Det finns en konstnär som ägnat hela sitt liv åt att måla björkar. Han är närmare 90 nu. Konstnären är relativt erkänd. Kanske på grund av sina björkar. Jag träffade honom och några av hans tavlor nyligen. Inget märkvärdigt. Faktiskt inte alls. Kanske hade jag också kunnat måla hans tavlor. Fast jag vill inte. Han sa att björken hade blivit som helig för honom. Jag kan förstå det.

Många konstnärer "fastnar" i en figur, en färg eller en symbol som alltid lyckas hitta in i målningarna. Jag vore ju dum om jag sa att det inte är så för mig. Hjärtat. Hur många tavlor och målningar har inte jag med hjärtan i. Eller för den delen alla mina blå målningar.

I inlägget om Jönköping hyllade jag den där himmel- och vattenfärgen. Här är den igen. Den är så vacker att det nästan gör ont i mig. Särskilt när man har det gula teglet som kontrast till, och de röda löven.

Jag skulle kunna måla den himmelsfärgen resten av mitt liv. Och det skulle inte spela någon roll om ingen ville ha mina tavlor för den sakens skull. Det är inte ytterst därför jag målar. Innerst. Motsatsen. Det är för hur det fungerar inuti som jag målar. Det är som att målandet gör mig hel. Att se en vacker himmel som på bilden är som när någon blåser på ett grusskrapat knä.