Känslig och full av kraft
”Det är helt okej om du inte går, men du får själv ringa och förklara varför.”
Jag hade precis berättat för mamma att jag vägrade gå på det kalas som jag blivit inbjuden till, efter en vecka av växande klump i magen vid varje åsyn av min klasskamrats inslagna present som jag skulle ta med mig.
Barnkalas innehöll flera av de saker som jag avskydde: Sociala krav, där jag skulle vara en del i en stojig massa och förväntades delta aktivt. Hög ljudvolym, något som både gjorde mig ängslig och ofta rentav rädd. Lekar, där jag skulle tvingas prestera med blickarna på mig. Andra barn, som störde mig i mina funderingar.
Som åttaåring fanns det redan ett begrepp för min aversion mot stoj, lek och social samvaro. Det hade yttrats i en rad sammanhang, där vuxna hade ursäktat mitt problematiska beteende eller försökt lirka mig att delta i lekar, prata med främmande barn eller räcka upp handen i klassrummet.
”Jag kan inte komma på ditt kalas i dag, jag är för blyg”, förklarade jag för min klasskamrat som med förvåning mottog min ursäkt.
Vad jag också visste var att just detta ord – blyg – var något som gjorde mig till ett problem.
Som vuxen har jag ofta mött andra som delar erfarenheten av att tidigt ha blivit stämplade som blyga barn och snabbt uppfattat det problematiska i det beteendet. Många har också fått höra att de är ”överkänsliga”, i synnerhet pojkar som förväntas uppvisa mindre känslighet än flickor. Barn som i alltför hög ålder fortfarande håller sig för sig själva i sociala sammanhang, är rädda eller börjar gråta av något som omgivningen uppfattar som en normal situation går emot bilden av det frimodiga barn som blivit norm.
Kanske är det också av oro inför framtiden som de blyga barnen problematiseras. I en kultur som till stora delar handlar om att sälja in sig själv, visa sin personlighet och kunna tala för sig och sin sak är tystlåtenhet handikappande. När kraven på individuella prestationer och egenskaper ökar, samtidigt som arbetsmarknaden hårdnar och till stora delar består av arbeten där egenskaper som ”utåtriktad” och ”flexibel” är grundläggande, är blyghet och känslighet ett ok. Det grekisk-romerska idealet kring en person som kan tala väl för sin sak har i dagens informationssamhälle dragits till sin spets.
Det är inte bara på arbetsmarknaden som den extroverta personligheten är norm. Inom självhjälpsindustrin peppas miljontals människor att även i sitt privatliv våga ta plats, tacka ja, bli festens centrum och lyckas i sina sociala kontakter. När det privata blivit mer offentligt, genom exempelvis sociala medier, ökar kraven på lycka även här. Och lycka likställs så gott som alltid med många sociala evenemang, en stor bekantskapskrets och en fulltecknad kalender.
Men kanske håller någonting på att hända. Två amerikanska böcker har det senaste året skapat debatt och uppmärksamhet kring de introverta och känsliga personlighetsdragen och tar dem i starkt försvar. Elaine Arons The Highly Sensitive Person och Susan Cains Quiet – The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking har även gett svallvågor över resten av världen. I Sverige har teorin om högkänslighet resulterat i artiklar ibland annat Modern Psykologi och Damernas Värld samt blivit föremål för en hel artikelserie i Svenska Dagbladet. Susan Cain citeras i såväl The Guardian vid flertalet tillfällen som av bland annat Jan Gradvall i Dagens Industri (30/3).
Det unika i Cains och Arons böcker ligger i att de undviker att problematisera dessa drag. I stället är det den dominerande kulturens idealbild av den utåtriktade och stresståliga människan som kritiseras. Varken introvert eller HSP (förkortning för high sensitive person) är diagnoser eller något som bör medicineras bort, i stället är det personlighetsdrag som samhället borde bli bättre på att dra nytta av. Hög kreativitet, förmågan att arbeta självständigt, goda lyssnaregenskaper, lägre risktagande och större kapacitet att uppfatta detaljer är några av de egenskaper som författarna listar och som både samhälle och arbetsliv torde vara i behov av. Den känsliga kräver tid för eftertanke, men har å andra sidan stor förmåga att bilda helhetsbilder, ta välgrundade beslut och bidra med kloka reflektioner. Cain nämner exempelvis hur finansmarknaden i dag domineras av extroverta risktagare. En dominans som, med den ekonomiska krisens facit i hand, förmodligen inte är helt lyckad.
