Pay it forward - kontaktnät
Ibland kan jag känna att mitt kontaktnät är så litet. En vän och kollega säger att jag känner alla. Minst en miljon. Nästan alltid när jag är med honom springer jag på någon jag känner. Vare sig vi är i Göteborg eller i Stockholm. Jag har många vänner, jag har många bekanta, men ändå känns det inte som om jag har ett kontaktnät. Är inte det konstigt?
Nu måste jag nog ändå ändra min syn. För inom loppet av en vecka har tre kvinnor kontaktat mig i olika ärenden. Först var det en som undrade om jag vill ta plats i en styrelse. Ett hedersuppdrag skulle jag säga. Jag blev väldigt glad över frågan och i veckan ska jag träffa valberedningen.
Den andra kvinnan hittade och läste en efterlysning jag gjorde på fb i höstas om ett konstnärskollektiv. Hon är med i ett och sa att det möjligtvis finns plats. Jag ska höra mig för mer när vi träffas nästa gång.
Den tredje kvinnan hade en idé. Hon ska låta visa en väns mycket fantastiska kläder och undrade om jag ville visa mina målningar i samband med det.
Wow!
Egentligen spelar det inte så stor roll om allt detta blir av eller inte. Jag är bara så oerhört glad och tacksam att dessa tre kvinnor tänkte på mig. Det är ju precis det här som är kontaktnät! Att ha någon i tanken inför olika saker, men det handlar också om att våga säga högt vad man vill. Hur ska någon annars veta vad man vill?
Det får mig också att fundera på vad jag kan göra. Jag tänker ofta på filmen Pay it forward. Tanken med den filmen är att skicka vidare. Om någon gör dig en tjänst gör du i din tur ytterligare någon annan en som tack. På så vis bildas en evig kedja av goda gärningar. Kontaktnät borde fungera så. Jag har ingen aning om jag har något/någon kontakt som kan hjälpa en annan människa, men jag ska verkligen försöka bli mer lyhörd på den fronten. Av det jag fått vill jag ge tillbaka och vidare.
Tänk att jag fått tre frågor om ting som ligger mig så nära om hjärtat och alla inom loppet av så kort tid och dessutom nu när ovissheten väntar. Jag säger ju att framtiden är spännande!
(Jag tyckte bilderna passar inlägget, men hur får ni klura på själva. Den översta är från franska Atlantkusten och den andra från Paris.)
Biologiska skatter
När jag stod i fixade till min frukost vid niotiden lös hela mitt kök upp plötsligt och jag kollade ut. Baklyktorna på en bil lös illande röda och solen slog i en ruta som reflekterade in till mig. Jag öppnade fönstret och hävde mig ut. Andedräkten bolmade ur munnen på mig, men ändå var det skönt. Den kalla, krispiga luften som kröp ner i mina lungor. Och solen. Underbara solen som målade bilarna på gatan guldiga. Fin start på dagen!
Jag har i princip slutat dricka både kaffe och te av flera olika skäl, men ibland unnar jag mig det ena eller andra. Till frukost idag gjorde jag i ordningen en balja med te. Jag vill gärna söta lite och gör det helst med honung. Jag brukar handla svensk, ekologisk honung.
Den här honungen köpte jag dock på resan i Frankrike i somras. Den var producerat i närområdet och är ekologisk. Eller biologisk som den franska mäkrningen säger. (Vill inte tänka på hur en obiologisk honung skulle vara...) Jag är väldigt förtjust i att köpa hem livsmedel från mina resor. Vin så klart, men inte bara det. Jag köpte även en olivolja med mig hem. Den är fantastiskt god och jag sörjer att den börjar ta slut.
Livsmedel som olja och honung har ganska lång livstid. Att ha dessa produkter hemma nu är som att ha skatter. Varje gång jag använder dem påminns jag om den fantastiska resan. Naturen, upplevelserna och smakerna. Det väcker samtidigt drömmar om nya resor till platser jag ännu inte sett.
Osötat och jobb
Någon sa att osötad nyponsoppa var mycket godare än sötad. Osötad betyder inget tillsatt socker. Nu när jag sitter hemma och jobbar, vilket jag ska göra typ hela helgen, tänkte jag att osötad nyponsoppa är bra "tröstdricka". Roligare än vatten, bättre än kaffe.
