Hassle en cool katt
Kvicksilver är bra grejer, eller?
- Samla upp lampresterna till exempel med en bit styvt papper eller kartong och lägg dem i en glasburk med lock.
- Torka därefter golvet med en liten, fuktig trasa. Lägg sedan även trasan i glasburken, Förslut burken och märk den, till exempel med texten ”kan innehålla kvicksilver från en lågenergilampa”.
- Lämna burken till returhantering som är avsedd för miljöfarligt avfall.
- Stäng dörrar till rummet där lampan gått sönder.
- Ventilera rummet genom att till exempel öppna ett fönster och lämna rummet. Den europeiska lampbranschorganisationen (ELC) rekommenderar att man lämnar rummet i 20-30 minuter.
- När lampresterna har svalnat ska du samla upp dem på samma sätt som i beskrivningen ovan av hur en trasig kall lampa hanteras.
Bättre för hemlösa - billigare för samhället
Syftet har varit att undersöka hur hyresgästerna upplevt det stöd och den tillsyn som Stadsmissionen tillhandahåller. Detta mot bakgrund av att såväl verksamheten som Socialtjänsten samt kommunala och privata fastighetsägare upplever boendealternativet som lyckat. Stadsdelen Västra Hisingens kostnader för köpt boende har minskat sedan 2003 med uppskattade 50 miljoner kronor, samtidigt som flera personer som tidigare inte har kunnat få ett förstahandskontrakt nu har ett boende med eget kontrakt. (Min fetning.)
Utvärderingen gjordes på 169 tidigare och nuvarande hyresgästers upplevelser med hjälp av telefon- och brevenkäter. Dessa följdes upp genom intervjuer med de hyresgäster som besvarade enkäten och uppgav att de kunde tänka sig bli intervjuade.
Göteborgs Stadsmissions verksamhet med housing first-intentioner ger ökad livskvalitet för hemlösa. Resultatet visar att de boende upplever informationen om boendet och relationen till boendeassistenter som mycket god och att stödinsatser inte alltid är boenderelaterade utan kan handla om hjälp till läkarbesök, svårigheter med språk eller avsaknad av kontaktnät. Till detta kommer minskade kostnader för Göteborgs stad – allt enligt utvärderingen, som tagits fram i samarbete med Göteborgs Stad, Social resursförvaltning och Västra Hisingen.
Stadsmissionens Stöd- och tillsynsboende
Göteborgs Kyrkliga Stadsmission bedriver sedan 2003 Stöd- och tillsynsboende i Västra Hisingen och sedan ett år även i Lundby, i dagsläget finns det 50 aktiva lägenheter. Verksamheten regleras med hjälp av ramavtal samt samarbetsavtal. Syftet är att hyresgästerna ska ta över förstahandskontraktet efter två år. Varje andrahandshyresgäst förbinder sig att träffa en boendeassistent en eller flera gånger per vecka för att få stöd i boendet. Verksamheten drivs med bostad först-intention (housing first) vilket syftar till att hyresgästerna ska få ett permanent boende utan att först ta sig igenom olika boendeformer där de bevisar att de är redo för att bo i en egen lägenhet.
Soligt med Linnea
Bilder i kvadrat
Vem skickar riktiga vykort?
Mer skugga än människa
Linnea gånger tre
Känslig och full av kraft
”Det är helt okej om du inte går, men du får själv ringa och förklara varför.”
Jag hade precis berättat för mamma att jag vägrade gå på det kalas som jag blivit inbjuden till, efter en vecka av växande klump i magen vid varje åsyn av min klasskamrats inslagna present som jag skulle ta med mig.
Barnkalas innehöll flera av de saker som jag avskydde: Sociala krav, där jag skulle vara en del i en stojig massa och förväntades delta aktivt. Hög ljudvolym, något som både gjorde mig ängslig och ofta rentav rädd. Lekar, där jag skulle tvingas prestera med blickarna på mig. Andra barn, som störde mig i mina funderingar.
Som åttaåring fanns det redan ett begrepp för min aversion mot stoj, lek och social samvaro. Det hade yttrats i en rad sammanhang, där vuxna hade ursäktat mitt problematiska beteende eller försökt lirka mig att delta i lekar, prata med främmande barn eller räcka upp handen i klassrummet.
