I morgon börjar jag mitt nya jobb. Det ser jag fram emot mycket. Självklart tjänsten i sig, men jag ser fram emot att lära känna verksamheten och kollegorna. Jag kommer ju inte lära känna alla. Det är nämligen omkring 350 fastanställda, 150 timanställda och cirka 120 volontärer. Men förhoppningsvis kommer jag att lära känna de flesta som sitter i samma hus som jag. Jag skulle tippa att det handlar om 30-40 personer någonting.

 

Om jag backar bandet en bit så har det funnits saker jag har önskat mig och jag tänkte rada upp dem här:

 

- arbeta i en icke vinstdrivande verksamhet

- sitta nära Järntorget

- arbeta med något som känns meningsfullt

- jobba med kommunikation (information, sociala medier mm)

- låta mitt sociala engagemang bli praktisk handling (om än så indirekt)

- arbeta på Stadsmissionen

- ha ett arbete där jag möter människor (andra än kollegor)

- arbeta kreativt och problemlösande

- arbeta med tidning/skriva artiklar/fota

- bygga relationer

- arbeta i team

- nå en viss lön innan en viss ålder

 

Antal punkter på listan som stämmer in på mitt nya jobb: ALLA!

 

Det brukar sägas att man ska vara försiktig med vad man önskar sig för att man kan få det. Det sägs som en varning för att man kanske inte till fullo förstår konsekvensen av sitt önskande då det kan tillkomma massa negativa följder. Jag skulle vilja säga att vi måste våga drömma mer. Vad vill du ha? Vart vill du nå? Hur ska du komma dit? Hur många steg är det dit och hur lång tid är du beredd att vänta? Gör en plan. Börja gå. För vet du...man kan få precis det man önskar.

 

Jag vet ännu inte vad allt detta kommer att innebära för mig, men jag vet att jag får det jag vill ha. Jag vet också att jag har tagit mig dit av egen kraft, på egna meriter. För att jag har vågat drömma, jag har haft en plan, jag har tagit strategiska beslut och jag har vågat chansa. Den vetskapen i sig ger en häftig kraft och kick för självförtroendet.

 

Nu är jag så pepp på att börja mitt nya jobb!

 

 

Ordet kommer från latin och betyder åskåda, se på eller betrakta. Som synonymer anges: Ingivelse, fingertoppskänsla, föraning och instinktiv uppfattning. Jag syftar så klart på intuition och ordet beskrivs som en förmåga att bilda en omedelbar uppfattning eller göra en omdelebar bedömning utan att (medvetet) har tillgång till alla fakta. Intuition ställs ofta som motpart till logik, men det i sig tycker jag verkar ologiskt.

 

Som jag ser det handlar intuition om att lägga pussel med de få och ickekompletta bitar av information man för tillfället har tillgång till. Utifrån denna knapphändiga information drar man en slutsats. Det kanske kan verka ologiskt, men är ofta högst logiskt.

 

Jag har en god intuiativ förmåga. Till viss del har det nog med kreativiteten att göra. Hjärnan snurrar igång kvickt och försöker skapa en bild. Samtidigt är jag bra på att uppfatta subtila signaler. Små ord. Sånt som inte sägs, men sånt som känns. Blickar. Kroppsspråk. Jag minns även gammal information.

 

Det är väl med de subtila signalerna som det ickelogiska kommer in, men jag vill ändå hävda att slutsumman är logisk. Nå väl, min tanke är inte att bekräfta att intuition är logisk. Mest bara resonera kring den för att jag tycker intuition är vansinnigt intressant och för att den många gånger är ett betydande hjälpmedel för mig.

 

Med hjälp av min intution har jag många gånger "förustpått" utgången av enskilda situationer. Både positiva och negativa. Det jag hänger upp mig på just nu är vad som händer efter den där plötsliga ingivelsen, när man instinktivt vet svaret på en fråga utan att ha faktan.

 

I måndags fick jag genom intuitionen svar på en fråga. Svaret var negativt för mig. Små, små signaler från olika håll skapade summan som blev svaret. Det var ganska tydligt. Därefter har det pågått en process. Jag ser alla de där pusselbitarna av information framför mig och jag försöker gång på gång stuva om dem för att komma fram till en annan slutsats. En positiv slutsats.

