Still in my blood

Vissa saker, vissa människor släpper inte taget om ens inre hur man än gör. En del dagar trillar tankar och känslor fram till vindrutan. Klibbar sig fast. Det spelar ingen roll hur mycket spolarvätska man trycker fram eller hur mycket man tvingar torkarna att veva. Kladdet är kvar.

Det värsta är när det känns som om man själv är orsak till hur man känner. För det händer ju att man är det. Att man kastat sig huvudstupa in i något som man från början vet är dömt att misslyckas. Det är ingen trevlig känsla. Svår att bortse från. Liksom; skit också. Jag visste ju. Egentligen.

Min kära Erik Hassle har på ett utmärkt sätt satt ord och melodi till den känslan. Eller nja, jag tror inte att det är han som skrivit, men han framför i alla fall. Jag älskar hans röst. Med den förmedlar han desperationen som växer fram ur den här känslan jag pratar om.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0