”Jag kan inte komma på ditt kalas i dag, jag är för blyg”, förklarade jag för min klasskamrat som med förvåning mottog min ursäkt.
Vad jag också visste var att just detta ord – blyg – var något som gjorde mig till ett problem.
Som vuxen har jag ofta mött andra som delar erfarenheten av att tidigt ha blivit stämplade som blyga barn och snabbt uppfattat det problematiska i det beteendet. Många har också fått höra att de är ”överkänsliga”, i synnerhet pojkar som förväntas uppvisa mindre känslighet än flickor. Barn som i alltför hög ålder fortfarande håller sig för sig själva i sociala sammanhang, är rädda eller börjar gråta av något som omgivningen uppfattar som en normal situation går emot bilden av det frimodiga barn som blivit norm.
Kanske är det också av oro inför framtiden som de blyga barnen problematiseras. I en kultur som till stora delar handlar om att sälja in sig själv, visa sin personlighet och kunna tala för sig och sin sak är tystlåtenhet handikappande. När kraven på individuella prestationer och egenskaper ökar, samtidigt som arbetsmarknaden hårdnar och till stora delar består av arbeten där egenskaper som ”utåtriktad” och ”flexibel” är grundläggande, är blyghet och känslighet ett ok. Det grekisk-romerska idealet kring en person som kan tala väl för sin sak har i dagens informationssamhälle dragits till sin spets.
Det är inte bara på arbetsmarknaden som den extroverta personligheten är norm. Inom självhjälpsindustrin peppas miljontals människor att även i sitt privatliv våga ta plats, tacka ja, bli festens centrum och lyckas i sina sociala kontakter. När det privata blivit mer offentligt, genom exempelvis sociala medier, ökar kraven på lycka även här. Och lycka likställs så gott som alltid med många sociala evenemang, en stor bekantskapskrets och en fulltecknad kalender.
Men kanske håller någonting på att hända. Två amerikanska böcker har det senaste året skapat debatt och uppmärksamhet kring de introverta och känsliga personlighetsdragen och tar dem i starkt försvar. Elaine Arons The Highly Sensitive Person och Susan Cains Quiet – The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking har även gett svallvågor över resten av världen. I Sverige har teorin om högkänslighet resulterat i artiklar ibland annat Modern Psykologi och Damernas Värld samt blivit föremål för en hel artikelserie i Svenska Dagbladet. Susan Cain citeras i såväl The Guardian vid flertalet tillfällen som av bland annat Jan Gradvall i Dagens Industri (30/3).
Det unika i Cains och Arons böcker ligger i att de undviker att problematisera dessa drag. I stället är det den dominerande kulturens idealbild av den utåtriktade och stresståliga människan som kritiseras. Varken introvert eller HSP (förkortning för high sensitive person) är diagnoser eller något som bör medicineras bort, i stället är det personlighetsdrag som samhället borde bli bättre på att dra nytta av. Hög kreativitet, förmågan att arbeta självständigt, goda lyssnaregenskaper, lägre risktagande och större kapacitet att uppfatta detaljer är några av de egenskaper som författarna listar och som både samhälle och arbetsliv torde vara i behov av. Den känsliga kräver tid för eftertanke, men har å andra sidan stor förmåga att bilda helhetsbilder, ta välgrundade beslut och bidra med kloka reflektioner. Cain nämner exempelvis hur finansmarknaden i dag domineras av extroverta risktagare. En dominans som, med den ekonomiska krisens facit i hand, förmodligen inte är helt lyckad.
Även privat är introverta och känsliga sorgligt underskattade. Intresse för att lyssna, behov av djupgående samtal snarare än kallprat, hög associationsförmåga och talang för att uppfatta stämningar och andras humörläge är goda egenskaper i sociala sammanhang. Fokuset på extroverta personlighetsdrag leder i värsta fall till en icke-lyssnande miljö där alla försöker framhäva sig själva och göra sig sedda, menar Cain. Många erfarenheter, idéer och tankar går förlorade i en värld där vi blivit lärda att det viktigaste är att våga ta plats, inte lyssna till vad andra har att säga.
