Sissela Benn är en skådespelare vars namn för mig varit okänt även om jag stött på hennes karaktärer. För den som missat henne kan jag bara beklaga. Sissela Benn är enastående. Hennes karaktärer Filippa Bark och Anneli är ganska lika varandra. Tokig, sorglig, rolig, pinsam, spontan, osäker och underfundig är några av orden som kan beskriva dessa roller.

På måndag visas sista avsnittet av I Anneli på svt, men fram till den 1 december ligger avsnitten på svtplay. Se dem! Förutom att Sissela Benn spelar den "dubbla" huvudrollen har hon också skrivit manus. Historien bygger på, förutom Anneli, fyra karaktärer. Dan som är kär i Anneli, Joel som Anneli är kär i, Rebecka som tidigare haft ett förhållande med Joel och så är det Majsan som äger kaféet där Anneli jobbar och som de andra tre ständigt kommer till och fikar. Man får också följa med de fem karaktärerna hem.

Här är första avsnittet. Det är en serie på åtta avsnitt om vardera knappt 30 minuter. Tro mig. Det är drygt fyra timmar humor och tragik som är väl värda att se. Jag har suttit och gapskrattat (och lidit) med Anneli.

För att friska upp minnet - Filippa Bark:

Jag längtar till nästa lördag. Något alldeles enormt! Då ska jag träffa de här två fantastiska människorna i Göteborg. Den snygga, numera, småbarnsmorsan träffade jag senast i augusti när vi var på Way out west tillsammans. Då liksom nu var det för att höra Håkan Hellström. Det blir en natt på hotell, med en förhoppningsvis fin frukostbuffé på söndagsmorgonen.

Under lördagseftermiddagen möter den fagre radioprofilen J upp på Restaurang Familjen. Tror inte vi har setts sedan i våras på en fasligt trevlig fest.

Det blir ett kärt återseende att igen träffa dessa fina vänner. Jag längtar efter er!

(Bilden är förresten från ett tillfälle när L ville ha schyssta bilder på sig själv bland sina mängder av skor. J agerar scenograf och reflektorhållare. Jag sprang liksom J omkring och placerade skor än här än där. Mitt i allt fångade jag den här med min mobilkamera.)

Varannan onsdag och torsdag är jag ledig nu för tiden och denna vecka föll det på en onsdag. Jag vaknade med huvudvärk. Jag trodde den skulle försvinna efter en rejäl frukost med gröt och te och en massa kallt kranvatten. Det gjorde den inte, men jag ville inte ge mig för den. Jag tog en huvudvärkstablett och satte sedan igång i arbetsrummet med att måla.

Det hjälpte inte heller och efter fyra timmars jobb så känner jag att det är berättigat att krypa ihop i soffan och plöja igenom missade program på play.



Just nu målar jag med de här färgerna. Varma höstiga toner som får mig att må gott i sinnet. Jag håller på med en tavla med träd på. Som vanligt har jag målat i någon slag impressionistisk stil där allting liksom flyter ihop. Därför tog det ganska lång tid innan jag fattade vad det var med tavlan som var så konstigt.

Myntet trillade ner plötsligt. Stammar! Haha! Mina träd hade inga stammar! Egentligen behövdes inte stammarna, eftersom marken och kronorna flyter samman i färgerna, men när de raka strukturerna väl var på plats fick hela bilden en ny balans. Det var som att lägga till en kontrastfärg. Allting stämde. Vad korkad jag kände mig en stund...

Jag har ställt upp några tavlor runt om i vardagsrummet för att jag ska kunna kolla på dem lite när som helst. Efter ett tag lyckas jag att titta mer objektivt på dem och kan se om det är något som saknas och jag kan bestämma mig för om jag gillar dem eller inte.



Eftersom ryggen fortfarande inte är helt i schack även om den är bra mycket bättre än för två veckor sedan försöker jag ändra ställning mellan varven. Titt som tätt har jag legat på golvet med benen sträckta upp i vädret. Då hamnar hela ryggen mot golvet. Problemet är att jag är så svank att jag ofta överbelastar bakåt. Då är det skönt att ligga så.

När jag målar belastar jag framåt istället. Inte bra det heller. Jag föredrar att ha mina tavlor liggande när jag målar. Ibland kräver bilden en titt ovanfrån. För att få persektiv. Inte så bra för ergonomin, men jag står inte så där några långa stunder, som tur är.

Snyggaste klädseln har jag också när jag går hemma och skrotar. Jag är ganska kladdig av mig när jag målar därför får jag välja kläder med omsorg och inte ta dem jag är rädd om. För färg blir det på dem hur jag än gör. Idag lyckades jag till och med att kladda på fönstret två meter från där jag sitter. Att jag lyckades med det var för att jag hade penseln i handen när jag tog ett varv runt i rummet.

Den där tröjan köpte jag förresten när jag gick i sjuan eller åttan. På den tiden startade JC sina rea-dagar klockan sju på morgonen för sina medlemmar. Jag och mamma åkte in till Nordstan i Göteborg för att köpa kläder till mig och jag fastnade direkt för den här tröjan. Jag provade och bad mamma hämta större och större storlek. Jag ville ha största möjliga. Tror att det är XXL. Jag har älskat den mycket i alla år. En tröja som jag helst inte vill att någon synar på nära håll så trasig den är!

Det var med stolthet jag sprang till lådan i morse och kunde plocka en nyhetstidning med mig upp till frukostgröten! Så här ser den första Värnamo Nyheter Mitt i veckan ut. En 32-sidig tabloid full av nyheter. Och den har jag varit med att göra. Historiskt! Värnamo Nyheter är därmed en femdagarstidning med utgivning måndag, tisdag, onsdag, torsdag och lördag. Inte illa alls.



Premiärnumret blev över förväntan bra, tycker jag och nu kan det bara bli bättre. Både innehållsmässigt och redigeringsmässigt. Att göra en tabloid är ett helt nytt sätt att tänka i förhållande till broadsheet som ordinarie VN är. Därtill är det helt nya redigeringsregler att förhålla sig till. Kul och utmanande. Det är nästan så att jag redan längtar till onsdag om en vecka när nästa Mitt i veckan kommer.

Det är underbart kul att vara journalist. Allra mest när man får vara med i positiva förändringar. Länge leve papperstidningen!