Men jag är ju en sockerjunkie... Jag försöker verkligen gilla den här nyponsoppan, men det går dåligt. Kanske inte måste vara fullt så mycket socker som i den vanligaste varianten. Något mellanting hade varit bra. Jag får väl blanda i socker själv. Någon gång ska jag göra egen nyponsoppa.
I övrigt flyter det på med jobbet. Jag arbetar strukturerat (som alltid). Just nu tar jag fram alla siffror som jag tänkt använda till föredrag 2. Steg två blir att skapa diagram, bilder och grafik. Steg tre att bygga själva presentationen. Steg fyra blir att skriva manus till båda föredrag. Tillsammans med bildskapandet är skrivandet min bästa gren och därför har jag sparat den till sist.
Skönt att arbeta hemma i fullständig lugn och ro. Bara jag, datorn, spotify och trafiken utanför. Det funkar. Jag körde igång vid 9.30 och tänkte köra till 17.00 med en paus för lunch. Ja, och en kortis för att göra nyponsoppa och ett blogginlägg. Nu kör vi igen!
Vill du se mina tavlor?
I vissa fall ska man inte berätta om sina drömmar och planer för det tenderar att ha ihjäl dem. I andra fall är det precis tvärtom. Just själva offentligheten skapar ett driv. Det är vad jag hoppas ska hända nu. Jag vill skapa en positiv press på mig själv.
Jag har alltid tusen målaridéer. Den senaste tiden har jag malt ner allt sammans till några få tankar och nu när jag kommer att vara arbetslös i åtminstone en månad vill jag sätta igång att måla så mycket jag kan och ekonomin tillåter.
Målet med detta är en utställning. I mitt hem!
Jag har inte bestämt ett datum, men jag siktar på en helg i april eller början av maj kanske. Jag får återkomma om det. När det blir alltså. Dessutom brukar mitt måleri leda till fler uppdateringr här. Två flugor i en smäll-grejen.
Vad tror ni? Är det en bra idé? Skulle ni komma hem till mig och titta på mina tavlor?
Stressigt, men snart över
En del av er vet att jag sedan i höstas arbetat med ett event som företaget ska ha i Stockholm. Vi siktade på 300 deltagare, men blir 270 som det ser ut. Vi hade kunnat få in de sista 30, men var tvungna att sätta stopp för att kunna ge anläggningen vi ska vara på ett definitivt besked om antal. Kristin Kaspersen ska vara moderator och Loreen avslutar kvällen med ett framträdande. Mitt i all denna storhet ska moi (!) hålla två föredrag.
Eventet är på torsdag och endast det ena föredraget är klart. Rent visuellt. Mitt manus är inte klart. Så, jag vet vad jag ska göra i helgen... Faktum är att det är beodrad övertid, vilket innebär att jag får betalt för att arbeta hemma. Det känns fint. Jag vill ju verkligen bli klar och jag vill göra två riktigt bra presentationer. Båda passen bygger mycket på statistik och det krävs en del kreativt arbete för att det ska funka utan att alla somnar. Jag har därför gjort en hel del bilder och grafiker i Illustrator.
Senaste 1,5 veckan har varit så galet intensiva. Nästan så att min hjärna slutar tänka när jag går från jobbet. Det tar nära på stopp. Händer aldrig annars. Lägg på en förkylning samt att jag låg vaken flera timmar här om natten. Det känns i kroppen. Stress. Jag är riktigt mör nu. Drömmer om siffror om nätterna.
Jag avskyr stress och vad den gör med mig, men nu är den ändå ok, eftersom jag vet att den är kortvarig. Nog för att jag ska jobba hela helgen, men sen är det tre arbetsdagar kvar till eventet. På fredag morgon lämnar vi Stockholm och kommer tillbaka lagom till lunch. Därefter är det bara några futtiga timmar och så är det över. På riktigt över. Då är jag fri och ett nytt, ännu så länge ovisst, liv väntar. Sweet!
Bilden är från min telefon. Jag räknar ner.