 

Jag vet inte varför min hjärna gör så här. Jag försöker få den att låta bli. För efter 33 år med mig själv vet jag att den första känslan och ingivelsen oftast är den korrekta. Jag vet av erfarenhet att de gånger då jag försökt lägga om pusslet blir det svåra onödigt utdraget. Ni vet som med plåster. Mitt försök att lägga om pusslet blir som att dra långsamt, långsamt. Istället för att dra fort och bli av med det.

 

Nå väl. Det enda som brukar hjälpa mot den här segdragna processen är att gå till källan och utkräva svaret baserat på fakta. I detta fall är det inte helt enkelt. Likväl är det här med intuition intressant och något jag funderat ganska mycket på de senaste månaderna, eftersom jag har flera tydliga situationer där min intuition haft rätt. Fullständigt rätt.

 

 

För ovanlighetens skull var jag tillräckligt mycket kvar i den vanliga världen samtidigt som jag målade att jag kom ihåg att fota då och då under processen. En vän till mig föreslog att jag skulle filma över axeln när jag målar, men jag tror inte att jag skulle vilja det. Kanske mest för att jag inte själv vill bli filmad. Mellan de två sista bilderna är det bara bakgrunden som är annorlunda, även om det ser ut som trädkronan ändrar sig mycket. Den förändringen beror på att jag fotat sista bilden i ett annat ljus.

 

Jag ställde frågan angående min tavla om ni tyckte att den skulle vara stående eller liggande. En övervägande majoritet tyckte absolut att tavlan ska vara liggande. Precis som jag trodde. Bara två personer samt jag själv tycker att den ska vara stående. Att ha den liggande är det givna, men faktum är att jag målade den stående och stående blir den inte lika övertydlig. För mig blir den mer fantasifull stående. Mer dynamisk.

 

Men, eftersom så många tyckte att den skulle vara liggande har jag bestämt mig för att signera den på utsidan, ställa ut den stående, men meddela eventuell köpare att den får göra som den själv behagar.

 

Tack till alla som svarade! Och tack för alla glada tillrop!

 

Jag la ut två bilder på samma tavla på facebooksidan Sofie Eriksson - Kreativa latsidan. Egentligen är det samma bild som jag bara vridit 90 grader. Jag ställde även frågan om tavlan ska vara liggande eller stående. Jag målade den på ett vis, men sen blev jag osäker. För mig är den mest dynamisk på ett håll, men mer självklar på ett annat. Vad säger ni bloggläsare?

 

 

Liggande?

 

 

 

 

 

På Röhsska visas just nu Mats Gustafson Fashion Figures Faces. Vill du uppleva suverän skicklighet i akvarell så passa på att gå dit. Utställning är tillgänlig fram till maj. Så här skriver Röhsska:

 

Under våren presenterar museet en separatutställning med den svenske modeillustratören Mats Gustafson som under flera decennier rönt internationell uppmärksamhet för sina modeteckningar, utförda i akvarell, tusch och pastell. Modescenen, med sina snabba växlingar och hunger efter nya uttryck, fångas skickligt och med eftertanke i Mats Gustafson bilder. Mats Gustafson, som är född i Mjölby 1951, är sedan 1980 bosatt i New York. Han har medmverkat i en rad internationella utställningar och är verksam över hela världen.

 

Jag har testat en ny målarteknik igen. Alltså ny för mig. Jag har målat med kniv eller spatel eller vad man kallar det. Det är väldigt roligt och jag njöt i fulla drag när jag höll på.

 

En sak som irriterar mig är folk som säger följande om konst: Nä, sånt förstår jag mig inte på.

 

Till viss del kan jag förstå den inställningen. Jag har både i jobbet och privat sett utställningar och inte "fattat" ett skit. En konstintendent som står framför en i princip enfärgad, röd tavla och pratar sig varm om än det ena och än det andra som tavlan innehåller. Själv står man som ett fån och försöker se om det åtminstone finns några nyanser i det röda, bara något, som tilltalar en gnutta.

 

Den absolut tråkigaste vernissagen jag varit på var en snubbe som målade med fotografisk precision. Jo, det var imponerande, men samtidigt totalt själlöst. Det fanns ingenting kvar till betraktaren. Inget som öppnade min fantasi eller mina känslor. Hans målningar hade varit bättre som just fotografier. Fångade ögonblick.

