Att provsy en klänning
Jag ska på bröllop i sommar. En av mina bästa vänner gifter sig. Jag har letat som en galning efter klänning, men har ändå inte hittat någon. Tankarna om att sy en klänning dök upp för någon vecka sedan. Jag spanade runt och hittade ett mönster som skulle kunna funka. I veckan hittade jag ett fint tyg. Eftersom jag syr hellre än bra bestämde jag mig för att testsy modellen. Jag valde det här prickiga viskostyget. Först var jag tvungen att stryka. Annars hade det varit svårt att klippa till delarna.
Innan jag började klippa ringde jag min mamma och konsulterade henne. Jag insåg redan i det här läget att jag skulle få svårt att hålla mig till mönsterbeskrivningen och behövde stämma av hur jag bäst skulle göra istället. Det är ju något konstigt med mig och att följa anvisningar, recept och beskrivningar. Det går liksom inte...
Nåla är inte så himla kul.
Men av erfarenhet vet jag att resultatet blir typ 100 gånger bättre för tyget kan börja streta och dra sig när man väl syr, vilket man motverkar genom att nåla.
Eftersom jag bestämde mig för att göra infodring i både hals- och ärmringning istället för "snedremsor" fick jag rita till egna mönsterdelar. Det gick bra.
Klänningen är jättevid!
Men med ett lätt viskostyg faller tyget på ett schysst sätt utan att man för den sakens skull ser ut som en gigant iklädd tält. Mjo. Det här är nog en bra modell. Jag kommer med stor säkerhet att sy festklänningen i detta mönster. Med några justeringar så klart! Bland annat vill jag göra en något snävare linje i sidan. Tur att jag gjorde ett prov först!
Rätt
Jag har lätt för att anpassa mig till nya situationer, människor och arbetsuppgifter. Jag är en människokännare och relationsbyggare, vilket gör att jag fort hittar och skapar kontakt med människor jag gillar. Det bidrar till att jag snabbt trivs i nya miljöer. Jag trivs där jag är nu. Verkligen!
Vi som arbetar tillsammans är inte alla av samma skrot och korn. Mångfalden kan bli mycket bättre, men vi är åtminstone inte fullständigt homogena som personer. Det är en tillåtande miljö och jag upplever att vi får vara dem vi är. Jag får vara jag.
Det som ändå fascinerar mig mest är hur rätt jag har hamnat. Då sett uifrån min tjänst och det jag gör. Det är klart att det finns uppgifter som inte är superroliga, men det är helt ok för samtidigt finns det saker som står på andra änden av skalan. Kreativa, utmanande, spännande, roliga uppgifter. Vid flera tillfällen har jag dessutom både teoretiskt och praktiskt haft nytta av mina tidigare erfarenheter. Det kanske verkar självklart, men jag har nytta av dem på ett sätt jag inte förväg kunde tänka mig.
Det är skithäftigt och lite läskigt. Som om banan har snitslats hit. Som om jag fått chansen att göra vissa erfarenheter för att det skulle leda hit, till denna tjänst, till denna organisation. Exempelvis hade jag möte med en kollega i veckan. Vi pratade om en specifik del av vår verksamhet. (Som hen berättade om genom att rita allt som syns på bilden.) I det samtalet kunde jag bidra med erfarenheter från fastighetsbranschen, men även från butiksarbete och skyltning. Det i sin tur ledde fram till massa idéer om hur vi skulle kunna jobba vidare och på vilka sätt jag skulle kunna vara med och bidra till utvecklingen.
Jag märker att jag har svårt att återberätta detta på det sätt jag känner kring det. Jag känner mig liksom förundrad och ordlös. Samtidigt glad och ja, lycklig! Är inte det häftigt? Att kunna bidra och att kunna göra det brett blir väldigt bekräftande. Att bli bekräftad genom att man får göra det man är bra på skapar också ett gott resultat. Ett tillvägagångssätt som varje företag borde tillämpa, men som (enligt min erfarenhet) få gör. Tyvärr.
Almakören på GöteborgsOperan
Min familj satt på andra balkong när jag sjöng med Almakören på GöteborgsOperan den 25 maj. Reportoaren bestod av Simon and Garfunkel-låtar. Musik som jag älskar! Det var en fantastisk känsla att få framföra dessa låtar tillsammans med 400 sångare. Tänk att en amatörkör får sjunga på stans största scen. Det är riktigt coolt. Och aldrig tidigare har operan haft en så stor ensembel på scen.
Anna Nord borde få något slags pris. Jösses vilken trummis! Jag har inte ord för hur bra hon var. Ibland tappade jag bort mig för att jag lyssnade på henne.
Bilderna har pappa tagit och här har han zoomat in mig.
Eftersom vi hade lamporna på oss såg jag inte pappa, men eftersom jag visste var familjen satt siktade jag blicken dit och vinkade. Nog lyckades jag kolla rätt in i pappas kamera just då.