Nu är varken känslighet eller introverta personlighetsdrag någonting nytt inom psykologin. Carl Jung gjorde begreppen introvert och extrovert allmängiltiga 1921, då han redogjorde för dessa personlighetsdrag. Uppdelningen ligger till grund för både vår allmänna förståelse av begreppen och en rad personlighetstester, som används av företag och universitet. Ändå har vi i dag ett samhälle som främst är anpassat för endast en av personlighetstyperna. På samma sätt är högkänslighet ett normalt och vanligt förekommande drag hos inte bara människan, utan många däggdjur. Runt 15-20 procent har en ärftlig förmåga att i högre grad lägga märke till detaljer, uppfatta subtila signaler, känna av dofter och ljud och känna in stämningar. Det handlar inte om att dessa har bättre näsor eller hörsel, utan ett mer känsligt nervsystem vilket är till gagn i naturen. För människan innebär det dessvärre att högkänsligheten lätt blir en plåga i en modern värld av många intryck, snabba beslut, stressiga dagar och bullriga miljöer. Stimulansen blir helt enkelt för hög, vilket leder till ökad aktivering av nervsystemet, känslomässig upphetsning och – utan regelbunden återhämtning – stressproblematik.
Högkänslighet och det som uppfattas som introvert är två drag som ofta sammanfaller, då den högkänsliga har ett större ensamhetsbehov för att smälta intryck och ofta observerar, snarare än deltar. Även studier av introverta visar att de har en lägre tröskel för känslomässig stimuli. Det är med andra ord inte otänkbart att högkänsligheten skapar den tillbakadragenhet och det ensamhetsbehov som vi kommit att uppfatta som introvert.
De flesta av oss barn som uppfattades som blyga lär oss som vuxna att hantera såväl mingelpartyn som anställningsintervjuer. Det är vad samhället kräver av oss. Susan Cain beskriver det som att vi skapar oss en extrovert persona att kliva in i vid behov. Får vi tid och eftertanke att reflektera i ensamhet behöver det inte vara något problem, snarare trivs vi bra i sällskap och har lika trevligt som extroverta. Likväl finns det många som mer eller mindre vantrivs i en kultur som svämmar över av information att processa, Facebookevenemang att klicka ja på, öppna kontorslandskap med hög ljudnivå och middagar som vi förväntas delta i. Aron understryker genomgående hur viktigt det är att inte vara mer utåtriktad än man klarar av. Att vara den tråkiga som tackar nej, går hem tidigt eller står vid sidan av och betraktar. Hon tipsar rentav om att alltid ha en uppsättning standardursäkter i bakhuvudet om man plötsligt känner behovet av återhämtning fastän man tackat ja till att vara social. Själv anser jag att det oftast går alldeles utmärkt att göra som jag gjorde som 8-åring, det vill säga att faktiskt vara ärlig. Fler än man tror är fullt införstådda med vad man menar och behöver när man säger att man måste vara hemma och umgås med sig själv.
Lyxigt mycket musik
Det är mycket musik på ingång de kommande dagarna. På torsdag klockan 19.00 spelar Linnea Henriksson på Liseberg. Efter att ha lyssnat igenom hennes album idag känner jag att jag nog måste gå dit och höra henne live. Hennes röst är ju magnifik och låtarna klockrena.
Det är inte nog. På torsdag är det även MTV World Stage på Götaplatsen med Nelly Furtado som toppnamn. På scen även Tove Styrke och Loreen samt B.o.B. Jag har inte sett några tider för det här evenemanget. Förhoppningsvis skulle jag kunna gå till Liseberg först och sen till Götaplatsen. Nelly Furtado borde ju inte vara den som öppnar konserten. Snarare den som stänger den och då hinner jag båda!
Nästa torsdag är det mer musik. Då spelar Steget på Yaki-da. Det vill jag verkligen inte missa och ska inte heller. Jag hörde Steget live för snart två år sedan. Det var en fantastisk upplevelse och jag älskar deras musik.
Så mitt tips här och nu: sök upp Linnea Henriksson och Steget på Spotify och njut!
Knasbollar
Det finns en typ av människor som jag sen en tid har börjat kalla knasbollar. Knasbollar är den typ av människor som inte förstår vart de sociala gränserna går och som klampar in i min integritet. Som ställer allt för personliga frågor, vars svar de absolut inte har att göra med. Som börjar prata med mig när jag redan är inbegripen i ett annat samtal. Just bara det att jag för tillfället inte pratar, utan lyssnar (men verkar vara tillgänglig). Och när de börjar prata med mig i ett sådant fall är det 99 gånger av 100 ett annat samtalsämne än det som pågår.