 

Det har också hänt att jag stått framför målningar och varit ordlös. Hakan har trillat ner till knäna i hänförelse för färgkombinationer, former, motiv eller tekniker som konstnären levererat. Både fullständigt abstrakta motiv och föreställande. Konst kan dra i minnen man glömt att man hade eller väcka en fantastisk ljuv känsla som inte går att förklara.

 

Den bredden är den största tjusningen med konst. Från det som inte tilltalar ett smack till det som golvar en totalt. Och därför blir jag så arg när folk säger att de inte förstår sig på konst. Och jag blir arg för att det finns något elitistiskt i konst som säger att den är till för dem som förstår.

 

Så här säger jag om mitt eget måleri: Se på mina målningar. Gillar du dem? Kul! Gillar du dem inte? Helt ok. Tavlor är som människor. Vissa gillar man mycket, andra är helt ok, någon blir man blixtförälskad i och de allra flesta bara passerar omärkbart förbi. Man kan inte gilla alla.

 

Ibland har jag haft en tydlig tanke när jag målat. För mig är inte det viktigaste att betraktaren ska hitta denna tanke och på så vis "förstå" tavlan. Jag vill att det ska handla om egna associationer. Som min bror sa vid ett tillfälle för några år sedan. "Du har målat så mycket rymden i dina senaste tavlor." Jag hade inte sett det själv, men det var vad han såg och det gjorde mig överlycklig! Vilken underbar förknippning och tolkning.

 

Man måste inte gilla eller uppskatta konst, men att med en axelryckning avfärda all konst genom att säga att man inte förstår sig på den gör mig ledsen. Tänk så här: Det finns inget att förstå, inga rätt och fel, det handlar om din egen upplevelse, din fantasi och vad som händer i dig när du tittar på en tavla. Är det helt tomt, ja, då var nog just den tavlan inget för dig.

 

Bilden är en skärmdump efter googlingen "konst".

 

 

 

Nu känner jag mig rätt färdig med att vara ledig. Jag är inne i sjunde veckan och jag ska även ha en åttonde. Visst är det en lyx att faktiskt få vara ledig mellan två jobb! Det har varit väldigt skönt och behövligt. I vanlig ordning har jag dock utnyttjat tiden alldeles för dåligt, men jag tänker att det är så det ska vara. Att välja att inte göra en massa saker är nog bättre än att vara sysslolös utan att ha valt det.

 

Jag visste att jag skulle landa i detta. Att ledigheten skulle vara härlig till en viss gräns. Att jag skulle längta efter att få vara produktiv igen. Att träffa människor daligen. Jag älskar att vara ensam, men nu har jag haft för mycket ensamhet. Jag längtar efter att få jobba och jag ser väldigt mycket fram emot att få lära känna mina nya kollegor.

 

Faktum är att jag även längtar efter att ha rutiner igen. Jag har satt mina ur spel. Till en början var jag duktig, men ju längre tid jag har varit ledig desto värre har det blivit och nu kan man nog kalla mina rutiner totalt laglösa. Jag ser till och med fram emot att börja fixa matlådor igen.

 

Tyvärr har jag knappt målat sen förra helgen då jag hade min utställning. Det brukar bli en tillbakagång för min del efter sådana här grejer. Saken är den att jag behöver måla som bara den inför nästa utställning. Dit är det knappt sex veckor kvar och fyra av de veckorna är jag på ett nytt jobb som kommer ta mitt mesta fokus.

 

Nå väl. Jag ska inte pressa mig för mycket. Det får bli vad det blir. Tack och lov är det inte idéerna som tryter. Huvudet vimlar av dem. Problemet är min disciplin. Avsaknaden av rutin. Jag ska ändra på det. På torsdag ska jag måla. Det lovar jag mig själv.

 

 

 

Den 3 mars publicerades en intressant artikel på huffingtonpost.com. Artikeln finns i sin helhet här. Artikeln handlar om kreativitet och utgår från forskning som gjorts på området och där man har kommit fram till 18 saker som högkreativa människor gör som andra inte gör. För mig som är kreativ är det svårt att förstå att man inte är kreativ. Jag känner nog väldigt få människor som är icke-kreativa. Eller så är det för att kreativitet är "inne" och något som alla vill vara och som alla arbetsgivare efterfrågar, vilket skapar något som kanske liknar kreativitet hos alla. Jag vet inte. Hur som helst. Jag tänkte försöka översätta och återge de 18 sakerna som högkreativa människor gör. Om ni undrar ifall jag känner igen mig i dessa punkter så kan jag meddela att första gången jag läste artikeln kändes det som om någon hade tagit sig in i min hjärna.

