I Prag bokstavligen vimlar det av kyrkor, katedraler, synagogor och kapell. När man ser och går in i en del av dem kan jag inte låta bli att undra vem de byggdes för. Det är så pråligt och pampigt att jag tänker att få människor kan ha känt sig hemma i den miljön. Men vad vet jag...? Här följer i alla fall ett inlägg om två ställen vi besökte.



Här är katedralen vid Pragborgen sedd med Karlsbron i förgrunden. Den katedralen är verkligen galet stor. Och galet utsmyckad.



Här står jag nedanför ingången och detta är bara den övre delen. Min vidvinkel räckte inte till för mer. Jag kände mig som en fluga nedanför det här gotiska jättebygge.



Liksom Notre Dame i Paris är den smyckad med mer eller mindre skrämmande figurer som kanske inte i första hand påminner om himmelsk godhet ... Självklart finns det också utsmyckningar som är mer varma i sin framtoning.



Fönstren i katedralen är gjorda av olika konstnärer. Det som sticker ut mest stilmässigt och färgmässigt är fönstret som Alphonse Mucha gjort. Han har för övrigt lagts till min lista av favoritkonstnärer. Mest känd är han för sina affischer av bland andra Sarah Bernhardt.



Detta är nog den mest kända sekvensbilden från Muchas fönster.



Detta är fönstret längst fram i katedralen. Väldigt dramatiskt med en lidande Jesus i Faderns armar.



Det som gjorde starkast intryck på mig i Prag var den judiska kyrkogården. I första synagogan vi kom in i blev jag så berörd att jag inte kunde prata. På väggar från golv till tak stod namnen på de Pragjudar som dog i koncentrationslägren under förintelsen. Det gjorde fruktansvärt ont att se alla namnen. Ännu mer berörande var det att se judarna som gick och letade längs väggarna och skrev ner namnen på sina släktingar. Jag har svårt att hålla tillbaka tårarna nu när jag skriver om det. Så fruktansvärt.

Lejonet sitter på toppen av en gravsten. I bakgrunden en av synagogorna som nu är ett museum över tiden då judarna levde i detta kvarter.



Judarna i Prag var förpassade till ett litet område och fick bara nyttja en mycket litet yta till kyrkogård att begrava sina döda på. Detta resulterade i att de tvingades begrava i upp till tolv lager. Nu är kyrkogården ett museum och ett virrvarr av gravstenar.



Inne i kyrkogården finns en bit av en mur kvar där man kan lämna sina böner nedplitade på lappar. Att lägga stenar och mynt är också att hedra de döda.