Blingiga lampor
Jag spanar alltid på den här typen av lampor. Idag tog jag ett varv på Holmens Marknad. Jag är väldigt svag för blingbling och glitter, men eftersom det är så populärt med gamla ljuskronor drivs priserna upp. Det bär mig emot att betala över 1 000 kronor för saker som det säljande företaget i princip tagit emot gratis. Jag tror det även handlar om att många av mina loppisköp är spontana och med min plånbok går det inte att spontanköpa en lampa för 1 200-1 300 kronor.
På det här stället finns en "inre" avdelning som jag sällan går in i, eftersom det inte finns så mycket i det rummet som intresserar mig. Av en händelse kikade jag ändå in och fick syn på den här kronan. Den matchar långt mycket bättre in i mitt hem än ljuskronorna och dessutom passar den bättre ihop med min plånbok - 295 kronor. Så bra pris att jag knappt kunde tro det. (För att vara på det här stället...)
Den är rejäl och jag tror att den skulle passa väldigt bra i min hall. Där hänger just nu bara en naken glödlampa i en sladd från taket. Om den känns för stor att ha i hallen kanske jag byter plats med lampan som nu hänger i köket.
Eftersom jag skulle ta vagnen hem i regnet reserverade jag lampan till i morgon. Då kan jag ta bilen till jobbet plus att jag får tid att tänka över ett extra varv. Känner jag mig själv rätt kommer jag inte kunna låta bli att köpa den. Och som sagt, varken i hallen eller i sovrummet har jag ordentliga lampor så ett köp skulle inte vara helt uppåt väggarna.
Det blev en till
Ja, av bara farten blev det en paintbild till. Den här tog dock mycket längre tid. Knepade och knåpade med skuggfälten. Målade om hela munnen, men ändrade mig och backade tillbaka igen. La till fler nyanser i skuggorna. Från början hade jag tre nu är det nog snarare sju-åtta olika grå. Blev nog ändå inte nöjd, men jag bestämde mig för att sluta. Det är sällan bra att hålla på för länge med en och samma bild. Bättre då att lägga av och eventuellt återvända när man med lite distans ser vad som måste göras.
Synad
Jag såg en bild på Instagram och blev inspirerad. Det var inte min avsikt att måla av och det har jag inte gjort heller. Det här är i alla fall resultatet av en stunds knåpande i paint. Det var längesen jag gjorde bilder på det viset nu. Ja, längesen jag gjorde bilder/målningar över huvud taget. Skapandet går verkligen på sparlåga, men det är ju så för mig. Saker pågår i omgångar. Usch, jag borde verkligen måla mer.
Bokrecension - Saker min sambo och jag tyckte olika om
Saker min sambo och jag tyckte olika om av Sabina Strand
I morse vaknade jag tidigt. Gick upp och slängde i mig lite yoghurt. Den obligatoriska morgontekoppen fick följa med tillbaka till sängen tillsammans med nästa bok. Nu är den utläst och jag kan garantera er att jag inte kommer att läsa i den här takten hela sommaren. Om jag gör det kommer jag inte hinna vara social ens och det vill jag ju vara. Social.
Även i denna bok är det relationerna som står i fokus. Detaljer som stad, namn och yrken är utlämnade, vilket inte alls spelar någon roll då de inte har någon inverkan på den röda tråden.
Den kvinnliga huvudkaraktären är 37 år och har en 13-årig dotter. Kvinnan träffar en frånskild trebarnsfar och efter några månader flyttar de ihop. Han liksom övertygar henne om att det är det enda rätta. Som så mycket annat. Som att hon inte får behålla lyckan i att ett barn växer i henne. Kvinnan krumbuktar på alla tänkbara sätt för att behålla husfriden. Men det hjälper inte för han lämnar henne. Säger att hon inte går att leva med.
Det är en ganska tung berättelse om att bli manipulerad långt bortom sig själv. Men den här boken är inte tung att läsa, eftersom hela boken har en ironisk klang. Däremot kan den bli lite rörig, eftersom vissa saker berättas om igen. Fast på nya sätt.
Boken skrevs som ett bloggprojekt, men eftersom bloggen inte uppdaterats sedan 2009 bryr jag mig inte om att länka till den och någon annan hemsida hittar jag inte för den här författaren.