 

Inledningvis finns en sammanfattning som kan översättas ungefär så här: Enligt neurovetenskapen är kreativiteten mer komplicerad än man tidigare uppfattat och kan inte delas upp i tanken om höger- och vänsterorienterad hjärna (höger=rationell och analytisk, vänster=kreativ och känslomässig). Kreativt tänkande innebär att en rad kognitiva processer, nervbanor och känslor är inblandade och bilden för hur kreativiteten fungerar är ännu inte helt klar. Psykologiskt sätt är det svårt att sätta fingret på kreativa personlighetstyper för att de är komplexa, paradoxala och tenderar att undvika vanor och rutiner.

Forskning pekar på att kreativitet innebär möten mellan en mängd egenskaper, beteenden och sociala influenser i en och samma person. Psykologen Scott Barry Kaufman menar att det till och med kan vara svårt för den kreativa att känna sig själv pga komplexiteten.

"...Imaginative people have messier minds." (Fantasifulla människor har stökigare sinne.)

 

De kursvia raderna är min reflektion.

 

Dagdrömmeri kan hjälpa den kreativa processen och många vet av erfarenhet att de bästa idéerna är tagna som ur det blå när våra sinnen är "någon annanstans". En undersökning från 2012 visar att dagdrömmandet pågår under ett engagerat hjärntillstånd. Det kan leda till plötsliga insikter då dagdrömmandet relaterar till förmågan att minnas information som hjärnan mer eller mindre passivt har tagit in. Dagdrömmeri är förknippat med samma hjärnprocesser som kreativitet och fantasi.

Kreativa ser möjligheter överallt och tar hela tiden in information som sedan kan bli bränsle för kreativa uttryck.

 

Många stora artister uppger att de är som mest produktiva, kreativa, fokuserade under en viss tid på dygnet. Det kan vara tidiga morgnar eller sena nätter. Högkreativa personer är medvetna om denna inbyggda kreativa klocka och anpassar ofta sin arbetsstruktur efter det.

 

Artister och kreatörer ses ofta som en stereotyp för ensamvargar. Ensamhet kan vara nyckeln för att nå bäst arbetsresultat. Scott Barry Kaufman kopplar samman den valda ensamheten med dagdrömmeri - att en måste ha egentid för att kunna låta tankarna vandra fritt.

"Du måste komma i kontakt med din inre monolog för att kunna uttrycka den. Det är svårt att hitta sin inre kreativa röst om du inte kommer i kontakt med dig själv och reflekterar över vem du är."

 

Många av de mest ikoniska sångerna har skrivits ur stor smärta och sorg. Kreativa människor kan använda svårigheter som katalysator till något bra. Svårigheter och motgångar får dem att vilja se på saker ur ett nytt perspektiv, att vända motgången till något positivt.

Scott Barry Kaufman: "Den bild personen hade om världen eller en viss plats krossas, vilket får dem att ta sig ut i periferin för att se saker med ett nytt ljus och det är väldigt uppmuntrande för kreativieten."

 

Kreativa människor älskar att utsätta sig för nya erfarenheter, känslor och sinnestillstånd. Den öppenheten är viktig för den kreativa produktionen.

Scott Barry Kaufman: "Öppenheten för erfarenheter är genomgående centralinstrumentet för den kreativa prestationen. Det öppna sinnet innehåller flera aspekter som alla är relaterade till varandra; intellektuell nyfikenhet, spänningssökande, öppenhet för känslor, öppenhet för fantasi. Tillsammans utgör de en enhet för kognitiv och beteendemässig utforskning av världen. Den yttre så väl som den inre."

 

Framgångsrika kreatörer lär sig att inte ta misslyckanden personligt. I en kreativ process är misslyckandet mer eller mindre ett måste för att utvecklas. Steven Kotler har skrivit en artikel om det kreativeta geniet Einsteins: "Kreativa misslyckas och de riktigt bra misslyckas ofta."

