I en tidigare anställning var jag kassörska. Det är ett slitigt jobb. Väldigt tungt för axlarna. För mig var det viktigt att, hur kunden än uppträdde, alltid vara trevlig. Oerhört sällan tog jag till orda mot kunden. Kundmässigt och försäljningsmässigt hade vi tre toppar en vanlig månad. Det var när pensionen och barnbidraget kom runt 20:e, löning 25:e och för den senare löningen den 30:e. Inför dessa köptoppar hade vi reklamblad ute med olika erbjudanden och liknande, vilket säkert ökade trycket ytterligare.

Det var en halvtimma innan stängning en av dessa "toppdagar". Jag satt i förstakassan. Kön var konstant hela tiden. Vi hade åtminstone fyra kassor öppna. En stor kraftig karl med en liten kvinna i sällskap la upp sina varor på bandet. Jag minns det än, mannen handlade för 48 kronor, betalde med en hundring och fick 52 kronor tillbaka.

Han tog emot växeln, tittade på den och sa:
– Jag betalde med en femhundring. Jag ska ha 400 till.
Jag tittade på honom. Tankarna blixtrade fram och tillbaka i huvudet. Nej. Jag fick en hundralapp. Jag var övertygad. Hade jag fått en femhundralapp hade jag lagt den i säkerhetsboxen till höger och den rörelsen hade jag inte gjort.
Och hur det än hade varit med saken så hade jag inte lov som kassörska att ge pengar till kunden som jag inte tvärsäkert visste att kunden skulle ha.
– Nej, jag fick 100 av dig. Det är jag säker på, svarade jag.

Vad jag inte kunde förutse var den reaktion som då kom från mannen. Inför en kö full av folk började han skälla ut mig. Det var inga snälla ord. Han gormade att jag var en oärlig människa, en tjuv. Han hotade att polisanmäla mig. Han bara malde på, sa att han minsann skulle ha sina pengar. Okvädesorden flög ur hans mun tillsammans med saliv. Situationen kändes hotfull. Jag blev allt mer rädd och tittade bort mot informationen varifrån jag borde få hjälp av en kollega. Sådana var reglerna. Personen i informationen ska avleda bråk från kassan.

Min förhoppning skulle inte infrias tyvärr. Den ansvariga kvinnan - min ständiga motståndare - blev själv rädd och närmast handlingsförlamad. Hon ifrågasatte mig inför mannen, vilket var helt emot principerna.
Till slut lyssnade mannen när jag sa att jag om en stund skulle räkna kassan. Fanns där då 400 kronor för mycket var det hans, men innan dess hade jag ingen möjlighet att ge ut pengarna.
– Jag står utanför och väntar på dig, sa han och blängde mot mig.
Att jag inte kissade på mig då.

När sista kunden var ute ur butiken skakade jag som ett asplöv. Jag började räkna kassan, men kunde inte. En kollega gjorde det för mig. Jag noterade personligt "kassarekord". Jag hade över 114 000 kronor i kassan.
Det saknades elva kronor. Elva kronor. Inga 400 plus.
Först då trodde min kollegan i informationen på mig. Kollegorna började lulla med mig. Tycka synd om mig. Tvingade mannen utanför butiken att be mig om ursäkt.

Den där händelsen nära på knäckte mig. Nästa dag gick jag hem från jobbet och stannade hemma några dagar. Så fort jag satte mig i kassan igen började jag skaka. Ska jag vara ärlig skakade jag och mådde illa bara av att närma mig jobbet. Jag slapp kassan i några veckor. Ändå var jag rädd varje kväll jag gick hem att mannen skulle stå och vänta på mig.

Det som ändå var mest svårt att hantera i den där soppan var att min kollega inte litade på mig. Att hon inte lyckades göra det jobb hon skulle göra för att reda ut situationen. Hon kunde kallat dit fler kollegor. Hon gjorde ingenting. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så utlämnad som i den stunden. Att sitta där och bli iakttagen som en simpel tjuv inför kollegorna och människorna i kön.

Näst i kö stod en kvinna. Jag vet inte om hon ville lätta upp stämningen och göra sig lustig på min bekostnad. Jag tror nog mest att hon, liksom alla andra, såg mig som en ung, opålitlig tjej som inte kunde sköta sitt jobb ordentligt. När hon betalde räckte hon fram en rödaktig sedel och sa:
– Det är en femhundralapp.