Bokrecension - Vi har redan sagt hej då
Vi har redan sagt hej då av Daniel Åberg
När jag väl kommer igång så går det fort att läsa. Detta var dock inte den fetaste boken sett till antal sidor, men det tog några timmar att ta sig igenom.
Det hör inte till vanligheten att jag läser en bok där huvudkaraktären är en man. Berättelsen handlar om Filip. Han har med något år passerat 30-strecket. När alla omkring honom verkar landa i tvåsamheten har han istället satt i system att träffa tjejer som han dumpar efter några dejter. Dessutom hör han av sig till dem igen när det har gått tillräckligt lång tid eller när han känner sig ensam. Flera av tjejerna han träffar har redan relationer på annat håll.
En ganska osympatisk karaktär, eller hur. Fast, nä, det är han inte. Istället känner jag ett slags medlidande. Detta är en person som brottas med sig själv, vars självsäkra framtoning vacklar rejält bakom fasaden och det är detta man får följa i boken.
Precis som jag gärna vill ha en bok drivs handlingen fram av mötet mellan huvudkaraktären och en massa olika personer. Händelserna, vardag och fest, är bara en kuliss för samtal och tankar. Jag gillar språket. Det är enkelt, men inte mesigt. Inga onödiga krumbukter och utspel, men en och annan blinkning till populärkulturen. Berättelsen utspelar sig i Stockholm och den faktiska geografin finns med i boken. Det gillar jag. Alltså de olika stadsdelarna nämns och det åks tunnelbana och promeneras genom dessa.
Boken, som lämnar en liten bruten känsla, kanske inte hamnar högt upp på topplistan, men den är absolut läsvärd.
Smygstart
Som jag har gjort de senaste åren smygstartade jag semestern idag. Semester för mig är att leva på ett annat sätt än till vardags. Att ta det lugnt och göra vad som faller mig in. Jag låg och drog mig till halvtolv i morse. Efter dusch och frukost åkte jag till loppisgubben i Masthugget, men där fanns inget jag ville ha idag. Därefter åkte jag upp till Masthuggskyrkan och slog mig ned på muren. Med mig hade jag en bok.
Jag skrev ju att jag vill läsa i sommar och har nu börjat med Vi har redan sagt hejdå skriven av Daniel Åberg. Jag har sen en tid följt hans blogg, men har inte läst någon av hans böcker. 
Det var skönt ute även om det kom några regndroppar just som det här brudparet kom för att ta sina bilder.
Men sen sprack det upp och jag satt kvar på muren tills jag blev hungrig. Då åkte jag ner till Linné. Först provade jag några klänningar i en second hand-butik och sen åt jag sushi på ett av favoritställena. Boken åkte fram där också.
Det är visserligen ingen tjock bok, men jag har hunnit igenom hälften och kan nog ha läst ut den innan läggdags. Jag återkommer med en recension.
En annan grej...mitt skriveri har stått still ett tag för att jag håller på och lurar på en av grundbultarna i min berättelse. Jag kan inte gå vidare innan jag har kommit fram till några saker. Hur som helst. Den här dagen har jag fått en hel del inspiration till boken. Jag bannade mig själv för att jag inte hade block och penna med mig, men jag hade ju min telefon och knappade kort in tankarna i ett sms. Det funkar ju det med :)
Åter till boken!
PS. Jag jobbar två veckor till, sen är det verkligen semester. DS.
Sommarsysslor
Jag har semester fyra veckor i juli. Egentligen har jag inga planer alls och det känns helt fantastiskt skönt. Jag är ju redan där jag vill vara och beroende på väder kan jag göra dagsutflykter åt olika håll. Trots att jag inte har planerat finns det några saker som jag längtar efter att få göra. Bland annat har jag en växande längtan att läsa.
Som barn läste jag mängder med böcker. Cyklade till biblioteket efter skolan (om jag inte lånade från skolbiblioteket) och fyllde ryggsäcken med böcker. På senare år har det blivit allt mindre av bokslukeriet. Jag saknar det. Att läsa är underbart. En stilla sysselsättning för kroppen som ändå håller hjärnan igång.
Läsa kan man göra över allt. Det är lite så jag tänker att jag ska göra också. En filt, kanske en liten kudde, en bok, en flaska vatten och en park, en klippa, en soffa, en trappa, en bro, en ... ja, som sagt. Boken kan följa med över allt.
