Beröm. Det är något viktigt. Inte beröm för berömmets skull. Det kan vara. Men riktigt, ärligt beröm från en person som har sett dina ansträngningar och som väljer att lyfta dem. Åh vad gott det kan göra!

När jag var yngre kunde jag inte ta emot beröm. Jag hade väldigt svårt att ta in att någon tyckte att jag var bra. Som med pianospelandet. Sett så här nära två decennier senare så var jag grym som barn på att spela piano. Långt mycket bättre än många andra jämnåriga barn.

Jag förstod inte det då och det var inte dem jag jämförde mig med. Mina förebilder var alltid hundra gånger bättre och mina ambitioner höga som himlen.

Efter krisiga år har jag stött och blött mig själv. Jobbat, bearbetat och kämpat. Tänk att jag skulle hinna bli vuxen innan jag själv förstod att jag var bra på saker. Till och med bättre än andra på vissa saker. Det hade jag nog aldrig kunnat tänka mig som självnedvärderande barn och tonåring.

Chefen skickade ut brev. Ett slags kvartalsrapport där han nämnde alla i personalen och deras arbete. Peppade och berömde alla. Om mig skrev han: Vi har fått in en fantastisk resurs genom Sofie som fixar jobbet galant.

Det där rinner inte av. Det går rätt in. Det är det som är skillnaden mot förr. För att kunna ta emot beröm behöver man på något sätt själv känna att man är värd beröm, känna att "jag är faktiskt bra på det jag gör". Och det är jag. Liksom mina kollegor är bra på vad de gör. Det är fantastiskt att ha en chef som ser det och som uppmuntrar det.

Jag är nog någon centimeter längre när jag går hem idag.