Jag vet inte hur det kom sig, men för ett tag sedan började jag följa Mia Skäringers blogg. Jag är fullkomligt såld. Hon är ingen språkkonstnär i den meningen att hon skriver fullständigt korrekta meningar ihakade i vackra radband. Nej, hennes språk är hennes och det är emellanåt ganska brutalt, utan censur och från hjärtat. Alltid från hjärtat. Hon delar med sig av sin kamp om att få vardagen att gå ihop. Hon berättar om sina drömmar och allt hon längtar efter. Hon analyserar sig själv och liksom älskar livet, även när det inte är som hon vill att det ska vara. Och hon säger nej. Mia Skäringer är en äkta människa.

Idag la hon ut sin turnéplan på bloggen. Jag visste inte ens att hon skulle ut på turné. Vet bara att hon far mellan hemmet på "ön" utanför Göteborg och stora staden på andra sidan landet stup i kvarten. Jag blev själaglad. Ändå har jag knappt sett sakerna hon gör, men den här showen ville jag prompt uppleva, kände jag.

Jag spanade in listan. Göteborg fanns med och prickade min lediga helg. Skyndade mig in på sajten för att boka. Jag hade tur. Klickade i. Ångrade och bytte tid. Alla mittplatser redan tagna. Fick lite åt sidan på rad fyra. Till betalningen. Fylla i 100 siffror och sedan alla kontaktuppgifter. Pling! Sidan kunde inte öppnas.

Skit! Skit! Skit!

Samma procedur igen. Alla biljetter bokade. Inte en suck kvar. Hur gick det till? Andas lugnt, tänkte jag och kollade på internetbanken om pengarna hade dragits. Nej. Surfade lite. Gick tillbaka till sajten efter fem minuter. Alla biljetter fortfarande slut. Väntade tio minuter till. Nu så.

Nu så sitter jag med biljett till Mias show Dyngkåt och hur helig som helst. Parkett rad två. Nästan i mitten. Och jag har ett stort leende på mina läppar. Det här är min 30-årspresent till mig själv. Det är jag för sjutton värd!

Man ska inte skjuta upp till morgondagen vad man kan göra idag. Det är ett talesätt som jag verkligen inte lever efter. Jag är expert på att lasta över dagens börda på nästkommande dag. Som om det skulle vara lättare imorgon. Var dag har nog av sin egen börda. Det borde jag ha lärt mig vid det här laget. Nu låter det som om mitt liv är supertungt och ovärt, men det är verkligen inte så. Det är bara det att varje månad när jag får min lön så får jag ångest.

Ångest för att pengar på något sätt är en slags frihet och att jag själv begränsar den friheten bland annat genom att arbeta 80 procent, men mest för att jag är en usel sparare. För att jag har csn-lån som äter på mig varje månad. Och för att jag har diverse andra avbetalningar att göra. Tänk vad pengar jag har gjort åt på ingenting i mina dagar. Självklart har pengarna gått till mycket fest och glädje och det skulle jag inte velat vara utan. Jag tänker mer på allt onödigt. Alla spontanköp av kläder och annat bös.

Jag gillar inte pengar. I bibeln står det att kärleken till pengar är roten till allt ont. Jag tror det är så. Mycket vill ha mer. Därför skulle jag aldrig vilja vara rik på riktigt. Så där snuskigt rik. Det är äckligt. Att inte ens hinna göra slut på räntan av sina pengar. En del lever ju så. Blä.

Ändå önskar jag att jag hade en något större rörelsefrihet på det ekonomiska planet. När det är dags önskar jag att jag kan hosta upp den där handpenningen.

Om jag vänder på det hela. Tänk om jag skulle börja jobba 100 procent igen (innan jag ens hunnit få in vanan med att jobba 80) då skulle jag kunna spara mer. Men jag skulle vara tröttare. Mindre harmonisk. Jag skulle inte få ur mig all den kreativitet jag bär på. Jag skulle inte orka ta hand om mig själv. Jag skulle definitivt fastna i det där hjulet jag sprang i hela våren och sommaren och jag skulle vara mer olycklig.

Och utan csn-lånet skulle jag heller inte vara där jag var idag.

Ändå kan jag bara konstatera att min ekvation inte går ihop.

Jag har så fasligt mycket kläder. Ändå känns det alltid som jag inte har något. Jag tror att jag är alldeles för dålig på att hitta bra kombinationskläder. Fram för mer basplagg, helt enkelt. Något som jag har en tendens till är att samla på mig klänningar, som allt för ofta bara blir hängande. Hur fina de än är.

När jag kom hem från jobbet idag så gjorde jag en utrensning. Klänningarna först. Jag plockade nog ut en tio stycken som jag beslöt mig för att vara klar med. Därtill plockade jag ut en rejäl hög med t-shirtar, shorts, kjolar och koftor. Det blev allt som allt två stora pappkassar.

Jag ska köra ett varv till och överväga mer noga av det som finns kvar nu för att se om det inte går att rensa ännu lite mer.

Här följer foton på några av klänningarna. Något av intresse? För 1oo kronor skickar jag den i så fall.




Först ut blir den här fantastiska skapelsen! Jag köpte den till en 80-talsfest och jag kände mig som en primadonna. Dock något stor för mig. Det är storlek 44. Jag älskar draperingen framtill. Den är skuren vid höften och det går ett draperat "bälte" runt hela höften.



Den här rara sommarklänningen köpte jag till ett bröllop, men använde senare en annan klänning. Denna har därmed hängt oanvänd i min garderob i tre år. Onödigt. Den lilla volangen vid skärningen löper vidare i två band som knyts baktill. Dragkedja i sidan. Storlek M/L.




Den här köpte jag för att jag blev så förtjust i tyget. Klänningen är från 70-talet. Jag har aldrig använt den för jag lyckas inte bära upp modellen. Klänningen har ett tunt fastsytt skärp i midjan. Storlek 42.




Den här klänning är inte beige som den ser ut på bilden utan guldig. Den är gjord i ett tunt stickat tyg och den kräver någon typ av underklänningen eftersom det är ett håltyg. I midjan sitter ett snöre i en dragsko så att man kan dra åt bäst man vill. Storlek L.



En marinblå trikåklänning med vita prickar i storlek M. Den ser säckig ut på galje, men den är vackert kvinnlig på. I sidorna på midjan sitter ett band som knyts baktill och ärmen har en liten puff.





Den här 40-talsklänningen har en kjol i lager. Den undre plisserad och den övre slät. Skärpet i midjan är supersött! Det var svårt att få till den rätta röda färgen genom kameran, men den är hallonröd. Storlek 42.