Bilderna:
Anna Gavalda: Tillsammans är man mindre ensam
Detta är en av mina absoluta favoritböcker. Jag har läst den säkert fem gånger och älskar den lika mycket varje gång. De trasiga figurerna som blir hela tillsammans.
Michelle Magorian: Hemlängtan
Även den här en ständig favorit. Har läst den mer gånger än jag kommer ihåg. Senast förra året. Trots att den mest riktar sig till unga läsare i åldern typ 10-14 år. Den är hjärtskärande och fantastisk.
Blogga, vrållipa och grotta
Saxat ur min blogg:
Juni 2011: Man jobbar och sliter hela året och ju närmare semestern man kommer desto tröttare blir man.
Juli 2010: Just nu är jag trött. Jag orkar inte särskilt mycket mer än mina måsten. I dessa måsten ryms i princip bara jobbet. På måndag börjar min semester och äntligen är den inom räckhåll. Det finns så många saker jag skulle vilja göra, men som jag inte orkar. Jag vill måla, sy, fixa i lägenheten, laga god mat och fylla frysen med småkakor. Men vad jag pallar när jag inte jobbar är att sitta i soffan med datorn i knät och lyssna på musik.
Juni 2012: Allt enligt ovan.
Det är ju så. Efter ett helt år av arbete är semestern så oerhört välbehövlig. Jag är medveten om att inte alla blir lika slitna som jag, men jösses vad jag är sliten. Det har ju sina orsaker bakåt i tiden. Saker som jag nog får leva med hela livet. Min maxenergi idag är kanske bara 75-80 procent av vad den var innan jag gick in i väggen.
Jag har fortfarande svårt att vänja mig vid det. Jag tror alltid att jag orkar mer än jag gör och kör på ganska hårt emellanåt. Min kropp brukar säga ifrån. För några dagar sedan fick jag en våldsam ångest. Den rev och slet i mig. Ångesten har jag faktiskt vant mig vid och lärt mig hantera. Den är inte så jobbig längre. Jag låter den löpa linan ut av sig själv. Den är inte farlig.
Vad jag däremot har svårt att hantera är att min mage typ lägger av, att den vägrar behålla maten jag stoppar i den. Hur ska man orka något över huvud taget om kroppen inte får tillräckligt med energi? Det hände i helgen. Dagarna innan jag skulle till Stockholm med jobbet. Jag övervägde att inte åka. Men jag vill så gärna. Magen lugnade sig och jag kom iväg.
Något annat som jag tycker är jobbigt är när omgivningen inte förstår. Många andra är som yrväder av energi och kan klara en sen utekväll mitt i veckan och är återställda efter en natts normal sömn. För mig kan det ta flera dagar att vara tillbaka i normal takt igen.
Extremt gnällig. Jag vet. Ibland måste jag bara få ut skiten. Som i att blogga om det, ligga i soffan och vrållipa och lyssna på Fix you om och om igen. Man ska inte grotta ner sig, kanske någon tycker. Jo, ibland är det precis det som funkar. Bara man inte stannar i grottandet för länge.
Hittegods blir smyckekonst
Kvarglömda föremål på Västtrafiks fordon blir smyckekonst som visas upp i en rullande vernissage på Göteborgs spårvagnar. Projektet går under namnet ”Jag glömde mina vantar…” och är ett samarbete mellan Västtrafik, konstgruppen Kontra och Röhsska museet.
– Det känns jättebra att vara med och möjliggöra ett konstprojekt som knyter samman kollektivtrafik och kultur, särskilt då det riktar sig till barn under barnkulturåret, säger Annika Molin, affärsutvecklare på Västtrafik.
Hösten 2011 bildades konstnärsgruppen Kontra av en grupp studenter och alumner på HDK – Högskolan för design och konsthantverk.
– Smyckekonsten är en relativt liten konstform. Gallerierna är få och många vet inte vad begreppet innebär. Detta trots att det finns många verksamma och duktiga smyckekonstnärer här i Göteborg, berättar Caroline Bäckman, en av initiativtagarna till Kontra.
...
Projektet startades upp i maj och avslutas i och med Göteborgs Kulturkalas. 15 augusti är det dags för rullande vernissage. De färdiga verken visas då upp på stadens spårvagnar och hållplatser mellan klockan 13.00 och 16.00.
