För fyra år sedan blev Jönköping min hemstad. Det var något som jag aldrig hade trott skulle hända. Det var den sista staden jag kunde tänka mig att flytta till bara ett par år tidigare. Två vänner tjatade på mig att komma till den där blåshålan vid Vätterns strand. Jag ville inte. Verkligen, verkligen inte.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på den motiga känsla jag kände. Kanske handlade det mest om rädslan att lämna allt som var välbekant och känt för något som var motsatsen. Men så skedde ju. Faktum är att jag med tiden kom att bli förtjust i Jönköping. Vem hade kunnat tro det?!

Till saken hör att det kanske var det bästa jag gjort i mitt liv. För den flytten innebar att jag fick utbilda mig till det jag drömt om i flera år. Dessutom fick jag jobb direkt när jag var klar. Trots att det knappt fanns ett journalistjobb i hela Sverige att söka! Utbildningstiden blev också en stor utvecklingsfas för mig. En spännande, nödvändig och väldigt viktig sådan.

I två och ett halvt år var Jönköping min stad. Större delen av den tiden bodde jag uppe på Mariebo med utsikt över hela staden. Jag kikade genom gamla bilder ikväll och hittade dessa. Det är inte utan att jag blir en aning nostalgisk. Den där utsikten levde jag med i nästan två år.





Himlen och vattnets färg i den här är närmast magisk. Det där kan vara min favoritfärg.

Jag hade förresten rätt angående rygguslingen. Idag var jag hos läkaren. Tre gånger om dagen i två veckor ska jag inmundiga antiinflammatorisk medicin i kombination med smärtstillande. Sen är det träna som gäller. Jag vet det egentligen att ryggen säckar ihop utan träning. Suck. Just nu är det väldigt oskönt att sitta ner. Det moler, pulserar och strålar i hela svanken. Det blir skönt när tabletterna börjar verka ordentligt.