Jag har så otroligt fina vänner. Det är något jag verkligen vet, men ibland trillar det ner så där riktigt ordentligt att jag blir alldeles lycklig. Under hela min barndom och tonårstid hade jag rikt med vänner, men det är först de senaste fem-sex åren som det utkristalliserats vilka som är äkta, vilka som verkligen finns när jag behöver.

Det är förunderligt att ha äkta vänner. Sådana som inte bryr sig om allt det där yttre som kläder och dåliga dagar, utan som ser hela bilden med både skinande och solkiga sidor, och som trots detta tycker om en.

Det är svårt att jämföra vänner och säga att den är mig närmast, eller han och hon är mina bästa. Varje person är unik och likaså relationen. Hur det än är med den saken finns det en person som har en plats i mitt liv som ingen annan någonsin kan fylla om den skulle lämnas tom.

Redan som barn visste jag vem personen var, men det var först som tonåringar som vi började umgås. Med tiden blev vi allt bättre vänner. Det hände att min vän skrattade åt en del sidor hos mig, men inte av elakhet, kanske mer av olikhet. För särskilt lika är vi inte. Vänskapen har snarare byggt på en ömsesidig respekt.

Vi pratades vid häromdagen och jag berättade om mina farhågor och mina längtor. Jag visste att min vän förstod precis. Jag fick peppande ord och det var inte bara sånt man ska säga. Vännen menade varje stavelse. Ibland känner man det.

När vi hade lagt på kände jag mig stum i hela kroppen. Jag kunde inte riktigt ta in känslan, men jag tror det var då som jag förstod att min vän älskar mig gränslöst. Det är så stort att jag inte kan fatta. Vilken rikedom!