Även privat är introverta och känsliga sorgligt underskattade. Intresse för att lyssna, behov av djupgående samtal snarare än kallprat, hög associationsförmåga och talang för att uppfatta stämningar och andras humörläge är goda egenskaper i sociala sammanhang. Fokuset på extroverta personlighetsdrag leder i värsta fall till en icke-lyssnande miljö där alla försöker framhäva sig själva och göra sig sedda, menar Cain. Många erfarenheter, idéer och tankar går förlorade i en värld där vi blivit lärda att det viktigaste är att våga ta plats, inte lyssna till vad andra har att säga.
Nu är varken känslighet eller introverta personlighetsdrag någonting nytt inom psykologin. Carl Jung gjorde begreppen introvert och extrovert allmängiltiga 1921, då han redogjorde för dessa personlighetsdrag. Uppdelningen ligger till grund för både vår allmänna förståelse av begreppen och en rad personlighetstester, som används av företag och universitet. Ändå har vi i dag ett samhälle som främst är anpassat för endast en av personlighetstyperna. På samma sätt är högkänslighet ett normalt och vanligt förekommande drag hos inte bara människan, utan många däggdjur. Runt 15-20 procent har en ärftlig förmåga att i högre grad lägga märke till detaljer, uppfatta subtila signaler, känna av dofter och ljud och känna in stämningar. Det handlar inte om att dessa har bättre näsor eller hörsel, utan ett mer känsligt nervsystem vilket är till gagn i naturen. För människan innebär det dessvärre att högkänsligheten lätt blir en plåga i en modern värld av många intryck, snabba beslut, stressiga dagar och bullriga miljöer. Stimulansen blir helt enkelt för hög, vilket leder till ökad aktivering av nervsystemet, känslomässig upphetsning och – utan regelbunden återhämtning – stressproblematik.
Högkänslighet och det som uppfattas som introvert är två drag som ofta sammanfaller, då den högkänsliga har ett större ensamhetsbehov för att smälta intryck och ofta observerar, snarare än deltar. Även studier av introverta visar att de har en lägre tröskel för känslomässig stimuli. Det är med andra ord inte otänkbart att högkänsligheten skapar den tillbakadragenhet och det ensamhetsbehov som vi kommit att uppfatta som introvert.
De flesta av oss barn som uppfattades som blyga lär oss som vuxna att hantera såväl mingelpartyn som anställningsintervjuer. Det är vad samhället kräver av oss. Susan Cain beskriver det som att vi skapar oss en extrovert persona att kliva in i vid behov. Får vi tid och eftertanke att reflektera i ensamhet behöver det inte vara något problem, snarare trivs vi bra i sällskap och har lika trevligt som extroverta. Likväl finns det många som mer eller mindre vantrivs i en kultur som svämmar över av information att processa, Facebookevenemang att klicka ja på, öppna kontorslandskap med hög ljudnivå och middagar som vi förväntas delta i. Aron understryker genomgående hur viktigt det är att inte vara mer utåtriktad än man klarar av. Att vara den tråkiga som tackar nej, går hem tidigt eller står vid sidan av och betraktar. Hon tipsar rentav om att alltid ha en uppsättning standardursäkter i bakhuvudet om man plötsligt känner behovet av återhämtning fastän man tackat ja till att vara social. Själv anser jag att det oftast går alldeles utmärkt att göra som jag gjorde som 8-åring, det vill säga att faktiskt vara ärlig. Fler än man tror är fullt införstådda med vad man menar och behöver när man säger att man måste vara hemma och umgås med sig själv.
Jag har lärt min store son att det är okej att vara blyg, att han i sin takt får säga hej eller för den delen låta bli...Känner igen mig i din text och tycker att större delen av den är ett riktigt bra reportage/artikel!
