Först ville jag rusa fram. Så fort jag bara kunde med dammet

virvlande längs grusvägen. Du hängde inte med och jag såg dig

långt bakom mig. Förlorad, tänkte jag. Satte mig på en sten,

huvudet i händerna. Grät en skvätt. Räknade dagarna som gick.

Så kom du släpande. Jag visste inte ens om du såg mig, men

jag sträckte ut min fot så långt jag kunde. Jag tror minsann att

du föll.

 

 

 

Dikt jag skrev idag.