjälpt och stöttat utan att kanske riktigt veta vad jag har gått igenom på det känslomässiga planet. Familjen, vänner och kollegor har gjort den här våren lättare att hantera. Ni har hjälp mig igenom. Tack!

 

Tack mamma och pappa för den fina helgen! Den var oerhört värdefull för mig. Jag älskar er.