De som missar vernissagen har möjlighet att beskåda verken på Röhsska museet, där de ställs ut 16–18 augusti.ToR Sthlm
Nu har jag landat hemma igen efter två dagar i Stockholm. Gårdagen tillbringade jag i en konferensvåning på Strandvägen. Min lunch åt jag på en uteservering på Linnégatan och sen satte jag på Nybrokajen med glass och kaffe. Solen sken och det blåste lite lätt. Alldeles fantastiskt gott.
Anledningen till att jag var i Stockholm var för att vi hade ett event med jobbet där kunder till företaget var inbjudna. Vi åt en fantastisk trerättersmiddag och kollade på fotboll. Det senare var ju något av en besvikelse.
Desto gladare blev jag när vi kom till hotellet. Av någon anledning blev jag och en kollega tilldelade varsin svit. Det hade väl blivit något fel. De vanliga rummen var säkert fina de också, men det är något speciellt att komma in till ett rum som har soffa och fåtöljer samt en liten kontorshörna och därtill stor säng med superfluffiga kuddar. Bra mycket roligare än rum där man knappt har utrymme att vända sig på golvet.
Badrummet rymde både badkar och dusch.
Frukostbuffén var enorm, men eftersom min mage har varit rejält besvärlig de senaste dagarna bestämde jag mig för att vara snäll mot den. Pannkaka och frukt fick det bli. Det ska sägas också att jag fick lite beslutsångest över all mat så jag safade.
Det var ett mycket trevligt dygn i huvudstaden, men som alltid är det skönt att komma hem igen. Trött som skam är jag. Dagen igår var lång som en hel evighet. Tåget lämnade Göteborg 06.00 på morgonen och det var full fart till klockan 01.00 på natten. Kvällen tänker jag tillbringa framför fotboll på tv.
På triathlontävling
Igår var det sommar i Göteborg och idag var vi tillbaka i regnslasket. Simskoleväder som vi kallar det i vår familj. I Hindås hölls det triathlontävlingar och jag åkte dit för att heja på vännen Therese. (För er som gillar cykling, simning och löpning kan roa er med hennes blogg.) På grund av de låga temperaturerna halverades simdistansen. Trots de ynka 13 graderna i vattnet var Therese glad och pepp när hon kom upp.
Från vattnet sprang triathleterna upp till cykelfållan. Therese låg bra till.
Cyklingen skedde i två varv om 1 mil vardera och ni ser vad glad hon var när hon gick ut i andra varvet. När cyklingen var klar var det dags för nästa ombyte. Regnet bara öste ner.
Ut i löpningen.
Upplopp och målgång efter fem kilometers löpning.
Loppet snackades igenom med sambon. Senare i sommar ska Therese delta i Ironman och det här var hennes första triathlontävling.
OCH HON VANN sin klass! Inte illa. Heja, heja! Det var underbart roligt att se alla entusiaster och framför allt att se Therese så klart.
Bästa potatissalladen
Min potatissallad är den bästa i världen. Eller ja, det beror ju helt på smak och tycke, men det är så här jag gillar det. Receptet testade jag mig fram till förra sommaren. När jag gjorde den idag skippade jag dock peppar och chilipeppar och körde bara på örtsalt. Grymt gott!
Lillkrabban
Lagom till att min systerson föddes blev jag kalasförkyld, men nu äntligen har jag fått träffa honom. Under ett och samma dygn sov han hos mig flera gånger om. Känns fint! 
Arbetsbefrielselefirande
När pappa var 16 år började han att arbeta på statliga Televerket. Idag har vi firat att han efter 45,5 år har lämnat företaget som numera heter Telia. Tyvärr lyckades vi inte samla riktigt hela familjen. Förutom att bara umgås och höra pappa berätta om jobbminnen hade jag även slängt ihop en femkamp som jag tvingade ut allihopa på. Kasta boll i hink, hoppa hopprep, prickkastning med vattenballong, käka godissnöre och luftgevärsskjutning. Ja, mat blev det också och en massa gos och bus med de små. Tack familjen för en härlig dag!
PS. Om ni tycker att det är en ovanligt ung pensionär ni ser på bilden är det för att han inte ens är fyllda 62. DS.
Mer beröm åt folket!
