När dammet lagt sig
Först ville jag rusa fram. Så fort jag bara kunde med dammet
virvlande längs grusvägen. Du hängde inte med och jag såg dig
långt bakom mig. Förlorad, tänkte jag. Satte mig på en sten,
huvudet i händerna. Grät en skvätt. Räknade dagarna som gick.
Så kom du släpande. Jag visste inte ens om du såg mig, men
jag sträckte ut min fot så långt jag kunde. Jag tror minsann att
du föll.
Dikt jag skrev idag.
Kommentarer
Trackback