Foto: Sammy Steen Fler bilder på hans sida.

Det är svårt att inte ryckas med när det känns som att en hel stad jublar. Nja, kanske det inte är en hel stad, men väl dryga 3 000 som var på plats på Finnvedsvallen och några till som inte vågade sig ut på grund av regn eller andra orsaker. Jobb kanske. Det var ju det som höll mig borta från guldregn och champagnedusch i eftermiddag.

Dock följde jag den knappa live-rapporteringen på webben som jag delade med mig av till de övriga kollegorna. 1–0, 2–0, 3–0, 4–0 och slutligen 5–0. Kristiansstad FF verkade inte ha något att sätta emot om man bara läser siffrorna. I och med den segern tar Värnamo klivet upp till Superettan! Bilden är tagen strax efter första målet.

Jag tycker att det är väldigt roligt att IFK Värnamo har lyckats att ta sig upp en nivå. Helt i egen kraft. Jag hör inte till dem som håller på laget och jag har nog inte sett en match sedan jag slutade jobba på sporten, ändå önskade jag att jag hade varit på plats för att ta del av glädjeyran.

För en tid sedan skapade jag en sida på facebook där man kan gilla mina blogg. Sidan hittar man om man söker på Kreativa latsidan på facebook eller så kan man klicka gilla i boxen till höger.

Det finns även en gilla-knapp under mina inlägg. Där kan man klicka om man tycker om inlägget. Då syns det i din logg på facebook och fler kan på så vis ta del av bloggen.

Anna Ternheim. Jag önskar att jag hade skrivit nästan alla hennes låtar. De är så enkla och ändå så komplicerade. Känslomässigt komplicerade. Låten nedan bygger på en gitarrslinga, spel på såg, stråk i slutet och Annas röst. Lyssna på melodin i versen. Enkel, enkel, enkel. Ändå liksom låter exploderar i frasen My heart still beats for you.

Klippet är från första gången jag hörde låten. Jag föll pladask. Mitt hjärta nästan stannade. Det är inte mycket till framträdande. Hon står där och svänger stilla med gitarren intill kroppen. En fantastiskt låt, en fantastisk artist. Anna Ternheim.

Nu har jag landat hemma i soffan efter en lång dag på jobbet. Klockan 13 var jag på plats för att få en genomgång av vår nya gratistidning som ska komma ut en gång i veckan. Tidningen blir ett komplement till vår fyradagars morgontidning. Efter genomgången hade vi workshop för att provredigera sidor. Med tanke på att jag är den som kommer att redigera första tidningen på tisdag kväll behövde jag verkligen snabbt få in tänket och greppa de nya reglerna.

Jag tyckte att det gick bra och jag ser fram emot att få göra den nya tidningen. Så klart vill jag allra helst skriva, men det är roligt att redigera också.

Hur som helst. När man är på jobbet från klockan 13 till 22.45 så är man rätt sleten och seg i skallen. Att då mötas av musik på högsta volym i trapphuset är inte vad man önskar sig. Det är ingen idé att gå och lägga sig när det är partaj våningen ovanför. Hoppas de beger sig nedåt stan snart.

Jag har absolut ingenting emot att mina grannar har fester. Det är bara det att det är tredje helgen i rad nu. Det är som en fritidsgård. Usch så gammal jag känner mig när jag skriver sådant här...suck.

Jag var ute en sväng idag och fångade några bilder av hösten. Nu har det ju börjat snöa och vara frost på marken om morgnarna så det kändes lite som sista chansen. Turen gick till Vidöstern.




På sina ställen lade sig skummet från vågorna i stora klumpar.



Här har en våg slagit in sekunden innan jag knäppte, därav bubblorna.



Pinnarna är torra stänger från vass som ligger i drivor längs med stranden.



Det är inte bara daggkåporna som kan fånga vattendroppar på sina blad.

Under kvällen har det blåst upp ute. Alldeles nyss kom en kastvind som slog mot huset så att min fönsterruta skakade. Usch och hu och ve!

De här fina svenska äpplena har prydit min våg någon vecka nu och jag kände att det var dags att använda dem. Redan när jag köpte dem tänkte jag äpplepaj. (Jag vet att det stavas äppelpaj, men jag tycker det är fult och det är inte så jag pratar...) Men igår kväll när jag hade svårt att sova efter det sena jobbpasset låg jag och grunnande och kom fram till att det var dags för ett nytt experiment.



Medan 150 gram smör fick smälta på spisen och ugnen fick mata upp temperaturen till 175 grader skivade jag några äpplen i tunna klyftbitar. OBS! Använd RIKTIGT smör. Allt annat är odugligt. Smaken blir så mycket bättre med smör.

Sedan blandade jag:

3 dl strösocker
2 dl vetemjöl
1,5 tsk vaniljsocker
1 krm salt

När smöret smält blandade jag ner det i de torra ingredienserna och sist i med 2 ägg. Jag vevade ihop smeten med en slickepott. Jag försöker att undvika elvispen så mycket jag kan. Dels för att det är mer åbäkigt att ta fram än att använda elfria redskap och dels för att minska mitt elanvändande.



Jag hällde upp smeten i en springform vari jag hade pressat fast ett bakplåtspapper. Sedan placerade jag ut äppleklyftorna, strödde över kanel och ställde in strax nedanför mitten i ugnen.



Efter 50 minuter var kakan still när jag skakade på den och då tog jag ut den. Det luktade ljuvligt i hela lägenheten. Det blev inte sämre av att denna kaneläpplekaka blev som en kladdkaka i konsistensen och dessutom smakade urgott!

Med andra ord ett lyckat experiment!

Jag kom på en sak jag glömde i inlägget om stenar. Där berättade jag att mitt stensamlande har haft olika perioder med olika inriktningar. Där till exempel färg har varit en period och släthet en annan. Jag har ju en kategori till. Stenar som ser ut som hjärtan.

Jag har berättat tidigare att det är en form jag älskar och faktum är att det inte är så svårt som man skulle kunna tro att hitta stenar som ser ut som hjärtan. De allra flesta låter jag dock ligga kvar där jag hittar dem, men dessa fyra har följt mig i många år nu. Den lilla vita har jag fått, de andra har jag hittat själv. Jag kommer inte ihåg var.

Faktiskt flyttade jag in dem i arbetsrummet idag. Tidigare har de legat på fönsterbrädan i sovrummet, men jag kom på att jag aldrig ser dem där och nu hoppas jag att det blir annorlunda med den saken.