 

Kreativa människor är omättligt nyfikna. De lever livet undersökande och upprätthåller nyfikenheten genom hela livet. De ser på omvärlden och vill veta hur och varför saker är som de är.

 

Högkreativa människor är observanta av naturen. De älskar att iaktta andra människor och kan generera några av sina bästa idéer ur detta beteende.

 

I det kreativa arbetet ingår risktagande och många kreativa typer blomstrar när de tar risker i sitt liv.

 

Nietzsche trodde att ens liv och världen skulle ses som ett konstverk. Kreativa typer är mer benägna än andra att se världen på detta sätt.

Scott Barry Kaufman: "Kreativativitet är inget annat än ett individuellt uttryck för dina behov och önskemål och ditt unikum."

 

Kreativa människor tenderar att motivera sig själva. Det vill säga att de handlar utifrån en inre önskan snarare än en önskan som ger extern belöning eller erkännande. Forskning visar att bara tanken på dessa inneboende skäl i sig ökar kreativiteten och viljan att genomföra en viss aktivitet.

 

Scott Barry Kaufman hävdar att ett syfte med att dagdrömma är att hjälpa oss att komma ur våra egna begränsade perspektiv och utforska andra sätt att tänka, vilket kan vara en viktig tillgång för den kreativa processen. Med hjälp av fantasin kan man föreställa sig sin egen framtid, men även vad andra tänker - alltså att sätta sig in i någon annas perspektiv.

 

Att vara inne i ett flow är ett mentalt tillstånd då en person överskrider sin medvetna tanke och når en förhöjd koncentration, men också ett lugn. I detta tillstånd är en praktiskt taget immun mot andra interna och externa påtryckningar så som tid. För att få flow måste man känna engagemang för sin uppgift.

 

Kreativa tenderar att ha god smak och som ett resultat av det tycker de om att omge sig med skönhet.

 

Om det finns en sak som skiljer mycket kreativa människor från andra är det förmågan att se möjligheter där andra inte gör det, förmågan att koppla samman olika saker som andra inte ser har ett samband.

Steve Jobs: " Creativity is just connecting things. When you ask creative people how they did something, they feel a little guilty because they didn't really do it, they just saw something. It seemed obvious to them after a while. That's because they were able to connect experiences they've had an synthesize new things."

 

Kreatörer gillar att bryta mönster, uppleva nya saker och undviker allt som gör livet enformigt eller vardagligt. Enligt Scott Barry Kaufman har kreativa mer mångfald av erfarenheter.

 

Kreativa typer förstår värdet av ett tydligt och fokuserat sinne, eftersom deras arbete är beroende av det. Forskning visar att mindfulness kan öka hjärnkapaciteten och främja kreativt tänkande.

 

Ja! Detta var ett riktigt mastodontinlägg och det kanske inte är alla som läser hela vägen hit. Dessa punkter var inget nytt för mig. Jag känner mig själv väl, men det är skönt att ibland få vetenskaplig bekräftelse på hur en fungerar som kreativ person. Kände du också igen dig?

 

OBS! Bilderna har inget högre syfte än att ge ögat annat än text att vila på.

 

 

 

I fredags eftermiddag packade jag in mig och mina tavlor i en lånad bil och körde mot Värnamo för en helg med goda vänner. Helgen inkluderade visning av mina målningar. Fredagen bjöd på riktigt ruskväder och jag körde i ösregn och mörker. Sämsta tänkbara körvädret.

 

I morgon visar jag mina målningar i samband med en klädvisning i Värnamo, Småland. Det är 2,5 år sedan jag senast visade mina tavlor så jag har längtat efter det här tillfället. För någorlunda nytillkomna bloggläsare kan jag berätta att jag bodde i Värnamo 3,5 år och arbetade där i nästan 5 år totalt, som journalist på Värnamo Nyheter. Så det blir ett kärt återseende!

 

Nedan följer de tavlor jag kommer att visa och eventuellt sälja. Jag vill bara påpeka att tavlor ska ses live. Det är väldigt svårt att ta bra bilder av dem och mina bilder här är rent kassa. Jag får inte till ett bra ljus i min lägenhet och vissa tavlor går inte att använda blixt på. Ni får hålla till godo med det som bjuds! Titel, storlek samt pris visas under varje målning.

