Förra vintern hittade jag en skitsnygg marinblå kappa på second hand. Snitten var urtjusiga och sömmarna definitivt gjorda för hand. Mitt sällskap tyckte inte den var fin. Eller jo, fin, men att den inte satt så bra. Det var en A-linjekappa. De sitter inte bra som i att de inte är figursydda. Jag föll till föga. Något besviken efteråt på mig själv.

I senhöstas sprang jag på en grå kappa med fårpälskrage. Mycket snyggare och finare rent kvalitetsmässigt. Samma A-linje och den här gången lyssnade jag inte. Jag slog till.



Med tanke på den här kalla vintern var detta mitt bästa köp. En varm, snygg, stilren kappa för 150 kronor. Den är tillverkad i Holland. Det berättar en av etiketterna. Genom en annan etikett kan jag gissa att ett Uppsalaföretag köpt in kappan till Sverige.



En tredje etikett berättar att den sedan hamnade i Värnamo i butiken Breitholds som inte längre finns kvar. Tids nog hamnade den på Erikshjälpen där jag la vantarna på den.

Först lurade jag på om det var en herrkappa med tanke på hur stor den är. Tänker att damerna inte var så resliga på 60-talet. Men syrran som är modedesigner kunde se på snitten att jo, det är en damkappa.

Den är så fin. Inte ett dugg sliten någonstans och jag har fått så mycket beröm för den. Jag brukar fantisera om kappan. Tänker mig att det var en dam som inte hade så mycket pengar som ägt den, men att hon ändå investerade i ett riktigt kvalitetsplagg. Kanske tog hon bara fram den på söndagar när det var dags att gå till mässan.

Jag fyller inte ut plagget helt, men som jag har älskat kappan hela vintern. Superskönt att den är så lång. Det gör att den blir extra varm att bära.

Har ni märkt, förresten, vad jag har märkt?! Det är en ny luft nu. Jag vet att det är långt kvar till fullutslagen vår och att det med all säkerhet kommer flera skitväderomgångar till, men våren är definitivt på gång. Vintern luktar ingenting och nu har det börjat lukta!