Hjärta av sten i ordets rätta bemärkelse.

Nu har jag ramat in två av mina tavlor. Jag har använt mig av 50-talsramarna jag köpte. Det blev urtjusigt! Jag är otroligt nöjd. Båda tavlorna är på temat När börjar himlen och de ska vara med i utställningen.

När jag inventerade mina tavlor med mitt tema i huvudet insåg jag att några av min äldre målningar faktiskt passar in och det var bra. Det ger variation. Just nu är jag inne på samma färger. Bara för att man målar himmelbetonade motiv måste de ju inte vara blå, men jag älskar de färgskalorna. Av de äldre tavlorna går en i rosa-röda toner och en går i gul-röda.

Jag vill så hemskt gärna visa allt jag gör nu för att jag är så pepp! Men som jag skrivit tidigare tar det bort udden från utställningen om jag visar upp allt i förväg. Jag får anstränga mig för att hitta andra bilder att visa, eftersom tavlorna för tillfället nästan är det enda kreativa jag har för mig.

I och med att jag målar bilder till de befintliga ramarna så har jag inte målat på duk utan på en fin kartong som man har till att göra passepatout av. Som synes på bilden i föregående inlägg har jag istället lämnat kanten vit för att skapa känslan av en passepartout, men jag har medveten målat utanför "linjen" för att skapa ett mer flytande intryck.

Nu: städa.

Jag fick en hel del gjort i arbetsrummet idag. Det känns fint. Framför allt måste jag jobba inför utställningen i december. Sen det blev klart med den har jag funderat över vad jag vill visa och tänkte att det skulle vara roligt med några tavlor som har samma tema. När jag satt och klurade förut kom jag på ett tema som jag fastnade för. När börjar himlen.

I det temat kan man lägga in många aspekter. Himlen har nog olika betydelse beroende på vem man frågar. Det kan vara en symbol för frihet, något att hoppas på efter livet på jorden, rent faktiskt det där ovan våra huvud och rent färgmässigt - När börjar himlen?

Det bästa med temat är att jag får tillfälle att måla mina moln, mina himlar. För mig är de där bulliga figurerna min illusion av moln. Bollarna är så tacksamma att måla både formmässigt och färgmässigt.

Bilden visar förresten bara den översta tredjedelen av tavlan. Det är inte roligt att visa upp för mycket innan utställningen, eftersom jag tror att några som läser bloggen också kommer att komma till marknaden. Några överraskningar måste det få bli.

Man måste inte alltid fota själva motivet för att fånga det. Reflektion är ett bra knep för att skapa känsla och dramatik. I det här fallet är det blöt asfalt som fångat kvällshimlens färg och den där björken som har tappat sina löv.

Idag, trots trötthet efter en intensiv helg, känner jag lust. Lust att skapa, greja, finurla. Alldeles strax ska jag sätta mig i arbetsrummet. Förhoppningsvis kan jag visa något i eftermiddag som jag har åstadkommit.

Sent igår lurade jag på vilka sovmorgnar jag har denna vecka. I och med min tjänstledighet på deltid och att jag ska jobba kvällar mestadels insåg jag att jag inte behöver gå upp tidigt förrän nästa torsdag. Räknar jag med helgen som gick har jag alltså sovmorgon varje dag tolv dagar i rad. Inte illa.

Sten kanske man inte tänker som vackert, men jag har alltid varit en stensamlare. Som barn och tonåring kunde jag gå i timmar längs stränder och klipprevor vid havet och leta efter fina stenar. Tungt att bära hem, men jag ville inte lämna dem. En hel del av mina samlade klimpar har jag gjort mig av med, men jag sparade de allra, allra finaste. Ett tag var det släta stenar som gällde. Ju slätare desto bättre. Nästan som en tävling.



Men så kom en period där jag bara brydde mig om färgen. Röda, gula, svarta och vita stenar fick mig att stanna upp. Ett tag var det bara flinta som var intressant. Jag hittade en flinta stor som en fotboll. Först blev jag osäker, eftersom jag inte kunde se dess svarta hjärta. Efter några hårda kast mot klipporna lossade en bit stor som en handflata på stenen och blottade sitt inre. Svart som sot.



Nu ser jag mest stenarnas skiftningar. Färgskalor som är makalösa. Vissa stenar som innehåller både rött, grått och vitt. Ådror som strimmar igenom materialet. Jag samlar inte längre, mer än med ögonen. Blicken är fortfarande neråtvänd när jag går längs stränder och klipplandskap. Jag kan stanna och länge betrakta en bergsknalle. För dess rundning som inlandsisen skapat. Storslaget. Och en bergsknalle kan man ju inte ta med hem. Den njuter man bäst av på plats.

Bilderna är från vattenledningsparken i Jönköping. Mest förtjust är jag i den gamla stentrappan som liksom fallit för sin egen tyngd.

Klädköpsförbud gäller inte inredning. Det hör man ju på namnet. Så jag har köpt en räv. Den är inte så vacker om man tar sig en närmare blick, men det var för att räven hörde till avdelningen skadats gods. För mig spelar det ingen roll. Han är lika mycket värd som alla andra rävar ändå. Får se vart hans plats blir.



Det blev en kavat fågel också. Funderar på om jag ska börja peta in djur i mina tavlor. Djur är sympatiska att avbilda. Alla kan koppla till dem på ett eller annat sätt.

De här två filurerna gör sig bra tillsammans med min crazy eye-fågel helt klart. Den fågeln återfinns i detta inlägg.

Jag har lyckats få till en egengjord header! Det är inte utan att jag är stolt över mig själv. När jag startade bloggen för snart ett år sedan var jag så glad att det fanns en blogg på svenska. I sammanhanget är min engelska inte tillräckligt god. Jag var också glad över att det bara var att börja. Man behöver knappt kunna någonting mer än att fylla i olika formulär och klicka på ok-knappar.

Efterhand har jag dock känt att jo, jag gillar enkeltheten i min bloggs utseende, men lite vill jag ändra, lägga till eller justera för att putsa på detaljerna. Så började jag kika på kodmallarna och jag fattade ingenting. Vissa saker kunde jag gissa mig till, men det mesta var grekiska.

Faktum är att jag känner mig gammal i det här avseendet. Det känns som att en person i min ålder borde kunna sånt här. Men jag antar att jag valde fel kurser på tillvalen i gymnasiet. Jag valde texthantering istället för hemsidesbygge.

