När jag var fem år dog min farmor. Trots att jag var så liten hade farmor hunnit göra ett djupt intryck på mig och jag var väldigt ledsen. Fast kanske att jag inte riktigt förstod, mer än att hon var borta. Jag fick inte vara med på begravning, även om jag ville. En tid senare träffade jag min bästa väns farmor Edith. Vi brukade hänga rätt ofta hos henne och jag tyckte mycket om henne.

Edith förstod att jag var ledsen och hon ville så gärna hjälpa. Hon sa:
- Jag kan vara din farmor.
Jag blev nog lite ställd av erbjudandet. Funderade lite och tänkte att det var nog ingen idé.
- Du ska ju också dö snart, svarade jag.

Jag har för mig att Edith skrattade istället för att ta illa upp, vilket man så här efteråt förstår att hon kunde ha gjort. Hur det nu var lyckades hon i alla fall övertyga mig om att hon nog skulle hänga i några år till och jag tackade ja till erbjudandet.

Med tanke på den starka känsla jag hade för min egen farmor fick Edith epitetet låtsasfarmor, men hon var sannerligen på riktigt. Hon var en omtänksam människa som öste kärlek omkring sig. I huset där hon och maken Olle bodde fanns det en hel övervåning som vi fick förfoga i vår lek. För att inte tala om trädgården och omgivningarna som var upplagda för äventyr. Till Edith och Olle var man alltid välkommen och de kunde alltid duka en plats till vid bordet.

Edith var konstnärligt lagd och hon hade en specialitet som hon var känd för. Hon målade korgar. Hennes händer blev allt mer krumma med åren, men målandet höll hon fast vid så länge hon bara kunde. Sockerkorgen på bilden blev min. Jag fick den i födelsedagspresent har jag för mig. Nu står den i mitt arbetsrum så att jag kan se den när jag målar.

Jag fick förresten ha Edith som min farmor i elva år. En elva år lång relation som jag är oerhört tacksam för och det är inte utan att jag saknar henne när jag ser den lilla korgen i min hylla.