Fisksoppa med broccoli och senap
Jag avskyr att slänga mat. Det är nog grunden till att jag så ofta lagar rätter som gratäng, soppa och gryta. Då kan man häva i lite av varje. Slattar och rester. Jag har aldrig gillat att slänga mat, men nu när jag köper så mycket kravmärkt och ekologiskt har känslan att ta tillvara ökat. Kanske för att detta val ökat min medvetenhet kring resursslöseri, men också vad det gör rent ekonomiskt. Ekologisk mat är dyrare. För mig också lyxigare. Varför skulle jag vilja slänga den?
Den här soppan bygger till viss del på rester. Det började med att jag skulle köpa lax, men den kravmärkta var slut. Istället blev det kravmärkt, krokfiskad torsk. Först tänkte jag tillaga den i ugn tillsammans med en creme fraiche-blandning och äta med potatismos, men så blev det en soppa.
Jag har nästan aldrig vatten som bas till mina soppor. Jag måste ha dem matigare än så, eftersom jag inte förstärker med bröd. Därför består min bas av creme fracihe, grädde och mjölk. Jag hade några stackars pilgrimsmusslor i frysen och en handfull räkor så dessa använde jag också. Receptet skulle kunna se ut ungefär så här:
Fisksoppa med broccoli och senap
Ca 4 portioner
2 burkar creme fraiche
1 dl grädde (det var en slatt jag hade kvar)
1 dl mjölk (i brist på mer grädde)
450 g broccoli
400 g torsk
4-5 pilgrimsmusslor
1 dl räkor
0,5 dl senap
fiskfond efter smak
salt och peppar
Koka upp mejeriblandningen och häll i broccolin. Låt koka tills brocollin börjar mjukna. Vänd i den nedskurna torsken. I med senap, kryddor och fond. När torsken börjar bli klar vänd i musslorna (jag hade delat musslorna i fyra bitar vardera). De blir klara väldigt fort. Smaka av. Vänd i räkorna innan servering.
Min målbild
Jag jobbar i blott två veckor till. I februari är jag arbetslös. Frivilligt arbetslös. Det låter ju helt vansinnigt och ja, kanske är det så.
Jag känner så klart en viss oro inför detta. Jag har egentligen aldrig varit arbetslös. En höst var jag arbetslös rent teoretiskt. Jag visste inte från dag till dag eller från vecka till vecka hur det skulle se ut, men under den perioden hade jag fem arbetsgivare som ringde in mig. Tänk om. Tänk om jag "fastnar" i arbetslösheten, att jag kommer så långt ifrån arbetsmarknaden att jag får svårt att komma in igen.
Ändå är det en helt annan känsla och tanke som dominerar. Den att jag har alla möjligheter. Jag ser en bild framför mig. Bakom mig har jag en stor grå vägg och framför mig ligger allting öppet. Jag ser inget särskillt och samtidigt ser jag allt.
Skräckblandad förtjusning, med betoning på det senare, men jag tänker: Det får lösa sig.
Med det är jag inte naiv och tror att ett jobb trillar ner i händerna på mig. Nej, i det ligger en vilja att kämpa för att hitta något som passar mig. Något som utmanar och där jag får använda mina främsta egenskaper. Drömmen? Att få arbeta i en verksamhet som inte främst drivs mot ekonomiska mål. "Lycka till" sa en person lite sarkastiskt till mig när jag berättade om denna längtan.
Faktum är att det inte borde vara så svårt att få ett sådant jobb. Bortsett från att så många söker dem. De här jobben finns nämligen. Jag kan tänka mig att jobba tillfälligt med nästan vad som helst tills jag hittar och får ett sådant jobb jag drömmer om. Därav: Det löser sig.
Jag tänker mycket. Tankarna rasar som en snöstorm. Fram och tillbaka. Positivt och negativt. När oron för min framtid lyckas få ett litet fäste plockar jag fram min bild. Den med hela världen framför mig. Där allt är möjligt och tillgängligt. Det är en bra målbild och jag är övertygad om att den också är sann.
Ska jag?
Jag har fått följande kommentar på mitt senaste matinlägg:
"Hej!
Vi har uppmärksammat din blogg tack vare kvaliteten på dina goda recept. Vi skulle bli jätteglada om du ville gå med i Hittarecept.se så att vi kan länka till din blogg.
Hittarecept.se är en sökmotor som samlar recept från de bästa svenska bloggarna och sajterna. Flera hundra bloggar har redan gått med och dragit nytta av den trafik vi skickar till deras sajter."