Nåväl! Jag må ha slitit sönder mitt hår över vissa saker och behövt ge upp andra, men jag har lyckats få till en header i alla fall. Några andra små justeringar har jag också gjort, men jag tror inte att det märks lika mycket. Förhoppningsvis har det gett bloggen ett behagligare uttryck. Kan hända att det blir fler ändringar fram över, men i stort sett gillar jag enkelheten.

Den senaste tiden har kostat mig mycket tankeverksamhet och det har varit en rejäl känsloturbulens. Det är saker som har hänt som påverkat mig kraftigt. Jag har haft svårt att sortera och dela upp. Saker som var för sig tett sig som ganska små har samlats och byggts till ett berg tillsammans. Skulle man göra en bild av det är det som att det börjar bygga i magen och till slut står det mig upp i halsen. Sura uppstötningar, oro och svårt att sova är några av symptomen.

Igår var jag ordinarie ledig. Jag umgicks med två vänner. Slappnade av. Det är farligt. Att slappna av. Jag hade trott att jag skulle hålla fram till helgen. Pang. Migrän idag. Vaknande till någon gång i natt och kände att det var på gång. Jag gick ändå upp i morse. Tog medicin och försökte komma igång. Åt frukost. Fick bara ner halva. Ville spy. Det avgör vilken typ av migrän det är.

Jag ringde och sjukanmälde mig. Kröp ner i sängen igen och stensomnade och sov i tre timmar till. Det talar sitt tydliga språk.

Det har lättat en aning. Hela huvudet bultar, men spykänslan är borta. Jag fick i mig en tallrik yoghurt. Ligger i soffan under filt och fryser. Skit är det.

Nedan en kort redogörelse för gårdagen.



Jag och en vän begav oss till Borås för att träffa en annan vän. Det var ett kärt återseende. Långt över året sedan vi senast träffades. Illa egentligen när man bara bor tio mil ifrån varandra. Det bara blir så ibland när allt rullar på.

På väg hem körde vi genom Gällstad. Mitt sällskap ville shoppa kläder. I Gällstad blev det också middag. Från matplatsen kunde man kika ut över en klädbutik. Jag är väldigt förtjust i de där färggranna plastskärmarna till lampor de har. Hade jag en stor sal skulle jag kunna tänka mig att ha något liknande.



Givetvis var vi inne på Lager 157. Gällstads huvudattraktion får man väl ändå säga. Själv har jag klädköpsförbud de kommande månaderna (med vissa undantag) så jag agerade tyckare. Även när det inte efterfrågades. Här sitter jag och väntar utanför provrummet.



Skjortor, skjortor och skjortor verkar gälla i höst och vinter. I alla fall för herrar. För att inte tala om cardigans med lappade armbågar och chinos i diverse färger. Jag gillar. Något annat jag gillar är att det samtidigt med den mer välklädda looken också finns en stil som luktar 90-talsgrunge. Åhå! Jag blir så nostalgisk och nästan kär. T-shirts med urtvättade tryck, slitna eller trasiga smala jeans, tunga kängor, stora skjortor och långa cardigans. Även här funkar de armbågslappade. Det skabbiga, otvättade håret kan man gärna hoppa över.

Eftersom jag nu ska ha en utställning har jag gjort slag i sak och fixat några "visitkort". För ett tag sedan kikade jag på nätet för att beställa, men hittade inga som jag tyckte var snygga. Så nu har jag gjort egna.



I den här vändan blev det 25 stycken. Samtliga handskriva på papper som jag marmorerat och så en liten "teckning" på. Det blir lite vint och snett när man skriver för hand, men jag gillar det. Allting måste inte vara så himla perfekt och prydligt.

Jag har alla förutsättningar att måla. Jag har gott om material, både vad gäller dukar och färg. Jag har ett separat rum där jag inte behöver städa utan det är bara att gå dit och sätta sig, öppna färgtuberna och köra igång. Egentligen har jag även tid, trots att det känns som om den tryter mer än ofta. Tänk om jag avsatte 30 minuter varje dag till att måla. Vad mycket jag skulle få gjort!



Dessutom så trivs jag i mitt kreativa rum. Det händer att jag går in där och sätter mig bara för att titta och för att fundera. Ett kreativt rum borde fungera så. Liksom i sig vara inspirerande.

Faktum är att jag har en utställning om två månader!! Jag behöver måla. Än vet jag inte riktigt hur många tavlor jag kommer att ha rum att hänga, men jag hoppas på runt 15. Det beror helt och hållet på utrymmet. Dock tänkte jag inte ta med de största tavlorna.

Utställningen är i samband med en julmarknad i Gråbo utanför Göteborg. Det ska bli fantastiskt roligt! Det är ju där jag är uppvuxen och jag tror inte att det är så många som vet att jag målar. Jag hoppas få se många bekanta ansikten då. Härligt!



Den här tavlan började jag med för väldigt längesen. Det mesta målade jag i ett svep, men utan att färdigställa en del nödvändiga saker med den, men nu är det gjort. Signaturen är satt. För mig är signaturen det sista som kommer på. Därefter blir det ingen mer färg. Då får tavlan vara som den är. Storleken är 40x30 centimeter. Ett behagligt format. Jag upptäckte att denna ska ses på håll. Den är inte särdeles vacker nära. Konstigt det där. Det är som att ögonen behöver avståndet för att fånga bildens innehåll.

Det är väl för tidigt att ropa hej, men nu har jag åtminstone luftat tuberna, känt på färg och penslar lite grann. Jag grundade för en ny tavla och satt sen redo att börja på den. Inget kom ur mig. Ingen idé överhuvudtaget. Kanske att jag skulle satsa på att måla bilder till alla ramar jag införskaffat istället. Det kanske inte känns lika allvarligt som att måla på duk.

Jag skulle vilja göra något slags kollageaktigt. Får se vad det blir i slutändan.

För en vecka sedan gnällde jag över att jag inte hade målat på två veckor. Nu har jag inte målat på tre veckor. huvudet är fullt av idéer. Problemet är att kroppen inte är full av energi.

Jag har en kollega som också målar. Hon berättade igår att hennes måla pilligt och fint-tavla åkte åt sidan i veckan när hon var på målarkurs. Hon behövde få måla på och bara ösa med färgen. Hon berättade att hon varken hade energi eller tålamod med att måla planenligt. Både under tiden och efteråt hade det känts så skönt att bara kladda på.

