Det är inte så ofta som musik får mig att gråta, men det händer. Senast det hände var igår kväll till I blame Coco. Det är en fantastisk artist. Eliot Sumner. Gissar att en del gör en koppling där. Jo, det är Gordon Sumners dotter. Bara 21 år gammal med ett lysande album ute. Hon knäcker mig. Jag älskar hela albumet och jag tror att jag måste köpa det. Hittills har jag njutit det på Spotify.

När man lyssnar mycket på ett album växer snart nya favoritlåtar fram och låtarna man först gillade bleknar, även om hitpotentialet ändå finns kvar. För det är ju allt som oftast en hit som fångar en. Tyvärr finns ingen riktigt vettig videoinspelning på den här låten, men klicka och hör inledning och lyssna sedan vidare på Spotify. För my God vad den får mig att gråta. "It's about to get worse"

Jag älskar hennes röst. Desperationen hon förmedlar. Texten. Musiken.

På Wikipedia hamnar hon i kategorin med artister som bland andra Robyn, La Roux, Teddybears och Mike Snow. Men I blame Coco är ingen kopia eller ett försök att vara något. För mig känns hon som en genuin artist med sin egen stil och sitt eget uttryck. Jag är såld. Golvad.