Sten kanske man inte tänker som vackert, men jag har alltid varit en stensamlare. Som barn och tonåring kunde jag gå i timmar längs stränder och klipprevor vid havet och leta efter fina stenar. Tungt att bära hem, men jag ville inte lämna dem. En hel del av mina samlade klimpar har jag gjort mig av med, men jag sparade de allra, allra finaste. Ett tag var det släta stenar som gällde. Ju slätare desto bättre. Nästan som en tävling.



Men så kom en period där jag bara brydde mig om färgen. Röda, gula, svarta och vita stenar fick mig att stanna upp. Ett tag var det bara flinta som var intressant. Jag hittade en flinta stor som en fotboll. Först blev jag osäker, eftersom jag inte kunde se dess svarta hjärta. Efter några hårda kast mot klipporna lossade en bit stor som en handflata på stenen och blottade sitt inre. Svart som sot.



Nu ser jag mest stenarnas skiftningar. Färgskalor som är makalösa. Vissa stenar som innehåller både rött, grått och vitt. Ådror som strimmar igenom materialet. Jag samlar inte längre, mer än med ögonen. Blicken är fortfarande neråtvänd när jag går längs stränder och klipplandskap. Jag kan stanna och länge betrakta en bergsknalle. För dess rundning som inlandsisen skapat. Storslaget. Och en bergsknalle kan man ju inte ta med hem. Den njuter man bäst av på plats.

Bilderna är från vattenledningsparken i Jönköping. Mest förtjust är jag i den gamla stentrappan som liksom fallit för sin egen tyngd.