Jag förstår precis. Med måleriet är det som att det ena ger det andra. Underbara Clara skrev att kreativiteten är en muskel man måste träna. Jag håller med. Därför borde jag med andra ord inte sitta i soffan och sucka över att jag inte har ork att måla. Det är bara att gå till arbetsrummet och sätta igång! Hur svårt kan det vara?! Ändå bär det emot.

Idag gjorde jag ramfynd igen på Erikshjälpen. Anledningen till att jag köper dem är för att jag ska kunna måla på ett annat sätt än bara på färdigspända dukar. Fördelen med arkylfärger som jag mest målar med är att man kan använda dem på vad som helst. Kartong, akvarellpapper, trä, tyg...



Jag slängde ett öga åt tavelhörnan och hittade direkt en ram. Dock var bilden i den så ful att jag knappt kunde med att köpa den. Tänk om någon trodde att jag tyckte bilden var fin! Men sen hittade jag och mitt ständiga second hand-sällskap S fler. Fem stycken blev det. Ingen dålig pott. Nu har jag sju liknande ramar i varierande storlekar. Det i sig borde inspirera mig att sätta igång.

Jag har förresten världens finaste grannar. I torsdags när jag skulle till Borås för att hämta bilen var mannen i paret ute. Han undrade vad jag hade gjort av min bil och jag berättade att jag hade dumpat den och att jag nu var på väg att hämta min nya.
- Grattis!
Det var hans reaktion. Han blev så glad för min skull. Idag när jag åkte iväg till Erikshjälpen var både mannen och hans fru ute. De vinkade glatt och log stort åt mig.

Sen dök de upp på loppisen och vi stod och snackade en stund. Pratade om bilen. De var så glada för min skull och tyckte att jag gjort ett bra köp.
- Den nya bilen passar dig bättre, sa kvinnan.
Vi skojade och skrattade en stund. När vi sedan lämnade varandra klappade mannen mig på armen och sa:
- Ha det bra!
Vilken fin bekräftelse! Av en människa som man bara råkar bo i samma trapphus med. Det är verkligen inte givet att man ska kunna tycka om och eller prata med dem. Jag är så glad att de finns.

Något är annorlunda i min lägenhet. I min hylla i vardagsrummet. Där står högtalare! Det blev ett spontanköp igår. Det var ett dumt spontanköp för jag var alldeles för trött. Jag lyssnade aldrig på högtalarna. Bara köpte dem som hade ett rimligt pris. Visst ljudet är bra mycket bättre än att lyssna genom datorn som jag gjort de senaste tre åren, men det är något som inte känns helt ok. Burk. Tror att rummet är för stort. Får se om jag vänjer mig eller om jag köper nya. Genom att lyssna. Jag pyntade 349 kronor, vilket inte är så mycket.

Det värsta är så klart sladdarna. Usch vad jag ogillar sladdar. I hyllan går det an för där kan jag gömma dem bakom böckerna. Men resten. Den till datorn och den till uttaget. Blä.

Trött som sagt. Det är jag väl jämt? Jo, men nu är det så där må illa-trött. Det är jag inte jämt. Jag sätter upp mål. Då ska jag vila. Den dagen. Men så kommer alltid något annat i vägen. Något roligt. Imorgon är jag i alla fall ledig. Jag har tvättid. Sticker en sväng till Erikshjälpen förmodligen. Sen ska jag inte göra något. Måla kanske. Fast mest ingenting. Det är skönt. Ingenting.

Det är något med hösten som går rätt in och igenom mig. I ena handen är det en tung tid som påminner om jobbiga saker i min historia. Den dyker upp som ett brev i början av september och får mig att vilja gråta varje dag. Inte alltid på ett dåligt sätt. I andra handen den gudomliga färgprakten. Det är som att hela livet blir vackrare. Skörare. Jag vill inte ha vinter.



Tänk att så här skönt tedde sig Borås idag. Hade det inte varit för att jag hade ett mål i sikte stunden jag gick över bron så hade jag nog blivit stående ett tag.

I Borås hade jag stämt träff med vännen B. Hon bjöd mig på lunch. Oj vad vi hade att prata om! Plötsligt hade det gått tre timmar. Vi pratade om relationer (nähä), om personlig utveckling, att livet inte blir som man hade tänkt men att det ändå kan bli bra (för man vill inte gå tillbaka) och vi pratade om tro. Faktiskt att vi också pratade politik. Det tror jag knappt vi gjort innan. Det är som att alla blivit lite mer engagerade efter valet som gick. Jag hoppas att det bådar gott. Tack kära B för en fin stund!



Jag hittade blommande rödklöver. Det var väl inte alldeles väntat.



På väg hem från Borås hade jag tänkt kika in hos föräldrarna i Nöre, men jag bestämde mig för att åka raka spåret hem istället. Jag skulle bara, i bästa Alfons Åberg-anda, köra genom Hökerum. Ett samhälle belägget strax utanför Ulricehamn. Man viker av från RV 40 och kör ett par kilometer på en slingrig 70-väg. De hemvana kör som dårar. Svårt att njuta av naturen då. Helt plötsligt öppnar sig landskapet och den vy man möter är makalös.



Jag har en förkärlek för vägar som kryper fram genom landskapet. Kanske för att det handlar om rörelse. Att ta sig vidare och inte stanna. Överraskningen. Man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Uppför eller utför. Tvärnit. Det kan vara vad som helst. Bilden av en väg skapar perspektiv också. Det behöver vi alla!



Målet för min tur till Borås var att hämta min nya pärla så klart. Det känns fint. Jag känner mig hemma i den. På vägen hem spelade jag Hassles ep för fulla muggar. Mest "Still in my blood". Och så vrålade jag ur mig en massa geggkänslor som jag på något sett samlade på mig under gårdagen. Även om det inte känns helt igenom ok så känns det bra mycket bättre!

Nu ska jag alldeles strax bege mig ner till stationen, ta tåget till Borås och hämta min bil. För att riktigt kunna inviga den har jag stoppat ner Erik Hassles ep i väskan så jag har något att spela när jag kör hem. Tänk att ha cd-spelare i bilen! Lyx! Ja, ja, jag vet att jag är långt efter. Men det gör inte att jag njuter mindre. Snarare tvärtom.

När jag nu ändå är i Borås ska jag träffa mina goda vän B. Det var så länge sedan att jag knappt minns sist vi sågs. Det blir fint.

I natt har jag haft ont i ryggen. Och magen blir kajko av tabletterna. Svårt att äta har jag också. Skit.