Beröm. Det är något viktigt. Inte beröm för berömmets skull. Det kan vara. Men riktigt, ärligt beröm från en person som har sett dina ansträngningar och som väljer att lyfta dem. Åh vad gott det kan göra!
När jag var yngre kunde jag inte ta emot beröm. Jag hade väldigt svårt att ta in att någon tyckte att jag var bra. Som med pianospelandet. Sett så här nära två decennier senare så var jag grym som barn på att spela piano. Långt mycket bättre än många andra jämnåriga barn.
Efter krisiga år har jag stött och blött mig själv. Jobbat, bearbetat och kämpat. Tänk att jag skulle hinna bli vuxen innan jag själv förstod att jag var bra på saker. Till och med bättre än andra på vissa saker. Det hade jag nog aldrig kunnat tänka mig som självnedvärderande barn och tonåring.
Chefen skickade ut brev. Ett slags kvartalsrapport där han nämnde alla i personalen och deras arbete. Peppade och berömde alla. Om mig skrev han: Vi har fått in en fantastisk resurs genom Sofie som fixar jobbet galant.
Det där rinner inte av. Det går rätt in. Det är det som är skillnaden mot förr. För att kunna ta emot beröm behöver man på något sätt själv känna att man är värd beröm, känna att "jag är faktiskt bra på det jag gör". Och det är jag. Liksom mina kollegor är bra på vad de gör. Det är fantastiskt att ha en chef som ser det och som uppmuntrar det.
Jag är nog någon centimeter längre när jag går hem idag.
Bakåtblickar
Här är mina barndomsvänner och jag. Jag tror att vi är fem år. Jag har för övrigt aldrig varit lucia. Nedan följer ett antal bilder från mina unga år. Det är roligt att se tillbaka. Utan problem känner man igen mig och jag tycker det är roligt att se vilka drag som lever kvar.
Ni som läst min blogg länge (och ni som känner mig sen gammalt) vet att pianot har haft en central roll i mitt liv. Jag tror knappt det gick en dag utan att jag spelade. Här är jag nog runt nio år. Ganska sällan övade jag dock på mina pianoläxor utan spelade mest allt möjligt annat. Samma fantastiska studieförmåga hade jag i övriga skolan. Men det gick ju bra för mig ändå ... (Förresten de där jeansen hade rubinröda stenar längs fickkanterna. Värsta bling, blingen!)
Ja, blond var jag som barn. Nära på vithårig. Det har jag från pappa. Mamma är mer rödblond och den tonen har inte jag. Gruppfotot till vänster är jag och tre av mina syskon tillsammans med farmor och farfar. Farmor levde inte särskilt länge till efter det här. Jag var inte mer än fem år när hon dog ändå har jag några få riktigt starka minnen av henne. Till höger syns mamma, jag och mina systrar, mormor och morfar samt mammas farmor.
Denna bild är från ett scoutläger tror jag. Mamma var scoutledare, men var även duktig på det där med att färga garn. Och det är det som pågår här. Träskor var det som gällde när jag var liten. Foppatofflorna var tack och lov inte uppfunna då. Och långa ben, det hade jag redan som barn ...
I vevan när jag fick dockan som jag så glatt kramar lärde jag mig att läsa. Då var jag fyra. Att jag minns det är för att när jag öppnade julklappen som dockan låg i läste jag dockans namn som stod på dess klädsel. Jag minns namnet än idag. Hon hette Tine. På bilden under sitter jag flankerad av mina vakande systrar.
Bada i diskhon var grejen. Det har vi alla syskon gjort innan vi blev för stora. Knubbig näsa och sneda ögon. Jodå. Till höger jag och morsan.
Bilden ovan fanns med i ett inlägg för ett tag sedan. Det är en av mina absoluta favoritbilder från barndomen. Förklädesklänningen hade mamma sytt. Ganska många kläder jag hade som barn var sydda av mamma. Under en viss ålder tyckte jag att det var lite pinsamt. Framför allt när kompisarna kom i nyköpta kläder. På senare tid har jag fattat att den verkliga lyxen är hemmasytt.
Lillebrorsan och jag posar för storasyrran som just införskaffat kamera. Tröjan jag har tror jag att mamma stickade till syrran med kameran. Jag fick ärva.
Och det var så här allting började. En dag i februari kom jag skrikande och röd till världen. Sen dess har det bara blivit bättre.
