Att musik är en ohyggligt stor del av mitt liv är ingen hemlighet. Självklart finns det sådant jag gillar mer och sådant jag gillar mindre, men jag försöker att inte utesluta en hel genre även om det finns vissa som jag har svårt för. Säkert finns det sånt jag aldrig skulle klara av, men det är förmodligen sånt jag inte ens vet finns. Spontant har jag svårt för gubbrock, jazz, country och dansband. I de tre första finns det dock exempel där jag ändå faller. Den fjärde ser jag kanske egentligen mer som ett fenomen än som musik. Förlåt om jag trampar någon på tårna!

Det finns artister som jag har svårt för. Mycket svårt för. Ett exempel är Bob Dylan. Då finns det en härskara människor som skulle vilja lyncha mig. Som tycker att jag inte förstår vad musik är. Som tycker att jag är dum som inte fattar den geniala.

Skitsnack.

För mig kan musik aldrig tala till hjärnan. Jo, jag kan bli imponerad av duktiga musiker och tekniskt skickliga sångare, men om musiken inte når mitt hjärta så fastnar det inte. Det bara är så. Och vad som går till hjärtat vet man aldrig förrän efteråt. Som med Emil och hans hyss. En artist kan vinna mig för en textstrof, för en takt av toner eller för stråkarna i sticket.

En musiker som jag har väldigt svårt för är Nick Cave. Men tonerna i introt till "Love letter" förförde mig fullständigt. Jag älskade låten innan jag hade lyssnat klart. Jag skrev det i min status på facebook och fick genast kommentarer från två som diggar Cave med uppmaning om att lyssna på det albumet och den låten. (Tack men...)

Då blir jag avig. Jag försökte lyssna på Cave live. Jag försökte verkligen. Efter halva konserten gav jag upp. Han gav mig inget. Hjärna och inte hjärta.

Så låt mig bjuda på låten som gick igenom och rätt in till mitt pulserande, musikälskande hjärta. Skickar samtidigt ett tack till personen som delade med sig låten till mig.