Ingen vanlig kvinna. Idag är det hennes dag. Tre decennier har hon skrapat ihop på sitt konto. Det är en speciell ålder. Fast både jag och bästa M har konstaterat att vi är som 40-åringar. Vi gillar att sitta hemma och ta det lugnt. Vi är liksom nöjda med livets egen lunk.

Första gången vi träffades var hösten 2005. Av en händelse kom vi in på samma skrivarkurs på Högskolan i Jönköping. Hon föll mig inte i smaken. Skrämde mig. Var så rätt på och jag var så feg och rädd. Det visade sig att vi sökte samma journalistutbildning. När det visade sig att vi båda också kom in var nog ingen av oss särskilt glad. Vi tog i hand på att vi inte kände varandra. Vi ville båda få en nystart i och med journalistutbildningen.

Trots löftet hamnade vi i bänkarna bredvid varandra första dagen. Så enkel är människan. Man söker sig till det som redan är bekant. Vi förblev bänkgrannar i två år. Under tre månader i tvåan fick jag bo hemma hos M. Det var egentligen först då, 2,5 år efter att vi träffades, som vår vänskap började.

Senare den våren frågade M mig med största allvar i rösten om jag ville vara hennes bästis. Jag sa ja. Något jag inte ångrat en sekund. M är den bästa vän man kan ha. Hon är sann, klok och rolig. Hon har ett djup. En resonans av hela livet. Hennes omtänksamhet är enorm. Vår vänskap bygger på en slags samklang och på förtroende, förståelse och acceptans. Jag har aldrig varit med om något liknande.

Och jag som alltid fått höra att det är svårt att hitta vänner när man är vuxen. Snack! Det är mycket lättare, men man väljer med en annan omsorg och sorterar bort dem som inte är mödan värd.

Bilden är från vår resa till Prag förra våren. Om hon ser den kommer hon förmodligen inte att gilla den. Jag, däremot, tycker alltid att hon är vacker.

Grattis på din dag älskade Magdis!