 

 

Sedd - 30x30 - 400 kronor

 

Jag har fått ett nytt jobb nämligen! Som kommunikatör på Stadsmissionen. Det är en drömtjänst för mig. Låt mig bjuda på en bakåtblick.

 

När jag var omkring 20 år sökte jag jobb. Bland alla andra fanns ett som stack ut. Habiliteringsassistent på Stadsmissionen. Jag förstod att det vore meningslöst för mig att söka en sådan tjänst, men blev väldigt nyfiken och läste ändå på om organisationen. Jag tänkte att där skulle jag vilja jobba, men jag insåg att jag skulle inte få det utan att ha ett yrke att komma med. Jag släppte det.

 

Då och då under årens lopp har tanken på Stadsmissionen återvänt och jag minns när jag upptäckte deras tidning och insåg att det var en kommunikatör och inte journalist som gjorde den... Förra våren och särskilt under sommaren funderade jag ganska mycket på min jobbsituation. Jag var inte helt nöjd. Jag var inte där jag ville vara. På ett bröllop pratade jag med en bekant och sa att jag skulle vilja jobba i en verksamhet där pengar inte var den främsta drivkraften. Snarare medlet för att nå målet. Gärna en verksamhet som arbetade med människors väl.

 

Jag sökte två jobb under hösten som lutade åt det hållet, men inte helt klockrena nu sett med facit i hand. Jag blev inte ens kallad på intervju. Som ni redan vet sa jag upp mig i julas. Jag kom till en punkt där det inte fungerade för mig längre. Det var många olika saker som spelade in när jag tog beslutet och jag kände tydligt att jag gjorde rätt, trots att jag inte hade något jobb som väntade.

 

Två veckor senare slogs jag av en tanke. Det var som en blixt från en klarblå himmel. Jag skrev kort om den tanken här. Dock skrev jag inte ut hela tanken då. Vissa saker måste man hålla inom en mindre krets av människor. Tanken som for genom min skalle var denna: Det kanske är nu som jag ska in på Stadsmissionen eller någon liknande verksamhet!

 

Dagen därpå berättade jag om denna tanke för en vän och hennes reaktion: Men! Stadsmissionen söker ju en kommunikatör nu!

 

Det var som om mitt hjärta stannade och hakan föll i golvet. Jag trodde vännen skämtade med mig. Hur kunde det vara möjligt? Senare samma dag hörde en annan vän av sig och tipsade om samma tjänst. Ja, ja, ja! Jag ska söka!

 

Efter att jag skickat min ansökan gick det nästan fyra veckor utan att jag hörde något så jag hade i princip gett upp, men så fick jag ett telefonsamtal och sedan var processen igång. Ju mer jag fick veta om tjänsten desto mer ville jag ha den. Man kan aldrig veta något om framtiden, men jag kände oerhört starkt hela tiden att detta var min tjänst. Varför skulle den annars komma ut just efter att jag sagt upp mig? Varför?

 

Igår kväll ringde min nya chef och erbjöd mig tjänsten. Jag tjoade av lycka och tackade ja på stående fot. Idag träffades vi och skrev kontrakt. Jag fick precis den lön jag ville ha och jag får börja det datumet jag i förväg hade tänkt mig. Under de två timmarna jag var där idag hann jag träffa flera av mina nya kollegor och jag känner mig superpepp på att börja arbeta i den här organisationen. Jag är stolt över att få bli en del av Stadsmissionens arbete.

 

Jag känner mig ganska förundrad. Trots att mitt liv ofta ter sig på just det här sättet. Som om banan är snitslad fram mot målet. För att jag så tydligt själv vet vart jag vill. Man kan faktiskt nå sina drömmer. Även de drömmar man inte styr över själv. Man kan få sitt drömjobb. Det gäller att våga drömma, att ta stora förändrande beslut. Och att ibland våga tala om drömmarna så att andra kan hjälpa en på vägen när det behövs.

 

Jag vill passa på att skicka ett tack till alla som följt mig på den här resan. Som peppat mig från det att jag sagt upp mig till nu när jag är i hamn med en ny tjänst. Jag känner mig upprymd av glädjen från er. Det är som att fylla år fast ännu bättre! Jag hoppas att jag får ge tillbaka av den värmen till er! Tack!