Vi har uppmärksammat din blogg tack vare kvaliteten på dina goda recept. Vi skulle bli jätteglada om du ville gå med i Hittarecept.se så att vi kan länka till din blogg.
Hittarecept.se är en sökmotor som samlar recept från de bästa svenska bloggarna och sajterna. Flera hundra bloggar har redan gått med och dragit nytta av den trafik vi skickar till deras sajter."
Borde jag gå med? Det är minst sagt lockande, men jag bloggar ju så sällan. Att skapa mer trafik till bloggen då skulle ju vara lite som falsk marknadsföring. Dock önskar jag att jag bloggade mer.
Två år som göteborgare
Idag är det två år sedan jag flyttade mitt bohag till Göteborg. I januari 2012 bodde jag lite fram och tillbaka i Värnamo och Göteborg, eftersom jag var anställd månaden ut på Värnamo Nyheter. Jag sa upp mig den 19 december och samma dag publicerade jag inlägget nedan. Jag kör det i repris, tänkte jag. Som en hyllning till ett våghalsigt beslut. Och som en påminnelse om att det kan bli väldigt bra av det som verkar vara galet. Då när jag sa upp mig hade jag inget jobb, bara en lägenhet i Göteborg. Det löste sig. Som ni redan vet har jag ju återigen sagt upp mig utan att veta vad som väntar. Det finns en oro i mig, men samtidigt en väldigt stark känsla av att det finns något som väntar på mig. Det blir spännande att se vad!
Värnamo 19 december 2011 Värnamo-Göteborg 1-2 (1-1)
Mitt hem till och med 31 januari.
Mitt hem från 1 februari (egentligen från 1 januari).
Det här torget kommer jag inte att vandra över så många gånger till.
Istället kommer jag att vandra över det här torget.
Närmsta vatten kommer inte att vara flod och sjö.
Det kommer istället att vara älv och hav (och väldigt nära min paradisö.
Jag kommer inte längre att köra över viadukten och slänga en blick på tågspåren dagligen.
Istället kommer jag att åka över den här bron och blicka ut över fartygen och kranarna.
Det blir färre (förmodligen inga) besök på Lejonens speedwaybana.
Däremot kommer det definitivt bli fler besök på Gamla Ullevi, vilket får mitt hjärta att pirra redan nu!
I dag har jag sagt upp mig från jobbet på Värnamo Nyheter. Mina nära vänner på jobbet har vetat ett tag, vetat att jag har varit på väg och följt min process. Vänner och familj har stöttat. Det är inte ett självklart beslut. Eller jo. Det är det faktiskt. För i och med det här uppfyller jag ett löfte jag har givit mig själv.
Tiden på Värnamo Nyheter kommer jag att vara för evigt tacksam över. Den har format mig både som journalist och person. Men när jag efter mina studier tackade ja till att komma till Värnamo visste jag att jag begav mig åt fel håll rent geografiskt. Mest av allt ville jag tillbaka till Göteborg. Det hade dock varit korkat att tacka nej i det läget och jag är glad att jag inte gjorde det.
Mitt löfte till mig själv var då att stanna i max fem år i Värnamo. En del har skojat med mig och sagt: "Det sa jag också för tio år sedan!"
Hittills i mitt liv har jag företagit mig det jag har sagt att jag ska göra. Jag har hållit mina löften och jag har följt min inre längtan. Det tänker jag fortsätta att göra och hur svårt det än är att lämna redaktionen vet jag att jag gör rätt. Att äntligen komma tillbaka till Göteborg är något jag på allvar har kämpat för i ett år. Nu blir det av och bara tanken gör mig lycklig.
Sofies fuskpaj
Mäh! Hur ser det här ut? Är det ens mat?
Johodå! Jag undviker främst vete och avstår i mångt och mycket kolhydrater pga att jag mår väldigt mycket bättre utan dessa saker. Här kommer receptet:
Sofies fuskpaj!
Ta en rejäl bunke och skär, smula och häll i följande:
2 dl vispgrädde
1 liten burk keso
1 paket fetaost
4 ägg
2 tomater
1 chili
450 g hackad spenat
400 g kallrökt lax
1 dl solrosfrön
0,5 dl linfrö
salt och peppar
Rör runt ordentligt och tappa upp i en ugnsform.