Det finns en konstnär som ägnat hela sitt liv åt att måla björkar. Han är närmare 90 nu. Konstnären är relativt erkänd. Kanske på grund av sina björkar. Jag träffade honom och några av hans tavlor nyligen. Inget märkvärdigt. Faktiskt inte alls. Kanske hade jag också kunnat måla hans tavlor. Fast jag vill inte. Han sa att björken hade blivit som helig för honom. Jag kan förstå det.

Många konstnärer "fastnar" i en figur, en färg eller en symbol som alltid lyckas hitta in i målningarna. Jag vore ju dum om jag sa att det inte är så för mig. Hjärtat. Hur många tavlor och målningar har inte jag med hjärtan i. Eller för den delen alla mina blå målningar.

I inlägget om Jönköping hyllade jag den där himmel- och vattenfärgen. Här är den igen. Den är så vacker att det nästan gör ont i mig. Särskilt när man har det gula teglet som kontrast till, och de röda löven.

Jag skulle kunna måla den himmelsfärgen resten av mitt liv. Och det skulle inte spela någon roll om ingen ville ha mina tavlor för den sakens skull. Det är inte ytterst därför jag målar. Innerst. Motsatsen. Det är för hur det fungerar inuti som jag målar. Det är som att målandet gör mig hel. Att se en vacker himmel som på bilden är som när någon blåser på ett grusskrapat knä.

Jag är med i diverse forum på nätet. På ett av dem, ett forum för skribenter/diktare, har man utlyst en "tävling". Det hela benämns inte som en tävling, men man kan nominera en av sina texter. Alla bidrag kommer sedan att läsas och bedömmas av en jury. Blir man okejad blir man publicerad i en antologi. Man förbinder sig inget, tjänar inget, men blir publicerad. Jag tänkte att jag ska nominera en av mina texter. Helt utan förhoppningar. Går det så går det.

Av alla mina uppåt 700 dikter/texter så var det en som direkt poppade upp i mitt huvud. Jag lägger in den här. Tyck gärna till. Titeln är ju inte dirket lysande. Tips?! Tankar?! Allt tyckande välkomnas varmt.

Minnesbild

För fyra år sedan blev Jönköping min hemstad. Det var något som jag aldrig hade trott skulle hända. Det var den sista staden jag kunde tänka mig att flytta till bara ett par år tidigare. Två vänner tjatade på mig att komma till den där blåshålan vid Vätterns strand. Jag ville inte. Verkligen, verkligen inte.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på den motiga känsla jag kände. Kanske handlade det mest om rädslan att lämna allt som var välbekant och känt för något som var motsatsen. Men så skedde ju. Faktum är att jag med tiden kom att bli förtjust i Jönköping. Vem hade kunnat tro det?!

Till saken hör att det kanske var det bästa jag gjort i mitt liv. För den flytten innebar att jag fick utbilda mig till det jag drömt om i flera år. Dessutom fick jag jobb direkt när jag var klar. Trots att det knappt fanns ett journalistjobb i hela Sverige att söka! Utbildningstiden blev också en stor utvecklingsfas för mig. En spännande, nödvändig och väldigt viktig sådan.

I två och ett halvt år var Jönköping min stad. Större delen av den tiden bodde jag uppe på Mariebo med utsikt över hela staden. Jag kikade genom gamla bilder ikväll och hittade dessa. Det är inte utan att jag blir en aning nostalgisk. Den där utsikten levde jag med i nästan två år.





Himlen och vattnets färg i den här är närmast magisk. Det där kan vara min favoritfärg.

Jag hade förresten rätt angående rygguslingen. Idag var jag hos läkaren. Tre gånger om dagen i två veckor ska jag inmundiga antiinflammatorisk medicin i kombination med smärtstillande. Sen är det träna som gäller. Jag vet det egentligen att ryggen säckar ihop utan träning. Suck. Just nu är det väldigt oskönt att sitta ner. Det moler, pulserar och strålar i hela svanken. Det blir skönt när tabletterna börjar verka ordentligt.

Att musik är en ohyggligt stor del av mitt liv är ingen hemlighet. Självklart finns det sådant jag gillar mer och sådant jag gillar mindre, men jag försöker att inte utesluta en hel genre även om det finns vissa som jag har svårt för. Säkert finns det sånt jag aldrig skulle klara av, men det är förmodligen sånt jag inte ens vet finns. Spontant har jag svårt för gubbrock, jazz, country och dansband. I de tre första finns det dock exempel där jag ändå faller. Den fjärde ser jag kanske egentligen mer som ett fenomen än som musik. Förlåt om jag trampar någon på tårna!

Det finns artister som jag har svårt för. Mycket svårt för. Ett exempel är Bob Dylan. Då finns det en härskara människor som skulle vilja lyncha mig. Som tycker att jag inte förstår vad musik är. Som tycker att jag är dum som inte fattar den geniala.

Skitsnack.

För mig kan musik aldrig tala till hjärnan. Jo, jag kan bli imponerad av duktiga musiker och tekniskt skickliga sångare, men om musiken inte når mitt hjärta så fastnar det inte. Det bara är så. Och vad som går till hjärtat vet man aldrig förrän efteråt. Som med Emil och hans hyss. En artist kan vinna mig för en textstrof, för en takt av toner eller för stråkarna i sticket.

En musiker som jag har väldigt svårt för är Nick Cave. Men tonerna i introt till "Love letter" förförde mig fullständigt. Jag älskade låten innan jag hade lyssnat klart. Jag skrev det i min status på facebook och fick genast kommentarer från två som diggar Cave med uppmaning om att lyssna på det albumet och den låten. (Tack men...)

Då blir jag avig. Jag försökte lyssna på Cave live. Jag försökte verkligen. Efter halva konserten gav jag upp. Han gav mig inget. Hjärna och inte hjärta.

Så låt mig bjuda på låten som gick igenom och rätt in till mitt pulserande, musikälskande hjärta. Skickar samtidigt ett tack till personen som delade med sig låten till mig.

Efter resan till Prag i våras visade jag bilder som jag hade delat in i olika kategorier. Det var ett smidigt sätt att dela upp allt jag ville berätta och visa. Men så fanns det en hel del bilder som inte platsade i något av de andra facken. Man kan väl säga tjibbet eller kanske resten. Fast utan att på något sätt vara skräp eller det sämsta. Här följer dessa kategorilösa Pragbilder.



