Om man inte försöker kommer man aldrig att kunna ta sig dit man vill. Det är en enkel regel som jag tror att alla kan förstå. Ändå står man där plötsligt. Lamslagen av rädsla för att misslyckas. Nedtyngd som av snö som de stackars statyerna. Jag vet inte när det var, men jag har bestämt mig för att ha en bättre tro på mig själv och min förmåga. Jag är väl den som bäst vet vad jag kan?! I alla fall borde det vara så om man känner sig själv.

Står man inför en utmaning är det lätt att bli skrämd. Istället försöker jag att plocka isär utmaningen. Är det en människa som skrämmer brukar jag tänka att personen förmodligen också har sina svaga sidor och farhågor. Är utmaningen av annan sort som ett projekt att ro iland eller ett program som bara måste läras in tar jag till helikoptersynen. Kan man för sitt inre se slutresultatet brukar man också kunna föreställa sig vägen dit. Då blir det inte lika svårt, utan roligt.

Och det vet ju alla att om man har roligt så klarar man vad som helst. Så är det bara. Fram för fler utmaningar!

P.S. Trots detta beslut om att inte rädas får jag påminna mig själv gång på gång. Man blir liksom aldrig klar... Faktum är att med den här inställningen känns det inte som misslyckande att inte nå fram. D.S.