Strö över cirka 150 gram riven ost. Jag hade Västerbottenost, men det går bra med vad som helst. Grädda i mitten av ugnen i 200 grader. Jag skulle gissa att det tar en halvtimme, men kör till maten inte dallrar när man skakar försiktigt på formen.
En sådan här form blir sex perfekta matlådor för mig samt ett litet smakprov så här på kvällskvisten. Det blev skitgott! Jag tror att jag berättat om liknande recept förut även om just denna blandning var helt ny för mig. Jag är väldigt förtjust i mat som denna. Man blandar samman diverse godsaker till en enda gegga och så blir det supersmarrigt.
I vanlig ordning kan man blanda i vad helst man känner. Att det blev kallrökt lax för min del var för att mataffären deklarerade kort datum på den och att jag därmed fick 400 gram för 30 kronor. Lätt värt!
Namnet fuskpaj? Ja, det var så en kollega kallade min paj utan pajdeg. Jag tycker att det är ett bra namn.
2013 blev 2014
Länge sen nu. Varför inte en uppdatering om årets sista dag! Det blir även en blick tillbaka och en framåt.
Nyårsafton tillbringade jag med bästa vänner. Vi började på ett blåsigt Ramberget.
I vanlig ordning var vyn slående vacker!
Vi hade kaffe, ostmackor och lussebullar med oss.
När vi kom tillbaka fixade vi i ordning oss själva och sedan maten för kvällen. Vi satsade på många rätter. Sju stycken plus sallad och bröd. Bland annat den här räkröran på färska räkor.
Eftersom vi ändå hade massa räkskal passade jag på att för första gången i mitt liv göra en egen fond. Först körde jag skalen och ett gäng vitlöksklyftor på 200 grader i ugnen i cirka 30 minuter. I med alltihop i en kastrull och på med vatten. Ett par-tre deciliter och låt sjuda. Sila och använd!
Fonden använde vi till dessa. Blåmusselsoppa. För att inte vara överdrivet förtjust i blåmusslor var soppan mycket god! Med grädde, vin, lök, persilja och fond.
Grönkålssallad med granatäpple och apelsin.
En rätt var stekt lax med saffranssås. En del av laxen användes rå i en cocktail och det som blev kvar serverade vi som sashimi.
Asiatisk havscocktail! Med rå pilgrimsmussla och lax, mango, avocado, salladslök, chili, rostade sesamfrö, toppad med lyxig regnbågsrom och koriander samt med en dressing på lime, citron, apelsin och soja. Magisk!
Vi satt och åt länge. Det krävdes tid för att orka äta allt. Till efterrätt åt vi en hemmagjord chokladmousse med hallon och hasselnötter. Helt ok den också!
Sen höll vi på att missa tolvslaget för vi satt och sjöng "Jag ger dig min morgon". Det känns som rätt låt att starta det här året med. Vi hann utanför lägenheten också. Hälsade på grannarna och spanade mot himlens fyrverkerikaskader.
2013 då? Vad hände? Ja, säg det. Året har gått vansinnigt fort. Framför allt hösten. Som ett fingerknäpp och jag har svårt att riktigt minnas vad som hände.
Något jag vet är att året har samlat små korn på en våg. Var korn för sig kanske inte var av betydelse, men fredagen innan jul slog vågen i botten. Dagarna fram till julafton snurrade tankarna i min skalle mer än vanligt. Jag delade dem med familjen. Efter att ha varit hos mormor och morfar på julafton bestämde jag mig.
Tre dagar senare meddelade jag min chef om min uppsägning.
Jag jobbar januari ut och jag har inget som tar vid. Det känns väldigt spännande och lite läskigt, men jag tror jag behöver en gnutta av dessa ämnen i mitt liv då och då. Jag har så mycket trygghet i mig själv att jag behöver sätta tillvaron i gungning ibland.
Jag ger inga löften till det nya året, för jag lovar bara vad jag kan hålla, men låt mig önska mig ett nytt jobb som bättre passar min person och mina talanger, ett jobb som utmanar mig och håller mig på tårna, en tjänst som jag utvecklas i både som yrkesperson och privatperson. När jag ändå är igång hoppas jag att 2014 är året då jag får möjlighet att bo i en trea igen. Då säger vi så!
Gott nytt år! Må ni få vad ni önkar er!
