Jag vet inte hur det kom sig, men för ett tag sedan började jag följa Mia Skäringers blogg. Jag är fullkomligt såld. Hon är ingen språkkonstnär i den meningen att hon skriver fullständigt korrekta meningar ihakade i vackra radband. Nej, hennes språk är hennes och det är emellanåt ganska brutalt, utan censur och från hjärtat. Alltid från hjärtat. Hon delar med sig av sin kamp om att få vardagen att gå ihop. Hon berättar om sina drömmar och allt hon längtar efter. Hon analyserar sig själv och liksom älskar livet, även när det inte är som hon vill att det ska vara. Och hon säger nej. Mia Skäringer är en äkta människa.

Idag la hon ut sin turnéplan på bloggen. Jag visste inte ens att hon skulle ut på turné. Vet bara att hon far mellan hemmet på "ön" utanför Göteborg och stora staden på andra sidan landet stup i kvarten. Jag blev själaglad. Ändå har jag knappt sett sakerna hon gör, men den här showen ville jag prompt uppleva, kände jag.

Jag spanade in listan. Göteborg fanns med och prickade min lediga helg. Skyndade mig in på sajten för att boka. Jag hade tur. Klickade i. Ångrade och bytte tid. Alla mittplatser redan tagna. Fick lite åt sidan på rad fyra. Till betalningen. Fylla i 100 siffror och sedan alla kontaktuppgifter. Pling! Sidan kunde inte öppnas.

Skit! Skit! Skit!

Samma procedur igen. Alla biljetter bokade. Inte en suck kvar. Hur gick det till? Andas lugnt, tänkte jag och kollade på internetbanken om pengarna hade dragits. Nej. Surfade lite. Gick tillbaka till sajten efter fem minuter. Alla biljetter fortfarande slut. Väntade tio minuter till. Nu så.

Nu så sitter jag med biljett till Mias show Dyngkåt och hur helig som helst. Parkett rad två. Nästan i mitten. Och jag har ett stort leende på mina läppar. Det här är min 30-årspresent till mig själv. Det är jag för sjutton värd!