Med en Göteborgssjäl i kroppen kan man ju inte bli annat än glad när man kommer till en stad med spårvagnar. Vissa såg dock rätt lustiga ut inuti med bara en radda säten på var sida om en onödigt bred gång.



Vi fick syn på den här fantastiska klockan vid en hållplats. Den gav oss båda starka 50-talsvibbar. Detta var tvunget att förevigas. Både jag och M vill ta med varsin hem. Efter någon dag upptäckte vi att dessa klockor satt överallt runt om stan. Inte lika roligt då.



En av sakerna jag uppskattade med Prag var alla fina hus som stod hoptryckta på svängda gator.



Jag önskar att det fanns en frukt- och grönsakshandlare på min gata.



Det hängde en man på hög höjd. Jag minns inte historien kring honom, men självklart finns den. På gatan nedan trängdes turister från när och fjärran för att foto honom.



Duvorna visade ingen större vördnad för statyerna som står längs Karlsbron. De sket bäst de ville.



Inte förvånande men irriterande. Längs hela Karlsbron trängdes diverse försäljare med ockerpriser på sina varor. Tänk om bron fått vara fri så att man verkligen kunnat njuta av den. Den enda försäljaren jag gillade var kvinnan som sålde träsmycket. Ångrar nästan nu att jag inte köpte ett katthalsband.



M köpte sig en stor träring, men det var svårt att välja bland de hundratals unika smyckena.



På Kafkamuseet kunde man lyfta en lur och höra berättelser om den något udda mannen från Prag.



Inte utan att jag fick Venedigkänslor.



Broar och åter broar. Vackert är det.



En söt bil som jag inte kunde låta bli att fånga.



Det finns många olika saker i Prag. Bland annat något som liknar kinesiska muren. Vi lyckades inte lista ut vad det var för något, tyvärr.



Nian var vagnen som tog oss mellan hotellet och stan.



Nice kvällsljus som vi fick när vi tog en fika på uteservering med utsikt över floden och Pragborgen. Dock är det inte borgen som syns här.



För att åka buss och vagn måste man ha biljett så klart. Det var som allt annat väldigt billigt. En biljett kostade inte ens tio kronor.



Den här kvinnan satt på samma kafé som vi. Hon såg så kär ut. Jag var tvungen att knäppa en ruta.

Jag har känt mig konstig i ryggen ett tag. Sen elva år har jag problem med min högra skuldra, något som inte blivit bättre med ett så stillasittande jobb jag har nu och jag har trott att ryggkänslan berott på det. Därför har jag inte funderat mer på det. Men igår eftermiddag när jag satte mig på huk för att snacka med en kollega lutade jag mot en vägg och kände hur det smärtade till neråt svanken.

Senare kände jag efter och upptäckte något välbekant, tyvärr. Kring några kotor var det svullet och gjorde rejält ont när jag tryckte. Inflammation alldeles troligt. Idag när jag känner efter kan jag definitivt härleda känslan ditt. Jag hoppas att jag upptäckt det "tidigt". För sex-sju år sedan hade jag inflammation på samma ställe och då gick det så långt att jag var sjukskriven i två eller tre veckor. Det har jag ingen lust med. Då kunde jag inte sitta alls utan var säng- och soffliggande.

Jag försöker att inte fokusera på det mer än att tänka mig för hur jag rör mig. Försöker att inte belasta mer än nödvändigt. Får ringa vårdcentralen på måndag.

Nu är det oktober och jag har gått in på mitt nya deltidsschema. Det känns fint. Insåg när jag betalade mina räkningar för en vecka sedan hur mycket mindre pengar jag kommer att ha över framöver. Jag började räkna på olika abonnemang jag har och har redan bytt för mobilen. Kommer kanske inte göra enorma skillnader, men kanske 150-200 kronor i månaden.



Bestämde mig för att tänka och planera mer när det gäller maten också. Det är när jag slutar att planera som det blir många luncher på stan. Det kan vara gott emellanåt, men ett par gånger i veckan är onödigt. Efter en inventering i frysen hittade jag två påsar kokta bönor. En med black eye- och en med mungbönor. Jag tog upp dem häromdagen och idag har det blivit mat av dem.

Av black eye-bönorna gjorde jag en gryta med ananas, krossade tomater och vitlök i. Funkar bra att äta till bulgur eller ris. Black eye-bönor är nästan de godaste tycker jag. Matiga också. Jag brukar välja bönor efter protein- och järnhalten. Framför allt är järnet viktigt, eftersom jag inte äter nöt och fläsk.



Grytan räckte till fyra matlådor. Perfekt. Mungbönorna såg väldigt mosiga ut så jag mosade dem ännu mer, knäckte i ägg och blandade ner mjöl och kryddor och gjorde biffar av dem. Bönbiffar har en tendens att trilla isär och jag har aldrig gjort på mungbönor tidigare, men de blev helt ok. Goda i alla fall och det är viktigare än att de är snygga.

Hösten. Jag är inte särdeles negativt inställd till den. Inte egentligen. Även om jag kan tycka att det är jobbigt att den kommer. När jag tänker efter beror det nog mest på att det är vintern som följer. Jag gillar inte vinter. Höst och vår är grejen. Höst och vår är lätta att leva. Allting är så vackert då i naturen. Så där att man nästan tappar andan och inte hittar ord att beskriva det man ser. Då kan jag sitta och bara titta i all oändlighet. Eftersom jag fotar mycket ser jag omgivningen i bildutsnitt. Ibland kan jag fota med hjärnan och bära med en sådan bild en hel dag och njuta av den på det viset. I onsdags fångade jag några bilder digitalt när jag var hos mina föräldrar.



Detta är utsikten från ett av köksfönstren hos mamma och pappa.



I rabatten utanför köket växer dessa japanska lyktor. Deras färg är makalös. Utan glödlampor i lyser de ändå med ett skarpt sken. Väldigt iögonfallande.



I rosenbusken hittade jag denna rara rosenknopp som klarat frostnatten.



I busken bredvid var livet borta sedan länge för blommorna. Det finns något skönt i det också.



Färgerna är ju makalösa! Jag kan bara inte se mig mätt.



Gräslöksblomma på hösten? Jo, tydligen. Jag tycker den är oerhört vacker.

Jag försöker så mycket jag kan att ta tillvara på dagarna som är nu. När det börjar regna och löven ligger som klister mot asfalten. Då är det inte lika kul. Om man inte sitter inne i soffan förstås. Där överlevar man de flesta väder.